Striden

Ibland kommer drömmarna tillbaka när jag sover. De är diffusa. Mörka. Märkliga, men tydligt symboliska. De flyttar mina gränser. Blir nyktra rus.

I en dröm som utspelar sig för hundratals år sedan leder jag en armé över ett fält i en dalsänka. Då står jag inte som ledare i en skyttegrav, som i så många tidigare mardrömmar.

   Bergen tornar upp sig omkring oss. Naturen är som den i Dalarna, men vi är på väg in i främmande land. För att erövra. För att dundra och härska. Jag har ridit en bit i förväg och ser soldaterna marschera mot aska och död. Efter en stund vänder jag blicken från dem, framåt. I en tät dunge får jag plötsligt syn på två av fiendens spejare. De kastar sig upp på sina hästar för att rida mot fienden, för att berätta om vår kommande anstormning – en attack som varit tänkt att komma när fienden minst anat det. Jag kan inte låta spejarna nå sitt mål. Jag sätter hälarna i min bleka hingst och galopperar efter dem.

   Min häst är snabbare än deras, men avståndet mellan oss är fortfarande stort. Jag gör en uppskattning. Chansar. Lägger an min pilbåge. Lyckas. Först sänker jag ryttaren längst bort, strax därefter den som varit närmast i distans. Men jag nöjer mig inte. Jag drar ner på hästens tempo, närmar mig liken långsamt.

I hela mitt liv har jag varit en målsökande missil. Vill jag något, så gör jag allt för att lyckas. En gång i tiden började jag spela trummor, bara för att det just då attraherade mig. Jag gjorde allt jag kunde för att lära mig instrumentet. Byggde från grunden. Lärde mig historik, såg filmer och spelningar. Lyssnade. Härmade. Övade. Så in i helvete. Och till slut blev jag faktiskt riktigt bra. Så pass bra att jag kunde leva på det som fram till dess varit ett intresse.

   För några år sedan, när jag vaknade i en gammal lägenhet bredvid Tessinparken, attraherade skrivande mer än någonsin. Jag bestämde mig för att ge det en ärlig chans. Återigen gjorde jag allt i min makt för att bli så bra som möjligt. Byggde från grunden. Läste. Härmade. Övade, än en gång så in i helvete. Sedan dess har jag mer än väl plöjt in mina tio tusen timmar i ambitionen. Hittat min ton. Mitt uttryck. Tyglat hantverket.

   Och skulle jag bli soldat, så vet jag att jag skulle göra exakt samma sak.

I drömmen har främlingar känt igen mig i varje stad som jag har kommit till. De har stannat upp med sina sysslor. Betraktat mig med skräck, avsky och beundran.

   Soldaterna ser upp till mig. För dem är jag en tydlig ledare. Född utan fruktan. Utan gränser.

   Jag målar mitt ansikte för krig med fiendens blod. Knyter fast en kolsvart fjäder i mitt hår som i drömmen fortfarande är vackert. Min häst och jag är som en och samma varelse. Kommunicerar utan varken ord eller synlig handling.

   På den bleka hingsten blir jag en satanisk best. Fiendens mardröm. Deras attacker kan inte nå mig. Mitt svärd är snabbare än deras. Mitt sikte skarpare.

Jag kliver ner från hästen bredvid den första spejarens lik. Jag fattar ett grepp om min yxa. Hugger i den dödes nacke som i fuktig ved. Separerar slarvigt huvudet från kroppen. Därefter går jag fram till det andra liket och gör om proceduren. Med högerhanden sliter jag tag i deras hår. Lyfter skallarna. Sedan sitter jag upp på den bleka hingsten. Fortsätter framåt i sporrsträck. Mina soldater är fortfarande långt bakom mig. Strax innan fiendens murar stannar jag min frustande häst. Värmen, svetten, ångar från våra kroppar. Hingsten stegrar och jag sträcker min högra hand med skallarna mot skyn.

   Nu vet fienden att helvetet väntar. Mina soldater anländer. Slakten kan börja. Jag vaknar.

   Vaknar till en fortsatt kamp.

   Här står ingen motståndare framför mig, men det pågår ett inferno inuti.

   Jag hoppas på något oförklarligt. På mirakel. Jag hoppas så att hjärtat brister.

Ibland funderar jag på hur jag borde dö – om jag borde använda den här situationen till någon nytta. Om det är någon gång som jag borde kliva in för att stoppa en misshandel på öppen gata, så är det nu. Om det är någon gång som jag borde sätta fyr på mig själv för att uppmärksamma någon orättvisa, så är det nu. För precis som i drömmen har jag ingenting att förlora.

   Det gör mig till den farligaste mannen som jag känner.

Blåsningen

En morgon sätter jag mig i den pistagegröna snurrfåtöljen och läser brevet som min bror har skrivit till mig. Utanför är grått, men brevet skiner. Blottade känslor. Läsningen gör ont. Får mig att börja gråta.

   Han skriver om kvällen då vi bläddrade bland vinylskivorna. Kvällen då den ena låten ledde till den andra. Kvällen då han satt just i den här fåtöljen, då min syster låg i soffan. Kvällen då jag själv satt på huk som en indianhövding på golvet. Och han skriver om hur våra barn aldrig kommer att få leka med varandra. Hur de aldrig kommer att träffas. Hur ont det gör honom. Hur ont det gör mig. Och han skriver om de stunder då han går ut i deras trädgård om kvällarna för att se solnedgången sänka sitt mörker över dalen nedanför dem, mot Sellnäs och Spraxkya. Min bror berättar hur han vill se ett visst stjärntecken som vår mötesplats, när våra liv har upphört att existera.

   Brevet är vackra rader.

Jag tror på den fria viljan. På vår förmåga att välja själva. På att individens beslut således blir rätt, hur fel det än kan tänkas bli.

Inom nästan allt hon gör har människan en plan b. Går vi för att köpa en liter mjölk av röd modell och den visar sig vara slut, går vi antagligen hem med en grön motsvarighet. Inget konstigt med det. Livet visar sig vara lika vackert ändå. Går vi för att åka tunnelbana till jobbet och den visar sig vara inställd, går förhoppningsvis en buss i stället. Vad som än händer oss, så finns en nödutgång. Antingen skapar vi den själva, eller så ges den till oss.

   Skulle jag nu, när jag går för att möta min utmätta död, inte ha kalkylerat fram ett alternativ? Knappast.

Cancern har tagit mycket av mitt liv. Och den kommer att ta mer. Ta allt. Min cancer har dessutom tagit alldeles för mycket av dem jag älskar. Än är den inte nöjd. Den kommer att sluka mer.

   Dräpa.

Livet har förändrats. Jag är inte längre densamma. Mina drömmar om framtiden är borta. Jag saknar dem så. Varje kväll går jag ut, som med ett koppel i handen, för att se om de kan komma mot mig igen. Det gör de inte.

   Hemma gömmer jag undan böcker och reportage som jag vet egentligen intresserar mig. Men jag har fått svårt att närma mig dem, ta dem till mig. För jag får inte vara med. Jag kan inte själv åka till de platser som magasinen berättar om. Jag kan inte bilda mig en egen uppfattning. Jag är utfryst av livet. Och ja, det gör mig en aning avundsjuk.

   Jag är en påkörd rävunge – skadeskjuten om du så vill – som har dragit sig undan. Som försiktigt blickar ut från sitt gryt. Djur gömmer sig när de vet om att de ska dö.

Jag försöker klamra fast i de bra dagarnas kraft och glädje. Krampaktigt håller jag om dem. Men jag vet att det bara är tillfälligt. För när behandlingen är igång känns inte tillvaron lika rolig. Och jag upplever det som att jag blir allt tröttare, ju längre tiden går.

Det här är inte min alldeles egna, skräddarsydda plan. Det här är inte min egentliga vilja. Inte mitt sätt att nå ett mål som jag själv satt upp. Det här är min fallskärm. Mitt sätt att akrobatiskt ducka för ett kulregn, om så bara för någon annans.

   Jag har funderat på hur mycket jag är beredd att ge min fiende. Hur mycket ska jag offra – och till vilket pris? Det är tankar som möter mig varje dag. De finns där när jag vaknar om morgnarna. De finns där när jag slocknar i nätternas mörker.

   Tankar aldrig tänkta känns plötsligt naturliga. Och de skänker tröst.

   Ett leende.

Cancern kan fortsätta att vandra sin cirkel runtom mig. Den kan spänna sina muskler. Visa sitt grin. Göra sina utfall. Fortsätt, din djävul. Dundra dina nävar mot mig. Låt ditt helvete regna. Mig kommer du aldrig att besegra.

   Som en sista bankstöt innan jag drar till värmen med miljonerna, överväger jag att alliera mig med döden och dra cancern vid näsan. Så underbart att lämna sjukdomen utan byte.

   Blåsningen i balladen om Kristian Gidlund.

Det kommer att komma en kväll då min bror går ut i trädgården för att se solnedgången sänka sitt mörker över dalen nedanför dem, mot Sellnäs och Spraxkya. Och när han står där, blickandes mot det där stjärntecknet som blir allt tydligare, kommer han se en långsmal figur röra sig ur skogen, över det lilla fältet, förbi gungorna, förbi Mårtens koja, upp genom trädgårdens backe, bara för att ställa sig bredvid honom.

   Var inte rädd, min bror.

   Men när den kvällen kommer måste du lova mig att du tar med vår syster i din Ford Fairlane i en färd genom Kvarnsveden, spelandes Dust my broom, låten vi lyssnade på innan sommaren dog.

   Bli inte arga på mig, mina älskade syskon. Känn ingen besvikelse. Le.

   För mitt liv är mitt eget.

   Döden likaså.

En sång som viskas i mörkret

Jag har inte alltid varit särskilt snäll mot mig själv. En av mina sämsta egenskaper är att jag aldrig stannar upp och känner efter – låter mig njuta – när jag har åstadkommit något som jag sett fram emot eller kämpat för. Jag rusar bara vidare. På gott och ont, antar jag. I vissa fall är det en sporrande drivkraft. Men det kan också vara förbrännande. För ibland förtjänar man att ge sig själv en klapp på axeln. Ibland förtjänar man att säga: ”Det där gjorde jag bra” till sig själv. Och ibland förtjänar man att få sånger sjungna viskandes till sig, i ett mörker där rösten lockar och kallar.

I Dalarna kallas hon för rå. Eller för skogsfru eller vittra. Denna varelse är en vacker kvinna. Förtrollande skön. Men under ytan döljer sig till viss del något annat. Hennes rygg är urgröpt som en torrfura – tom och ihålig, och svansen gör hon sitt bästa för att dölja under kjoltyget. Hon är matriarken i de mörka skogarna och lockar till sig vilsna män som hon sedan förför, samtidigt som hon tar över offrens själar. Men bilden av henne är inte enbart ond. Det finns berättelser om hur skogsfrun hjälpt unga flickor med djurhållningen på ensliga fäbodar, hur hon med sin urkraft blåst i jägares gevärspipor för att göra dem lyckosamma. Hon ska även ha väckt kolare när deras milor tagit fyr, efter att de druckit sig trötta och till leda citerat raderna om Vargfors-Fredrik och fagra Brogren.
   Denna kvinna finns representerad i alla nordiska länders folktro. I andra områden, som i den grekiska mytologin, finns ett liknande väsen: amasonen – en kvinna som inte var rädd för att ta till nävarna när de styrande männen blev för bångstyriga.
   Förr påstods sjömännens skräck vara gestaltad av en annan kvinnofigur. Sirenen var precis som mina skogars rå en attraktiv dam. Oftast i grupp lockade sirenerna till sig sina offer med vackra sånger och de lurade skepp att gå på grund. När de lyckats med sitt värv levde de på de döda.
   Och så fortsätter berättelserna, i all tid och evighet.

De senaste dagarna har varit en helvetisk plåga. Prövningen når en ny nivå. Läpparna domnar och gör det obehagligt att prata. Jag vill inte röra mig med mina egna händer. Känseln är för stum. Som om någon annan tar på mig. Jag vaknar på nätterna med en ilande, rivande känsla i magen som får mig att tro att tumörerna är på väg att spricka. Jag bedövar mig själv med medicin och däckar utmattad. Vaknar flera timmar senare, inser att jag är fullständigt maktlös inför trötthetens styrka och kroppens svaghet.

   Tvingas inse att min uthållighet börjar tummas.

Jag har nu tagit mig igenom tolv cellgiftsbehandlingar. Tolv. Smått obegripligt antal. Och just det obegripliga slår mig ibland – är det verkligen mig som det här har drabbat?
   Ja. Det har drabbat mig. Här finns inget missförstånd.

Det är så här min resterande tillvaro kommer att se ut. Behandlingar som kommer att ta längre och längre tid att rida ut. Perioder av vila som kommer att kretsa mer och mer kring sömn och timmar i fosterställning.

Många följer min kamp. Närstående och främlingar. De ringer, skriver meddelanden, brev och mejl. De flesta ger mig styrka. Berättar att det jag gör spelar roll. Men jag är inte mer än människa. Hundra kramar till trots, så känns en käftsmäll när man inte står beredd.

   Mina tankar verkar börja provocera. Jag får höra att jag är en svikare – att jag som verkat vara så klok faller i de betraktandes ögon och att jag förtjänas att spy på. Någon undrar upprört: vem jag är att bestämma över hur jag ska sluta mina dagar? För en fullt frisk människa känns kanske frågan både naturlig och rimlig.

   Inte för mig. Inte för mig som är döende i cancer.

En uppfattning blottar sig allt klarare framför mig: den om att en frisk människa inte har mandat att avgöra hur en sjuk person ska välja att leva sitt eget liv, eller för den delen att dö sin egen död.

Så när jag känner att jag gjort vad jag kunnat – när jag kanske för första gången stannar upp och hör en viskande sång i mörkret som sjunger: ”Det där gjorde jag bra” – ska jag då undvika sirenens kall eller ska jag omfamna henne för att försvinna i en evig orgasm?
   Det här kapitlet får ingen sista mening.

Hur det får och inte får sluta

Jag är inte rädd för döden. Det är en blytung rad, men jag menar varje bokstav. Jag har träffat döden många gånger. Konfronterat. Kompromissat. Förlikat. Förhandlat. Och nu har jag tvingats acceptera att den återigen växer i min kropp. Döden är här för att stanna.

Jag är inte rädd för döden. Jag kommer att ge den en helvetisk omgång. Ta till vartenda knep och knogjärn som någonsin använts i Borlänge med omnejd. Jag ska gå de här tolv ronderna. Sälja mig dyrt. Blöda mig torr.

Jag är inte rädd för döden. Men jag skräms över vad jag kan förvandlas till på vägen dit. De som känner mig känner en nyfiken, rolig och livfull person. En inspirerad. En person som när den pratar om att göra saker också faktiskt genomför dem.

   Vissa känner mig som en annorlunda älskare – det gläder mig.

   Och det är som en blandning av allt det som jag vill bli ihågkommen. Som någon som levde när han levde.

Jag har fått läkarnas bild av vad som väntar. Hur jag kanske måste förlita mig mer och mer på näringsdropp och hur det kan få min lever att klappa ihop. Hur det skulle kunna skapa vätskebildningar i kroppen. Missbildningar. Hur behandlingen kan få mig att tappa känseln i ben och armar. Hur den kan göra mig förlamad. Som om jag skulle sätta mig i den situationen. Jag, han som levde när han levde.

   Jag tänker inte bli ett spöke som tvångsbehandlas in i det sista bara för sakens skull. För att döden inte skulle få mötas. Som om döden per automatik innebär ett nederlag. Jag tänker inte bli ett krumt skelett, en främling som de i min närhet inte känner igen. Jag tänker inte bli en komplett hårlös, kortisonsvullen varelse som är vaken några få stunder om dagen, fångad i en kropp som jag inte längre kan styra.

   Så får det inte bli.

”Music has always been a matter of energy to me, a question of fuel. Sentimental people call it inspiration, but what they really mean is fuel. I have always needed fuel. I am a serious consumer. On some nights I still believe that a car with the gas needle on empty can run about fifty more miles if you have the right music very loud on the radio.” Så skrev galenpannan, journalisten och drogtyfonen Hunter S. Thompson i Kingdom of fear en gång i tiden. Jag har alltid gillat honom. Och jag har alltid gillat James Dean. Jag undrar vad han lyssnade på när han tappade kontrollen på sin fabriksmodifierade Porsche den där eftermiddagen i september 1955, då han på route 466 som 24-åring blev både slarvsylta och evig ikon.

Jag har alltid varit förtjust i Robert Capa, krigsfotografen som menade att om dina bilder inte var tillräckligt bra, så berodde det enbart på att du inte varit tillräckligt nära. Det mottot har jag burit med mig inom mycket. Utställningen om hans liv, Images of war and peace, på Nobelmuseet för ett par år sedan är den som har påverkat mig mest. Capa var bundis med Ernest Hemingway och minnesluckorna från deras utekvällar lär ha varit episka. Capa hade en romans med Ingrid Bergman och drogs magnetiskt till den ena oroshärden efter den andra: Dagen D, spanska inbördeskriget och Indokina, för att nämna några exempel. Det sägs att han dog av en olyckshändelse, i norra Vietnam i maj 1954.

   Det tror inte jag.

   Jag tror att han gick ut på det där minfältet i Thaí Bình med ett lugnt leende på läpparna, samtidigt som hans kamrater skrek och viftade ivrigt allt längre bakom honom. Jag tror att han hade bestämt sig. Jag tror att han hade fått nog.

Vad hände då egentligen med Hunter S. Thompson? Den 20 februari 2005 avslutade han ett brev till sin dåvarande fru med orden: ”This won’t hurt.” innan han blåste skallen av sig. Senare sköt Johnny Depp, efter överenskommelse, upp hans aska i rymden. Men det är en annan historia.

Det gäller att ta en sak i taget.