Jag vill att ni ska veta

Jag läser det jag skrivit och det är ett jävla gnäll. Jag kommer från Borlänge, bruksstädernas gudfader, där jantelagen var så självklar att begreppet var främmande. Där skulle nederlagen tigas ihjäl, tårarna skulle tyglas och det bästa som kunde hända var om du var som alla andra. Även om jag allt som oftast misslyckades, så försökte jag. Jag ansträngde mig. Mentaliteten har förföljt mig, funnits bredvid och inom mig, även om jag hatar den. Även om den står långt ifrån mina egna värderingar. Men på sistone har jag inte orkat stå emot. Nederlaget har inte tigits ihjäl, tårarna har inte tyglats. Jag har inte varit som alla andra.

Någon sade nyligen till mig att jag borde utnyttja cancern. Att jag borde försöka ta tillvara på den här tiden. Varva ner, tänka efter. Känna mina känslor på riktigt. Göra allt det där som jag aldrig hann förut, när jag stirrade mig blind på andra saker. När min fokus låg någon annanstans.

Och någon sade att det inte är jag som förändras, men att jag snarare kommer förstå mig själv mer. För de här tankarna och känslorna har kanske alltid legat inom mig. Halvslumrandes, sovandes, vilandes. Men nu har åskan väckt dem. Nu finns de alldeles nära. Idéerna om att jag borde utnyttja min cancer och att jag inte förändras ligger inte särskilt långt ifrån varandra. Kanske kommer den här upplevelsen att leda till någonting positivt till slut, även om jag redan nu svurit på att jag aldrig kommer att se tillbaka på min cancer som en vän. Som någonting jag inte vill ha ogjort. För det vill jag.

Och någon annan skickade en skiva med avslappningsövningar. Imorse vaknade jag tidigt. Världens händelser ramlade ner i hallen. Morgonregnet trummade mot fönstret. Jag rörde mig från sängen. Lade mig naken på den vita mattan och lyssnade på övningarna, på den lugna rösten. Jag vet inte om grannarna såg. Jag orkade inte bry mig. Istället låg jag där. Spände den ena muskeln efter den andra. Andades. Följde kvinnans lugna instruktioner. Hon bad mig fylla kroppen med ett ljus. Jag såg lila. Varför vet jag inte. Men det ska besegra min sjukdom. Vända detta till en seger.

Men mest av allt så fylldes jag av tacksamhet över den omtanke som riktas åt mitt håll. Från familjen och vännerna, de på alla sätt vackra. Och från främlingarna som tänker och funderar. Och jag förstod att jag är besvärlig nu. Svår att prata med. Distanserad. Att jag har isolerat mig. Att jag håller många en bit ifrån mig. Men jag vill att ni ska veta en sak. Jag vill att ni ska veta att jag inte tycker om er mindre nu. Att jag inte älskar er på ett annat sätt, även om det är så det verkar. Det hoppas jag att ni förstår. Jag hoppas med all min kraft. Med all min längtan. För ni står mig närmare än någonsin. Det kommer jag aldrig att glömma. Det vill jag att ni ska veta.

Någon annan gång ska vi ramla druckna hem från festivalen i våra drömmars stad när solen väcker andra, någon annan gång ska vi stå skrattandes i regnet, och någon annan gång ska vi göra allt det där, som nu är omöjligt. Någon annan gång.

Jag vill så gärna.

Min kropp den är en bur

Egentligen har jag bara mig själv att skylla. Jag har inte försökt hålla min sjukdom inuti bröstet. Inte försökt bevara den som en mörk hemlighet. Någonting som bara jag och de närmaste vetat om. Tvärtom har jag pratat öppet om mitt tillstånd. Berättat för människorna jag mött, de bekanta som jag träffat. Och kanske mest av allt, så har jag skrivit. För alla att läsa. För att försöka få andra att förstå, få en inblick. För att få dem att tjuvkika in i fönstret till det där huset, som alltid varit läskigt och skrämmande. Men som alltid lockat.

Nu har jag pratat så att min egen röst skaver i öronen. Babblat så att mina egna historier känns förutsägbara. Jag har tröttnat på mig själv. Tröttnat på det onda som trängt sig in. Tröttnat på min cancer. Och jag har känt mig fräck på sistone. Nästan elak. Jag har frågat vänner och bekanta om vad de ska hitta på framöver. Vad som väntar dem i sommar. Jag har frågat om deras planer. Och jag har fått höra. Deras berättelser. Fina planer. En stundande sommar, som verkar bli både vacker och kraftfull. Och då har jag kommit på mig själv. Märkt att min egen kropp fyllts av en sorts avundsjuka, en känsla som tidigare varit främmande. Och jag har inte vant mig. Jag kommer inte ens försöka. Men jag känner avundsjuka för att mina egna planer har skrotats. Jag vet redan nu att min sommar antagligen varken blir vacker eller kraftfull. Och det gör ont. Ont att se sig själv förändras. Mot sin egen vilja.

Jag försöker. Jag anstränger mig varje dag för att behålla Kristian. Men på sistone har jag inte orkat. Så det mest rationella för mig, har varit att hålla mig undan. Som en fågel som kraschat in i en glasruta. Eller kanske ännu mer, som en påkörd räv, som haltar mot sitt gryt. För att gömma sig. För att vara i fred. För att vänta tills att allt blir bättre. Så för ett par dagar lämnade jag tillvaron. Drog till huset i skogen som farfar byggde. Den fristad som jag alltid återvänder till. En plats som jag förut skrev om med orden ” Där luktade morgnarna piprök och rostat bröd. Nere på ängen gick rådjuren i dimman och farmor log blundandes, så där som bara hon kunde göra.” Där var jag tyst. Ensam. På ett sätt frisk. För att ingen visste att jag var sjuk. Å andra sidan träffade jag ingen annan människa, men ändå. Jag sade i princip inte ett ord på nästan tre dygn. Jag gömde mig i skogen som jag älskar mest. Lät den fylla mig med kraft.

För jag måste orka. Måste ta mig vidare. Måste fortsätta. Jag har sett mitt eget minne av mig själv bli svagare. Jag ser hur delar av mig själv försvinner. Glider längre bort. Hur min kropp begränsas. Hur den blivit en bur, precis som i låten. Men jag vet att du finns där borta, Kristian. Jag ser dig komma mot mig i dimman. Jag vet att du egentligen finns nära. Att du snart är tillbaka. Om allt vill sig väl. Vill väl, allt.

Lova.

Kristian, Kristian, din dumma sill, du kan lura dig vart du vill

Jag är lättlurad. Det har jag alltid varit. Och det har inte gjort mig så mycket. Jag har sett en stolthet i att jag litar på folk. Men ibland lyckas jag lura mig själv. Ärligt talat så händer det alldeles för ofta. Och först då gör det riktigt ont.

Under förra lördagen hände någonting fantastiskt. Jag var omgiven av så många människor som betyder så mycket för mig. Som betyder allt. De som gör livet. Det var en vacker kväll. En vacker natt. Om jag någonsin varit hög på livet, så var det då. När ingen såg spände jag varenda muskel i min kropp och svor att jag skulle leva på kvällens eufori, länge, länge. Sen kom söndagen och var som söndagar brukar vara. Inget konstigt med det. Men på måndagen var allt som sprängt från jordens yta. Jag var en påkörd räv igen. En bilolycka som ingen sett. Jag hade lurat mig själv. Igen.

Måndag morgon. Jag hade tänkt vara som alla andra. Men. Jag kunde inte röra mig. Låg i sängen hela dagen. Tittade försiktigt ut genom fönstret, som om jag var rädd för att någon skulle se mig. Först på eftermiddagen tvingade jag mig själv ut ur lägenheten. Hot var inblandat. Köldkänsligheten har hängt i längre efter den senaste intravenösa behandlingen. Därför blev det mössa på när jag lämnade hemmets lugna vrå, mitt alldeles egna gryt. Jag gick plikttroget mina gator fram med händerna nedborrade i byxfickorna för att hålla värmen. Låtsades vara intresserad av några skjortor i en pretentiös butik. Sen gick jag till ett kafé – med de numer obligatoriska surdegsbröden, Ipadpapporna och de svåra männen med gitarrerna i högtalarna – för att vara som alla andra en stund. Självservering bland bakverken. Jag greppade självsäkert tårtspaden. Då satte krampen igång. Fingrarna låste sig i ett neurosedynliknande grepp. All kraft var som bortblåst. Det blev en svettig uppgift. Efter ett par minuter var jag färdig. Kassörskan tittade på mig och assietten med ett förvånat leende.
– Är det bra så, undrade hon med en blick som fastnat på vad som alldeles nyss var en kladdkaka, men som nu var en gravt misshandlad sörja av kakao och kalorier.

Jag nickade och sträckte fram mitt pilträd till arm. Sen satte jag mig i ett hörn och tjurade. Såg kacklande uteserveringar, och förstod att min längtan har dött. Förändrats. Nu längtar jag efter en sober kropp. Ren. Hel. Stark. Opåverkad och nykter.

När jag kom hem ringde jag mamma. Berättade om dagen. Den som varit mindre lyckad. Om hur jag numer lever som en pensionär. Om hur jag vaknar 05.47, om hur jag läser tidningen i två timmar, om hur jag orkar göra en sak om dagen och om hur jag somnar överallt. Hela. Jävla. Tiden. Och jag berättade om hur jag längtar efter att göra mina saker. Det där som Kristian alltid höll på med. Och jag berättade om hur jag nu måste låtsas att det här året snart är över.

Sen insåg jag att jag behöver lura mig själv. Och den här gången tänker jag göra det med vilja.

Fadern, sonen och Kristian Olof Erik Gidlund

Snart varit vaken i ett halvt dygn. Åt lunch vid 9. Vaknade av en dröm om huset i Dalarna. Det kändes så nära. Så på riktigt. Men jag var inte där. Jag reste mig ur sängen. Stod naken vid fönstret. Stockholm var vackert i sin tystnad. Ett märkligt ljus. Såg skogen slumra. Hade inte blivit förvånad om Charlotte Gainsbourg vandrat långsamt förbi, som i filmen som aldrig försvinner.

Natten är en ensam plats. Jag blir så osäker på vad som faktiskt finns när alla andra sover. När de är borta i drömmar. Kände mig ensam. Liten. Men samtidigt stark. När jag är som minst är jag bara ett litet barn, en liten pys som måste bäras runt på en arm, som måste hållas nära. Samtidigt måste jag vara barnets far. Den starka, den med armen som pysen kan få luta sig mot, den som alltid kommer hålla nära. Någonstans i den här röran, i ställningskriget mellan barnet inom mig och en främmande vuxenvärld, finns jag: Kristian Olof Erik Gidlund från Kvarnsveden, stället med pappersbruket strax norr om Borlänge.

När alla andra sover finns inte så mycket att göra. Eller så finns allt. Så vi pysslade en stund, mitt barn och hans pappa. Och jag var oss båda. Vi klippte ut bilder ur tidningen – en annorlunda leopard och en tavla. Sen klistrade vi in dem i kalendern. 19 maj, nu finns du inte mer. En snöleopard och någons skruvade syratripp har tagit din plats. Jag undrar om jag kommer minnas dig, när jag bläddrar igenom kalendern någon annan gång. Och jag undrar vad jag ska säga till mitt barn, när det kommer till mig på riktigt, en natt då han eller hon vaknar utan att kunna somna om. Jag undrar.

Av alla saker som jag sen ska göra

Egentligen är jag inte en arg person. Egentligen är jag inte särskilt bitter. Egentligen är jag inte uppgiven. Men livet har varit lite för mycket av en utdragen golden shower på sistone. Egentligen är jag bra på att se framåt. Bra på att resa mig. Bra på att hitta lösningar. Jag är inte särskilt envis, men jag är jävligt målmedveten. Och var gränsen mellan de egenskaperna går, är upp till någon annan att bestämma. Envis låter så tjurigt. Att vara målmedveten låter mer som någonting som en bergsbestigare eller en upptäcktsresande skulle säga. Det känns bättre att identifiera sig med. Bättre för mig. I alla fall i dag.

Det fanns så många saker som jag hade tänkt göra. Alldeles nyss, nu och under de kommande månaderna. Jag har fått lov att ställa in dem alla. Dragit stora streck över rader i min kalender, suddat planer och jag har låtsats att jag glömt. Men det har jag inte. Inte på riktigt. Så många har sagt vackra och uppmuntrande saker om att håret växer ut igen, om att det kommer fler somrar, att länderna står kvar. Jag vet att det är sagt i all välmening. Och jag vet att det är sant. Men allt som finns för mig just nu är någonting annat. En match. En chans. En käftsmäll jag måste få in.

Innan jag fick reda på hur mycket min cancer hade spridit sig tänkte jag i banorna att jag hade ett år kvar. Och vad skulle jag då ångra mest, att jag aldrig någonsin gjorde? Jag började genast tänka på att jag aldrig sett vilda elefanter, de där djuren som trollbundit mig sedan jag var en liten rågblond pojke hemma på Kyrkvärdsgatan, där skogen var en djungel och där åkrarna var savann, om jag så bara ville. Men min önskan om att se elefanter visade sig vara klen, i alla fall om jag nu bara hade ett år kvar. Däremot kände jag, starkare än någon tidigare upplevd övertygelse, att jag ville bo på landet, och att jag ville göra det som ung. Och när jag talar om att bo på landet finns bara Dalarna. Mitt ursprung. Mina rötter. Jag vill se hur min personlighet skulle utvecklas. Hur jag skulle påverkas av att bo där ute, där tempot är annorlunda. Där andra saker är viktiga. Där det finns krafter i skogen, där jag skulle börja dagarna i morgonrock och gummistövlar med att hälsa på hästarna i hagen. Men det här är inte den våren då jag kommer flytta. Stormen är i vägen.

Min farfar ljög om sin ålder och blev sjöman som sextonåring. Han lämnade Sverige för de sju haven – alla utom ett. Han skaffade en kameleont som tog flugorna i hans hytt, han slog ihjäl ormarna bland bananerna i kylrummet, han såg hur hans kamrater för en extra slant i lönekuvertet desarmerade minor från det stora kriget, och han kom att berätta hur några lyckades, samtidigt som vissa andra gjorde motsatsen. Farfar berättade att det fanns två läger på båtarna: de som drack och de som läste. Jag vet vilken grupp farfar tillhörde. Han kunde citera spaltmetrar av Nils Ferlin och Dan Andersson och under hans sista år i livet läste han Röde Orm om och om igen. Innan jag blev sjuk skulle jag tatuera in det farfar målade på billigt papper någonstans på jordens hav. Nu kan jag inte göra det. Behandlingen kan missfärga tatueringen. Sen farfar, men inte nu, ska det för alltid finnas på min arm, mitt emot min egen hemlängtan och min familj.

Förra året släppte jag allt och drog till Indien i en månad. Själv. Mamma var ett asplöv. Många andra imponerades av att jag gav mig av på egen hand. Resan gjorde mycket för mig själv. Någon frågade med ett grymtande skratt ”Vad gjorde du där, hittade dig själv eller?”. Ja. Det gjorde jag. Men det hade jag nog gjort efter en månad i Sveg eller Nässjö med mig själv som enda sällskap också. Den här sommaren hade jag tänkt dra till en ö. Långt bort. Där tiden verkar ha stått stilla, där veteranbilarna står utpumpade i gathörnen, där cigarröken utgör ett självklart inslag i luftkonditioneringen, där mannen som påverkat mitt skrivande mer än någon annan bodde innan han sköt sin egen skalle i småbitar. Någon gång ska jag se allt det där.

Och så vill jag gömma mig i fjällen som Snusmumriken. Som i en något mer välplanerad version av Into the wild. Jag ska bara vara där. Gå runt bland de knotiga björkarna, bada i det klara vattnet, se hur landskapen är längre bort än vad jag kan förstå. Sen när jag är klar, när jag känner mig mätt, då ska jag åka tillbaka.

Jag slås av en märklig känsla när jag skriver den här listan. Jag stannar upp och känner efter. Förvånas. Förundras. Jag ser hur allt kretsar kring min ensamhet. Att jag ska göra allting själv. Och egentligen är det inte sant. Jag vill vara med någon annan. Helst av allt. Det är vad jag vill. Det måste vara det viktigaste. Det måste det vara.

Pojken och kråkan

Och så var det ju det där med glädjen över rummet. Den där glädjen som snabbt kom att dö. Som försvann, som så mycket annat.

Första gången jag blev inlagd för behandling fick jag rum 1, med förstummande utsikt över Årstaviken och de sydligaste delarna av Stockholm. Det var en vacker syn. Det är det fortfarande. Strax utanför mitt fönster, nästan i exakt samma höjd, flög två skator, till synes nyförälskade. Höga på kärlek, inne i gemensam hybris skapad av varandras närhet. De flög med kvistar som de envist och målmedvetet brutit av och plockat upp från marken för att fästa i en klyka i trädet. Det där trädet utanför fönstret där pojkhjärtat från Moonlight Mile fick sin första medicinska holmgång. Jag såg hur de byggde ett från början anspråkslöst bo, en gemensam framtid. Hur de skapade någonting vackert tillsammans. Det tog tid, men efter ett tag syntes de inledande formerna till ett klassiskt skatbo. Kanske det vackraste jag sett, där jag låg, hög på medicin, inne i en hybris över vad läkarvården var på väg att göra med mig.

När jag tre veckor senare kom tillbaka för nästa intravenösa dos hade boet byggts starkare. Stabilare. Säkrare. Trodde jag. Det dröjde inte länge innan jag fick se det förälskade fågelparet. Och deras förtvivlan. En kråka, rejält tilltagen med sin gråsvarta uppenbarelse petade med sin kraftiga näbb bland pinnarna och de omsorgsfullt tillrättalagda kvistarna. Skatorna gjorde sitt bästa för att försvara sin skapelse. I tappra försök närmade de sig den större motståndaren som genast fick dem att retirera. Som fick dem att flyga tillbaka ett par meter, bara för att tvingas se på hur deras fiende havererade deras bo. Utsikten var inte lika tilltalande den där måndagen. Och när jag lämnade sjukhuset kunde jag inte sluta tänka på hur det skulle gå. Hur kampen skulle sluta.

I måndags var jag återigen tillbaka. Jag gladdes till en början över att åter få rum 1. Jag ville så gärna se hur det hade gått för de förälskade skatorna. Vädret var så där som väder kan vara när det är på bra humör. Men, det spelade ingen roll. Boet var tomt. Trädet likaså. Jag spanade efter skatorna, men de syntes aldrig. Inte heller kråkan visade sig. Jag tror inte ens att jag såg en enda fågel. Det blev nog aldrig någon gemensam framtid i det där trädet. Det blev nog bara någonting vackert som övergavs. Jag slutade att titta ut. Det var som att det gjorde ont i mig.

Jag blundade. Försökte sova. I slumrandet såg jag. Hur det precis som för skatorna har trängt sig in en kråka – smutsigt grå och svart som synd – i mitt liv. Hur den tar, roffar åt sig och förstör för sin egen skull. Och hur lite jag får tillbaka.

Det verkar inte spela någon roll om två små skator, nyförälskade och inställda på en gemensam framtid tillsammans, har siktet inställt. När en kråka inkräktar finns ingenting att göra. Och om det kan jag tycka vad jag vill, vad jag vill. Men jag tvingas bära den med mig som en luggsliten papegoja på min axel.

Mikael, som en gång berättade här vad låten egentligen handlade om, får ursäkta. Idag lyssnar vi på Sofia.

Den enda levande i vår stad

Testat alla tänkbara positioner i sängen. Vridit. Vänt. Gett upp. Solen stryker sig över de gamla Ericssonhusen vid Telefonplan. Stockholm sover. Jag hör skogsduvan utanför mitt fönster. Den pladdrar oavbrutet. Jag är pigg. Klarvaken sedan snart två timmar. Skulle kunna springa ett maraton. Svara på hundra frågor på lika många sekunder. Klättra högst upp i ett träd, för att aldrig komma ner.

Under de närmast följande dagarna efter den intravenösa behandlingen är det tänkt att jag ska gå på åtta sorters mediciner. Var och en av dem påverkar kroppen på sitt eget sätt. Men jag tar bara sju. Jag orkar inte fler. Orkar inte mer. En av dem är ett sorts uppåttjack som gör mig rysligt pigg fram till eftermiddagen. Därefter säckar jag ihop. Verkligheten hinner ikapp. Och jag hittar mig själv sovandes, när jag helst av allt vill vara vaken. Medicinen, de minsta tabletterna till höger på bilden, lindrar biverkningarna från cytostatikan. Därför tar jag dem. Jag kommer inte sluta. Men jag ska vänta en stund. Måste försöka hålla timmarna i schack. Med den här dygnsrytmen kommer jag att leva avskuren från allt och alla. Det vill jag inte. Tillvarons isolering räcker som den är. Just nu är jag the only living boy in Hägerstensåsen.

Och på den tredje måndagen...

06.21
Den sköra sömnen är över. Har visst hållit om en kudde hela natten. Har drömt. Oavbrutet, men kan inte riktigt se om vad. Men de har funnits där, drömmarna. Ser att det är en vacker dag. Känns som att klockan är mer. Igår gjorde jag allt för att skjuta morgondagen framför mig. Skrotade runt i lägenheten och sysselsatte mig med meningslösa saker, bara för att hålla morgonen så långt ifrån mig som möjligt. Till slut somnade jag, precis som Piraten, även om han gjorde det mer definitivt. Nu ser jag hur det ihopknölade täcket ritat streck över min mage. Försöker inte somna om. Ingen idé. Snart börjar det. Igen.

07.47
Äter så mycket frukost jag bara kan. Det gäller att passa på. Snart är aptiten över. Lyssnar på musik, på låtar och berättelser som jag tror ska få mig på bättre humör. Mannen med bergen, som ingen visste vem det var, sjunger om Pancho och Lefty. Det gör jag med, men jag vet inte vem av dem jag är. Inte just idag. Känner mig märkligt glad, för första gången på alldeles för länge.

08.56
Tar bussen för att se träden. Tunnelbanan går fortare, men jag vill inte åka med den. Jag vill se de andras liv passera. Ringer några av mina närmaste. Varför vet jag inte. Jag gör det som för att visa att jag lever. För att jag vill att de ska veta, att jag tänker på dem, när jag nu beger mig in i min dimma i mitt Lützen. Känns som att jag ska lämna dem för att jobba på en oljeplattform, eller kanske mer som i en rymdsond, som ska cirkulera i yttre rymden. Och från mitt mörker ska jag se dem, långt där nere, och de kan bara ana att jag är någonstans där borta. Långt, långt borta.

Jag går den sista biten till sjukhuset. Bilarna ryter. Maskinerna skramlar. Berget nedanför sjukhuset, som stod med akupunktur av tändhattar sist jag var här, är nu bara krossad sten, bumlingar och stoft.

09.36
Jag får samma rum som tidigare. Och det gläder mig, åtminstone till en början. Varför ska jag berätta någon annan gång, men inte nu. Sköterskan stryker sprit över mitt bröst och ber mig ta ett djupt andetag. Sedan trycker hon in nålen i port-a-cathen, den dosa som opererats in nedanför mitt ena nyckelben. Hon tar i ordentligt. Jag känner hennes fingrar runt porten och hur den pressas mot revbenen. Den här gången hör jag inte när nålen tränger igenom dosans övre del.

09.48
Första flaskan, den mot illamåendet, är slut. Dags att säga till sköterskan, så att hon kan koppla in den första dosen cytostatika. Jag försöker vända mig om på britsen. Söker efter knappen. Den ska ju vara här någonstans. Det vet jag. Det var den ju sist. Där. Bra.

Verkar som att några springer i korridoren.

09.49
Fel knapp. The infinite alarm of death and destruction. Förlåt.

10.11
Kommer krypandes. Som att jag inte ska märka. Men jag vet att det är på väg. Att det närmar sig. Jag mår som efter en halv flaska vin. Seg. Långsam. Varm mot min vilja.

Jag ser en vacker båt i trä passera i Årstaviken nedanför mitt fönster, på väg bort eller hem.

10.31
Som efter mer vin. Har försökt gå på toaletten i över en halvtimme. Känner mig som The Wrestler. Vet att jag är starkare än så här. Någonting håller mig tillbaka. Efter den här meningen ska jag vrida benen mot höger, sätta händerna på britsens kant och sedan leda ställningen med flaskorna med mig in i badrummet.

11.01
Svart rus.

Stormen som jag fastnat i

Du stirrar på mig som ett hån vid en bardisk. Du är en förolämpning under ett sommarrus. Du är en omotiverad lavett från ingenstans. Jag är så trött på dig. Egentligen är jag inte upprörd. Egentligen är jag frustrerad. Livet, ja, jag snackar med dig. Go fuck yourself.

Var på sjukhuset igår. Ställde mig på vågen för att se min matchvikt inför de här boxningsronderna som jag måste gå. Jag satt i väntrummet där alla är äldre. Där de undrandes tittar på mig för att se var min sjuka släkting, mina föräldrar eller min mormor är någonstans. Men ni kan sluta stirra nu. De är inte här. Och de kommer inte, även om jag vet att de alltid finns nära, att de alltid kommer ställa upp. Men det är inte de som bär på den här orkanen i bröstet. Det är jag. Det är jag som är sjuk. Det är jag som har cancer. Och det här är min strid. Det här är stormen som jag fastnat i.

Läkaren och jag. Opersonligt rum. Kala väggar, märkligt höstigt utanför fönstret, stationär dator. Handsprit. Vi bläddrade i våra kalendrar och tittade på datum som om det var en lunch vi planerade in. Men det var det inte. Är det inte. Det är händelsen som kommer att dela upp mitt liv i två delar, tydligt markerade av kirurgens skalpell. Kristian: före och efter. Nu vet jag vilken vecka det blir. Det blir en kort sommar i år.

Tankarna är svåra att avsluta nu. Jag har svårt att se någon mening. Börjar bli omotiverad. Börjar bli cynisk. Jag ser hur jag själv – den ursprungliga pojken – tynar bort. Hur fantasins skapelser bleknar. Hur min optimism, som alltid funnits vid min sida, plötsligt avtar. Hur den blir en trogen hund som blir allt äldre, svagare. Hur den närmar sig slutet. Trots det är tankarna det enda som jag har. Funderingarna. Oron. Längtan.

Snart ska jag skriva en lista på saker som jag ska göra när allt det här är över. Jag hoppas att den blir lång. Att det blir en kraftfull lista. Men jag vet redan nu vad jag hoppas på. Jag hoppas att jag blir naiv igen. Att jag kommer fortsätta tro att livet trots allt är en vacker historia. För det vill jag. Helst av allt. Jag vill att känslorna ska komma tillbaka som en bortsprungen jycke, som den där hunden, ”som vart hungrig i mil, tycker inte om nån, men kommer ändå in”.

Jag ska se mig om över axeln, ropa ditt namn i natten, sitta utomhus och vänta på dig. Vara beredd. Och så ska jag sätta mig ned på huk, så att jag kan ta emot dig när du kommer springandes. Sen är det du och jag igen. Och det ska ingenting få ändra på.

Vi ska gå genom åskan, min bror och jag

Valborgsmässoafton och försiktigt vårregn. Öppen balkongdörr. Jag satt i soffan och kände fukten dofta. Väntade på åskan. Den som aldrig kom. Men jag satt kvar, på den plats där min bror satt när han var hos mig, för ett tag sedan. Och två tankar korsades. Frontalkrockade. Jag kunde se att de hörde samman. Att de var bröder.

Jag var liten. Bara en pojke, hemma i trygga Kvarnsveden, men ändå var allt så spännande. Det var sommar och mörka moln – självsäkra och hotfulla – tornade upp sig som en förbannad målning över trädtopparna. Det började regna. Och strax därefter kom blixtarna. Det dundrade. Ekade från skogen där elektriciteten slog ned, skallrade mellan husen, på vad som då var världens lugnaste gata. Men just i det ögonblicket var jag livrädd. För mycket kraft, överallt. Det förstod jag nog redan då. Min bror, som är ett par år äldre, tog tag i mig och vi lade oss under ett av äppelträden – det med de röda. Nu i efterhand vet jag vilken dålig idé det var. Kanske visste min bror det då, men det spelade mindre roll. Han verkade vilja vara nära himlens upplopp. Jag låg bredvid honom. Hjärtat spöade bröstkorgen, slagen i takt med åsksmällarna. Jag minns att han log, min bror. Och då förstod jag: så länge jag låg kvar bredvid honom, så länge han skulle finnas hos mig, så behövde jag inte vara rädd.

Det var då, och nu är nu. Dagen innan min förra behandling kom han till mig, min bror, den stora, starka. Han som är så mycket man. Jag såg hans oro. Jag kände den. Och jag förstod på ett annat sätt än tidigare, att det också är svårt att stå bredvid. För de frustrerade tårarna är de som gör mest ont. Jag är ju hans bror, den lilla, klena. Han som är så mycket pojke. Men min bror, som skulle göra vad som helst för mig, oavsett förutsättning eller underläge, kan just nu inte göra någonting. Och det sliter på oss båda. Men ta det lugnt, min älskade bror, min mammas äldsta barn. Vi ska gå genom åskan, du och jag. Precis som när vi var små. Så länge du finns här hos mig, så kommer jag att klara det. Det måste jag göra. Och då ska vi lägga oss under äppelträdet med de röda, och se åskan komma mot oss, när våren är på väg att bli sommar.