fredag 24 maj 2013

För det kallar


Äventyret som du ibland pratar om, nu står det här och väntar. På dig.
   Fly.
   Rym.
   Låtsas.

Packa passet.
   Jag väcker dig om några timmar.





lördag 18 maj 2013

Vaggande dån


I morse stod jag på den plats där jag vill bli begravd. Jag fastnar vid meningen, för jag förstår att det är en mening att fastna vid. Men för mig gör den inte ont. Jag bestämde mig för länge sedan. Man kan se taknocken på vårt hus därifrån. Min brors fönster på övervåningen. Varje gång jag ser det fönstret tänker jag på helgerna som barn. Min bror verkade kunna sova hur länge som helst. Till slut, och allt som oftast, bad mamma mig att gå och väcka honom. Jag tyckte om att krypa ner där i sängen, trots hans protester. Tyckte om att se honom vakna. Jag minns hur det kändes. Hur det såg ut. Satoraffischen. Bilden på världens högsta tall bakom dörren. Kassetten med ZZ Top i hyllan ovanför hans säng. Hur allt doftade. Och jag minns hur vi efter en stund gick ner i köket för att äta frukost till Ring så spelar vi. Hela familjen samlad.
   Gräsmattan gapar fortfarande tom just där på kyrkogården. Till höger om den närmast ängsliknande – om man kommer från skogen som löper längs tågrälsen – ligger det muslimska gravkvarteret. Rådjuren, med det fortfarande prickiga kidet som jag såg häromdagen, gömde sig i snåren, bland björkarna. Liljekonvaljerna kämpade sig upp ur gräset. Vitsipporna var försiktiga, ännu inte helt utslagna av solen. Överallt dagg. Våren, något senare här.
   Det var fortfarande tidig morgon. Vacker plats.
   Jag kommer att trivas där.

Jag mötte inte en själ i morse. Bara jag och Pysen. Några sånger. Koltrast. Björktrast. Black Sabbath. Och de första svalorna.
   Jag vinglade fram på stigen som skriker efter att få bli galopperad på. Jag och Lize där. En scen ur Game of thrones. Men jag kan inte rida nu. I två veckors tid har jag dragits med en smärta som gett ordet en ny innebörd – även om jag har varit med om värre. Nu: Kramper, tappad koncentration. Trötthet. Svaghet. Har tappat några kilo. Syns redan i mitt ansikte. Tänkt att det här är min nya tillvaro. Min nya vardag. Tankar av oro. Tankar om ”she was in great pain, you know”, från den där filmen som fastnat i mina sinnen. Filmen som jag ska återkomma till, skriva om, om jag orkar framöver. Filmen där raden yttras lugnt av en son som förklarar varför hans mor tagit livet av sig. När cancern blev för påfrestande.
   För smärta gör det mesta odrägligt. Både fysisk och psykisk. Den får allt att falla samman. Ingenting att fungera. Har återkommande sagt att min största rädsla är att min familj ska fastna i sorgen. I den sortens smärta. Jag vill inte att de ska se tillbaka på sina liv, långt ifrån nu och tänka: det största som hände oss var att Kristian dog. Att han försvann en dag och aldrig kom tillbaka. Jag vill att de ska gå vidare. Jag vill att de ska tillåta sig själva att vara lyckliga. För det förtjänar de. Men jag vet att allt det här är lättare sagt än gjort. För du kan inte göra slut med sorgen. Du kan inte en dag bestämma att det plötsligt räcker. Sorgens ände är inte ett beslut. Sorgen ger sig av, först när den är färdig. När sorgens smärta är klar med dig. Inte tvärtom.
   Men den fysiska smärtan går att bekämpa. Det går i alla fall att försöka. Därför styrs mina dagar nu av ett experimenterande med mediciner, med piller. Med opiater. Med receptbelagda förhoppningar.
   Det gör mig yr. Konfunderad. Skriver. Raderar. Skriver och raderar. Svårt att få ihop ett sammanhang. En röd stubintråd. Tankarna skenar. Försvinner när de precis har börjat. Vildhästar i huvudet. Omöjliga att tygla. Kan inte avgöra om det jag skriver är begripligt eller värdelöst. Men det måste ut. Klarar inte av att ha det inom mig längre. Även om det bara är märkligt trassel.
   Med ett oerhört självförtroende skanderade jag nyligen att sjukdomen kunde ta min kropp, men att den inte kunde ta mina sinnen. Tji, fick Kristian Erik Olof Gidlund. Smärtan blir visserligen mindre. Förvirringen samtidigt större.

Vi gick samma väg i natt, jag och Pysen. Även då så tomt. Lugnt. Slogs av tystnaden. Det vaggande dånet från pappersbruket. Den molande visan som hänger över Kvarnsveden. En ensam långtradare på Morbyggevägen. Två flickor cyklade förbi, doftandes päroncider och tonårsparfym. På väg hem eller till nästa fest. Jag har cyklat samma väg. Samma sträcka. Av samma anledningar. Då, när livet innebar någonting annat.
   Vi fortsatte vår promenad. Prästgatan ner. Förbi gårdarna som var skog när vi var barn. Skymtade åkern vid vår gatas slut. Bygget. Nya hus ska upp. Nya liv ska levas.
   Savannen försvinner. Everything put together, sooner or later falls apart.

- - -

I morgon är jag med i Värvet - en intervju som spelades in under mitt behandlingsuppehåll.

fredag 17 maj 2013

Sång i kropp på villovägar 2013


Det är en särskild smärta, den då tumörerna växer i kroppen. För jag vet nu att det är därför. Att det är utvecklingen som känns. Och det känns.
   Så in i helvete.

Svartnar för ögonen. Allt omkring mig försvinner. Överkroppen sjunker ihop. Kroppen krymper. Den stumma buken. Ringaren från Notre Kvarnsveden. Har inte tänkt en tanke klart på två veckor. Konstant rus av morfin. Vaknar med en känsla av berusning. Vaknar med en känsla av att jag har gått vilse. Men det är precis här jag ska vara. Det är precis så här det ska kännas.
   Det har cancern bestämt.

Finns så mycket som jag vill skriva. Så mycket som jag vill berätta. Så mycket som jag vill göra. Men jag orkar inte.
   Inte nu.

Trubbel framför oss.

- - -

På söndag är jag ärlig i podcasten Värvet - en intervju som spelades in under mitt behandlingsuppehåll. Det går fortfarande bra att köpa min bok både här och där. Och det går fortfarande bra att köpa den här tröjan för att stödja Ung Cancers arbete.

söndag 5 maj 2013

Mina drömmar tar slu


Vi behöver prata om den morgon då jag effektiviserade mina pärmar. Då jag insåg att jag faktiskt kunde göra mig av med ännu fler papper. Ännu mer slöa uppgifter som bara stod och tog plats. Jag gjorde innehållsförteckningarna mer begripliga. Överskådliga. Kastade sådant som jag då bestämde mig för att leva utan. Saker som inte behövs efter att jag har dött.

Vi behöver prata om hur jag känner att det närmar sig. Hur det har blivit allt svårare att äta. Att svälja. Igen. Jag har varit med om det här förut. Jag vet vad det innebär. Först trodde jag att det var inbillning. Men dagarna har blivit veckor. Hur försiktigt jag än bär mig åt klarar kroppen inte av det. Tvärstopp. Tvärnit. Jag har tydligen inte kräkts klart.

Vi behöver prata om att jag samma morgon som pärmarna rensades gick med Pysen längs Årstaviken. Plötslig sommarvärme. Sverige vaknade till liv efter en vinter i ide. Båtarna sjösattes, skramlade, ryckte, rosslade och pumpade ut små svarta moln ur de fortfarande trötta motorerna. Blev levande av vattnet. For iväg som hingstarna i Böle.
   Vi behöver prata om hur jag tänkte på alla stundande semestrar som ska äga rum i dessa båtar. Alla förhoppningar insprängda i ett par satsade veckor av sommaren – kanske bortregnade, men de blir den här sommarens ledighet. Nästa sommars. Och nästa sommars med. Ansträngningen för att barnens lov ska ge dem så mycket som möjligt. Barnen. Vi behöver prata om alla de barn som kommer att tvingas med ut på ännu en båttur, ännu en helg med föräldrarna, ännu en övernattning. Alla dessa svordomar. Suckar. Protester. Bråk. Alla stunder då de kommer att tjura i kabysserna över hur töntiga just deras föräldrar är, över hur tråkigt just det här sommarlovet är i jämförelse med alla andras. Och så tänker jag på hur de kommer att ta tillbaka allt när stunden blir rätt. När insikten faller på plats. När de inser hur mycket de saknar de där turerna, helgerna, övernattningarna, loven, stunderna med föräldrarna. Och vi behöver prata om ögonblicket när jag passerade Södersjukhuset – mitt livs Katlaborg – då jag ännu en gång insåg att den där upplevelsen aldrig kommer att bli min. Mina barn kommer aldrig att svära åt mig, förbanna våra semestrar och senare sakna desamma. För mina barn kommer aldrig att finnas.

Vi behöver prata om att mitt påhittade sommarlov tar slut om ungefär 44 timmar. Då är det dags för behandling igen. För allvar. På allvar. Då är leken över. Smekmånaden avbruten. Då är det dags att bryta ihop. Knäckas. Men jag ska bära med mig styrkan från Highway 1 och Kalifornien, sångerna i den vita jeepen och dygnen av svett och skratt i New York. Jag ska bära med mig kärleken från familjen – den monumentala kraften. Jag ska bära med mig boken – vetskapen om att den faktiskt kom, att den verkar spela roll. Och jag ska bära med mig reaktionerna – och tankarna kring dem.
   För vi behöver prata om att vi behöver prata. Sverige är ett land i akut behov av samtal. Av möten. Av att få prata ut. Få prata till punkt. Jag märker det på tonen och uttrycken i mejl och i berättelserna som stannar mig på gatorna, att det i princip är första gången som de öppnar upp sig för någon över huvud taget om sina livs största och värsta händelser: förlusten av sina fäder, mödrar, syskon, sina älskade. Barn. Och det kan ha gått 22 år sedan det hände. Vi behöver prata om att vi inte ska behöva be om ursäkt för att vi vill prata. För att det är vad våra sinnen egentligen kräver. Internationellt sett – och grovt generaliserat – betraktas svensken som tystlåten, introvert och attraktivt mystisk i sin kärvhet.
   Men det verkar som att tystnaden har nått vägs ände. Bokstäverna står oss upp i halsen. Tätt packade bredvid känslorna. Låt dem komma ut. Responsen behöver nödvändigtvis inte vara en lösning, men att berätta är en lättnad. Det mår vi alla bra av. Det är min fasta övertygelse.

Och vi behöver prata om det som faktiskt är på väg att hända. Om att sjukdomen har blossat upp igen. Att det nu kan gå fort om den tar fyr. Ondskan glöder i min kropp. Får för mig att jag känner hur den växer. Den får mig att vakna mitt i nätterna, krampandes. Den får min kropp att vanka fram och tillbaka, oroligt rastlös som en blek häst i Raiskis skogar.

Vi behöver prata om att det återigen börjar bli dags för mig att ställa mig tillrätta i skorven. Att det återigen börjar bli dags att spjärna emot i fören. Smeka harpunens skaft. Bladet. Hullingarna.
   Dags för kamp mot besten. Dags att slåss. Blöda. Satsa. Förlora.
   Denna mardröm om den vita valen har blivit min största motivation. Och alla mina drömmar har blivit en skräck. Tankarnas misshandel. Den värsta sorten. Detta liv kommer att bli ett fängelse. Min kropp en bur.

Jag vaknade en morgon, från en dröm jag hade. Jag drömde att jag kunde älska igen, men det kan jag inte. Så verklig stund. Lusten så nära. Så sann. Kvinnan och kärleken, rakt framför mig. Allt så lugnt. Tryggt. Lyckan. Och så vaknade jag. I en annan värld.
   En annan tid.
   Ett annat liv.
   Verkligheten.
   Jag tycker inte om att drömma längre, fast det egentligen är det bästa jag vet. Det gör för ont. Denna vetskap har nästlat sig in i mitt undermedvetna. Sätter stopp. Avbryter.

Mina drömmar tar slut när jag halva drömmen drömt.

- - -

I morgon måndag samtalar jag med Anna Lindman på fina Aspuddens Bokhandel. Här finns en länk till evenemanget. På plats går det bra att köpa min bok. Det kan man även göra här.

lördag 4 maj 2013