Det sägs att han förgiftades, men köpslår man med Djävulen
blir man aldrig riktigt fri. Jag tror att det var Satan själv som dödade honom.
Som kom tillbaka och sa att det betalade priset inte hade varit tillräckligt.
Satan som sökt upp honom på den där sista spelningen i Three Forks. Satan som
krävde mer.
Jag undrar vad han
tänkte på när febersvettningarna blev honom för mäktiga utanför Greenwood i
Mississippi, den 16 augusti 1938. När livet gled honom ur händerna vid 27 års
ålder.
Jag undrar om han
tyckte att insatsen var värd.
Han var Julia Major Dodds elfte barn – hennes första och
enda med plantagearbetaren Noah Johnson. Familjen levde ett kringflackande liv,
strikt dikterat av villkoren på bomullsfälten där de slet hårt för sitt dagliga
bröd.
Under sin uppväxt
kallades han för Little Robert Dusty, men han skulle komma att gå till
historien under ett annat namn.
Robert Johnson.
Han sägs ha varit en medioker musiker som bara kunde
traktera gitarr för akut hemmabruk och inget annat. Det var hans närmaste krets
i Hazlehurst rörande överens om. Fram till en viss punkt.
Robert Johnson hade
gett sig av mitt i natten. Han hade gått till en folktom korsning där han av
oklar anledning träffade på en man, av en källa knapphändigt beskriven som ”a
big black man”. Mannen gav Johnson ett erbjudande som han inte kunde tacka nej
till. När han kom tillbaka från det märkliga mötet kunde Robert Johnson
plötsligt hantera bluesen som om han aldrig gjort någonting annat. Som om han
var född för att göra det. Som om han var beredd att dö för att framföra den.
På frågan om hur hans plötsliga färdighet var möjlig svarade Johnson att han
under mötet i korsningen sålt sin själ till Djävulen och att mannen som han
träffade där var nyss nämnda väsen.
Sedan de med
krackelerat ljud spelades in har hans låtar tolkats av Stones, Cream och
Dinah Washington – för att nämna några få exempel – och i dag ses han som en av
de heligaste graalerna inom bluesen, nästan som dess urfader. I bröderna Coens
filmodyssé O brother, where art thou?
från år 2000 dyker en karaktär upp, ur många aspekter påfallande lik den
mystiska legendaren – att han har sålt sin själ till Satan själv som tydligast
parallell. Robert Johnson är ständigt närvarande inom populärkulturen.
Fortfarande.
Många har försökt att teckna ett porträtt av mannen vars
gitarr verkar ha varit strängad med ståltråd, vars röst – ödesmättad som döden
själv – framförde texter om brustna hjärtan, hundar från helvetet jagandes i
dina fotspår och att den sista ärliga affären sedan länge var gjord och
avklarad. Den amerikanska kulturskribenten Greil Marcus skrev i sin bok Mystery train från 1975: Johnson’s vision was a world without salvation, redemption or rest.
Johnson’s music is so strong that in certain moods it can make you feel that he
is giving you more than you could have bargained for – that there is a place
for you in these lines of his. Johnson’s music changed the way the world looked
to me.
Min uppväxt var präglad av böcker och berättelser. Vi hade i
princip bokhyllor i varje rum i Kvarnsveden. Jag satt ofta och bläddrade
planlöst, för det ostrukturerade sökandet gav mig så mycket. Det visste jag
redan som barn. Jag minns hur pappa satt på sängkanten och läste Mio min Mio för mig och hur han därefter
gick in till min systers rum, fortsatte med samma berättelse fast med ett annat
kapitel. Om jag låg riktigt stilla i sängen och blundade hårt, kunde jag höra
äventyret fortsätta på andra sidan väggen. Jag minns Knutar på ett rep, Rävarna på
Oxberget och jag minns berättelsen om den indiska pojken som hade en
elefant – men jag minns inte vad just den sagan hette. Jag minns hur jag lånade
min brors Tintinalbum och hur massivt de påverkade mig. Jag minns hur jag,
Staffan och Tobias tog morgonbussen ner till bokaffären för att fynda på rean
den där vintern. Allt det där cementerade grunden för mitt eget skrivande. Ett
skrivande som egentligen inte tog sin seriösa början förrän jag skrev ett par
noveller i en sliten andrahandslägenhet bredvid Tessinparken något år efter att
jag hade flyttat till Stockholm. Jag skrev och raderade. Skrev och raderade. Så
höll jag på i flera månader. År. Jag vet fortfarande inte vart jag fick
tålamodet ifrån. Men jag vet att jag fram till denna stund mer än väl har plöjt
in mina 10 000 timmar i hantverket. Jag har tyglat det. Tagit det dit jag vill.
Härmat mig trött. Jag har inte uppfunnit hjulet. Men jag har hittat ett
uttryck. Något eget. Och jag är tacksam över att jag hade med mig det in i
sjukdomen. In i processen. Sedan dess har uttrycket blivit ett annat. Jag ser
förändringen så tydligt att jag kan sätta datum på de avgörande ögonblicken: den
4 mars 2011 och den 15 augusti 2012.
Dagarna för
diagnoserna.
Beskeden om min
cancer.
Sedan dess har jag bara skrivit när behovet har blivit för
stort.
När jag inte kan
stå emot längre, då sätter jag mig ner. Då formulerar jag tankarna. Då får
orden ta över. När det verkligen är på allvar. När pistolen sätts mot tinningen.
Därför har texterna blivit min uppgörelse med barndomen i Borlänge – med sex,
droger, slagsmål och människans rätt att bestämma över sin egen död. Min
uppgörelse med det eller de barn som jag aldrig kommer att få och det faktum
att mina föräldrar kommer att tvingas begrava sin yngsta son. Utan att låta som
en solariebränd melodifestivalsångare vill jag påstå att ingenting liknande har
skrivits i Sverige.
Jag tänker ofta på
två mejl som skickats till mig. I det ena berättade en kvinna om hur hon för ett
drygt år sedan förlorade sin dotter, ganska exakt jämngammal med mig själv. I
det andra skrev en kvinna om hur hennes nyfödda i höstas sov mot hennes bröst. Lugnt
och stilla. Men hon skrev också om hur livet plötsligt försvann ur det lilla
barnet. Hur hon försiktigt somnade in och dog, med kinden mot sin mammas
trygghet.
De båda kvinnorna
skrev att de nu har kunnat börja hantera verkligheten. Livets faktum. Dödens
krav. Och att de kunde göra det för att de hade läst mina texter. Jag vet
fortfarande inte hur jag ska hantera detta. Vet fortfarande inte om jag
begriper fullt ut, men jag förstår på ett rationellt plan att det är enorma
reaktioner. Mentala rörelser. Friktioner.
Jag kommer inte att
få se hur mina texter bemöts om fem, tio eller trettioåtta år. Om de ens kommer
att uppmärksammas då. Om de kommer att bli ihågkomna, eller om boken kommer att
reduceras till ett dammigt arkivexemplar i en källare någonstans.
Men jag vet att texterna
fram till och med i dag har hjälpt dessa kvinnor – och därmed indirekt
människor i deras närhet. Och jag vet att de fragmentariska pusselbitar som jag
kastat ut i boken tillsammans ger en tydlig bild av vem jag är och vem jag till
slut kommer att ha varit. Något för dem i min närhet att plocka upp när de vill
bli påminda om den där pojken med sjömanshjärtat. Därför är jag tacksam över
boken. Därför är jag tacksam över mitt skrivande.
Men Satan, var det
värt det?
- - -
Nu finns boken "I kroppen min - resan mot livets slut och alltings början" i butik. Och här.
Stöd organisationen Ung Cancer och köp den här tröjan på TSHIRT STORE, så går 50 kronor per sålt exemplar till deras verksamhet.
I nya numret av Café har jag skrivit ett reportage om mig själv. I morgon är jag med i TV4 Nyhetsmorgon. Och i Svenska Dagbladet. Och i Expressen. Och i veckan som kommer är jag gästredaktör för Musikguiden i P3.