Den enda levande i vår stad

Testat alla tänkbara positioner i sängen. Vridit. Vänt. Gett upp. Solen stryker sig över de gamla Ericssonhusen vid Telefonplan. Stockholm sover. Jag hör skogsduvan utanför mitt fönster. Den pladdrar oavbrutet. Jag är pigg. Klarvaken sedan snart två timmar. Skulle kunna springa ett maraton. Svara på hundra frågor på lika många sekunder. Klättra högst upp i ett träd, för att aldrig komma ner.

Under de närmast följande dagarna efter den intravenösa behandlingen är det tänkt att jag ska gå på åtta sorters mediciner. Var och en av dem påverkar kroppen på sitt eget sätt. Men jag tar bara sju. Jag orkar inte fler. Orkar inte mer. En av dem är ett sorts uppåttjack som gör mig rysligt pigg fram till eftermiddagen. Därefter säckar jag ihop. Verkligheten hinner ikapp. Och jag hittar mig själv sovandes, när jag helst av allt vill vara vaken. Medicinen, de minsta tabletterna till höger på bilden, lindrar biverkningarna från cytostatikan. Därför tar jag dem. Jag kommer inte sluta. Men jag ska vänta en stund. Måste försöka hålla timmarna i schack. Med den här dygnsrytmen kommer jag att leva avskuren från allt och alla. Det vill jag inte. Tillvarons isolering räcker som den är. Just nu är jag the only living boy in Hägerstensåsen.