Vägen från San Francisco

Låtsasregn, blixtar och dunder. Från taket sköljer vattnet ner. Längs väggarna elektriskt skimmer. Coverbandet på den båtliknande ön i bassängen, placerad i restaurangens mitt, spelar Marvin Gaye och Stevie Wonder. Drinklistan i baren är lika lång som den svenska lagboken. Servitrisen fnittrar mellan varje ord. Efter en stund ser jag mig själv dricka ur en fejkad kokosnöt. Tonga Room, i botten av The Fairmont Hotel, San Francisco.

   Här, på andra sidan jorden, var farfar.

   Här, på samma plats, är jag.

Vi började kvällen på Colibrí. Vi började kvällen med för starka drinkar och samtal om sex. Vi började kvällen med bekännelser om snedfyllor för länge sedan – långt, långt bort.

   Efter skratt och smaksensationer gick vi upp för en av stadens backar. Sikte på krönet. Nob Hill. Vi gick förbi klubbarna: bögarnas, strippornas, herrarnas. Återigen förbi de hemlösa, knarkarna och de polerade limousinerna.

För ett par år sedan hittade vi i familjen en låda som farfar aldrig nämnt. Kanske inte heller gömt. Men det var som om den aldrig hade funnits, när den väl plockades fram. Om den skrev jag tidigare: ”lådan med fotografier på packis, palmer, minareter och hamninlopp. Den med tändsticksaskarna från San Pedro, Long Beach och Medina. Den med brevet om vännen Conrads död på en båt från Rotterdam.” Vad jag då inte skrev om var tändsticksasken från Tonga Room. När jag strax innan vår resa fick reda på att baren fortfarande existerade, var valet att besöka den självklart.

   Mellan skratten berättar servitrisen dess historia. Hur den omvandlades från en simhall – the Fairmont Terrace Plunge – till Tonga Room år 1945. Hur den vid andra världskrigets slut för sjömän inom marinen blev en romantiserad bild om den där märkliga platsen långt borta på oceanen, där de utkämpade ett krig alldeles nyss.

   Längtan hem efter borta. När hemma inte längre är hemma. När borta inte längre finns.

   Vi sänker margaritas, daiquiris, pipelines och ”the Bora Bora Horror”. Ser ett företag ladda upp inför morgondagens konferens. Tafsande händer bland personalen. Krystade skratt. Dans mot skrev.

   Vi snurrar på drinkarnas paraplyer. Tar ett gäng tändsticksaskar.

   Går.

Senare glider tre svenska pojkar in på Louie’s Diner, där backen precis har börjat lägga sig. Fyra tjejer i åldern av high school, med en attityd som viskar ”I don’t give a fuck” sitter tre respektive en på sidan av det flottblanka bordet. James Dean är uppspikad på väggen. Personalen gnabbas. Öppet kök. Fastskruvade stolar längs disken bredvid kassan. Stekos och bryggkaffe. Pop i högtalarna. Archies. Supremes. Bruce Channel. Genom lokalen tankar om dirty dancing. Genom lokalen funderingar om alla romaner som suttit här, skrivits här. Alla nu undangömda manus.

   Radernas förbannelse.

Morgonen efter gör vi vårt bästa för att åka tidigt. Den vita jeepen far som Steve McQueens Mustang. Nästan. Vi kör en omväg och stannar strax under molnen vid Golden Gate. Försöker i sinnena sammanfatta vad vi upplevt under de senaste dagarna. Hur allt började med kaos, när vi trodde oss ha två timmar kvar till hotellet och vi råkade köra fel i Oakland – ungefär precis där Tig förlorade sin dotter. Jag svor så att vi fick lov att veva ner fönstren på bilen för att vädra öronen, men så plötsligt – bara någon minut senare var vi på Oakland Bay Bridge med hela San Francisco framför oss i diset och den sjunkande solen. Golden Gate inbäddad i moln och dimma. Alcatraz, förvånansvärt nära land.

   Jag har aldrig kört fel så bra förut.

   Under våra dygn i staden försökte vi uppleva hamnen och beatnikrelikerna i form av City Lights, Vesuvio och Café Trieste. Vi var i homomeckat Castro och vi rörde oss bland övervintrade hippies i Haight Ashbury, berusade oss med främlingar på krogen, spelade biljard med några svenskar, drack whisky på rummet, jag tog morfin och sov som en kratta.

När vi for över det sista fundamentet på Golden Gate berättade Kalle om en dokumentär han sett om antalet självmord som varje år utspelar sig från brons räcken. Han berättade om svindlande antal. Han berättade hur byggnationen hela tiden står under bevakning. Han berättade hur vissa trots det lyckades, men också om en man som överlevde och hur han hade ångrat sig i fallet.

   Jag undrar hur lång tid det tar att nå vattenytan från mitten av bron.

   Vi gick ut en bit. Såg en delfin och en båt transporterande sopor och skit. Vi såg staden torna upp sig. Vi såg varandra. Och vi såg tre pelikaner flyga tillsammans över sundet.

Nästa stopp blev Muir Woods. Träden enorma. Hämtade från urtiden. Sequoia. Redwood. Det täta, gröna. Mossan. Ormbunkarna som fick mig att tänka på stugan på landet. Kanske tänkte farfar samma sak. Han var här. Det finns ett svartvitt fotografi där han står vid en stam. Han ser lycklig ut. Som att han lever. På riktigt.

   Vi börjar gå. In i skogen. In i djupet. Passerar knotiga rötter, tillräckligt stora för människor att bo under. Tänker för ett ögonblick att det kanske är så här det kommer att se ut. Tänker att jag borde läsa på mer, lära mig mer om vad som kan och inte kan ätas i skogen, om jag nu vaknar upp under den där granen någon gång.

   Vi stannar vid en skylt och läser om något som kallas familjecirklar. Om hur det för hundratals år sedan, på just den här plätten, bara stod ett träd innan en skogsbrand förstörde. Men branden dödade inte. Fortfarande står en sotad stam kvar. Trädet levde vidare under marken genom sitt rotsystem. Ur dessa rötter växte nya träd upp, i en cirkel runt det brända.

Det dröjer inte länge innan vi är vilse, trots karta och markerad led. Återigen sätter jag av i en väldig fart, före de andra. Tystnaden tar vid efter bara några meter. Naturen bromsar ljuden stumma.

   Absorberar.

   Slukar.

   Ensamhet efter varje kurva. Men också trygghet. Ingenting skrämmer mig i skogen. Det är här jag hör hemma.

   Ställer mig i en solstråle. Väntar. Ser frökapslar fara iväg i skenet. Spindelväv i motljuset. Ser vännerna komma tillbaka. Möter dem på stigen.

Vi lämnade skogarna. Lämnade San Francisco. José Gonzalez sjöng om hjärtslag och innan dagen var slut såg vi återigen tre pelikaner flyga tillsammans längs kusten – på väg bort, eller alldeles hem.

Nu går det att beställa "I kroppen min - resan mot livets slut och alltings början" via den här sidan hos Adlibris.

Kommande ur skogen

Farfar torkar svetten från pannan med ett leende. Han är så lik farsan. Han stannar upp. Sätter spaden i myllan. Lutar sig mot handtaget. Och så ler han.

   – Jaså, du kommer nu, säger han förvånad, överraskad.

   – Vi trodde nog att det skulle dröja lite längre. Vi har längtat efter dig.

   Farmor kommer fram. Ställer sig bredvid farfar. Han lägger en arm om hennes axlar.

   Vi.

   Igen.

Vägen till San Francisco

I fönstrets reflektion på den tjugoförsta våningen hittade jag mig själv. Öknens damm hade jag precis sköljt av mig. Hade klätt upp mig i min finaste kostym, sörplande på ett halvfullt glas rumsvarm arbetaröl. Jag såg mitt smått brunbrända ansikte, och kände just där och då att jag trots allt såg ganska bra ut, för första gången sedan helvetet drog igång sin andra vända.

   Like a million bucks, som de säger här borta.

   Jag vände mig sakta om. Vännerna var där. Vackrare än någonsin. Rummet fylldes med toner från våra gemensamma tonår. Från uppväxten i Borlänge. Då när livet bara stod och väntade på oss. När världen väntade för att av oss bli upptäckta. Vi gjorde något av det. Det här är delar av det som blev vårt faktiska liv. Och vi är alla tre stora delar av vår övriga tid – både den tid som upplevts tillsammans och inte.

   Vi har levt ihop. Och det ska vi fortsätta att göra.

Nedanför vårt fönster drog hotellet igång ett i raden av sina spektakel: den konstgjorda vulkanen vid sidan av entrén. Låtsaslavan glödde i mörkret. Lågorna slickade palmerna längs The Strip med ett diskant väsen. Rödljusen på gatan flämtade i takt med de passerande turisterna och de välgödda pokerhajarna. På andra sidan gatan bad Casino Royale inte om ursäkt för sig med sin tydliga kontrast utgjord av låg byggnad, träkupoler och sin uppenbarelse av att vara ett lågbudgetdisneyland för vuxna och inget annat.

   Urringningar, tre körsbär i rad och Budweiser.

– För några månader sedan var jag helt övertygad om att jag aldrig skulle komma hit.
   Jag hörde mina egna ord strömma genom hotellrummet.

   Mina vänner gick långsamt mot mig, som på uttalad signal. De sade inget särskilt. Bara en lika delar ljudlös som ömsesidig insikt över hur övermäktig min mening nyss egentligen var. Vi skålade tysta. Vulkanen röt.

   Kvällen var vår. Precis som hela världen utanför.

Ska jag skriva att det som händer i Vegas, stannar i Vegas? Nej, det ska jag inte. Men jag kan skriva att vi har lämnat en hel del i våra spår. Det är dagens sanning, när jag nu skriver från bilen på en iskall parkering i ett morgontrött Monterey, när mina vänner sover i rummet framför mig.

   Det har regnat i natt. Regnat och stormat.

   Som under de senaste morgnarna vaknar jag först. Jag vaknar och finns bredvid dem. Betraktar. Vaknar och försöker förstå vad det är som faktiskt händer. Försöker få ett grepp om allt det obegripliga. Mina sinnens kaos blir tydligare när jag är med andra. Själv kan jag hantera det. Då har jag ingen annan att ta hand om, på gott och ont.

   Nu smyger jag försiktigt ut med bilen från parkeringen. Jag tänker långsamt åka ner till stranden, förbi trädgårdarna av sand, förbi rådjuren, för att hälsa på sälarna som ligger nonchalanta och nyfikna i bukten där vi i går såg solnedgången tillsammans. Jag tänker springa över sanden och stenarna, över tången som spolats upp under natten. Jag tänker låta havet hångla mig salt och blöt. Jag tänker låta doften påminna mig om sommarloven på Öland som barn. Jag tänker ställa mig på en klippa längst ut vid vågorna. Jag tänker låta livet komma mot mig.

   Och när jag om en stund kommer tillbaka har Kalle och Fäldner kanske vaknat. Då fortsätter våra liv tillsammans, så som det alltid har gjort.

   Så som det alltid kommer att göra.

Som sluttningarna vid djävulens pass

Motellet ligger några kilometer söder om Lake Tahoe. Utanför fönstret står en rostig Toyota Chinook från 1974. Buskarna på andra sidan parkeringen ser ut att vara gjorda av guld. Tallarna som förvuxna enar. Jag tror att snowboardåkarna i rummen till höger röker gräs. Solen börjar gå ner. Och jag kan inte tänka en tanke klart.

   Har haft svårt att prata, även i dag. Skriver till slut några ord. Tittar upp. Ser främlingen i spegeln. Hatar vad jag ser. Hatar att jag hatar just det.

Vi hade tänkt åka in till staden, vars huvudgata kantades av hotell, hotell och ytterligare hotell, men mina vänner får åka själva. Jag orkar inte. Jag har en glöd i huvudet att släcka.

Tankarna kolliderar med varandra. Löper amok. Skapar kaos. Gör att jag inte vet var jag ska börja.

   Andetag.

   Ställer alla väskor i rummet på rad.

   Lägger alla papper på nattygsbordet efter en rak linje.

   Slänger allt skräp i papperskorgen.

   Tar ännu ett andetag.

   Tystnaden.

Vi var ute och vandrade i dag. Stannade vid en utkikspunkt över Mono Lake. Såg kalkvita klippformationer sticka upp ur vattnet ett par kilometer nedanför oss. Utan någon större överläggning började vi att gå. Nerför slänten. Genom buskarna – med barr, med taggar, med torkade grenar. Jag rusade fram som en brunstig älgtjur, flera meter framför mina vänner som egentligen är i elva gånger bättre form än mig själv. Kanske var det något i luften, den tunna. Kanske var det bara att jag var så förbannat trött på min egen utmattning att jag behövde bevisa något – för mig själv och ingen annan. Över den myrliknande ängen svävade jag som en alv över fukten, samtidigt som de andras skor blev blötare och blötare. Buskagen var knähöga, slog mot de allt gråare byxorna – samma byxor som sitter sämre, längre ner för varje dag som går. Plötsligt skrämde jag iväg en kanin, snabb som en missil. Några skallerormar fanns däremot ingenstans att finna. Jag undrade för en stund om jag skulle skratta mig till döds om jag blev biten av en sådan. Det vore, trots allt, ganska komiskt.

   Efter en stund var vi framme. Vi klev upp på strandens första stenar. Blickade ut. Lugnt vatten. Tom himmel. Ömtåliga klippor, trots de spetsiga formerna. Vi blev ståendes i några minuter, mest tysta, som jag minns det. Sedan började vi gå. Mot huset högst uppe vid brantens topp kilometer ifrån oss, på alla sätt påminnande om Overlook Hotel, platsen där världens bästa skräckfilm gestaltar en författares inferno över att hantera orden. Jag tror nu att jag vet hur det känns.

   Bara jobb och ingen lek gör Kristian till en tråkig pojke.

Under dagens bilfärd stannade vi hastigt till i Bridgeport, en ort så trygg i sin litenhet bland de enorma bergskedjorna att invånarna lämnade bilarna med motorerna på när de gick in till posten för att uträtta sina ärenden. Vi snurrade fram en predikan bland radiostationerna och hörde en fanatisk röst lägga märke till obegripligheter i Bibeln. Frekvensen stördes i höjd med sluttningar härjade av skogsbränder. När vi passerade Devil’s Pass lyssnade vi på när The Band sjöng om hur gamla Dixie gick åt helvete. I det ögonblicket var alla vänner som jag någonsin känt vid min sida, även om de inte var medvetna om det då.

Nu. Just nu ser jag himlen rodna. Försiktig förälskelse. Känner mig fortfarande sliten efter Vegas. Värk. Kramp. I syndens näste hade jag i ännu större utsträckning kunnat uppleva skräck och avsky. Men just i detta nu känner jag starkare och starkare hur mannen och hans vita Dodge Challenger är på väg i kapp. Hela mitt väsen vet. Darrande hud. Köldslaget blod.

   Rovdjursfrossa.

   Jag tror till och med att den tystlåtna mannen är här på motellet. I samma hus som detta sitter döden med en cigarett. På sängkanten. Fullt påklädd. Jag sätter haspeln för dörren. Ser till att den är låst. Drar för gardinen. I min ensamhet kanske jag är säker. Jag ger det ett försök. Ett till. Och ett till.

   I huvudet fortsätter verkligheten att brinna.