måndag 29 oktober 2012

Döden är en räv om natten


Vi flydde ut till stugan som farfar byggde, mina syskon och jag. Skogarnas färger var som den sista glöden i en döende aska. Nere vid den stora vägen stod eken som gav mig kraft förra sommaren fortfarande kvar. Ståtlig. Mäktig. Min bror berättade att min fascination för trädet har ärvts av Mårten. Det gläder mig.
   Vi såg rådjuren korsa ängen nedanför huset för första gången på flera år. Efter att vi hade landat i stugan, vår gemensamma fristad, bestämde vi oss för att dra ut på äventyr. Vi styrde kosan mot platsen ute i skärgården dit jag en gång åkte för att lappa ihop mitt då brustna hjärta. På vägen dit såg vi den rostbruna hösten dra sin sista suck. En räv – mitt totem – attackerade något i ett dike. Strax väster om ingenstans hittade vi en båtkyrkogård där vi gick runt och drömde oss bort för en stund.
   Vi tog oss förbi husen i Nynäshamn som ser så dyra ut att vi – utan några som helst belägg – konstaterade att de som bor där måste syssla med heroin, porr eller andras pensionssparande. Till slut kom vi fram till havets rand. Vi såg så långt att synen blev suddig. Något darrade vid horisonten.
   Vi kastade macka. Drack choklad. Betraktade båtarna. Mätte upp en kaskelott på stranden. Och som Amelie förde jag mina fingrar genom sanden och det rundade gruset.
   Det var en vacker dag.

När vi kom tillbaka till stugan rörde vi oss som vanligt genom det hus som i mångt och mycket är detsamma som när farfar och farmor fortfarande levde. Tavlorna på väggarna hänger kvar. Bilderna på farsan och hans syskon står där de alltid gjort. Vitrinskåpet är intakt, med kompletta serviser från Gustavsberg. I en garderob står lådan från de sju haven, den spännande: Lådan med fotografier på packis, palmer, minareter och hamninlopp. Den med tändsticksaskarna från San Pedro, Long Beach och Medina. Den med brevet om vännen Conrads död på en båt från Rotterdam.
   I stugan är farmor och farfar fortfarande närvarande. Där är de fortfarande med.

Några timmar senare hade mörkret bäddat in vår tillvaro. Vi gick ut i den klara luften och det frostiga gräset frasade under våra fötter.
   Fullmånen väckte urskogens trollväsen och de rörde sig bland träden bredvid oss på ett vackert sätt. Jag kunde känna det. Inbillade jag mig.
   Vi gick förbi den gamla potatisåkern, förbi kenneln som en gång plötsligt upphörde att existera, förbi gården vars renovering aldrig tycks bli klar, förbi hönsen, förbi det sönderslagna växthuset.
   En tanke hade fastnat i mitt huvud. Den hade följt mig en stund. Krupit innanför min hud. Hela vägen gick jag och tänkte på den son som jag aldrig kommer att få. Jag funderade mig så tyst och inåtvänd att mina syskon frågade vad det var med mig.
   Ingenting, svarade jag, och vi fortsatte att gå genom mörkret.

Vad skulle min son intressera sig av? Skulle han ärva mina intressen? Eller skulle han revoltera och bli min direkta motsats? Det vore kanske mest troligt. Och jag skulle nog gilla det.
   Skulle han läsa mina böcker? Texterna som jag tycker om? Vad skulle han lyssna på? Skulle han bläddra i min skivsamling?
   Skulle han tycka om att jag tog med honom på Färjestads matcher? Skulle han hata det?
   Skulle han avsluta de manus som jag lämnar efter mig?
   Vad skulle vi ha gemensamt? Vad skulle skilja oss åt?

Efter en stund befann vi oss på ängen nedanför stugan. Min syster pekade ut stjärnbilderna Orions bälte och Cassiopeja. Karlavagnen hade aldrig varit klarare. Jag lade mig som en utbränd alkoholist över en bänk och stirrade rakt upp mot evigheten. Jag såg de hemvändande flygplanen, de vilsna satelliterna, något stjärnfall och formationer som jag aldrig kommer att lära mig namnen på. Min bror berättade om stjärnornas karaktärer. Att det vi ser kanske slocknat för länge sedan. Jag låg där och funderade.

Hur länge kommer bilden av mig själv att skina i det mörker som kommer följa det som väntar?
   Senare, i spöktimmens viskningar, släpade jag ut min madrass framför den öppna spisens knastrande brasa, och tankarna följde mig tätt som en förlorad räv genom hela natten lång.






torsdag 25 oktober 2012

Ett spöke tar sin form


Jag har druckit alkohol vid två tillfällen sedan behandlingen drog igång på allvar. Båda gångerna har känts som att åka på stryk. Till en början har det inte varit någon fara. Men så har jag kommit till ett läge där det känns som om kroppen glöder. Som om tarmarna brinner. Och kanske borde jag inte bli förvånad. Att dricka ett järn är som att tvätta ett sår med detsamma, antar jag. Alkohol är starkt – har jag hört – och slemhinnorna i mitt tarmsystem blir sämre och sämre. Mer och mer slitna.
   I går var jag på fest. Mentalt hjulade jag dit, för jag var bjuden av en anledning som gett mig oslagbar inspiration. Varför ska jag återkomma till, någon annan gång.
   Till en början kände jag mig som en katt bland hermelinerna. En skinnjacka bland kavajerna. Med ett innerligt leende hittade jag mig själv i ett sammanhang som jag gett upp för länge sedan, men i ett sammanhang som nu vill ha mig, som tror på mig, som håller om mig och säger: ”You did good, Kristian. You did good.” Fast på svenska. Underbara anledning. Åh, vad vi ska fira dig.
   Vi rörde oss genom de knockande lokalerna. Blev som bortskämda. Kände oss vackra. Drack oss mjuka av drinkarna. Innan kroppens insida tog fyr.

Jag har aldrig korsat skolgården på Hägerstensåsen så långsamt. Så dubbelvikt. Väl hemma, innanför dörrarna, slet jag av mig kläderna till en hög innan jag somnade på soffan. Efter någon timme vaknade jag. Bedövade kroppen med morfin innan jag slocknade i sängen. Sov som i en dvala. Drömde om slagsmål, svek och att there´s no leaving now.
   När jag vaknade var det bråttom. En av kampens viktigaste punkter stod på agendan. Röntgen, för att se om behandlingen är på väg åt rätt håll eller åt helvete.

Jag tycker om att röra mig ute när samhället är på väg till sina arbeten. Det ger en känsla av samhörighet. En konstgjord bild av att jag också är i färd med att försörja min familj – den som jag aldrig kommer att få.
   Men jag har börjat betrakta min omvärld på ett annat sätt än tidigare. För nu är jag på väg härifrån. Jag är fortfarande mitt ibland er. Ibland oss. Men ni ser mig inte. I alla fall inte hela tiden. För en del av mig är redan ett spöke med ena foten på andra sidan. Så jag kan se hur det tjurrusas med de små i barnvagnarna mot förskolorna. Hur det efter hastiga lämningar löps därifrån. Hur det hetsas mot stängande tunnelbanedörrar som om det vore det sista tåget från Stockholm innan en plötsligt återuppstådd Hitler ska bomba staden till splitter och aska.
   Detta ständiga språng. Jag har själv varit en del av det. Nu kan jag inte längre förstå.
   Var är ni på väg, när där ni var alldeles nyss, är där man vill vara?

Efter dessa betraktelser fann jag mig själv på en brits i röntgensalen. Rummet kändes som en dekor ur Star Trek, placerat på Nordpolen, av temperaturen att döma. Jag bad om en extra filt, men min späda kropp huttrade blundandes under tiden som en sköterska försökte sätta en nål i min högra arm. Cellgifterna har fått mina blodkärl att sjunka djupare in i det lilla kött som fortfarande finns kvar runt mitt skelett. Det går knappt att sticka mig framgångsrikt längre. Men hon gav sig fan på att lyckas. Strax därefter gav hon upp. Hon ringde upp avdelningens stjärna, på alla sätt påminnandes om Lena Nymans karaktär i Drömkåken. Hon fick genast mitt fulla förtroende.
   Lena levererade. Efter ett stadigt grepp om min tunna kropp förde hon in nålen. Därefter skrattade hon ett fniss som vittnade om gula Blend innan kontrastvätskan sköts in i min kropp. På en nanosekund inbillade den varma känslan mig att jag kissat ner mig, bajsat på mig, samtidigt som jag hetsigt svettades ur kroppens alla tänkbara porer.
   Britsen åkte långsamt in i den vita tunneln. Närmare besked. Närmare sanning. Närmare slutet.

Så fort jag var klar blickade jag ner över mina byxor. Jag hade inte kissat ner mig. Jag hade inte bajsat på mig. Jag hade inte ens svettats ur kroppens alla tänkbara porer.

Långsamt hemåt. Läste ur den vackra boken som jag fått av den vackra människan om Etiopien, om Himalaya och om Everglades i Florida. Jag läste en betraktelse om den tidsresa skribenten upplevde att vistelsen i det nyss nämnda reservatet var. Texten fick mig att tänka på sommarskogarna i Dalarna. På hur de är tidsresor för mig. Hur de förflyttar, fyller och leker med mina sinnen. Den fick mig att tänka på hur den lummiga grönskan utanför Borlänge alltid varit ett paradis för mig – komplett med förbjuden frukt och syndens ormar. Den fick mig att tänka på hur mycket jag längtar efter att få uppleva den igen. Och den fick mig att tänka på hur det kanske kommer att bli en omöjlighet.
   För när sommaren nästa gång berusar Borlänge som ett rum för ett förälskat par har kanske min förvandling redan ägt rum. Kanske är jag då till fullo det spöke som nu är på väg att ta sin form.
   Om ett par dagar vet jag.
   Förhoppningsvis.


lördag 20 oktober 2012

Köpmannen Gidlunds memoarer


Det har nu gått en vecka sedan jag, Staffan och Tobias åkte upp till den där stugan i skogen, dit vi självvalt flydde när vi var yngre. Vi har känt varandra sedan vi bara var små pojkar i Kvarnsveden. Numer umgås vi inte så mycket som vi egentligen skulle vilja. Livet blir så där ibland. Men varje gång vi ses är det som att vi tar vid, exakt där vi slutade senast. Och det verkar inte spela någon roll om det går flera månader mellan gångerna som vi träffas.

På lördagen hittade jag mig själv sittandes på gårdsplanen, funderandes över vad som är på väg att hända med mig. Den senaste tiden har varit så intensiv. Tankarna har knappt hunnit med. Inte kroppen heller. Men där, i det friska och försiktiga lugnet kom verkligheten närmare. Samtidigt kraxade en korp förbi – dödens budbärare, svart som synden.

Senare gick vi ut i skogen, den tysta. Den ömtåliga, starka.
   Vi rörde oss långsamt, stannade upp av varandras handrörelser. Tittade med undrande blickar. Var det något levande bland träden längre fram? Vi blev ståendes. Statyer bland mossan. Sedan fortsatte vi framåt. Innan någon lyfte handen igen. Så där höll vi på. Det har vi alltid gjort.
   Vi tog oss förbi kolarkojan, över en liten grusväg innan vi kom fram till ett parti med gulnat gräs. Bortom det: bergskammarna.
   Jag orkade inte mer.

Min kropp lyder inte längre. Det är inte jag som bestämmer över mig själv dessa dagar. Bara dödens regler gäller när livet ligger under.
   Efter att jag vilat i drygt tjugo minuter började vi gå tillbaka mot stugan.

Dagen efter vaknade vi tidigare än någonsin. De första snöflingorna dalade mot marken, där de snabbt försvann. Det låg ett lugn i luften. Kanske ett sådant som innan stormar.
   Vi gick ut i skogen igen, fast den här gången åt ett annat håll. Vägen verkade vara misshandlad – av de växande dikena och groparna att döma. Efter en stund vek vi av mot höger, över ett litet kalhygge. Lingonen lyste blodröda. Återigen flög en korp förbi. Fortsatt mörk. Fortsatt klagosjungandes.

Vi passerade den lilla dammen där vi fångade en gädda en gång. Vi följde forsen. Trampade i fukten. I periferin störde något bilden. Lugnet. Jag reste min hand.
   En urtömd älg låg framför våra fötter. Strupe, tarmar och fett i en sörja som färgade marken mörk av blod och kroppsvätskor. Tysta betraktade vi det makabra innan vi fortsatte. Vid den närliggande myren stannade vi.
   Jag tog ett par steg mot ån. Såg hur den blöta marken svällde upp runt mina skor. Överallt tystnad. Tobias bakom mig. Staffan en bit bort på min vänstra sida. Tiden upphörde.
   Jag visste att jag snart skulle vara på väg mot Stockholm. Mot min tionde behandling. Kroppen protesterade. Hatade mig.

Med urkraften omkring mig, med folktron viskandes från träden insåg jag något.
   Jag är en handelsresande i realtid. För varje vecka som jag vill må bra, måste jag vara beredd att offra ungefär lika mycket tid på behandling och direkta biverkningar. Utöver det tillkommer de konsekvenser som visar sig först senare: kramperna. Och jag vet redan nu att detta köpslående kommer att förändras. Spannet kommer att bli ett annat. De bra veckorna kommer att bli kortare, samtidigt som de vidriga kommer att växa sig allt längre. Bli mer påtagliga. Men jag fortsätter att förhandla. Jag kompromissar. Blir en köpman.

Ovissheten är det värsta. Emellanåt tänker jag att jag borde dö nu på en gång, så att vi alla kan gå vidare. Acceptera. Släppa. Leva.
   Just nu vet jag inte om jag kommer att finnas om tre månader, om jag kommer att få uppleva ännu en sommar, eller om jag kanske rentav lever om ett år.
   Det är som att jag rör mig med ett lasersikte på min bröstkorg. Hur jag än tar mig fram, hur jag än försöker gömma mig, ser jag den röda pricken förflytta sig över min kropp. Någonstans ligger en krypskytt med siktet inställt. Den har bestämt sig för att döda. Jag kan försöka skydda mig.
   Jag kommer inte att lyckas.

I veckan har jag dessutom fått reda på en ny dimension av sjukdomens karaktär. Även om behandlingen visar sig gå bra – om den lyckas bromsa utvecklingen – så finns det en risk för att cancern plötsligt blir immun mot cellgifterna. Resistent.
   Jag har ett mörker i min mage. Vad som tycks vara en varelse, levandes sitt eget liv.
   Men jag kan och kommer att fortsätta förhandla. Kompromissa och köpslå.
   Resultatet kommer ändå att bli detsamma.

Det känns som att en främling från ingenstans böjer sig fram och viskar i mitt öra:
   – Jag vet en sak om dig.
   Vad, svarar jag frågande.
   Jag vet att du kommer dö snart.
   När, frågar jag nervös och besviken.
   Utan att svara på min fråga försvinner främlingen. Spårlöst.

Så jag vet inte hur lång tid jag har kvar. Vet inte hur de närmaste månaderna kommer att utveckla sig.
   Lever jag om ett år, när de första snöflingorna dalar mot marken, ska jag återigen gå ut i skogen med Staffan och Tobias. Vi ska korsa kalhygget, se de blodröda lingonen lysa och höra korpens klagan. Vi ska passera dammen och följa den lilla forsen. Jag ställa mig på samma plats där vi hittade den döda älgen. Och tyst, för mig själv, ska jag fråga dess ande om den svävar över myren: såg du någonsin ett rött sikte på din kropp?

onsdag 17 oktober 2012

Min väg, min eld, min patron i revolvern


Tionde behandlingen. Huden känns återigen som papper. Lyfter min ena hand. Ser hur den darrar. Snyter mig konstant. Kan inte heller den här gången stå emot tröttheten. Lägger mig i soffan. Vaknar två timmar senare, till den avslutande scenen i No country for old men.
   Känner mig yr. Tar det försiktigt. En liten stund i taget. Jag har gjort det här förut. Ridit ut stormen.

Någon gång i somras berättade jag för Anna att jag tyckte väldigt mycket om en viss svensk tidning. Det förvånade mig själv, eftersom jag länge trott att de mest skrivit om aktier, vinprovning och lyxresor för vita höginkomsttagare. Men faktum är att de – enligt mig – åtminstone någon gång per nummer hittar en spännande vinkel på något oväntat. Dessutom står en av landets bästa skribenter bakom kultursidorna. Oslagbart. Vilken titel jag pratar om lämnar jag åt andra att räkna ut.
   För någon vecka sedan ramlade ett tjugotal tidningar ned med posten. Anna hade samlat på sig en hög och skickat till mig. Läsfrossan kunde sätta igång. Bara i dag har jag läst om folkets kamp i Syrien, om den där hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, om First Aid Kit och om den forna svenskkolonin Saint Barthélemy.
   Och jag har läst om en företagsledare som för en tid sedan förlorade sin son i cancer. Jag läser hur han plötsligt rättar sig när han under intervjuns gång inser att hans son kallade honom för farsan och inte för pappa.
   Och jag läser om en annan pamp och hur han ringt sin pappa för att fråga om ett recept, innan han efter ett antal signaler kommit på sig själv med vetskapen om att hans pappa sedan länge både är död och begraven.
   Det är märkligt vad livet gör med oss. Ännu märkligare är döden.

Det finns en författare som jag tycker mycket om. Han är inte min favorit, men jag tycker mycket om honom. Jag har nämnt honom tidigare. Hans uttryck är hårt och kompromisslöst. Hans berättelser ber inte om ursäkt. De rusar rakt fram. Lämnar blod och död bakom sig. Till och med hans namn verkar vara gjort av sten. Cormac McCarthy.
   Det är han som har skrivit No country for old men. Filmen i vars slutscen den till slut pensionerade sheriffen Ed Tom Bell, spelad av Tommy Lee Jones, berättar om en dröm han haft om sin avlidne far. Ed berättar hur han träffar på honom, insvept i en filt, i ett bergspass någonstans, i mörker och kyla. I drömmen kan han se hur fadern bär en eld i ett horn och hur hornet av elden får samma färg som månen. Fadern säger ingenting. Passerar honom bara tyst på sin häst, med huvudet sänkt. Men Ed vet, att när hans egen tid är kommen, kommer hans pappa att vänta på honom där.
   Med elden. Med en underförstådd trygghet.

Det sägs att Cormac McCarthy fortfarande använder skrivmaskin. Kanske inte så konstigt, med tanke på att han i mitten av sommaren fyllde 79 år. Något märkligare är att han är pappa – eller farsa – till en nu åttaårig son. Det sena faderskapet kom att resultera i hans starkaste verk: Vägen. En brutal historia om en pappa och hans son som försöker ta sig från punkt A till punkt B, i en postapokalyptisk värld som gått fullständigt åt helvete. Svält, kannibalism och allmänt förfall. Pappan och sonen släpar sina slitna förnödenheter i en skruttig kundvagn framför sig. Pappan är beväpnad med en revolver, men har endast en patron.
   En patron.
   Således en väg ut.
   Vägen påstås vara McCarthys metafor över sitt eget faderskap. För det är så han ser världen: som en plats målmedvetet på väg mot undergången. Och han kommer inte finnas kvar för att se sin son växa upp. Han kommer inte heller att kunna skydda honom mot vad som eventuellt väntar framöver.

Mitt öde är på ett sätt det motsatta.

Sist jag var hemma i Kvarnsveden lade jag märke till hur mina föräldrar blivit äldre. Hur farsans hår är vackert grått. Hur mamma får allt ondare av höften. Jag satt insvept i vinterjackan, med huvan uppdragen, mot husväggen på verandans trapp. Såg hur de gjorde i ordning den vackra trädgården för vintern. Hur de febrilt försökte få upp guldfiskarna ur dammen. Hur de samlade ihop äpplena från träden – där jag och min bror en gång låg i åskan.
   Då slog det mig. Mina föräldrar har alltid ställt upp. Alltid funnits där för mig och mina syskon. Alltid lyssnat. Alltid försökt förstå. Alltid gjort sitt bästa. Och min tanke har hela tiden varit att en gång ge tillbaka. Finnas där.
   Men då, på den fuktiga trätrappan, slog det mig med en aldrig tidigare upplevd kraft: jag kommer aldrig att få se mina föräldrar bli riktigt gamla. Jag kommer inte att finnas där när deras tid går mot sitt slut. Jag kommer inte att kunna ge tillbaka.

Vad kommer de att minnas utav mig? Vilken bild kommer att finnas kvar? Kommer farsan i en konversation någon gång plötsligt inse att jag oftast kallade honom för farsan? Kommer han att ringa mig för att fråga något, och efter några signaler inse att jag varit död och begraven i flera år? Kommer han att drömma om hur jag passerar honom på en häst, utan att säga något, med huvudet böjt?

Jag vet inte.

Men pappa, farsan. Jag gör i ordning en plats i mörkret. Du behöver inte vara rädd. Inte jag heller. För när du kommer, när ni kommer, blir allt ljust igen.
   Fortsätt att ta hand om varandra till dess.