Valborgsmässoafton och försiktigt vårregn. Öppen balkongdörr. Jag satt i soffan och kände fukten dofta. Väntade på åskan. Den som aldrig kom. Men jag satt kvar, på den plats där min bror satt när han var hos mig, för ett tag sedan. Och två tankar korsades. Frontalkrockade. Jag kunde se att de hörde samman. Att de var bröder.
Jag var liten. Bara en pojke, hemma i trygga Kvarnsveden, men ändå var allt så spännande. Det var sommar och mörka moln – självsäkra och hotfulla – tornade upp sig som en förbannad målning över trädtopparna. Det började regna. Och strax därefter kom blixtarna. Det dundrade. Ekade från skogen där elektriciteten slog ned, skallrade mellan husen, på vad som då var världens lugnaste gata. Men just i det ögonblicket var jag livrädd. För mycket kraft, överallt. Det förstod jag nog redan då. Min bror, som är ett par år äldre, tog tag i mig och vi lade oss under ett av äppelträden – det med de röda. Nu i efterhand vet jag vilken dålig idé det var. Kanske visste min bror det då, men det spelade mindre roll. Han verkade vilja vara nära himlens upplopp. Jag låg bredvid honom. Hjärtat spöade bröstkorgen, slagen i takt med åsksmällarna. Jag minns att han log, min bror. Och då förstod jag: så länge jag låg kvar bredvid honom, så länge han skulle finnas hos mig, så behövde jag inte vara rädd.
Det var då, och nu är nu. Dagen innan min förra behandling kom han till mig, min bror, den stora, starka. Han som är så mycket man. Jag såg hans oro. Jag kände den. Och jag förstod på ett annat sätt än tidigare, att det också är svårt att stå bredvid. För de frustrerade tårarna är de som gör mest ont. Jag är ju hans bror, den lilla, klena. Han som är så mycket pojke. Men min bror, som skulle göra vad som helst för mig, oavsett förutsättning eller underläge, kan just nu inte göra någonting. Och det sliter på oss båda. Men ta det lugnt, min älskade bror, min mammas äldsta barn. Vi ska gå genom åskan, du och jag. Precis som när vi var små. Så länge du finns här hos mig, så kommer jag att klara det. Det måste jag göra. Och då ska vi lägga oss under äppelträdet med de röda, och se åskan komma mot oss, när våren är på väg att bli sommar.
Jag var liten. Bara en pojke, hemma i trygga Kvarnsveden, men ändå var allt så spännande. Det var sommar och mörka moln – självsäkra och hotfulla – tornade upp sig som en förbannad målning över trädtopparna. Det började regna. Och strax därefter kom blixtarna. Det dundrade. Ekade från skogen där elektriciteten slog ned, skallrade mellan husen, på vad som då var världens lugnaste gata. Men just i det ögonblicket var jag livrädd. För mycket kraft, överallt. Det förstod jag nog redan då. Min bror, som är ett par år äldre, tog tag i mig och vi lade oss under ett av äppelträden – det med de röda. Nu i efterhand vet jag vilken dålig idé det var. Kanske visste min bror det då, men det spelade mindre roll. Han verkade vilja vara nära himlens upplopp. Jag låg bredvid honom. Hjärtat spöade bröstkorgen, slagen i takt med åsksmällarna. Jag minns att han log, min bror. Och då förstod jag: så länge jag låg kvar bredvid honom, så länge han skulle finnas hos mig, så behövde jag inte vara rädd.
Det var då, och nu är nu. Dagen innan min förra behandling kom han till mig, min bror, den stora, starka. Han som är så mycket man. Jag såg hans oro. Jag kände den. Och jag förstod på ett annat sätt än tidigare, att det också är svårt att stå bredvid. För de frustrerade tårarna är de som gör mest ont. Jag är ju hans bror, den lilla, klena. Han som är så mycket pojke. Men min bror, som skulle göra vad som helst för mig, oavsett förutsättning eller underläge, kan just nu inte göra någonting. Och det sliter på oss båda. Men ta det lugnt, min älskade bror, min mammas äldsta barn. Vi ska gå genom åskan, du och jag. Precis som när vi var små. Så länge du finns här hos mig, så kommer jag att klara det. Det måste jag göra. Och då ska vi lägga oss under äppelträdet med de röda, och se åskan komma mot oss, när våren är på väg att bli sommar.
Detta fixar ni tillsammans!
SvaraRaderaStooor kram,
//eva
Finner inga ord att kommentera dina fantastiska texter med. De berör och låter oss ta på din känsla och otäcka ångest över denna sjukdom. Kan bara skicka en famn full med KÄMPA PÅ KRAMAR! från en okänd vän vid datorn.
SvaraRaderaHärligt med fin bror vid sidan av.
SvaraRaderaJag vet hur det känns. Jag har tre :)
Kram till dig :)
Skönt att du har din bror! Ni kommer klara det här! Kram på dig!
SvaraRaderaEr kraft tillsammans är starkare än åskan!
SvaraRaderaDen skall hjälpa er båda, er alla, oss alla.
Kämpa på Kramar
Åh det var det vackraste jag läst! Fina du som är så rik på ord, jag som helt okänd för dig önskar jag med kunde vandra bredvid dig och ta lite av all den smärta du måste känna.
SvaraRaderaVackra du!
Kram från mej!!
SvaraRaderadu skriver underbart vackert. du får mig till tårar!
SvaraRaderaRörd till tårar... Så fint skrivet.
SvaraRaderaDen här bloggen borde ges ut bokform.
SvaraRaderaMin farfar dog av prostatacancer, min farbror är strålbehandlad och opererad för samma sjukdom och min far är likaså strålbehandlad och opererad för aggressiv prostatacancer. Nu går jag själv och tar kontrollprov en gång per år, eftersom sjukdomen kan vara ärftlig. / JJ
Så vackert du skriver. Själv saknar jag ord.
SvaraRaderaJag kan se er framför mig, du och bror din som barn där under äppelträdet, det med de röda. Du beskriver allt så fint och jag förstår hur starka band det är mellan dig och brorsan.
SvaraRaderaTillsammans får ni gå genom åskan igen, det kommer att bli bra.
Kram
/alice
Amor vincit omnia
SvaraRaderaSå fint att jag gråter.
SvaraRaderaDu skriver så fint och ärligt att jag sitter här och gråter. Trots att jag inte känner dig tänker jag på dig och din kamp och längtar till den dag då du går segrande ur den.
SvaraRaderaVilken fantastiskt fin skildring av brödraskap. Din storebror är nog världens stoltaste storebror, som har en sån lillebror som du Kristian, jag är stolt bara över att känna dig. Styrkan och magin in ditt skrivande är det som imponerat mest på mig av allt i år!
SvaraRadera....kan bara hålla med, du har en otrolig förmåga att uttrycka dej!!
SvaraRaderaÅhh jag läser...och mina ögon tåras. Vilken underbar filosofi med denna syskonkärlek...en sådan styrka det skänker dig. Forsätt skriv, det är din gåva som du måste förvalta och det gör du. Jag tror att ibland kan det nästan vara svårare att stå intill en kär person som är sjuk. Maktlöshet som du säjer att inte kunna göra något at sjukdomen i sig men ändå vara ett stöd som behövs när det är kaos. Sköt om dig väl...
SvaraRaderaVarma Kramar till dig
Maggie
Har nyss läst igenom din blogg och kan inte riktigt sluta gråta. Samtidigt är det komiskt, hur vi som inte ens är 30år drabbas av sådant äldre ska drabbas av. Hur livet kan ta sånna vändningar, och hur mycket starkare man blir för varje gång man klarar ett delmål. Minsta lilla förbättring, framsteg eller vadsomhelst som inte betyder att det är ett bakslag. Om det så bara är att vara ute i solskenet utan att tänkapådetdär eller att få göra någonting som totalt tar fokus från det som gör ont. Få vara sig själv igen. Vad tacksam man blir.
SvaraRaderaJag har inte cancer, men blev lyckligt gravid när jag var 19år. Idag är jag snart 21år och sitter i rullstol, som följd av min graviditet. Jag kommer nog alltid att behöva sitta där. Det var inte vad jag hade tänkt mig för ett par år sedan, att jag skulle sitta i rullstol, inte ens 30år gammal. Långt därifrån. Från frisk till sjuk. Från ung tjej till mamma. En sjuk mamma. Men vad det har gjort mig starkare. Jag kommer följa dig, heja på dig och önskar dig allt gott i världen. Det här klarar du.
Din förmåga att verbalisera känslor gör mig djupt rörd! Dels för att orden blir så vackra och starka, dels för att jag varit "den som står bredvid". Vilken styrka det finns inom dig att se även din brors sorg och maktlöshet, mitt i din egen kamp. Förlorade min älskade tvillingsyster för en kort tid sen. Vi kom varann närmare än någonsin under hennes sjukdomstid och passerade många åskväder tillsammans. Fortsätt kämpa!
SvaraRaderaKristian. Åskan kommer och går. Livet består. Det kommer att lösas sig med de filosofiska krumbukterna du alltid lyckas sätta på pränt.
SvaraRaderaKram Lotta
Dina ord får mig att krama barnen lite extra och se allt levande, fint och friskt som en gåva.
SvaraRaderaTack för att du delar med dig med din verklighet inklätt i ett så fantastiskt språk.
Önskar dig gott!
Såå vackert Kristian. Alla din ord får mig att försöka bli en ännu bättre människa, och uppskatta det lilla varje dag. Att vårda det jag håller kärt.
SvaraRaderaUrban
Måtte ni få många stunder tillsammans din bror och du.
SvaraRaderaDu är otrolig med ord! Helt otrolig bra på att skriva. Jag blir rörd och uppskattar verkligen livet lite extra.
SvaraRaderaHoppas du blir frisk snart. Och med det menar jag nyss.
Jag tror jag är förälskad i dej... i ditt sätt att beröra med dina ord.
SvaraRaderaDu borde skriva en bok. När du orkar. En blogg är inte tillräcklig för dej.
Det är ju det...att vi måste vara starka för våra närmaste. Min älskade pappa som inte kan hjälpa nu när jag är sjuk, han är alldeled förstörd. Men jag är nog den som mår bäst av alla på nåt konstigt sätt. För det är min kropp, jag har kontrollen - att inte ge upp, att kämpa, att tänka ljus, ljus, ljus, att tänka framåt, alltid framåt.
SvaraRaderaDet blir bra, Kristian, som jag inte känner. Det blir jättebra. Åskan är vacker, kanske det vackraste av allt. Den är stark, som du är.
Jag kan bara instämma i hur vackert du skriver och sen ser jag att du börjat lära dig rida och det hoppas jag du kan fortsätta med, hästar har en helande förmåga, finns inget bättre. Jag har egen häst och utan honom vet jag inte hur jag hade överlevt min syster bortgång i obotlig elakartad hjärntumör. Min häst kommer från min älskade syster som hade hästuppfödning, var dressyrryttare, travtränare och apotekare specialiserad inom veterinärmedicin. Världens bästa och att hon min starka, tuffa, duktiga storasyster skulle dö alldeles för tidigt i en sådan genom jävlig sjukdom det hade jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig. Och att jag, den klena, den mesiga, finns kvar. Inom mig lever den stora syskonkärleken som växte sig starkare än starkast under hennes sjukdomstid och hur smärtsamt det än var att vara den som står bredvid och inget kunna göra så kunde vi ändå in i det sista ge varandra kärlek och faktiskt även glädje och skratt mitt i all sorg och det lever kvar i mig. Livet blir så mycket mer levande nära döden. Din sjukdom har säkert en mer positiv prognos än den min syster hade men cancer är alltid ett jävelstyg så håll hårt i din bror under resans gång och under dom åskväder som kommer. Jag tror att ovädrena kommer att varvas med många fina stunder under äppelträdet och att du har mycket kvar att dela med din bror, resten av din familj och allt annat som livet bär med sig. Ser fram emot att få höra hur det går med ridningen... Stor kram. Yvonne
SvaraRaderaDen förmågan du har att så målande beskriva hur stark syskonkärlek kan vara - den är fantastisk! Jag känner igen mig så mycket i den där känslan - hur en storebror står för tryggheten. Fortsätt kämpa - du kommer att klara det här.
SvaraRadera/Cece
Du skriver helt fantastiskt... Varje dag går jag in på din blogg för att se om du skrivit något nytt och hoppas på mirakel att du mår bättre snart! Vissa dagar kan det var svårt att hitta krafter att gå ur sängen, och just när du mår som bäst, när det känns att både kroppen och själen börjar läka... då kommer det nästa behandling...
SvaraRaderaJag vet hur det känns att bli sjuk, men också hur skönt det är att vara tillbaka! Tänker på dig!
/V.
Kärlek till dig, så vackra ord måste komma från en männiksa med ett ofattbart vackert inre.
SvaraRaderaFortsätt med hästarna, du vet väl att de lånar oss sin kropp då vi själva är svaga. De bär oss så vi blir starka modiga och livskraftiga. Varma kramar.
Ellen
Du skriver som en gud Kristian.
SvaraRaderaJag håller alla mina tre tummar för dig.
Kram Emelie
Kristian, kära du. Jag gråter av din känsla och ömhet i ditt skrivande. Jag känner så mycket med dig. Du fixar det här!! Det ska du göra! Krama bror från mig/ Ulrika F
SvaraRaderaÅh, Kristian! En bror är det bästa som finns! Du får mig att gråta. Men det är bra för mig! Tack och stor kram / Anna W
SvaraRaderaLilla du, jag hoppas att du har någon som kramar dig och håller din hand. Det känns som att alla andra redan har sagt det, men jag säger det också - du skriver fantastiskt fint.
SvaraRaderaJag håller tummarna för dig. /L
Jag håller alla tummar för dej ! Men jag måste bara säga; du skriver sååå fantastiskt!! Det är en fröjd att läsa det du skriver, även om det är sorgliga saker. Ta vara på din bror och andra kära , ni ska klara detta! kramar åsa
SvaraRaderaVille bara tacka för att du delar dina tankar så vackert med oss för dig helt okända människor. Jag skulle köpa dina ord bums om de fanns i bokform och tycker du ska försöka få det utgivet.
SvaraRaderaSänder en stor varm kram till dig!
Du skriver verkligen helt fantastiskt Kristian, och jag är övertygad om att det här såsmåningom kommer bli en bok. För det borde det verkligen bli.
SvaraRaderaFortsätt kämpa, du kommer klara det här!