Vid vägens slut

"Så föll ett långsamt regn genom trädgården.

 Och jag gick ut för att stilla en oövervinnerlig törst."

                                                   Kristian Gidlund


Tisdagen den 17 september strax före klockan 15 tystnade Kristians penna. Kampen har varit hård och på alla sätt ojämn. Men vad hans fiende inte visste var att den angripit en människa med ett mycket stort hjärta, ett hjärta som rymde oändligt med kärlek till de sina. Det hjärtat var även starkt fysiskt och lät sig inte besegras utan kamp. 

Med detta inlägg, som blir det sista, så vill vi i Kristians närmaste familj tacka för det stora stöd som visats honom genom denna blogg. Vi önskar nu att få sörja och bearbeta Kristians minne i stillhet. 

Närmare nu

Vår berättelse närmar sig sitt slut. Och vår figur klamrar sig fast på vrakets krutdurk på det öppna havet. Molnen hopar sig. Från och med nu blir allt han skriver korta fragment som han ristar in i tunnans trä.

Efterklang

Hör om glittrande stunder från staden, när låten spelades, när vännerna samlades när tårar fälldes. Jag kunde inte vara där själv. Och det smärtar mig fortfarande. Jag försöker ta en stund i taget. En liten åt gången. Får se hur jag lyckas. Så mycket nu är bara trötthet och ett stillsamt mörker.

   Någonting långsamt över oss.