Redan efter
någon timme i Stockholm känner jag hästen rusa i mitt bröst. Dalarna var svårt
att lämna, och jag tror att mamma grät när vi skildes åt. I tystnad packar jag
upp mina väskor. Kläderna hängs in i garderoben. Böcker ställs på sin plats i
hyllan. Mårtens pyssel får bo på byrån.
För första gången på flera dagar slår jag på
datorn och kollar mejlen. Jag får en rapport från den yttersta frontlinjen. En
bekant – som jag aldrig träffat, aldrig pratat med – har hört av sig. Vi har en
osynlig frekvens som rör sig mellan oss. En märklig gemenskap. Vi delar samma
strid, fast har olika slagfält. Hennes diagnos är snarlik min.
Hon skriver att
slutet kommit fort. Hon skriver att hon för tre veckor sedan var ute och tog en
öl. Och hon skriver att hon nu inte kunnat äta eller dricka på två veckor.
Tumören har stängt strupen. Hon svälter ihjäl. Nu planerar hon sin begravning.
Gör sig redo. Tar avsked.
En av raderna bränner sig fast.
”Hoppa av innan du hamnar här.”
Hela mitt väsen
fylls av rastlöshet. Jag måste röra på mig. Byta miljö. Gå ut. Jag tar mig ner
för backen, halvt glidandes på den försvinnande isen. Förbi amfiteatern och de
nakna träden. Längs parkeringshuset. Jag passerar tornet med de färgade
fönstren. Kliver över smältande snöhögar. Sätter foten i en vattenpöl. Går in
på Landet för att reda ut en tanke – eller fyra hundra.
Jag sitter ensam i baren, som en vers av Tom
Waits. Funderar på min tillvaro. Hur mina dagar blivit en semester i helvetet.
Jag kommer att bli en kronisk tonåring, trots mina i dag 29 år. Mitt liv, Huckleberry
Finn.
Jag skissar
ihop några rader. Anteckningarna växer och växer. Klottret löper som en
skogsbrand över sidorna. Jag mejlar meningar och stödord till mig själv. Skriver
lappar. Samlar ord. Och så klistrar jag ihop dem till nya kapitel. Texterna
känns som förberedelser inför en expedition. För jag ska resa.
Monsun föröver, men jag styr fortsatt framåt.
In i natten.
In i mörkret.
Nästföljande
morgon öppnar jag ett kuvert som visar sig innehålla min sjukskrivning. Jag
läser konstaterandet. Min hälsas sammanfattning. Verkligheten blir närmare än
en viskning.
Kan detta verkligen gälla mig? Det står att min
sjukdom är obotlig. Att jag behandlas med palliativ vård – alltså den för
livets slutskede. Jag har inte tid med det här. Jag har ju hundratals saker att
uträtta. Det kan inte vara något annat än ett missförstånd. Läkarna måste ha
blandat ihop journalerna. Det här livet kan inte vara mitt.
Men det är det.
En tiger har dykt upp från ingenstans. Den har
satt klorna i min rygg. Den sträcker sin käft mot min strupe.
Helvete. Jag menar det verkligen.
Helvete.
Jag blundar
för en stund och ser en rågblond pojk. Han sitter på sin häst. Framför honom
reser sig mörkret. Ett rasande vidunder, skapat av djävulen själv. Pojken
lyfter sitt svärd. Ger sig in i en strid han inte kan vinna.
Jag försöker
sätta mig in i mina syskons situation, en tanke så fruktansvärd att den knappt
hinner börja innan jag skjuter den ifrån mig. Även för mig är situationen i det
närmaste obegriplig. Den är för gigantisk. Jag vet inte vad jag ska göra eller
hur jag ska göra det.
Vet inte.
Här finns ingen instruktionsbok. Varje dag
blir ett nytt försök att lösa en omöjlig uppgift – en strävan efter att lösa
ett problem som inte syns, men finns.
Jag har döden i min kropp. Den ruvar i mitt
mellangärde.
Efter slutet
finns bara minnen. Bara frågor. När sorgen har lagt sig kommer bilden av mig
att blekna. Jag kommer att vara mindre och mindre närvarande. Tankarna på mig
kommer att dyka upp allt mer sällan. Men de kommer att komma.
Jag föreställer mig hur mina barndomsvänner
stannar upp om 34 år, när de klipper sina gräsmattor.
Kristian.
Just jävlar. Vi hade en spännande tid tillsammans. Vi hade roligt. Jag undrar
hur han skulle se ut om han fortfarande levde. Om han fortfarande var kvar. Jag
undrar vad han skulle göra. Var han skulle bo. Hur skulle hans barn ha sett ut?
De kommer att bli ståendes en stund. Mitt i
trädgården. Barnbarnens lek. Gräsklipparens väsen. Tankarnas dån. Sedan kommer
de att fortsätta. Kanske kommer barnen någon gång att fråga: "Varför är du
ledsen?". Och när mina vänner lägger sina små om kvällen kommer de att
smeka deras kinder, tänka att en kula en gång smekte deras panna, men att jag
aldrig hann ducka tillräckligt lågt.
Biverkningarna
från behandlingen torkar ut ögonlocken, gör dem sträva som kardborreband. Jag kliar
sönder hjässan. Den verkar glöda. Denna sjukdom är inte bara ett utdraget
farväl. Långsamt gör den mig galen. På riktigt.
Jag är så trött.
Utmattad.
Trots det ser
jag så tydligt, det enklas briljans. Allt detta ska jag sakna – virrvarret av
rimligt och orimligt: Affärernas köer, berusningens början, gudinnans beröring,
de tummade vinylerna, de dåliga luncherna, de ännu sämre filmerna, att komma
med en kvinna, de jämngråa dagarnas slask, höstens stormar, barnens
gränslöshet, min systers kärlek, morgnarna innan någon annan har vaknat.
Allt det ska jag sakna. Tillsammans med så oändligt
mycket mer.