Det finns något annat som jag måste berätta

Läkaren pratade snabbt. Kanske var han mer nervös än jag själv. Han pratade om värden. Levervärden, blodvärden, saltvärden. Alla värden man kan tänka sig. Om äggviteämnen och om kroppens nya rytm. Om förra veckans kameraundersökning. Sedan förde han fingrarna försiktigt och noggrant över min kropp. Över lymfkörtlar, för att se om där fanns någonting avvikande. Det var som om vi båda höll andan. I alla fall jag. För jag balanserade på vad som antingen var en mållinje eller en mina. Vad visste jag inte. Men alldeles snart skulle jag få ett besked.

Det är lustigt. När man har spelat upp ett scenario i huvudet en miljard gånger – hur man längtat och sett fram emot, hur man varit övertygad om hur något skulle bli – och så står man plötsligt där en dag, och reaktionen visar sig bli en helt annan. För jag har längtat. Och jag har varit övertygad om hur jag skulle reagera. Men jag har haft fel. För även om jag har tänkt på situationen, så kan jag inte låtsas. Det måste få sjunka in. Reaktionen måste få komma naturligt. Av sig själv. Men det var en vacker dag. Och det ska alla dagar som finns kvar komma att vara. Vackra. För det verkar som att jag vann.

Det finns inga garantier när det kommer till den här sjukdomen. Ingen som kan lova att mörkret inte kommer komma tillbaka, när jag minst anar det. För det kan det göra. Det förstår jag. Men med den rädslan kan jag inte leva. Det vägrar jag. Livet är här. Livet är tillbaka. Livet är det som händer just i detta ögonblick. Och det är ett vackert liv.

Jag ser en man i min spegelbild. Någon som tidigare var en främling. Någon som jag inte kände, men som nu vuxit till en tydlig del av mig. Någon som jag inte kommer leva utan. Som alltid kommer finnas nära. Som präglat mig som en annorlunda tatuering. Och jag ska bära dig med mig, tills ärret bleknar, tills jag bara minns dig som en mörk period av mitt liv. När jag bara minns dig som den storm jag en gång fastnade i. Ibland kommer jag att tänka på dig. Det vet jag redan nu.

Jag ska sitta i min trädgård med ett barn i mitt knä, mitt eget eller någon annans, och bland sommarskratten ska jag försvinna i ett ögonblick för att minnas hur du kom som en vildhäst och förstörde så mycket, för att sedan försvinna. Jag ska ge dig ett ögonblick. Inte mer. Du har redan fått för mycket.

Innan min första behandling bestämde jag mig för att du inte skulle bli min vän. Och lika lite tänker jag spara dig som en trofé på min vägg. Du har lärt mig ett och annat. Fått mig att inse. Det kan jag inte förneka. Men mest har du fått mig att bli äldre. Mannen i min spegelbild bar alldeles nyss ett pojkhjärta. Något sådant kommer aldrig tillbaka. Hur mycket jag än kan försöka. Anstränga mig.

Kristian, min finaste pojke, mitt sköraste barn, fortsätt. För det här är över. Nu kan livet fortsätta. Du klarade dig. Och du gjorde det bra. Rusa ut. Rusa fram. Rusa. Det är din tur nu. Din tur.

- - -

I och med detta lägger jag ned den här bloggen. Den har fyllt en funktion. Varit viktig för mig. Funnits nära som en vän, tagit hand om min ilska, min frustration och min glädje. Men nu är vår tid över. Och även om jag alltid kommer vara tacksam över de hittills 647 687 besöken, över alla kommentarer, mejl och reaktioner, så hoppas jag – från märgen av mitt väsen – att jag aldrig kommer behöva skriva en fortsättning på just den här berättelsen. Men till alla som har läst vill jag rikta en lika ärlig tanke: den om ett tack för att ni läst. För att ni visat kärlek och omtanke. För er värme. Det har varit ett märkligt år. Nu väntar något annat.

 "I kroppen min" är död. Länge leve kroppen min.

En annan station längs vägen

Frosten har bitit ett grepp om Dalarna, men det senaste dygnet har skämt bort mig med värme. I hagarna står hästarna med böjda huvuden. På åkrarna sover gässen och svanarna samlade. Jag och mamma sitter på tåget mot Stockholm. Mot mötet på Huddinge sjukhus, för att i bästa fall få en fingervisning om åt vilket håll den här processen är på väg. Vi åker mot förhoppningen. Framtiden.

I går var det dags för min föreläsning. Strax innan var jag lite darrig, men aldrig direkt nervös. Jag hade förberett mig noga. Tagit uppgiften på allvar. Så det var med hyfsat lugna steg jag klev ut på scenen i mina drömmars stad. Och publiken var större än vad jag hoppats på. Jag trivdes. Helt klart. Så jag berättade om hur allt började, om det motsägelsefulla i den här sjukdomen. Om rovdjursfrossan. Jag talade om hur jag förberedde mig på att dö, om min systers brev. Om vägen tillbaka. Och om Bobby Fischer.

Jag såg nyligen dokumentären Bobby Fischer against the world, om underbarnet och bråkstaken med samma namn. Det var en sevärd historia. Ett naket porträtt, smärtsamt ärligt. Amerikanen Fischer lyckades med konststycket att bli något av en superhjälte och en rockstjärna, trots att han ägnade sig åt något så långsamt och till synes osexigt som schack. Men det skulle visa sig att Bobby Fischer inte trivdes så bra i det mediala rampljuset. Rättare sagt så vantrivdes han, och i hans huvud försiggick ett inferno, ett kaos som skulle bli allt värre. Han gjorde det ena märkliga uttalandet efter det andra. Han var provokativ, för att uttrycka det milt, och gjorde utspel som på alla sätt stred mot hans eget judiska påbrå. Till slut ville ingen ta i Bobby Fischer, inte ens med tång, men han fick en fristad på Island. Och precis som jag drabbades han av cancer. Men på grund av sina uttalanden och sin omedgörliga personlighet fanns ingen vid hans sida. Det måste ha varit rysligt ensamt. Att försöka rida ut en sådan storm på egen hand. Strax innan han dog sade han till en av sköterskorna: ”nothing is as healing as the human touch”. Och jag förstår honom. För trots medicinerna, behandlingarna och operationen, så inbillar jag mig att jag inte hade lyckats ta mig så här långt om det inte varit för den värme och kärlek som människor i min närhet har visat mig. Det kommer jag alltid att vara tacksam över.

Om ett par timmar vet jag – förhoppningsvis – vad dessa krafter tillsammans har åstadkommit. Operationen. Behandlingarna. Medicinen. Den mänskliga närheten. Jag sätter mitt hopp till dessa fyra beståndsdelar, men bär med mig det sista i bröstet, i hjärtats alla kvarvarande slag.

Dagarna nu, som blir evighet sen

Om två dagar ska jag gå på en föreläsning. Och det är jag som ska stå på scenen och prata. Jag har aldrig gjort en sådan sak förut. Därför vill jag göra det. När jag fick förfrågan kröp jag in i mitt pokeransikte, spelade svår och bad om att få återkomma om några dagar. Men egentligen var jag nog alldeles säker redan då. Klart jag skulle göra det. I vuxen ålder är det så sällan som man utmanar sig själv. Man är fast i sina rutiner, man vet vad man gillar och är övertygad om vilka saker som man bör passa sig för i – bästa fall. Det ska mycket till för att bryta dessa vanor. Så vill jag inte ha det. Därför ska jag föreläsa på onsdag på Cozmoz i Borlänge, på samma scen där jag och vännerna debuterade inför publik. Största skillnaden är att jag inte kommer sitta längst bak, gömd bakom trummorna. Och att jag inte är med i en enhet som gemensamt får ta smällen om det går åt helvete. Men det gör ingenting. Jag har varit med om värre. Och oj, vad jag ska slita på den frasen i framtiden.

För någon morgon sedan satt jag vid mitt alldeles egna köksbord och tittade på min alldeles egna lägenhet. Jag tittade på mina böcker, på mina fotografier, på mitt kök och mot min garderob där jag visste att mina kläder hängde och vilade sig. Och jag förstod hur lyxigt jag har det. Hur fantastiskt det är att jag kunde göra just det. Hur tacksam jag är och måste vara över en sådan sak. Men egentligen är jag inte så materialistisk. Jag kan längta efter mina böcker, och visst har jag en favoritkavaj, men det jag skulle sakna mest om hela kåken brann ner, skulle nog ändå vara mina kalendrar för de senaste åren. Sedan 2008 fyller jag dem med vad som händer i mitt liv. Anteckningar, meningar som fastnat, citat som gjort intryck, listor på saker som ska göras, reportageidéer, fiktion, biobiljetter, kvitton, notiser och fotografier. För att nämna några exempel. Och de senaste två veckorna har varit viktiga sidor. De viktigaste på länge. För det är nu jag har börjat min nedräkning. Förra veckan var det provtagning, undersökning och möten inskrivna på de vita sidorna. Nu väntar en liten operation för att jag äntligen ska bli av med porten i bröstet. Och på torsdag får jag det första beskedet om hur allt egentligen har gått. Om jag förstått det rätt. Om jag har tur. Jag antar att den här optimismen som verkar genomsyra mig just nu snabbt kan bli nedslagen, misshandlad och nedgrävd i en grop i skogen på torsdag, om saker och ting – framtiden och prognosen – ser värre ut än vad jag inbillat mig på sistone. Men jag kan inte leva mer med värjan mot halsen. Snart kan den här processen vara över. Jag lever på hoppet. Mer än någonsin tidigare.

Mellan tisdagens operation och torsdagens tribunal – för det är nog så jag ser den – ska jag alltså hålla i en föreläsning. När jag nu sitter och går igenom allt jag har skrivit sedan jag fick beskedet om sjukdomen, så slår det mig en gång till, hur avlägset allt känns. I går gick jag igenom dagarna som följde operationen. Jag minns när jag tvingade upp ögonlocken för första gången. Smärtan i rummet. Mammas händer. Hur jag drack från svampen som fördes till min mun. Det har varit ett hårt år. Och nu när jag sitter med mina anteckningar och försöker väva ihop allting med en blodröd tråd, slår det mig igen. Det är fortfarande ett hårt år. Den här kalendern kommer jag aldrig att släppa taget om. Oavsett vad jag egentligen vill.

Men Kristian, du har skött dig bra. Jag är stolt över dig.

Svärdslukaren

En hjärnskakning, knäskålarna ur led tre gånger, två brutna armar, en bruten handled, en hjärnblödning, en förskjutning i ryggraden. För att nämna några exempel. Jag har varit på sjukhus en hel del i mitt liv. Men nu befinner jag mig i ett läge där jag inte kan minnas när jag var på sjukhus senast, utan att hela kroppen gjort motstånd, som en åsna i en tecknad serie. Vid det här laget vet jag precis hur jag fungerar. Klockan stressar mot försening och då, just då och inte en sekund senare, måste jag ta tag i disken, stryka alla skjortor för en tredje gång eller städa i källarens förråd. Så har det blivit varje gång jag måste ge mig av till Södersjukhuset. Men i måndags var det inte för behandling.

Jag hade strukit runt i korridorerna i någon timme eller två. Försökt – och lyckats – äta en obegriplig lunch bland taxichaufförerna bredvid entrén. Gjort mitt bästa för att slå ihjäl tiden. Provtagningen hade gått bra. Det förstod jag redan när jag såg sköterskan. Hon har tagit hand om mig exakt hur många gånger som helst. Hon har vana händer, västkustdialekt, vet vad hon gör. Hon kände nog inte igen mig. Så klart. Det tog henne ungefär två minuter att fylla de båda rören som remissen efterfrågade. Jag satt och såg den röda visaren varva de långsamma svarta. Och efter den där lunchen bland de tysta chaufförerna och de skrikande nyfödda satte jag mig tillrätta på läkarens kontor. Jag sjönk ner i stolen. Stirrade rakt fram. Proverna såg bra ut. Vissa värden var fortfarande låga, men det var att vänta med tanke på den tid som gått sedan den senaste behandlingen. Då kom den. Tröttheten. Utmattningen. Det är något visst att tala med en läkare. Jag var egentligen inte nervös för vad proverna skulle visa. Inte särskilt orolig för att höra vad läkaren skulle säga. Men en läkares ord väger tungt. Verkligheten är närmare. Än någonsin.

Igår var det dags igen. Men den här gången skulle jag till Huddinge sjukhus. Gastroskopi. För er som har gjort det är ordet en rysning. För er andra krävs en förklaring. Oftast sövs du ner, får ett munstycke som ser ut som en östtysk sexleksak fäst runt huvudet och in i munnen, för att du inte ska bita sönder den löjligt långa kameran, som för en lekman bara ser ut som en svart läderrem med en dryg centimeters tjocklek. Sköterskan ledde mig in i salen, frågade om två aspiranter fick vara med under undersökningen. Det fick de. De var som de brukar vara. Tystlåtna. Darriga. Unga. Först fick jag dricka en trist shot med ett medel som påverkar slemmet i halsen, sen fick jag två duschar bedövningsmedel in i svalget. Halsen blir stum och det gör att du som patient inte kan svälja. Du kommer att dregla okontrollerat. Det är ett avväpnande tillstånd. Det mindes jag från den senaste gången. Samtidigt som sköterskan satte in en nål i armvecket för att kunna ge mig sprutan med bedövningsmedlet, tittade jag upp i taket. Och kom fram till att jag är så kraftfullt stolt över mig själv, och att jag faktiskt menar det. När jag lade mig i fosterställning på britsen såg jag kameran ligga trasslad som en svart snok framför mig. Sist jag gjorde det här, kändes det efteråt som om jag försökt svälja ett svärd utan att veta hur man egentligen ska göra. Och det kanske exakt så det här året är. En mörk varieté.

Min mamma födde en svärdslukare. Innan jag ens visste hur jag egentligen skulle göra, så har jag knuffat ut mig själv på scenen, med svärdet i handen. Jag har böjt huvudet bakåt, gapat och slukat bladet. Nästa torsdag får jag veta om jag kan föra ut det vassa. Och när mina barn någon gång frågar mig vad jag gjorde som ung, så ska jag svara många saker. Bland annat att jag en gång var en svärdslukare. På en scen som inte liknade någonting annat.

Som han sa: under trädet, bakom stängslet, fanns en stig för mig

Jag rör mig som en inbrottstjuv genom kvarteren. Sakta, maskerad med mössa och uppvikt krage på jackan. Ser nog ut som om jag stirrar in i varje parkerad bil jag passerar. För det är egentligen vad jag gör. Men ärligt talat blickar jag inte en millimeter förbi reflektionen i rutorna. Jag fastnar hela tiden stirrandes på den späda varelsen mittemot mig. Och efter en stund, efter några gånger, efter några timmar, efter några dagar, så vet jag inte längre vem eller vad jag ser. Jag frågar mina vänner, och de svarar alla olika. Till slut kommer jag till en punkt då jag varken litar på mitt eget eller deras omdömen. I min värld, kommer jag aldrig att se frisk ut om jag inte klipper av mig allt hår igen. Om jag inte låter kroppen börja om på nytt. Om jag inte ger mig själv den här chansen till återfödelse.

Jag tömmer frysen på de donerade matlådorna som jag fick när jag själv inte orkade, klarade av att laga mat. Jag har redan lagt undan kläderna jag bar i samband med behandlingarna. Gömt böckerna jag läste då, och gjort samma sak med filmerna jag såg. Jag vägrar fortfarande att äta och dricka vissa saker. Associationerna kommer att förfölja mig länge, tills jag en dag vaknar och märker att de har försvunnit. Som en älskarinna om natten.

Men just nu är verkligheten för nära. Avståndet till helvetet är inte tillräckligt långt. Därför gick jag under natten in i badrummet, därför tog jag av mig kläderna, därför startade jag rakapparaten. Därför förde jag den mot huvudet. Därför gjorde jag det utan att röra en min. Men. Halvvägs över kraniet lade maskinen av. Vägrade fungera. Inte ens med laddaren inkopplad ville den dra igång. Så jag avslutade dygnet med en frisyr som sade ”jag spelar didgeridoo, läser alviska på folkhögskola och mina barn ska heta Yggdrasil och Fjalar”. Alldeles nyss lyckades jag däremot övertala rakapparaten till att avsluta vad den började.

Nu har jag varit utan medicin sedan förra onsdagen. Vet egentligen inte hur det känns. Inbillar mig att jag känner mig starkare. Så måste det vara. Om en stund ska jag vara tillbaka på Södersjukhuset för några prover och ett av många uppföljningssamtal. Undrar hur det blir att återvända till en plats som alldeles nyss var skräck, i dess renaste form. Som var min trasiga kropp. Vi får se. Jag tar med mig en sjal att hålla för näsan, för att hålla dofterna borta. För säkerhets skull.

De närmaste veckorna består av ingrepp, kanyler och möten. Och de är början på mitt konkreta avslut, även om kroppen fortfarande inte är vad den ska vara. Det här är ändå mitt upplopp. Min rusch. Om allt vill sig väl. Men jag tror, att oavsett beskedet på mitt första återbesök hos kirurgen, så måste jag leva nu. För nu vet jag – på ett annat djup, en annan nivå, med en annan styrka – allt jag inte visste då.

Varje dag är en kyss och en smekning.

Med ett leende som blir allt vackrare

Och så kom dagen då jag försiktigt närmade mig. Då jag smög mig nära. Då jag omfamnade det som tidigare omslöt mig: arbetet. Det var dagen då jag satte mig för att skriva. Jag började i lagom takt. Sen var det som att jag började springa. Snabbare. Snabbare. Först när klockan närmade sig 22 försökte jag dra ned på rytmen. Varva ner. Då insåg jag. Det här är inte det tempo som jag ska återvända till. Gör jag det, i så fall har jag inte lärt mig någonting alls av detta. Av denna, den enda långa gåtan.

För det är andra tider nu. Andra dagar. Andra tankar. Trots att jag fortfarande är en vildhäst bunden till ett träd, så vet jag att det snart kommer komma en pojke, i nattens mörker och lossa på tyglarna så att jag kan rusa vidare. Mot äventyret. Mot allt som jag väntat på. När jag rör mig på stan, när jag möter människor – där vissa ser mer skräckslagna ut än andra – och får frågan om hur det är, brister jag ut i ett frireligiöst leende. Jag vill nästan sträcka armarna mot skyn i någon sakral gest. Och sen svarar jag.

Jag har bestämt mig för att inte försöka väva in känslan i metaforer, utan enbart tala klarspråk: det är en lyx att ha en kropp som fungerar. Och det kan jag säga trots mina skavanker. Jag känner känseln i och på magen komma tillbaka. För det tar ungefär ett halvår för de avskurna nervtrådarna att växa ihop igen. Jag kan se tråden som sytt ihop ärret inifrån sträcka sig när jag rör mig. Jag kan känna på knuten ovanför ärrets början. Men jag vet att det kommer försvinna. Jag kan njuta av min tillvaro trots att jag har två ingrepp framför mig. Det gör mig inte så mycket. Har jag tagit mig så här långt, genom allt det här, så ska det krävas mycket för att jag ska vingla av nervositet igen. Det är i alla fall så det känns just nu. Och häromdagen åt jag lite för fort. Jag åt som jag gjorde förr. Det är svårt att bryta ett mönster som har tagit 27 år att bygga upp. Så jag fick återigen krascha på badrumsgolvet, böja huvudet över toaletten och kräkas. Men den här gången gjorde jag det med ett leende.

Häromnatten var alla husen runt mitt eget mörka. Nedsläckta. Som under en bombnatt. Jag satte mig på mattan. På huk, som en hövding i någon uråldrig regnskog. Jag såg andra halvan av The Deer Hunter. Såg De Niro lämna allt för att hämta vännen som blev kvar i kriget. I sitt eget inferno. Så jag såg honom hämta hem han som fastnade. Jag satt fortsatt på huk, funderandes. Sedan såg jag Christopher Walken ta tag i revolvern med ett leende. Allt var över. Det blev mörkt. Det tog slut. Och då förstod jag, kanske tydligare än tidigare: i morgon börjar något annat.

För jag ska också ta mig hem. Till något nytt. För jag är saknad. Av många. Av mig själv.

Jag var mycket äldre då, jag är yngre än så nu

Jag har alltid tyckt att det har varit lite konstigt att höra min egen röst. Inte svårt, men konstigt. Jag minns en gång när vi var barn hemma i Kvarnsveden. Vi tältade på gården och någon hade en liten bandspelare med sig. Och när vi låg där och berättade spökhistorier för varandra, när vi blandade de kalla kårarna med skratt och nyförälskad puls, så hörde jag min egen röst. Där, ur bandspelaren. Jag minns att jag blev som besviken. Var det verkligen så där jag lät? I mitt huvud har jag föreställt mig något helt annat.

Sedan dess har jag hört min egen röst i en rad olika sammanhang. Jag har nog vant mig med rösten. Tonläget. Klangen. Ljudet. Och jag har aldrig haft några problem med att röra mig eller sitta stilla vid en kamera. Jag har liksom inte haft något val. Men jag har aldrig tidigare sett eller hört mig själv tala, eller för den delen se ut, på följande sätt.

Bänken är den där jag suttit och löst världsproblemen under min uppväxt. Och det var därifrån jag såg min pappa gå och leta efter mig, när jag rymt med mitt livs värsta raseri. Det var från den kammen där jag betraktade honom som en indian. Och det var borta vid bron där han reste sin hand, där han tog emot mig. Det var där allt blev bra igen.

Det här är den långa versionen. Det här är den kortare.

Över floden in bland träden

– Du har en inplanerad behandling på måndag. Vi kan därför inte operera dig.
Läkarens ord. Det var som om de gick loss på mig som ett basebollträ och rasande nävar. Jag satte mig på huk på golvet vid receptionen. Började gräva desperat i väskan efter kalendern, för att bevisa att jag minsann skrivit upp att den sista behandlingen redan ägt rum. Att jag gjorde det den 12 september. Jag ber dem kontakta min läkare igen. Ber dem dubbelkolla. Det kan inte vara sant. Inte en behandling till. Först sakta och avvaktandes, sedan allt snabbare, känner jag hur allt kommer tillbaka till mig. Dofterna, svagheten, illamåendet. Hur kroppen återigen kommer att brytas ned, så att bara det mest grundläggande fungerar. Jag går och sätter mig i väntrummet igen. Begraver ansiktet i min högra hand. Ser Skeppsholmen och Gröna Lund mellan fingrarna. Hur strålande allt verkar vara, på andra sidan fönstret.

Efter ett par minuter, efter vad som känns som en evighet, kommer en sköterska försiktigt fram till mig. Hon böjer sig fram. Konstaterar att det blivit ett missförstånd. Först hör jag fel och hör mig själv svära så att klockorna stannar i Katarinakyrkan, ett molotovkast därifrån. Kunde riktigt se hur prosten ramlade omkull i sakristian. Sedan förklarar hon. Det blir ingen behandling på måndag, men eftersom jag fortfarande går på medicin kan de inte operera mig. Fråga mig inte varför.

Jag blir fruktansvärt besviken. Hade sett fram emot att lägga mig under kniven. Skulle ju äntligen bli av med en så tydlig symbol för min sjukdom, för min behandling. Jag lämnar sjukhuset, går ner mot Slussen, i solskenet med ett åskmoln ovanför mitt huvud.

Dagen efter befinner jag mig i Borlänge. Ensam i barndomshemmet. Mina föräldrar har tagit ut sin första gemensamma semestervecka för den här sommaren. De har liksom inte kunnat slappna av förrän nu. Så jag rör mig genom huset. I lugnet, bland alla minnen, i tryggheten som var min uppväxt. Strax före lunch träffar jag upp ett par journalister på min favoritplats nere vid älven. De ska göra ett reportage om mig och min sjukdom, om den process som jag går igenom. De ber mig att läsa någonting av det som jag har skrivit.

Jag är inte särskilt nostalgisk. När någonting är klart, så är det klart. Jag går nästan aldrig tillbaka för att läsa reportage och intervjuer som jag har skrivit. Så att plötsligt sitta med min blogg utskriven i händerna, blir en mäktig upplevelse. Jag läser först om pannkakorna, om ungdomsnätterna längs Borganäsvägen och om den roll som jag ofrivilligt frivilligt tagit på mig. Det kommer som en chock för mig. Har jag verkligen gått igenom allt det där? Har jag? Och, ja. Det har jag. Jag fick beskedet strax innan jag skulle äta pannkakor. Det här slagsmålet har varit som de under ungdomsnätterna i Borlänge. Och den här rollen har jag tagit på mig, i alla fall för en stund. För en epok av mitt liv. Någonstans mellan de pulserande raderna inser jag att det är mina ord, mina upplevelser. Jag är på väg att börja gråta. Biter ihop. Blickar framåt. Dalälven rusar vidare. Den har inte märkt något. Eller så är dess rörelse en tröstande smekning. Ja, så måste det vara, konstaterar jag och fortsätter att läsa.

Vägskäl

Fyra dagar med en kropp som fungerar. Få saker har gjort mig så glad. Och om inte glad så väl tillfreds. För jag kan se slutet komma mot mig. Slutet på mitt livs prövning. Min skärseld. Mitt Golgata. Även om just den här dagen inte varit så lyckad, med en utmattad kropp och de vanliga biverkningarna från medicinerna, så skriver jag med ett tilltufsat leende.

Jag kan se hur mitt ansikte sakta börjar få tillbaka sin färg. Och håret ser mer levande ut. Det kanske inte låter trovärdigt, men jag lovar att det är sant. Och jag kan gå nedför mina gator utan att det känns som om vinden ska slita sönder mitt ansikte. Känseln börjar bli normal. Jag kan plocka i kylen och frysen utan att bli stum i fingrarna. Doftsinnet börjar lugna sig. Det är inte längre lika hysteriskt. Inte längre lika känsligt. Extremt. Och om jag gör det lugnt och stilla, kan jag till och med äta utan att kräkas. Den här gången tänker jag inte ens försöka förklara hur lycklig det gör mig. En mening får räcka: Min kropp gör mig lycklig. Men jag vet att vi måste lära känna varandra igen, jag och kroppen min. För jag är mig själv inte längre lik. Jag har accepterat att det är så här jag ser ut. Så är det. Och så kommer det att vara. Det betyder däremot inte att jag är redo för att visa mig. För att lämna ut mig. Inte än. Kanske sen.

Processen verkar nu ha nått ett läge där jag kan se framåt. På riktigt. Om två dagar ska jag operera ut porten ur bröstet. Det känns skönt. Jag har aldrig vant mig med den. Blir fortfarande förvånad när jag ser mig själv i spegeln. Tycker fortfarande att jag ser ut som billig science fiction. Och den 5 oktober kommer jag antagligen få sluta med medicinen. Det fanns en kort period i somras, efter operationen och innan behandlingarna började igen, då jag inte gick på några som helst mediciner. Som jag minns det var jag ganska stark då. Hyfsat normal.

Och när kroppen är redo, så vet jag vad jag ska göra. Jag ska ta mig an en hemlighet. En hemlighet som fått mig att känna mig inspirerad för första gången på flera månader. Jag har saknat den känslan. För jag var en väldigt inspirerad person. Och jag visste hur jag skulle hantera den känslan. Vad jag skulle göra med den. Men plötsligt kom ett godståg och körde över den. Men nu kan jag se den, komma stapplandes mot mig igen. Vi har saknat varandra. Och i och med det förstår jag hur viktigt det är att ha något att se fram emot efter en sån här prövning. Skärseld. Golgata. För när det här är över – även om det inte kommer kunna bli ett definitivt avslut – så kommer tillvaron att fyllas med en tomhet. För sjukdomen, åtminstone delar av den, kommer att vara borta. Den har fyllt och tagit över min tillvaro under alldeles för lång tid. Jag ser fram emot att ta tillbaka mitt eget liv. Samtidigt gör det mig ont att vissa kanske går mot samma avslut, utan att ha någonting konkret att se fram emot.

För några nätter sedan vaknade jag ur en mardröm. En mörk. I sömnen hade jag känt efter i munnen och kunnat plocka ut mina tänder, en efter en. Jag spottade ut dem i en blandning av saliv och blod. En trög sörja. Det var nog min egen rädsla som talade till mig. En viskning om att det bara var det som fattades. Tandlossning. Men det ska jag nog slippa. För säkerhets skull känner jag efter en gång till. Jag gör det samtidigt som jag skriver. Låter fingerspetsarna och tungan valsa fram längs tandraderna. Och de finns kvar.

För en stund – för jag vet att den här kampen nödvändigtvis inte är över – så tänker jag andas ut. Jag gör det just i detta nu. Och det känns berusande.

Tjugosju

Jag sover naken. Det har jag gjort så länge jag kan minnas. Så varje gång jag vaknar blickar jag ned över en obducerad kropp. För det är så jag ser ut. Som filmernas bårhusklientel. Med någonting tydligt över magen. Jag har lärt mig leva med mitt utseende. Tror jag. Men jag ser ut som om jag varit på den andra sidan och vänt. Det ligger jag och funderar på varje morgon, nu när dagarna bara handlar om att flytta tid. Närmare den 5 oktober. Närmare en tillvaro utan mediciner. Närmare. För jag känner hur pillren tynger ned min kropp. Gör mig långsam. Trög. Tung, trots att jag aldrig varit tunnare.

Sedan ett par dygn dras jag med en helvetisk huvudvärk. Januarihuvudvärk. När jag och vännen – efter att ha firat hans födelsedag – gick från Slussen mot Mariatorget, märkte jag hur sakta vi gick. Hur han tålmodigt rörde sig bredvid mig. Och hur jag omöjligt kunde röra mig snabbare. Det, tillsammans med andra tecken, gör att jag funderar på om jag har en ny blödning inuti mig. Jag som försökt sikta in mig på att det här snart ska vara över. Kanske har jag lurat mig själv. Blivit fartblind. Kanske finns det tumörer kvar i kroppen. Kanske hjälper inte medicinerna. Kanske måste jag behandlas intravenöst fler gånger. Kanske. Fan.

Jag kliver upp ur sängen. Fingrar på brevet jag skrev. Brevet till dem jag älskar. Där det står hur jag vill att det ska gå till, om jag inte klarar mig. Om jag inte överlever. Det är ett hårt brev. Det som står däri är visserligen vackert, men jag orkar inte läsa det en gång till. Ingen borde behöva skriva någonting sådant. Oavsett om man är 27 eller 77. Jag skrev det strax innan operationen i juni. Och det står allt mer tydligt för mig, att jag nog var närmare 27 club än vad jag någonsin kunde ana.

Den bisarra klubben består av en rad ryktbara musiker som alla haft det gemensamt att de supit ihjäl sig, överdoserat, havererat eller lämnat jordelivet på något annat sätt – blåst skallen av sig eller drunknat i sina egna spyor som några få talande exempel. Och att de alla gjorde det som 27-åringar. Nu försöker jag inte på något sätt säga att jag skulle komma att ingå där, även om jag skulle få ett städ i huvudet innan morgondagen, men jag skulle lik förbannat ha plockat ned skylten vid 27 års ålder. Och det trodde jag kanske inte riktigt, vid den här tiden för ett år sedan.

Om ett par timmar, eller rättare sagt i morgon, så fyller jag år. Jag blir 28. Verkar det som. Trots allt. Farfar brukade alltid säga gott nytt år till dem som hade födelsedag.

Grattis på födelsedagen, Kristian. Och gott nytt år. Låt det bli ett bra sådant.

De här krakarna blev inte äldre än 27. Någon, eller någonting, bestämde sig för att det fick räcka där. Så nu sitter de någonstans, i den där klubben för dem som inte längre fick vara med.

Älgen

Började tisdagen med rumsvarm Risifrutti och uppåttjack. Det sistnämnda är vad doktorn ordinerat för att hålla biverkningarna från måndagens behandling så långt ifrån mig som möjligt. Efter någon timme var jag helt uppe i varv. En glödgad motor. Ett skenande godståg. Och så fortsatte det. Långt in på eftermiddagen. Rastlöshet betyder numer någonting annat.

Jag vaknade redan 03.51. Gick upp och tittade ut genom fönstret mot ett Stockholm som blir allt mörkare. Efter en stund tog jag mig tillbaka till sängen. Det dröjde innan jag somnade, men till slut lyckades jag. När klockan närmade sig 07 vaknade jag igen. Jag blev fortsatt liggandes, som ett skal. Vågade knappt känna efter hur det egentligen kändes. I kroppen min.

För alldeles nyss hade jag mått bra i fyra, fem dagar. Jag hade kanske inte känt mig direkt stark, men inte heller direkt svag. Jag var parkerad någonstans mitt emellan. Och den känslan är inte så tokig. Men jag har haft problem med maten. Den sätter sig som ett strypgrepp i halsen, får mig att känna ett tryck över bröstet, får mina ögon att tåras och hela min uppenbarelse att vibrera och kippa efter andan. Sedan brukar jag få lov att sätta fingrarna i halsen. Kräkas upp det jag just ätit. För att sedan gå och fortsätta med maten. För att sedan gå och kräkas. För att sedan gå och fortsätta med maten. Det är märkligt vad man gör när man måste. I söndags åt jag lunch på restaurang med de vackert omtänksamma. Då satte det igång, trots att jag själv tyckte att jag åt långsamt och tuggade med hysterisk noggrannhet. Släktfesten vid bordet bredvid stirrade med skeptiska blickar. Där och då var jag ett djur på zoo. En älg bredvid riksvägen. Men jag kunde inte göra någonting åt saken. I stället stapplade jag mot toaletten. Skred till verket. Som vanligt. I dagsläget har jag tappat drygt tio kilo sedan operationen. Mina kläder sitter som säckar. Jag ser inte tunnare ut. Jag ser äldre ut.

I måndags gick jag så åter till Södersjukhuset, som vanligt längs Ringvägen som antagligen aldrig kommer bli densamma för mig. Jag gick med de argaste amerikanerna jag vet i hörlurarna. De får sådana stunder att fungera. I britsen – för att skydda mig mot de sterila dofterna som är de värsta jag vet, jag blir en blodhund i samband med varje behandling – låg jag med en snusnäsduk från näsroten, över munnen och ner förbi hakan. Som en bankrånare utanför Tulsa.

Strax innan jag lämnade lägenheten för att ta mig till sjukhuset skrev jag till någon som jag tycker mycket om. ”Jag måste erkänna att jag är nervös inför behandlingen. Går runt som ett djur som irrat sig in i samhället, som en sån där älg man ser i tidningen ibland.” Dagen efter publicerade Dagens Nyheter en notis. Och jag undrar hur jag ska tolka en sådan sak.

Från skrubbade pojkknän

Om jag tittade på mig själv mycket i spegeln förr, så var det inget mot vad jag gör dessa dagar. Men jag gör det på ett annat sätt. Det finns en avgörande skillnad, från och med nu.

Efter förra behandlingen kliade det hysteriskt i hårbotten. En morgon i duschen lossade som en tuva från skallen. I handflatorna – bland schampo och skrynkliga fingerspetsar – fanns håret blandat som en bisarr gryta. När jag var färdig torkade jag upp mitt hår från golvbrunnen innan jag spolade ner det i toaletten. Den morgonen plockade jag upp resterna från mig själv. Och kudden täcks av allt mer hår. Jag ser det varje morgon. Det är ett annorlunda sätt att vakna på. Och skäggväxten har i princip upphört att existera. Den blossar upp här och där. Min kropp är sliten av medicineringen. Så är det bara.

Så jag tittar på mig själv, i en spegel som borde ha putsats för länge sedan. Jag ser en man och en pojke som trängs i en och samma kropp. Jag ser den jag en gång var och den jag är på väg att bli. Jag ser Kristian Olof Erik Gidlund, mammas yngsta, farsans Krille, mina syskons lillebror.

Jag har tänkt mycket på min bror under de senaste dagarna. Han jag älskar. Han som jag skulle göra allt för. Han som skulle göra samma sak för mig. Jag vet att min bror hade svårt för besöken på sjukhuset. För jag som alltid varit hans lillebror låg med slangar in i kroppen, med ett ärr längs hela magen, oförmögen att prata, drickandes från en fuktig svamp som förts till min mun. Jag förstår honom. För jag vågar knappt tänka på hur jag själv skulle reagera på att se min bror så utsatt. Så svag. Så prövad. Och jag har tänkt på vännen till familjen som gick bort i juli. Jag vet att min bror tog det hårt. Och jag vet att minnesstunden – den jag inte var på – både var vacker och påfrestande och att samtalen med brodern i den familjen var svåra. För vad kan man egentligen säga till någon som förlorat den man vuxit upp med, den man skrattat, gråtit, varit i slagsmål med och hållit om i de värsta av stormar? Det finns så lite att säga när orden inte räcker till. När döden blir större än livet. Och jag har tänkt på det som hände häromveckan. När brodern till någon, som står mig och hela min familj närmare än någon annan, plötsligt föll ihop. Och hur han sedan dess har legat medvetslös på Uppsala universitetssjukhus. Och hur han igår försvann. På riktigt. Att han dog och aldrig mer kommer tillbaka.

Jag vill sparka i luften. Låta tomheten ta slagen. Men det som hotar mig går inte att ta på. Min sjukdom har varit abstrakt från dag ett. Ett skällsord, ett begrepp, men aldrig något som synts mer än ett ärr. För det är som att jag måste få det ur mig: att 2011 har varit för mycket. Att det pryglat min familj. Att det stampat på oss. Spottat. Därför vill jag hota det med knutna nävar. Eller så vill jag be det på skrubbade pojkknän, att försvinna och aldrig mer komma tillbaka. För det måste räcka nu. Nu. Måste. Det. Räcka.

Så jag tittar på mig själv i spegeln. Jag kanske har tunnare hår nu än förr. Det kanske är dags att raka skallen. Igen. Men sådant spelar inte längre någon roll. Plötsligt är det inte vad jag ser. För jag ser någon som när det här är över ska omfamna livet som om det vore ett otröstligt barn. Jag ska bära dig fram, du där i spegeln. Tillsammans ska vi leva. Och vi ska göra det för alla dem som inte längre får vara med. Det är på något sätt min skyldighet, både mot mig själv, och mot dem jag älskar.

Kvarnstenen i Kvarnsveden

Munnen smakar blod. Inte som efter ett riktigt slagsmål, men väl som efter en käftsmäll. Jag spottar rött. Men just nu slåss jag inte. Jag borstar tänderna. Medicinen kör slut på mina slemhinnor. Jag gör mig i ordning, sätter mig vid datorn hemma hos mamma och pappa. De har en rysligt långsam uppkoppling. Men det irriterar mig inte så mycket längre. Efter en stund läser jag igenom dagens mejlskörd. Lotta ber mig titta på någonting. En länk. Jag har hört talas om den. Inte sett. Titeln har skrämt bort mig. Jag har inte orkat. Men jag följer Lottas råd. Och bryter ihop.

Personerna i inledningen talar till sig själva retrospektivt, om vad de inte borde göra som 16-åringar. Och jag förstår att jag är en av dem. Från och med nu. För alltid. Sedan visar de upp sina ärr. Märkena som vi kommer bära med oss. Våra annorlunda tatueringar. Efter en stund säger en kvinna, med en för mig övertygande blick, att ”cancer, det ordet tycker jag inte om”. Jag vet vad hon menar. För det har blivit så mycket mer än ett ord. Så mycket mer än en tjuv om natten. Det har blivit vad hela mitt liv kretsar kring. Och ibland står det mig upp i halsen. Att jag måste prata om det med alla som jag träffar. Att mina dagar beror på vilken form jag är i just för stunden. Jag har märkt att jag kan förutse ungefär tre timmar i taget. Om jag har tur.

När en annan kvinna i filmen ifrågasätter en läkares uppmuntran att vara lycklig över att situationen trots allt kunde vara värre, så är det som om en biblisk kvarnsten släpper från min hals. Jag har förbannat mig själv över att jag inte känt den där lyckan. Jag har inte nått någon frälsning. Inte än. Kanske gör jag det senare. Men jag står fortfarande kvar med ena stöveln i ett kärr av ilska. Och besvikelse. Över att mitt liv blev så långt ifrån vad jag drömde om. I alla fall nu.

I filmen pratar de om att det är okej att känna ilska och frustration. Att det är okej att skrika, stampa och slå. Och att det är okej att både vara glad och skratta. Det känns så förlösande att få höra. För jag har skrikit, frustat och slagits. Med inredning, saker och min egen kropp. Jag har varit den argaste människan jag någonsin träffat. Ett massförstörelsevapen på två ben. En handgranat med försvunnen sprint. Men jag har inte bara varit en pumpande muskel. Jag har också hittat mig själv i en pöl av trötta leder och tårar. Men jag har också skrattat. Till en början med dåligt samvete. För vad hade jag att vara glad över? Jag har ju egentligen döden i nacken.

De säger att cancern inte är den drabbades fel. Att det i mitt fall inte beror på något som jag gjort. Inte för att jag någon gång varit elak, för att jag svikit någon, för att jag syndat eller brutit mot någon regel. Även det är skönt att höra, för även sådana tankar har jag burit med mig. Att jag haft mig själv att skylla. Att det minsann var rätt åt mig. Däremot rökte jag förut. Ofta och gärna. Ibland vill jag gå fram till människor jag ser och säga ”du kan få cancer om du röker, och tro mig, det vill du inte”. Men det blir liksom aldrig av.

Mot slutet av filmen säger de att den drabbade inte heller är ensam. Att det är så skrämmande många som stöter på det här helvetet. Och i det här utanförskapet är det på något märkligt vis skönt att höra att det i och med det finns en gemenskap. För det är svårt att vara den sjuke. Vi som drabbats är den i gänget som halkade efter när vi flydde från rivalerna. Vi som ramlade i gränden. Som hanns ikapp. Som åkte på sparkar och slag.

Och i det ögonblicket förstår jag varför munnen smakar blod.

"Om jag väntar lite till, kan jag nog få henne att somna"

Sju sekunder. Det var ungefär så lång tid det tog innan jag blev erbjuden att prata med någon, efter det att jag fått beskedet om min cancer. Och någon var i det här fallet en psykolog. Jag kände mig omhändertagen. Sedd. Helt klart. Men jag var inte redo för att prata. Inte med någon främling. Däremot var jag ganska sugen på pannkakor, den där torsdagen i mars. Så jag satte mig återigen vid bordet. Tittade på byggnadsställningarna utanför fönstret, några sekunder på nyheterna om hur allt gått åt helvete i Japan. Sedan petade jag i maten. Och kände mig jävligt liten.

Det var inte sista gången jag blev erbjuden att prata med en psykolog. Men det skulle dröja innan jag tackade ja till erbjudandet. Varför vet jag inte riktigt. Tror jag. Det har satt sig som en spärr i min reptilhjärna att jag ska klara av mina problem på egen hand. Jag funderar på livet – med allt vad det innebär – så pass mycket ändå, som att det i sig skulle räcka. Dessutom har jag fina vänner som jag kan visa mina känslor för. Mina tankar. Mina rädslor. Och sedan har jag så klart min familj. Vi har en väldigt ärlig relation. Vi vet det mesta om varandra. Har aldrig ens försökt hålla idéer eller händelser hemliga. Men av någon anledning har samtal med en psykolog alltid varit en röd flagga för mig.

Långt innan jag blev sjuk var jag nere i skiten. Jag var knäckt. Straffade mig själv. Förstörde en självbild som jag fortfarande försöker snickra ihop. Under den perioden uppmuntrades jag att gå till någon – någon, som om ordet psykolog är brännmärkt och inte får uttalas – för att prata. Det gjorde jag aldrig. Och under behandlingen av min cancer återkom frågan, erbjudandet och möjligheten. Det skulle dröja till den sista skälvande veckan inför operationen innan jag faktiskt släpade iväg arslet till någon. Då var tankarna om att jag inte skulle vakna igen, att de jag älskar skulle få lov att öppna brevet som jag skrivit och gömt, lite för… övermäktiga.

Hon pratade med en märklig dialekt och bar sitt leende med hela ansiktet. Tyst och försiktigt, men med ett väldigt självförtroende ställde hon en öppen fråga. Den handlade om min rädsla.
– Jag har aldrig gjort någonting sådant här förut, svarade jag, märkbart nervös.
– Jag vet inte hur man gör, fortsatte jag och syftade på vårt möte även om det lät som om jag trodde att jag skulle ta av mig byxorna och ställa mig på alla fyra med en diskborste i munnen.
– Det är ingen fara, svarade hon och vi började prata.

Men plötsligt tog det stopp. Orden var slut. Tiden fanns kvar. Jag ville inte leda samtalet. Inte vara den som stod för infallsvinklarna. Frågorna. Jag är journalist och vet vad tystnad kan jag göra. Människor blir oftast pressade. Tycker att situationen är obekväm. Pinsam. Besvärlig. Så de börjar prata. Därför satt jag tyst. Jag skulle vänta ut henne. Få henne att börja. Och uppenbarligen tänkte hon exakt likadant. Innan jag gick därifrån rekommenderade hon mig att läsa Barbara Ehrenreichs ”Gilla läget. Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande”. Jag tog mig aldrig igenom den boken.

Sedan dess har jag träffat både henne och en annan kurator vid en handfull tillfällen. Och det känns som om det varje gång har slutat likadant. Tystnad. Väntan. Taktik. Kuratorn skulle ha ringt för ett par veckor sedan, så att vi kunde fortsätta där vi slutade. Men telefonen har varit tyst. Nu har jag slutat vänta.

Nyligen fick jag ett mejl från en person som befinner sig under samma prövning som jag. Hon frågade hur jag tar mig igenom det här. Och jag tyckte inte att jag kunde ge henne något rakt svar. Förutom det att känslorna måste få vara vad de är. Är jag rasande, så måste jag få vara det. Är jag trött, så måste jag få vara det. Jag hymlar inte längre. Har nog slutat låtsas. Bisarrt nog, så lyssnar jag nog mer på min kropp nu, än vad jag gjorde innan jag blev sjuk. Jag vet inte om mina svar gav henne någon tröst. Om det hjälpte henne något. Men jag skrev också om hästarna. Om kraften de gett mig. Hur de fått mig att både koppla av och ladda om. Hur viktigt det har känts att plötsligt fått lov att släppa funderingarna för att rykta, mocka och rida en liten stund. Att få lyssna på dem. Hålla om dem. Att få prata med dem. För jag tror att de förstår.

Nycklar till en märklig värld

Det har nu gått ungefär tre dygn sedan min senaste behandling. Jag är helt slut. Sover mest. Ligger stilla. Försöker äta. Lever i en dvala. I en dimma. Men framför allt så lever jag numer i en märklig värld. Jag har fått en nyckel till en källare dit jag förut inte vågade gå. Jag har fått en biljett till en föreställning som jag helst vill slippa. Men jag är insyltad nu. Engagerad. En del av den där märkliga världen.

Innan jag blev sjuk visste jag inte så mycket om cancer. När jag fick mitt besked trodde jag för ett ögonblick att jag omgående skulle bli opererad och att det därefter skulle vara över. Så var det inte. Trots beskedet blev jag inte särskilt intresserad av sjukdomen. Den var en inkräktare. En tjuv om natten. Fienden. Den var i mångt och mycket en främmande värld. Jag ville inte ägna den mer uppmärksamhet än nödvändigt. Och jag bestämde mig snabbt för att inte sitta hemma och försöka ställa någon diagnos. Det var inte min sak att göra. Det ansvaret lade jag hos läkarna. För mig har det fungerat bra.

Min pappa hade cancer. Han vann, även om begreppet klingar illa. Det känns fel att peka på någon drabbad och säga att du vann, men att någon annan - du, du förlorade. Visst finns det en skillnad. En avsevärd. Och även om skillnaden inte är proportionerlig, så har vi alla som tvingats in i det här mörkret blivit brännmärkta. På högst individuella sätt. Och vi kommer alla att få bära med oss våra ärr. På kroppen. I våra sinnen.

Nu är cancern ingen främling längre. Men jag har aldrig bett om att få komma den nära. Aldrig önskat lära känna den. Och hade jag fått välja, hade jag nog gärna stått över det där dygnet i mars när allt vi visste var att jag hade cancer, men inte i vilken utsträckning. Det där dygnet när jag låg hemma i pojkrummet i Kvarnsveden och tänkte att jag kanske hade ett år kvar. Ett år kvar för att göra allt jag drömt och längtat efter. Det är kraftfullt hur tydligt det viktiga blir när du ställs inför en sådan situation. När kniven sätts mot strupen på riktigt. Men helst hade jag nog varit utan den insikten. Det hade nog de flesta av oss, vi som drabbats.

Men vi har inte fått välja. Vi har alla fått nycklar till den där källaren. Till föreställningen. Och ibland när vi ses nickar vi kort till varandra. Vi pratar med varandra om funderingarna som håller oss vakna, om utanförskapet. Om vår plötsliga svaghet. Vi pratar om våra behandlingars biverkningar, om striderna mot Försäkringskassan, om frustrationen när våra kroppar inte längre gör som de vill att vi ska göra. Hur vi tvingas stå bredvid och se våra egna kroppar förvandlas. Förtvinas. Vi pratar om hur vissa av oss vet att de inte kommer överleva. Att vissa av oss vet.

Idag är min familj på minnesstunden för vännen som gick bort alldeles nyss, alldeles för fort. Jag klarar inte av att följa med. Det finns inga krafter till det. Och jag vet inte om jag kunnat visa mig där, trots att jag vet att jag är välkommen. Jag kanske överlever. Det gjorde inte deras yngsta. Det är en märklig värld. Det är väl ungefär så tydligt jag kan förklara det.

Försäkringskansern

Och så en dag stod den där, den nya motståndaren. Alldeles framför mig: en ny sorts fiende. Jag har hört talas om den. Många gånger. Berättelser som balanserat mellan mardröm och verklighet. För kunde de verkligen vara sanna, skrönorna som har viskats och skrikits om Försäkringskassan?

Ja. Det var de. Plötsligt värderas min sjukdom till hur mycket pengar jag tjänade innan behandlingen gjorde mig oförmögen att arbeta. Mina hittills 166 dagar som sparkats ihjäl av cancern är nu en summa, ett antal kronor som beslutats av en utredning. En utredning som krävt mina fullständiga deklarationer från 2006 och framåt, som krävt arbetsgivarintyg från alla anställningar jag haft sedan samma år, som krävt att få blanketter ifyllda om bland annat beräknad årsinkomst för 2011, antal arbetstimmar per vecka och karensdagar. Och jag kan inte låta bli att fundera på om allt detta verkligen kan vara nödvändigt. Men vad jag tycker spelar ingen roll när Försäkringskassan utreder.

Till saken hör att jag under de senaste åren haft en enskild firma. En firma som jag enligt svensk lagstiftning kan göra vissa avdrag för när jag deklarerar. Den här situationen är inte på något sätt unik med mig. Många enskilda företagare använder sig av liknande avdrag – för att de har rätt att göra det. Småföretagare som jag har pratat med säger samma sak: att tvingas till sjukskrivning skulle innebära ekonomisk katastrof. Försäkringskassan stirrar sig blind på den deklarerade inkomsten. Att som småföretagare bli sjuk i Sverige kan mycket väl bli nådastöten för verksamheter som redan kämpar för att klara livhanken.

Och det beslut som Försäkringskassan kommer fram till tolkar jag som värdemätaren för den tid av mitt liv som går förlorad. För den smärta som min cancer orsakar. Missförstå mig rätt. Jag är inte ute efter att bli ekonomiskt oberoende. Men min sjukdom idag är alltså enligt Försäkringskassan inte svårare att hantera än med hjälp av storleken på den plånbok jag hade innan jag blev drabbad. Kalla mig vad som helst, men plötsligt vet jag inte vad som är mest påfrestande: cancern eller Försäkringskassan? Däremot vet jag att mitt val att bli enskild företagare, och att jag därefter haft den dåliga smaken att drabbas av cancer, är den sämsta idén jag någonsin förverkligat.

Jag har tagit mig igenom cellgiftsbehandlingar och en omfattande operation. Men matchen mot Försäkringskassan kan gott och väl bli den som slutligen sänker mig. Den som fick mig att börja arbeta när hela kroppen och varenda beståndsdel av min varelse skrek nej. Det här kan bli det som tvingar mig att sälja allt jag äger. Som får mig att vända upp och ned på soptunnor i jakt på burkar att panta, för i det här samhället har jag som sjuk tydligen inte råd att leva.

Tack, Försäkringskassan. Tack för omtanken, den tid ni tar er. Och tack för er förmåga att förstå hur det är att leva med en svår sjukdom. Det drabbade Sverige är utsatt för ett allvarligt hot. Det har en revolver i sin mun. Och det är du, Försäkringskassan, som har fingret på avtryckaren.

I väntan på det som komma skall

En dryg vecka innan operationen den 15 juni hörde jag av mig till Försäkringskassan. Jag berättade att jag från och med den kommande onsdagen skulle vara oförmögen att arbeta. Hur mycket jag än skulle vilja, så skulle jag tvingas avstå från det jag älskade och fortfarande älskar. För kroppen skulle inte orka. Den skulle ha fullt upp med att försöka vakna, försöka lära sig gå igen. Försöka äta mat och försöka göra allt det där som alldeles nyss var en självklarhet. Egentligen sjukskrevs jag av läkarna redan samma dag som min cancer upptäcktes, men jag ville leva så normalt jag kunde, så länge jag kunde. Men i och med operationen tvingades jag abdikera. Det förstod jag.

Telefonisten däremot, verkade inte förstå någonting. Hon frågade mig när jag blev sjuk. Jag svarade att min cancer upptäcktes i början av mars, men att det inte gick att precisera när jag egentligen fick sjukdomen. Hon var fortsatt förvånad. Förvirrad. Hon frågade hur det kom sig att jag inte hade sjukskrivit mig tidigare. Då svarade jag att jag dittills varit så pass pigg att jag kunnat arbeta. Att det känts viktigt att ha hållit sjukdomen ifrån mig, så mycket jag hade kunnat. Då informerades jag att jag inte kunde sjukskriva mig innan jag var inkapabel till att arbeta. En sjukskrivning kunde enligt henne bara aktiveras samma dag som jag… blev sjuk. Jag undrade – skämtsamt – om hon verkligen menade att jag vid detta tillfälle inte kunde sjukskriva mig från och med nästkommande onsdag, då operationen skulle äga rum. Nej. Det var enligt henne en omöjlighet. Ogenomförbart. Det bästa vore om jag kunde ringa på onsdagen, eller alternativt: att någon i min närhet ringde i mitt ställe under dagen för min operation. Fullständigt absurt. Någonstans där blottade jag ett stycke av det gidlundska temperamentet. Jag bad henne skicka blanketterna till mig, så att jag kunde fylla i dem när jag själv tyckte att det passade. Hon suckade bevärat och sade att hon visst kunde göra det, men att det knappast skulle bli rätt. Jag frågade henne vad hon själv tyckte om det här systemet.
– Vad jag tycker om det här har ingenting med saken att göra, svarade hon, uppenbart irriterad över att hon fått en envis jävel på tråden.
– Kan jag få fråga en sak? undrade jag, uppspelt av situationen.

Det fick jag inte. Hon lade på luren. Då exploderade jag. Blev fullständigt rasande. Var det så där jag i ett trängt läge skulle bli bemött av Försäkringskassan? Jag har sagt det tidigare i mitt liv och jag säger det igen: Eva Gidlund didn’t raise no fool. Det dröjde inte många sekunder innan jag ringde upp Försäkringskassan en gång till. Jag fick göra samma knappval, stå i samma telefonkö, sitta med samma väntan. Fast med en annan ilska. När jag väl kom fram lyckades jag däremot charma till mig numret till någon form av chef. Och efter ett antal meddelanden på dennes telefonsvarare ringde hon efter ett par timmar upp. Hon lyssnade tålmodigt. Tog mitt ärende på allvar. Några veckor senare fick jag ett samtal från en intern utredare som ställde frågor om det där samtalet som gick snett. Hur det egentligen slutade har jag ingen aning. Lika lite visste jag då att det bara var början på min kamp mot Försäkringskassan.

Som ett kärleksbrev

Sommaren dör. Jag ser att semestrarna börjar ta slut. Jag ser fotoalbumen. Läser och hör om hur alla har haft det. Och jag ser att det är dags att börja jobba igen. Att skolorna snart är igång. Med utbildning. Gemenskap. Jag märker att alla gör sig redo för livet. Igen. Och här står jag kvar. Med en sommar som kan gå och knulla sig själv någonstans. Jag kommer att stå kvarlämnad. Som det ser ut nu så kommer jag få lov att lämna alldeles för många projekt innan de är färdiga. Jag tvingas tacka nej till uppdrag. Varenda gång gör det lika ont.

Nu för tiden handlar min tillvaro om de närmaste timmarna. Längre än så är ingen idé att planera. Igår var jag inne vid Slussen. Började må märkligt illa. Som om klockan var kvart i fyra på natten och jag hade druckit för mycket. Jag vinglade tillbaka mot tunnelbanan. Stegen tog sin tid. Satt till slut yr och svettig och fokuserade på att hålla mig vaken hela vägen hem. Vid Midsommarkransen kom de första uppstötningarna. Jag spände ihop mina käkar. Tänkte inte kräkas i vagnen. Sträckan till Telefonplan har aldrig tagit längre tid. Ett par platser bortanför mig satt en granne. Bara han inte skulle se mig. Hur fan skulle jag då bära mig åt? Jag sänkte mitt huvud för att han inte skulle se mitt ansikte. Uppstötningarna fortsatte. Revolt i halsen. Tunnelbanan rullade långsamt. Här fanns ingen brådska. Jag blev allt mer yr. Vi kom ut ur tunneln. Nu var perrongen nära. Jag reste mig, gick med blicken fäst på dörren. Trängde mig förbi kvinnan med barnvagnen. Det uppstår en pinsam tystnad när man spyr rakt ut på Telefonplans tunnelbanestation när klockan just passerat lunch.

I torsdags var jag så lycklig. Kände att jag lämnade sjukhuset som en segrare. Fredagen var härlig. Och på lördagen gick jag till och med på ett par vänners födelsedagsfest. Många från livet som det en gång var, var där. Som en återträff. Vi skrattade. Pratade. Kramade varandra. Innan kroppen började krångla. Efter en stund tvingades jag lämna festen. Tog på mig vantarna när ingen såg och tog mig hem i natten. På söndagen orkade jag inte göra någonting alls. Inte igår heller. Nu börjar jag bli rastlös. På riktigt. Och jag kan inte låta bli att fundera.

Jag minns hur jag och vännerna brukade ge oss ut i nätterna, och hur lång tid det kunde ta innan vi var tillbaka. Minns att jag aldrig var den som gick hem först. Hur vi förtjusta skrek in i nattens mörker, med de tomma järnen bakom oss, med det osäkra rakt framför. Hur vi dansade när alla skulle stå stilla. Jag minns hur fri jag var. Hur levande.

Jag minns mitt leende, det där som formade mitt ansikte. Jag minns när jag skrattade och verkligen menade det. Jag minns när jag kunde bestämma idag, vad jag skulle göra imorgon. Jag minns livet, innan torsdagen i Falun.

Jag minns hur jag alltid brukade säga vad jag tyckte. Hur jag inte brydde mig så mycket om vad andra skulle säga. Minns hur jag brukade planera att göra saker – och att jag därefter faktiskt gjorde dem. Jag tror att jag minns resorna som jag skulle göra. Och jag hoppas att jag minns mina mål. Och jag minns hur mycket jag faktiskt tyckte om mig själv, även om jag inte visade det så bra. Jag minns att jag gjorde mig stolt. Men allt det där var då. Nu är nu. Jag kan se hur allt passerar.

Livet. Jag saknar dig.

- - -

En dag som denna kan jag inte beskriva hur rakt in i mitt pojkhjärta den här låten talar.

I natten min

Efter åtta dygn i sängen kom smärtan i ryggen tillbaka. Den där som får mig att tro ”det är nu jag går av på mitten, det är fan i mig nu jag dör”. Men jag gick inte av. Inte heller dog jag. Istället låg jag på sjukhuset med en brinnande längtan efter att få komma därifrån. Och när klockan släpade sitt arsle till elva var det dags. När jag klev ut genom entrén ville jag sträcka upp armarna som en slugger, nyss förklarad segrare efter tolv ronder. Det gjorde jag inte. Jag gick med bestämda steg förbi taxibilarna mot mamma, bilen och friheten – ja, faktiskt.

Hemma duschade jag i en evighet. Gjorde mig ren. Fri från sjukhusets dofter. Sedan betraktade jag min nakna kropp i den immiga spegeln. Ryggraden, bäckenet. Skelettet som jag är. Mitt ansikte som ser så mycket äldre ut. Blekare. Som av gifterna blivit knottrigt. Jag tittade på min vänstra handflata. Och tänkte på när kirurgen berättade att det var så tumören såg ut. Lika stor som min hand. Lika tjock som mina fingrar. Utspritt som ett nät. Ett strypgrepp i min mage. Jag tänkte på att jag varit öppen med min sjukdom. Att alla vet. Att jag inte varit hemlig. Inte behandlat mig själv i smyg. Kanske kommer jag att skrämma bort någon eller några. Kanske är och förblir jag skadat gods. En cancerogen kropp. Skadad. Karl Stranne.

På natten fortsatte tankarna. På att jag under mina vistelser på sjukhusen och behandlingarna inte knutit någon till mig. Inga andra patienter. Inga andra som är drabbade på samma sätt. Den här sjukdomen kommer att vara min egen. Kanske kommer det här att bli som de där resorna jag gjorde förut. De där som jag sällan kan prata ordentligt om, eftersom jag gjorde dem själv. Min cancer är ännu ett land. Även den här gången reser jag själv. Men kanske är det så jag reser. Kanske är det så jag kommer leva. Tankarna eldade vidare. Min egen säng, den som jag längtat efter, gav mig ingen ro. Jag vände och vred mig till förbannelse. Timmarna gick. Ryggen hälsade på. Funderingarna malde. Vid det här laget var mitt huvud kokhett. Öronen glödgade. Placebofeber.

Men plötsligt trodde jag att jag förstod varför min kropp agerade som den gjorde. Jag kände livet komma emot mig. Jag såg det skymta. Hur det rörde sig i mörkret bortanför min säng. Jag såg hur det kom rusande emot mig. Hur det för första gången på länge – trots allt, trots att det här inte är över, trots att ingenting är säkert eller förbi – befann sig inom räckhåll. Jag såg det komma rusande.

Sedan låg jag vaken i flera timmar, funderandes på vad det livet kan komma att innebära.

Det står ett bältdjur vid fönstret

Jag har blivit bra på saker som jag borde vara dålig på. Jag kan ligga stilla och vaken i flera timmar utan att göra någonting. Jag kan växla ner tempot i min hjärna, så att den närmar sig en dvala, bara för att inte min längtan och min rastlöshet ska bli för stark. Och jag kan gå från sängen till badrummet med en spya i munnen utan att någon skulle märka det. Jag gör det varje dag.

Jag är påverkad. Drogad. Kraschad. Morgondosen ligger på åtta tabletter, en skrattretande summa där den bildar hög i min handflata. Och nu har jag kommit till ett läge där kroppen säger ifrån. Förut kunde jag svälja alla piller i ett enda svep, utan att det gjorde mig något. Nu kan jag knappt ta ett enda utan att mitt huvud börjar vibrera av en kväljning. Men hur många preparat jag än trycker i mig, så vägrar kroppen att resa sig. I alla fall den här gången. Cellgifterna efter operationen har visat sig vara det närmaste ett helvete jag någonsin har kommit. Den direkta smärtan efter operationen kändes mer logisk. Då berodde mitt tillstånd på vad en skalpell hade åstadkommit. Det här är en osynlig fiende. Någonting som gömmer sig. Någonting som duckar för mina slag. Så jag försöker vänta ut den. Så jag sover. Hela tiden. Hela dygnet. En häst sover drygt tre timmar per dygn. En räv nästan tio. Och en bälta 18. Jag antar att jag är en bälta.

Men någon gång under det femte dygnet ger jag upp. Då har jag redan pratat med jourläkaren vid ett flertal tillfällen. Hon sade att det kanske var läge för mig att bli inlagd. Igen. Min kropp reagerade som ett trängt rovdjur. Jag låg och vände mig, vred mig i den hopplösa sängen. Pressade kroppen mot väggen och förde mina kalla fingrar över ansiktets skäggstubb. Dagen efter att jag pratade med henne första gången så orkade jag inte mer. Jag packade en väska lite slarvigt, ringde en taxi, åkte hela vägen genom sommaren med stängda ögon.

Först gick jag fel. Jag gick in på avdelningen där jag behandlas med cellgifter. Dofterna attackerade mig precis som förväntat. Jag rörde mig med krokig rygg, med ena handen på magen och med blicken sökandes efter en toalett. Efter en stund somnade jag däremot på en brits, fortfarande iklädd jacka och skor.

När jag vaknade kom mamma och mormor in i rummet. De var sommarvackra. Jag var trött. Det var länge sedan jag träffade mormor, men jag orkade knappt resa mig för att hålla om henne. Nästa gång, en annan gång, ska jag hålla om dig så du känner hur älskad du är. Hur jag längtar efter de gånger vi ska ses. Hur tacksam jag är över att just du finns med i våra liv.

Min främsta fiende här är doften. Den sterila, skarpa attacken som finns här överallt, som har tapetserat väggarna, som är sjuksköterskornas rena händer som gör varje vindpust till en rasande kamphund, är numer detsamma som känslan som infinner sig vid min behandling. Då kroppen försvinner i ett svart hål. Därför isolerar jag mig på mitt rum. Håller dörren stängd. Jag har virat en tröja runt mitt huvud, runt munnen och näsan. Det får min tillvaro att lukta Kristian. Bara något dygn eller två till, sen ska jag nog få komma härifrån.

När jag vaknade blev jag ståendes vid fönstren som visar upp det sovande runt Årstaviken. Himlen har inte bestämt sig för om det blir solsken eller oväder idag. Jag står kvar en stund. Funderar. Jag undrar vad det blir för dag.

Fem skott i bröstet och ett par flaskor åt den späde

Jag hade en barnslig morgon. Gjorde en massa saker som absolut inte kunde vänta. Jag diskade länge och väl, kliniskt noggrant. Jag vattnade blommorna och petade i ogräset med faderlig omsorg. Tvättade mig sakralt ren. Rakade mig precist. Sen gick jag mot tunnelbanan. Missade den. Tog nästa. Gick från Zinkensdamm, förbi kinabuffén, de som tränade på löparbanan, förbi civilsnutarnas utryckning, förbi platsen där vi en gång spelade och lägenheten där min faster tidigare bodde. Ringvägen har aldrig varit längre. När jag till slut var framme var jag försenad till behandlingen. Försenad till min egen räddning.

Det låter så dumt. Det ser så dumt ut när jag skriver det. Men det var exakt så det var. Och exakt så det fortsatt kommer vara. I detta ögonblick, när jag skriver dessa rader, känner jag den exakta smaken i munnen, doften som kittlar mina näsborrar, hur kroppen blir svagare, hur andningen blir djupare och hur jag snart kommer att slumra. Exakt så som det blir på sjukhusets andra våning, där jag under onsdagen skulle få sammanlagt fem sprutor och tre flaskor med det jag inte överlever utan, skjutet rakt in i bröstet. Jag fick ett nytt rum den här gången. Ifrån fönstret såg jag på avstånd huset där jag bor. Jag tänkte på disken som stod i köket, på blommorna, morgonens dusch. Jag reste min ena hand, men mitt hem var långt bort.

När jag väl kom hem, ett par timmar senare, klev jag in i en lägenhet som jag försökt förbereda så mycket som möjligt. De skönare strumporna, den mjukare tröjan och de smaklösa byxorna låg i fåtöljen. På bänken i köket stod maten jag skulle äta, kylskåpets kyla är alldeles för extrem för mig. Efter varje behandling dröjer det länge innan jag kan peta runt därinne, utan vantar. Persiennerna var neddragna. Utanför rasade sommaren. Under bordet låg hyrfilmerna, i Dvd:n låg en serie och väntade på mig. Men timmarna förvreds i en mörk berusning. Den värsta hittills.

Jag låg i fosterställning i soffan. Musklerna krampade. Kroppen var långsam, förutom de gånger då jag flög upp som en explosion och kastade mig in i badrummet. Jag tror att jag kräktes fem gånger den dagen. Någon gång på det kalla kaklet, med ena handens fingrar nerkörda i halsen tappade jag räkningen. Min syster kom tydligen förbi. Och när jag vaknade morgonen efter låg hon sovandes på mitt golv, på mattan under en tunn filt. Jag kommer alltid att älska dig för det, min vackra syster. Hur du kom för att sitta alldeles bredvid, hur du vägrade gå ifrån mig, trots att jag knappt var medveten om att du var här. Att du låg och sov på mitt golv, men ändå vaknade med ett leende. Hur du stryker runt i min närhet som för att skydda mig. Hur du aldrig kommer släppa taget om din lillebror som blir allt mindre.

~X~

I morse vaknade jag besviken. Ju längre jag behöver vara vaken, desto sämre kommer jag att må. Trots det kunde jag inte somna om. Jag gjorde i ordning dagens mediciner. Fnittrade nästan åt mängden. Sedan lade jag mig i soffan. Försökte skratta åt brittisk humor. Misslyckades. Därefter slumrade jag genom första timmen av Apocalypse now, vaknade av helikoptrarnas oväsen. I samma ögonblick började en av medicinerna att verka. Den kickar igång mig som amfetamin. Får mig att nöta ned lägenhetens golv i cirklar, där jag rastlöst irrar runt, med ögonen uppspärrade. Jag ställde mig i duschen. Blev ståendes länge. Jag är alldeles för trött för att göra någonting, men alldeles för pigg för att sitta stilla.

Min sjukdom, jag är så trött på dig nu. Och igår hittade jag en bild som får mig att tycka om dig ännu mindre.

Någonstans i Babylon

Han undrar om jag sitter och skriver på ett storverk. Jag tittar blygt ner på de slarviga och för någon annan helt oläsliga anteckningarna. Mumlar något. Försöker förklara bort mig. Tror jag säger något om en inköpslista. Han är taxichaufför, hans ålder är svårbestämd – antingen lika gammal som jag själv eller tio år äldre. Han har en pappersmugg med kaffe i den ena handen, en bok i den andra. Han ler med hela ansiktet, sätter sig bredvid mig på bänken utanför Södersjukhuset. Vi pratar en stund om vad jag gör. Vad jag arbetar med. Han leder samtalet. Jag följer. Jag berättar att jag är journalist och jag hör hur dålig jag är på att berätta. Jag hör hur tråkigt jag får det att låta. Fast det egentligen är tvärtom. För jag älskar det. Saknar. Längtar tillbaka.

Vid en paus slår jag igen min anteckningsbok för att fråga vad han läser. Han håller upp den lila pocketboken. Den handlar om rikedom. Om Babylon.
– Du vet redan allt som står i den här. Och det gör egentligen jag med, säger han med ett smittande skratt.
Jag ber honom förklara och får höra om bokens pedagogiska, informativa och uppmanande innehåll.
– Så om jag gör så här kommer jag att bli lyckligare, mer framgångsrik och kanske rikare, säger han efter en stund.
Vi fortsätter att prata om det gemensamma intrycket att så många människors strävan idag verkar vara en ny tv-apparat, en ny mobiltelefon, eller vad det nu än kan tänkas vara. Att få verkar stanna upp och känna efter vad som verkligen är viktigt.
– Hur går det för dig? undrar jag.
– Det går nog så där, svarar han med ännu ett skratt.

Jag berättar att jag inte jobbar lika mycket längre. Att jag inte kan. Att jag inte orkar. Jag vet inte om jag berättar det för honom, eller om jag bara tänker: att min längtan tillbaka är så rotad att listan på saker jag vill skriva om numer provocerar mig eftersom jag inte kan stryka den längre.
– Du borde skriva om sjukvården, säger han och verkar mena det.
– På ett sätt gör jag det redan, svarar jag och börjar berätta om bloggen.
Sedan lämnar jag parkeringen där den heta luften hänger vibrerande, för att möta min läkare inför morgondagens cellgiftsbehandling, den första efter operationen.

Väl inne på hennes kontor pratar vi om smärtan efter ingreppet i juni, hur långt bort jag plötsligt tycker att det känns, om maten som jävlas med mig. Vi pratar om den fortsatta behandlingen. Om att den inte blir kortare.

Och någonstans inom mig är det då någonting som går sönder. Min naiva förhoppning om att behandlingen skulle bli kortare, att det här infernot snart skulle ha blossat över, visar sig ha varit helt felaktig. Jag har bråttom tillbaka till den Kristian som en gång var. Men nu tvingas jag ännu en gång se hur mitt liv blir bestulet. Ännu en gång står jag på knä inför det liv som pissar mig i ansiktet.

Den här gången gråter jag inte. Jag nickar sakta, tar mina papper med behandlingsdatum och pillerscheman och går ut i korridoren, förbi spegelbilden där jag i min nya frisyr ser ut som Christian Bale. Jag är en hård jävel om jag bestämmer mig för att lägga den sidan till. När jag kommer ut från sjukhuset tittar jag mot vatteninstallationen till vänster – förbi de tärda patienterna som röker, förbi de höggravida som vankar med ryggproblem – mot platsen där jag tidigare satt. Sommaren dallrar fortfarande. Bänken är tom. Chauffören är borta. Jag börjar gå och tänker att han nu är på väg mot sin framgång, mot sin lycka. Jag hoppas att han kommer klara det.

Jag går nerför trätrappan mot Ringvägen och tänker att det hela egentligen bara är en fråga om mål och förmågan att hitta dit. Men bara är inte så bara. Jag fortsätter gå mot Zinkensdamm. Trafiken är öronbedövande. Trots mina säkra steg inser jag snart att jag är fullständigt vilse.

När min glädje mötte någon annans sorg

Det är som om jag har låtsats att det inte händer, den här sjukdomen som jag bär inom mig. Nu har jag fått vara ledig från cancern under en period, och jag har velat höra så få ord om mitt tillstånd som möjligt. Jag vet inte vilken sorts sympati jag är ute efter, men just nu vill jag vara normal. Därför gjorde det på något vis ont när jag igår kom till Huddinge sjukhus för ännu ett möte. Ännu en uppföljning. Ännu mer verklighet.

Kirurgen som utförde ingreppet på mig verkar vara en fantastisk man. Jag har inte träffat honom överdrivet många gånger, men de intryck jag fått är övertygande. Positiva. Starka. Han ser ut som Steve McQueen i Bullitt, pratar med ett diskret leende och med ögonkontakt. Svaren på mina frågor kommer snabbt. Och jag tror honom. Det är den sortens kraft han sitter på. Vi pratade om hur delar av tarmarna nu expanderar för att klara mitt nya liv utan magsäck, att matstrupen kanske måste vidgas under en så kallad gastroskopi, om sprutorna jag måste ta för resten av mitt liv. Vi såg på röntgenbilderna där min kropp låg orörlig, alldeles ommöblerad inombords. Vi pratade om viktminskningen. Blodet. Om hur min kvarvarande behandling kanske, kanske blir något kortare än vad jag trodde från början. Och vi pratade om hur jag kan få dricka ett par sommaröl med mina vänner under helgen som kommer. Mötet gjorde mig glad. Mina frågor blev allt slarvigare. Jag log, lämnade mötet med någonting exalterat i bröstet.

Mamma var med på mötet. Hon vill så gärna finnas nära och jag tänker inte vägra henne. När vi satt i bilen på väg hem började hon prata om en person som sedan födseln haft en speciell relation till vår familj. Mitt leende kroknade. Pulsen kändes tyngre. För jag anade vad det handlade om. Personen i fråga är lika gammal som min syster, hans mamma är en av de närmaste som min mamma känner. De har på sätt och vis vuxit upp tillsammans. Vi har umgåtts. Jag minns hur jag såg upp till honom. Att jag som barn tjatade om hockeyspelet när vi var på besök, hur han suckade men gick med på min önskan. Jag minns hur han spelade Nevermind för mig. Och jag minns hur det ögonblicket kom att förändra mig monumentalt. Av en händelse i april, bara en dryg månad efter mitt eget cancerbesked, hittades ett flertal tumörer i hans kropp. Och sedan dess har tiden gått alldeles för fort, samtidigt som cancern blivit alldeles för stark. Igår morse, efter att han på sitt eget sätt kommunicerat fram sin kärlek till sin sida, orkade han inte längre. Hans båda döttrar fanns hos honom och han somnade in i huset på udden. Senare på dagen hissade hans mamma flaggan vid huset till halv stång. När hon gick ut på gården nästa gång såg hon hur hela samhället på udden gjort samma sak. För de visste. Nu finns inte den yngsta sonen mer.

Mamma parkerade bilen utanför ett köpcentrum, strax söder om Stockholm. Men plötsligt var förorten inte vad den en gång varit. Nu var den punkten på kartan där min glädje mötte någon annans sorg. Nu var den vägskälet där min avslappnade kropp mötte någons spända muskler. Där min lättnad stirrade in i någons sorgsna ögon. Det var där jag släpade mitt leende som ett kors av trä.

Och nu kan jag inte sluta undra varför jag verkar klara mig, samtidigt som vännens döttrar nu måste växa upp utan sin pappa.

Duell på Kyrkvärdsgatan

Jag har kommit fram till att jag inte kan ha det så här längre. Jag kan inte leva ett liv utan ett badkar i mitt hem. Mamma och pappa vet bättre. De har badkar. Och det använder jag flitigt när jag väl är hemma. Brukar ligga där och bli alldeles griljerad av ångorna, så till den milda grad att jag ofta får vräka mig över badkarskanten när hettan blir påträngande. När värmen gör mig yr. När andningen blir tyngre och halsen känns trängre.

Egentligen är det kanske lite lustigt, eftersom vatten är det värsta jag vet. Sann fobi. Genuin rädsla. Men i barndomshemmets badkar kan jag ligga utan att rysa av skräck. Och där har jag legat och betraktat min nya kropp.

Ärret är några centimeter kortare än vad jag hade trott att det skulle vara. Det är spikrakt – använde kirurgen linjal? – hela vägen ner till naveln där det blir en halvmåne innan det fortsätter en aning snett. Sårskorporna är borta nu och ärret ändrar färg, nästan från dag till dag. Just nu är det kärleksbarnet av lila och rosa och några millimeter brett. De tidigare ingångarna för slangarna – dränaget och sondmaten – gapar nu som smilgropar bredvid naveln. Nu kan jag se min kropp utan att bli svag. Så långt har jag kommit. Jag kan till och med röra min mage utan att det känns särskilt märkligt, om jag bortser från den stumma känseln eftersom nervtrådarna inte läkt ihop än.

Häromdagen när jag vimmelkantig tog mig ur badet blev jag ståendes naken vid spegeln. Jag stod kvar. Rörde mig inte. Tittade. Betraktade. Försökte lära känna. Jag har alltid varit smal, men nu är jag tunnare än någonsin. Mina kinder har sjunkit in, armarna är streck. Kotorna på ryggen sticker ut som hos en skräcködla. Jag var nog vackrare förr. Och jag började tänka på varför jag började skriva om min sjukdom. Om min förändring. Om att jag lovade mig själv att hela tiden skriva för mig själv. Att jag skulle låtsas som om ingen annan läste. För då, och bara då, skulle jag kunna vara så ärlig som jag helst av allt vill vara. Och när jag stod där, naken och spröd, blev jag rädd. Hur ärlig måste jag vara? Ska jag berätta om att jag vaknar varje morgon vid 06 med en värkande rygg eftersom de få muskler jag tidigare hade nu har försvunnit? Att jag då lägger mig på sidan med en mage som ömmar molande, att jag håller om en kudde för att lindra, fast det känns som om hela mitt innanmäte rasat ihop i en skadeskjuten hög? Måste jag berätta att jag klarar av den känslan fram tills 07.30 och att jag då måste gå upp? Att jag då inte törs sträcka på mig ordentligt för att ärret stramar? Måste jag skriva att jag måste vila horisontellt ungefär en timme efter frukosten, för att smärtan är för påfrestande för att göra annat? Måste jag försöka förklara att den känslan är exakt som när en man blir sparkad i skrevet? Ska jag verkligen skriva att jag vet att det varje dag, vid ett oförutsägbart men garanterat tillfälle, kommer ett rövarpack av smärta som får mig att förvridas? Måste jag berätta om känslan av att kvävas som infinner sig varje gång jag äter, den som trycker som en känga på mitt bröst? Att jag har rasat i vikt, att ”my clothes don’t fit me no more”? Att vissa som förut ringde inte ringer längre? Att de där inbjudningarna har slutat trilla in? Och måste jag berätta vad som hände när jag och mina föräldrar åkte mot Böle för att se de vilda hingstarna? Måste jag berätta varför jag inte törs lämna min lägenhet eller mina föräldrars hus? Måste jag verkligen berätta att jag inte längre har kontroll över min egen kropp?

Jag formade min hand till en pistol, drog den snabbt mot spegelbilden och sköt ihjäl min rädsla. Nej, Kristian. Du måste inte skriva allt det där. Så ärlig måste du inte vara. Skönt, tänkte jag och såg frågorna sjunka ner i badkaret, i vattnet som blev allt rödare.

Kristian – Rädslan 1– 0.

Afrikafeber

Hon har verkligen brytt sig. Visat sin omtanke. Hört av sig. Funnits nära. Jag har känt hennes värme. Hon är min mammas syster. Smart som få. Och hon arbetar inom sjukvården, men exakt vilken roll hon har, tänker jag inte berätta.

När jag fick reda på min cancer och att mjälten var ett av de organ som skulle ryka rasade min värld samman. För många är mjälten inte särskilt märkvärdig. Utan mjälte blir du mer infektionskänslig, men eftersom det finns väl utvecklade vaccinationer innebär det sällan några större problem för den drabbade. Men jag är inte vem som helst. Jag hade ställt in mitt sikte för flera år sedan. Men nu har jag fått lov att tänka om. Och jag märker att det gör ont, när förvirringen släpper, för det är fortfarande där jag är.

När jag var liten fascinerade Afrika. Oerhört mycket. Åkern nedanför vår gata var en savann, skogen åt andra hållet var en tät regnskog. Kenya och Rwanda, i min värld. Och pojkrummet fylldes av elefanter och böcker om djur som såg märkliga ut. En gång fick jag välja nya tapeter. Det blev ett par kakifärgade med en ”exotisk” bård. Jag tyckte att de såg väldigt afrikanska ut. Och när de väl klistrades upp på väggarna var jag rysligt nöjd. Nästan stolt. Mitt rum blev Gidlunds Afrikanska Avdelning. Det är det fortfarande. Och det var mot Riktiga Afrika som jag hade ställt in det där siktet som jag tidigare nämnde. Jag ville åka dit. Skriva. Berätta. Uppleva. Leva. Kanske försvinna.

Så när mina läkare så där i förbifarten berättade om ett liv utan mjälte med orden ”så det är knappt någon fara, Foppa vann ju skytteligan i NHL utan mjälte”, som om det vore någon tröst när allt jag hörde var ÖKAD INFEKTIONSRISK, började jag ana oråd. Därför bad jag min moster att kika lite närmare på kombinationen av min nya kropp och mitt mål som varit så glasklart. Det dröjde inte särskilt länge innan jag fick informationen.

Min moster, hennes källa och dennes källor poängterar att det inte finns någon absolut sanning, men att det de säger är rekommendationer. Och eftersom jag vet vilka de är och vad de vet, kan jag inte göra annat än att ta det på allvar. Delar av Afrika = livsfarlig idé. Inte dålig: dödlig. Trots den moderna tidens vaccinationer och förebyggande möjligheter är smittorisken och dödligheten avsevärt större för mig som numer inte har någon mjälte än för någon som har ett sådant fungerande organ.

Jag har närmat mig informationen sakta, stegvis. Den gör för ont. Men sedan jag läst allt, tagit det till mig, förstått, så har jag drabbats av en hemgjord feber. Jag ser alla filmer om kontinenten jag kommer över, jag läser böcker av den svenska äventyrerskan, av Papa och jag läser om delar av ”Vi vill upplysa er om att vi kommer att dödas i morgon tillsammans med våra familjer”. Jag ser om intervjun med Peter Beard, för att den förändrade mig, för att det är den bästa jag vet. Och där jag ligger i soffan, i vardagsrummet på övervåningen hemma hos mamma och pappa ser jag in i mitt pojkrum. Jag ser de där tapeterna, en elefantstatyett på en hylla. Och jag ser ett inramat fotografi av en leende pojke, precis i den där åldern då en sketen åker är en savann och några svenska träd är en afrikansk regnskog. Jag tittar på pojken. Han ser så lycklig ut. Jag undrar om han ens visste vad cancer var när den där bilden togs. Om han hade en aning om vad en mjälte fyller för funktion. Jag fortsätter att titta på honom, känner att hjärtat hoppar över ett slag och konstaterar att livet inte riktigt blev som jag hade tänkt mig.

Delar av Afrika, synd att vi aldrig hann träffas. Vi hade älskat varandra. Det är jag säker på.

Släpar fanskapet till bikten

Det är som att de är allergiska mot mig. Maskinerna. För de har gått ut i strejk en efter en. Ingenting provocerar mig mer än när de inte fungerar. Jag är övertygad om att jag skulle vara lyckligare om jag kunde leva utan dem – datorn, mobiltelefonen, krimset, kramset, tinglet och tanglet. Helt övertygad. För de driver mig till vansinne. Åtminstone i kombination med allt annat som har trängt sig in i mitt liv. Det där som jag hatar, men inte kommer undan, hur jag är försöker. Hur mycket jag än vill.

Dagen hade börjat som de brukar. Åskmolnet som skulle slå sönder så mycket gick inte att se. Men plötsligt var det här. Dundrandes, vräkandes ner. Och det var jag som var blixten och regnet. Det var jag som skadade.

Nu för tiden är jag med min familj varje dag. De finns omkring mig hela tiden. Egentligen är jag van med att vara själv. Jag har glidit mer och mer åt det hållet under de senaste åren. Anledningarna är många, även om jag har fina vänner som jag älskar så det kan värka i hela kroppen. Och jag vet att det är svårt att stå bredvid någon som är sjuk. Det kanske till och med är svårare än att vara den sjuka. Samtidigt kan jag inte komma ifrån att det som händer just nu, det som har kräver så mycket plats och uppmärksamhet i våra liv, är den sjukdom som jag bär. Det är jag som är sjuk. Jag.

Jag var förbannad. Så in i helvete. Satt och fräste som en rasande katt. En banal och onödig händelse fick mig att brisera. Mamma, min vackra mamma som är mindre än mig men som har burit mig hela livet, hade precis satt sig i soffan bredvid min pappa, styrkan och det oerhörda lugnet som jag också vill ha. Och då kom den. En kommentar. Inte så farlig egentligen. Jag har hört värre i andra sammanhang. Tro mig. Men jag flög upp ur stolen där jag satt och tjurade. Exploderade. Jag rusade nerför trappan, slog sönder telefonen med en klockren näve. Och jag hörde mig själv skrika saker man inte ska skrika till sina föräldrar. Jag slet upp garderoben, virade in mig i första bästa jacka, tryckte ner fötterna i ett par för små stövlar och gav mig ut i sommarregnet som inte verkade ge sig. Jag vek upp huvan och hoppades att ingen granne skulle stanna mig för att prata en stund. Jag vibrerade av ilska. Bröstet var ett enda stort hjärta som pumpade hett blod och adrenalin. Och ångest.

Jag gick hastigt över kyrkogården, med knutna nävar och ömmande tår, vidare längs järnvägsrälsen. I den täta lövskogen, som nästan känns malplacerad i vårt område, insåg jag att inget av mitt livs alla slagsmål skapat samma ilska. På något mörkt vis var det förlösande. Men i skogen, i regnet var jag inte uppkäftig. Jag var en rävunge som gått vilse, som tappat bort sina föräldrar och som skulle få lov att klara sig själv i den kyliga fukten som närmade sig mitt innersta väsen. Tankarna började bli klarare och jag förstod att det var sjukdomen som var måltavlan för mitt raseri. Inte mina föräldrar. Men jag visste inte om de visste. Så jag fortsatte gå. Som när jag var sex och rymde hemifrån. Den där gången då jag hann hundratio meter innan hemlängtan fick mig att vända tillbaka. Men det skulle jag inte göra den här gången. Jag korsade cykelvägen och gick under kraftledningsgatan. Tog mig över den något större vägen, in i Mellstaskogen. Efter backen fick jag lov att vila. Kroppen var tömd på kraft. Adrenalinet var svagare. Ångesten starkare. Jag gick allt mer långsamt. Kände tröttheten hinna ikapp. Jag korsade campingen och såg den svenska sommaren – klotgrillar, tomma ölburkar och vita plastmöbler. När jag kom fram till Min Bänk, längst bort där ingen annan någonsin är, såg jag ut över älven där den slår sin krök, där jag, Staffan och Tobias lekte som barn. Jag såg skogarna som skiftade i mörker på grund av avstånden. Jag såg bergen och de regntunga molnen. Det är en plats där jag under min uppväxt rett ut ett och annat nystan i skallen. En plats där jag har samlat kraft. Förstånd. Styrka. Nu stod jag bara tom. Fanns inga tankar. Ingenting. Nere vid ångbåtsbryggan, långt nedanför backen på vars krön jag spanade ifrån, såg jag plötsligt någon som jag kanske kände igen. Var det? Nej, men? Kanske… Eller? Jag kunde inte veta säkert. På kammen där jag stod fortsatte jag att betrakta. Som en indian som fått syn på en nybyggare. Det var så jag tänkte, fråga mig inte varför. Jag följde den där någon med blicken. Började gå allt snabbare. Förbi serveringen, dansbanan, korna från urtiden. Jag kom ut genom skogen, strax innan bron som leder till den där badplatsen där någon sågade ner hopptornet. I backen kom den där någon. Och jag såg att jag hade haft rätt. Pappa.

Han reste sin ena hand för att hälsa. När vi möttes höll han om mig som om jag varit borta alldeles för länge. Vi började gå hemåt. Sakta. Till en början var jag tyst. Försökte vara sammanbiten. Oberörd. Hård. Strax därefter såg vi mamma som med bilen körde förbi på vägen mot Amsberg, alldeles nedanför oss. Hon såg oss, vinkade. Jag och pappa fortsatte gå. Hans arm var fortfarande runt mig. Efter ett par minuter gled mamma upp jämsides med bilen. Vi klev in. Då var jag inte längre 27. Då var jag deras minsta pojke som rymt hemifrån. Som hittats i backen vid Mellstabron. Han som klarat en hel del på egen hand, som gett sig in i märkliga situationer, men som nu var ett gråtande barn i för trånga stövlar.

Den här morgonen har regnet upphört. Mamma och pappa har precis vaknat. Nu går jag ner för trappan.