I strålen till New York

En hög eftermiddag är jag låg över New York. Ligger och funderar i Kvarnsveden. Tänker. Att de stora äventyren kanske är förbi. Att de är över.

   Mina ögonvitor har blivit gula. Urinen mörk. Ett av mina levervärden plöjer fram genom provresultaten med en kula. Min kropp är utmattad. Vaknar och räknar genast ner antalet timmar innan jag kan bedöva mig själv inför ytterligare en natts sömn. Och fram till dess ska jag sova. Sova.

   Jag oroas över växelläget, eftersom jag inte vet i vilken position som jag befinner mig i. Jag har aldrig dött förut. Inte vad jag kan minnas, i alla fall. Om jag nu befinner mig på nivå tre, fyra eller fem vet jag inte. Jag vet inte ens hur många faser – svårighetsgrader – som jag kan tänkas behöva gå igenom. Men jag märker att det blir allt sämre. För varje dag som går.

   Så jag drömmer om New York. Det gör ont. En lätt vind virvlar in i rummet tillsammans med skratten från grannbarnen. Känner solen, i strålen där jag ligger.

The sky was the limit. Det tror jag faktiskt. Är till och med rätt säker. Jag är kusligt målmedveten och inte rädd för att slita för att komma någonstans. Åstadkomma någonting. Jag var en duktig journalist, en spännande skribent. Jag ville ta över New York, på mitt eget sätt, i min egen utsträckning. Precis i samband med min andra diagnos i augusti förra året fokuserade jag på att flytta dit. Korsa Atlanten, för att bli kvar där ett tag. Jag hade nog lyckats. Det måste jag tro. På vilken nivå, det är en annan historia, inte heller direkt avgörande. För det här med att uppfylla drömmar, det är ändå det viktigaste. Och på vägen dit måste jag inte bli ekonomiskt oberoende eller bo i en svit. Sådant har aldrig varit min drivkraft.

   Nu blir det ingen flytt. Men jag hann med staden en gång till. När jag ser tillbaka på den senaste resan blir jag bara smått besvärad över att kroppen inte gjorde mig mer närvarande. Att jag inte orkade allt som jag och Maria hade hoppats på. Att jag inte höll, riktigt hela vägen ut.

   Jag vill tillbaka. Jag vill se röken stiga från brunnslocken, höra sirenernas tjut och se de självsäkra brandbilarna kryssa framåt i dån. Vill höra taxichaufförernas ruffel och rop. Känna restaurangernas glansiga pappersservetter och tändsticksaskar. Vara med i kaoset, det fungerande. Från flottiga diners med ingrott väsande stekbord betrakta börsmäklare och uteliggare. Och skyskraporna. De blänkande enorma.

   Jag vill uppleva en sådan där kokhet sommarnatt som Bjurman skrev om, berättade om. Ville som han bli stammis. Ville hitta mitt Elaine’s. Alltid en inspirerande tanke att tänka att det längs alla dessa bardiskar sitter oupptäckta Bukowskis, Mitchells, Waits och Mamma Anderssons väntandes på ett lyft eller motvillig acceptans över att förbli evigt förbisedda.

   Jag vill leva. Så fruktansvärt mycket.

   Men kroppen lyder inte.

Samma eftermiddag får jag höra att det spekuleras i om att jag ligger på sjukhus – något som är helt felaktigt. Däremot ligger jag i min säng. Sovandes dagarna bort. Försökandes få tillvaron att fungera. Men det gör den inte när rykten bildas, när falska påståenden sprids. Ingen nyhet om mig kommer någonsin att släppas som en kommentar till bloggen. Ingen nyhet om mig kommer någonsin att släppas av någon som inte ingår i min närmaste familj.

   Jag är besviken och besvärad över att någon har tagit sig friheten att skriva sådana saker om mig. Om de bara visste hur mycket oro de har skapat.

   En dag som denna vill jag bara lägga ner bloggen. Lägga ner och somna om.

Vid floden se

Det är en av få scener där någon dör som jag verkligen tycker om att se. Det låter kanske märkligt, osmakligt, men det är sant. Jag ska berätta. Låt oss börja med att backa bandet. Förbi den avbrutna behandlingen, förbi trädgården i Kvarnsveden och de stilla sommarmorgnarna med Pysen på Hägerstensåsens hemliga stigar. Innan Maria försvann på trottoaren i New York, innan veteranbilen i Tennessee. Innan fotoutställningen och propparna. Till ett ögonblick på vattenhålet Kåken i Stockholm, då släppet av boken skulle firas med familjen, med vänner, med de närmaste. När allt pausades som en scen i nyss nämnda film, den då popcornen blir hängandes i luften, då alla rörelser förstelnas utom för huvudrollsinnehavaren som kan röra sig fritt i den frysta händelsen. För det var så det kändes. Och det är så jag minns det, när jag nu ser tillbaka.

Hela familjen skålade hos mig, när kvällen fortfarande var ett barn. Jag mådde bättre, var mer med än på länge. Det kändes som om jag hade hunnit ikapp mig själv. Vi skrattade tillsammans. Allt var så fulländat att jag bara ville bryta ihop och gå sönder. Men i stället fortsatte vi. In i natten. Tillsammans. Hela familjen. När vi kom fram var först ingen där, men innan natten gick över till ett nytt dygn var baren fullsatt av kärlek. Omtanke. Närhet. Vänner från länge. Vänner från nyss. Ytligt bekanta och människor som känner mig bättre än andra. Ingenjörer och tatuerare. Kollegor – journalister och fotografer. Konstnärer och arbetslösa. Syndare och helgon. Samtliga genier, på sina högst individuella vis. Det var en kväll och en natt som fick hjärtat att slå lite snabbare, lite hårdare. Jag dansade mig mot småtimmarna, åkte hem i ett skratt. Det skulle visa sig bli den sista kvällen som jag mådde bra. Sedan dess har jag spårat ur. Vissa dagar hastigare än andra.

Jag minns en gång hur jag läste om en pojke. Han var inte ens tio. Han var också sjuk. Inför sin begravning hade han varit med och bestämt. Hur det skulle gå till, vad som skulle serveras efteråt. Läsk och kebabpizza. I och med det hör jag att det var ett ärligt ögonblick. För vi är vad vi är. Vi är vad livet har gjort oss. Mitt liv är inte frack och Belugakaviar. Mitt liv är en blandning av det höga och låga. Det svåra och lätta. Det fula, det sköna. Så kommer jag att ha levat, på balansgången. Och det kommer att ha varit ett vackert liv. När jag dör, låt det därför bli en vacker dag, även om jag märker hur det skaver i mina sinnen att i detta nu skriva en sådan sak.

Vad som skulle kunna vara sant och vad som bara är högoktanig gallimatias är upp till betraktaren att avgöra när det kommer till slutet på filmen Big Fish, Tim Burtons gränslösa skröna från 2003 där Edward Blooms liv och leverne porträtteras. I filmen är hans son Will mer än lovligt fylld av dubier. Nästintill fientligt skeptisk. Mot slutet av filmen är det dags för Edward att dö. Han har levt ett rikt liv. Kantat av äventyr. Närvaro. Känslor och kärlek.

   Will bär ner sin far i en flod. Han vänder sig om och mellan träden i branten ner mot vattnet ser han plötsligt alla de människor som fadern berättat om genom åren, som han påstått sig genomfört det ena och det andra upptåget med, vars existens Will gång på gång ifrågasatt. Nu står de där. Samlade.

   Edward dör. Det är en bra scen. Full av liv. Full av tröst.

Någon tyckte nyligen att jag var fulländad som människa. Det skrevs i all välmening. Jag är tacksam för omtanken. Jag antar att personen menade att jag nått mitt mål. Att jag kommit fram. Men jag vill inte vara fulländad. Jag vill inte vara klar. Vill aldrig komma fram. Jag vill fortsätta. Fortsätta leva. Fortsätta vara med. Göra allt som jag har drömt om. De andra drömmarna. De större. De som sträckte sig längre fram, som nu mest är sågspån och gamla anteckningar. Nu ser jag tiden skena och kroppen förvandlas.

   Jag ser listan med saker som jag vill hinna med att göra. Den är kort. Men ändå gör den mig orolig. Får panik av tanken att jag inte skulle hinna med punkterna. Men jag kan inte låta bli att undra vad jag vill göra när sista punkten på listan stryks över. Om det kanske är då som jag är fulländad. När alla drömmar ligger bakom mig och inte framför. Det blir en farlig stund. Utom dem har jag inte längre någon strävan. Efter dem finns bara det avklarade.

   Då finns det bara plats för eftertexterna kvar.

Skymning över Tjärnaheden

Ett ensamt moln sträcker sig bort från Morbyggevägen. En svala följer efter. Jag går långsamt förbi mammas alla krukor på trappan. Rör mig längre bort. Förbi vinbärsbuskarna. Mamma säger att det inte blir så mycket i år, men kvistarna hänger tunga. Jag fortsätter. Förbi den ständigt fuktiga jorden under tomatplantorna, förbi de enorma rabarberbladen, mammas odlingar och den i år glesa hallonhäcken, slaktad av vintern. På gårdens baksida ser jag himlens rodnad över Bergebo. Överallt en tystnad från gårdarna. Grannskapets lugn. Bara en vag aning om pappersbruket där borta. Fortsätter fram. Passerar ormbunkar, det nedsågade plommonträdet, lysingar, riddarsporrar och växter som jag aldrig kommer att lära mig namnet på. Gräsmattan skjuter upp lila blommor här och där, påminnandes om klöver trots att de är någonting annat. Jag går förbi asken. Eken. Känner på de tjocka bladen. Jag vill ha en konduktörsmanick. Ta ett blad. Klippa en biljett. Klippa två. Jasminbusken står som ett moln. Dammen sjunger. Pysen springer sig utmattad på gräsmattan. Utan koppel, utan halsband är han som ett naket barn på sommarlov. Så fri. Naturlig.

   Snart har jag gått ett varv runt gården. Hör trastarnas tjatter. Jag ställer mig under ena äppelträdet och tänker: här har en storm passerat, trots det står allt vackert kvar.

Det blev ingen behandling. Provresultaten säger att den inte längre hjälper. Tumörerna växer. Jag är i för dåligt skick. Min lever verkar inte fungera som den ska vilket skickar tillbaka ämnen ut i min kropp. Upp i mitt huvud. Det förgiftar mig. Gör mig illamående. Skapar yrsel. Ingen av mina mediciner biter. Får mig att undra om det här är den verkliga början på slutet, eller om det är långt kvar innan en annan dimension av allvar sätter igång. Mina krafter så svaga. Mina sinnen så trötta.

På kvällarna går jag ut för att möta de varma, mjuka dofterna som då vaknar till liv. Nattviol. Linnéorna. Då går jag långsamt runt i trädgården. Riket. Beväpnar mig med vingar. Med kraft för stunden. Sedan går jag in. Till sängen. Till natten. Bedövad av preparat som får hjärtat att bulta allt snabbare, som får benen att bli veka, som får periferin att röra sig mjukt sjunker jag ner i drömlös sömn, tänkandes: hur långt kan människan drivas? Det är det sista jag tänker varje kväll. Det första jag tänker på varje morgon.

   Nu går jag ut i trädgården. Jag hör fåglarna och dammen.

   En ny dag. Här.