Nästa
behandling är bara tre dagar bort, men jag är fortfarande utmattad. Slutkörd.
Har ett par aktiva timmar om dagen. Då jag hänger med. Då jag kan göra
någonting. Däremellan – innan och efter – går allting långsamt. Däremellan
somnar jag, sover djupt. Däremellan skräms jag av utvecklingen. Jag är trött
nu. Så mycket i kroppen som inte fungerar. Min startsträcka, för vad jag än ska
göra, är enorm.
Dagarna börjar med att jag vaknar i sängen,
kall och blöt av svett. Därefter för jag in en kanyl i nedre delen av magen,
ser sprutan tömmas sakta – detta en åtgärd för att motverka fler blodproppar.
Och så sväljer jag piller. Antalet varierar. Oavsett är det alldeles för många.
Jag vill inte ta ett endaste ett. Men jag måste. Sedan är det dags för frukost.
Den tar mig en och en halv timme. Minst. När jag väl är klar vill jag sova
igen. Nu, när jag skriver detta, har jag precis vaknat. Två timmar i soffan.
Jag bara blundade en stund. Slocknade chanslös. Yrvaket frusen öppnar jag en
mapp i datorn. Hittar skisser från Amerika. Skisser från ett äventyr. Det
senaste.
Hög på
kombinationen av den ena substansen ihop med den andra över New England, tänker
jag på allt som hänt sedan den senaste behandlingen. Ett band – som jag
plötsligt inte alls skulle se i sommar, vilket jag senare trots allt gör på
Cirkus – sjunger demoniskt om vikten av att skala sina ögon. Jag ser ner över
de enorma skogarna. Vikarna från havet. Sjöarna. Ser solskenet nå marken.
Tänker på alla vilddjur som där måste vandra. Kanske kunde jag gömma mig där.
Gå tillbaka till ursprunget. Måla mitt ansikte med jord och blod. Leva som det
kanske var tänkt att vi skulle göra.
Flygvärdinnorna
känner igen mig. De kommer fram. Lägger sina händer på mina axlar. Ler. Viskar
vackert. Ger mig champagne. Hände både hit och nu hem.
Molnens skuggor målar mörker under oss. Min
kropp mjuknar, i takt med sinnena mina. Jag dricker inte alkohol längre, men
just vid detta tillfälle tar jag några munnar. Tillsammans med morfinet skapas
en häxbrygd. Jag vill sjunka genom molnen. Flyga lågt. Försvinna. Denna
ständiga strävan. Försvinnandet. Du lockar mig.
Hemma väntar helvetet. Agnes frågar mig om
sommaren. Men jag vågar inte hoppas. Vågar inte drömma. Allt som finns är några
veckor framåt.
Dagarna är svåra nu. Tuffa. Är nere på att
ta en stund i taget. Den nivån. Men vem har sagt – vem har trott – att det
skulle vara lätt att slåss mot döden? Den kunde ha fått mig tidigare. Jag kunde
redan ha gett upp. Redan ha begravts. Redan ha blivit ett minne, blekare för
varje dag. Men jag försöker. Varje vaken timme, en ny ansträngning. Jag har däremot
ingen aning om hur jag gör.
Planet verkade sova och jag läste för Agnes under filten, i mörkret. Den bästa delen ur Alla mina vänner är superhjältar, några rader av Karin Boye och två läsarkommentarer som jag för länge sedan fastnat för: om hästar som väntar i mörkret, om en båt som ska föra mig bort. Jag såg att Agnes grät, men jag sade ingenting.
Vissa saker bara är vad de är.
Det har under
hela resan rapporterats om orkaner i de mellersta staterna. Helvetiska. Antalet
omkomna bara ökar. Städer jämnas med marken. Sopas bort. Bara flisor kvar av
hus och byggnader. Det sägs att människorna som drabbats värst fick en varning
16 minuter innan urkraften drog fram. Alla undrar var stormen, dess virvlande
svans och dess öga ska dyka upp nästa gång. Men jag kan inte förstå att de inte
ser. Jag har den i mitt bröst. Med mig, i varje steg jag tar.
Jag försöker skriva om New York. Men
blandningen i kroppen verkar allt hårdare. I höjd med att vi lämnar fastlandet
tänker jag att slutet närmar sig. På riktigt. Och jag tillåter mig själv att
anteckna: what a waste of talent, om min egen död. När Atlanten bredde ut sig,
framför oss och under, försvinner jag till drömlös sömn.
Men stormen fortsätter att dundra.
- - -
I morgon är jag värd för Sommar i P1.
- - -
I morgon är jag värd för Sommar i P1.