Min pappa är den lugnaste jag känner. Han använder uttrycket
”att inte måla fan på väggen” som en sköld och en gång när han ramlade ur båten
i skärgården reagerade han hur behärskat som helst, även fast det var mitt livs
mest fasansfulla ögonblick. Dessutom är han väldigt duktig på att köra i
rusningstrafik.
Min mamma är den mest välplanerade jag har träffat. Hennes
fickor och väskor är kroniskt förberedda på allt ifrån gräshopps- och
kommunistinvasioner till skörbjugg och försäkringskrämare. Det har gjort att vi
barn i familjen aldrig har behövt oroa oss för något. Det är för övrigt
omöjligt att lämna huset i Kvarnsveden utan att få med sig sina saker i
vakuumförpackade plastpåsar. Det kan ju börja regna.
Min bror är den mest eftertänksamma som jag har mött. Han
rör sig under långa stunder tyst, till synes som om han inte skulle vara
intresserad, bara för att strax därefter avlägga den mest knivskarpa analys som
går att få fram. Slutsatser långt bortom mina egna. Långt bortom det
förväntade. Jag tror att det är skogen som har gett honom den kraften.
Min syster är den mest känslomässiga jag kan tänka mig. Hon
är den enda som jag kan njuta av att bli utskälld av – för jag vet att hon gör
det av ren omtanke. Samtidigt håller hon om mig på ett sätt som ingen annan. Vi
byggde många kojor i skogen vid vändplanen när vi var små. När vår fantasistad
en gång blev invaderad slog hon ner en kille – dubbelt så stor som hon själv –
när han blev hårdhänt med mig. Jag har alltid tyckt om när man visar känslor.
Cancern trycker mot min strupe och gör att jag inte kan
svälja ordentligt. Det hela ser… mörkt ut. I fredags opererade man in ett rör med
förhoppningen att det skulle vidga halsen. Hela familjen var på besök när
läkarna kom in och sa att det var dags. Vi släppte allt vi höll på med. De
reste sig. Vi kramades. Höll minen. Det är svårt att ta avsked på sjukhus. De
gick en stund före mig. Skulle åt ett annat håll. Och jag skulle byta kläder
och göra mig i ordning för operationen.
Det var tomt i korridorerna mot operationssalen. Jag hade
högra överarmen över ansiktet och rörde på vänsterfoten. Så reagerar min kropp
när jag är nervös. Korridorerna var fortsatt tysta innan jag långt, långt borta
hörde en röst, mer än bekant. Pappa. Jag flyttade min arm och blickade mot
ljudet. Hundra meter ifrån mig, på ett för dem helt fel våningsplan, stod min
familj och frågade en sjuksköterska efter vägen ut. De flaxade med armarna.
Förvirringen var total. Jag ropade till dem. De vände sig om. Jag såg min bror
sträcka armen mot taket.
Jag inbillar mig att hamna i en mardröm om jag dör med
dåliga tankar under narkos. Därför försöker jag tänka på en lycklig plats varje
gång som munstycket förs mot mitt ansikte. Stegeborgs camping, sommaren 1992.
Danmark har precis besegrat Tyskland i EM-finalen. Regnet smattrar sommarlov på
husvagnstaket. Vi barn ligger under våra täcken och hör hur mamma och pappa
pysslar med något. Vi kan slappna av. Vi kommer somna innan pappas snarkningar.
Allt är väl. Men nu är det sommaren 2012 och andra förutsättningar. Strax innan
narkosen kickade igång tog symboliken från korridoren över:
Hur ska dessa människor klara sig utan mig?