En hög eftermiddag är jag låg över New York. Ligger och
funderar i Kvarnsveden. Tänker. Att de stora äventyren kanske är förbi. Att de är över.
Mina ögonvitor har
blivit gula. Urinen mörk. Ett av mina levervärden plöjer fram genom provresultaten
med en kula. Min kropp är utmattad. Vaknar och räknar genast ner antalet timmar
innan jag kan bedöva mig själv inför ytterligare en natts sömn. Och fram till
dess ska jag sova. Sova.
Jag oroas över
växelläget, eftersom jag inte vet i vilken position som jag befinner mig i. Jag
har aldrig dött förut. Inte vad jag kan minnas, i alla fall. Om jag nu befinner
mig på nivå tre, fyra eller fem vet jag inte. Jag vet inte ens hur många faser
– svårighetsgrader – som jag kan tänkas behöva gå igenom. Men jag märker att
det blir allt sämre. För varje dag som går.
Så jag drömmer om
New York. Det gör ont. En lätt vind virvlar in i rummet tillsammans med
skratten från grannbarnen. Känner solen, i strålen där jag ligger.
The sky was the limit. Det tror jag faktiskt. Är till och
med rätt säker. Jag är kusligt målmedveten och inte rädd för att slita för att
komma någonstans. Åstadkomma någonting. Jag var en duktig journalist, en
spännande skribent. Jag ville ta över New York, på mitt eget sätt, i min egen
utsträckning. Precis i samband med min andra diagnos i augusti förra året
fokuserade jag på att flytta dit. Korsa Atlanten, för att bli kvar där ett tag.
Jag hade nog lyckats. Det måste jag tro. På vilken nivå, det är en annan
historia, inte heller direkt avgörande. För det här med att uppfylla drömmar,
det är ändå det viktigaste. Och på vägen dit måste jag inte bli ekonomiskt
oberoende eller bo i en svit. Sådant har aldrig varit min drivkraft.
Nu blir det ingen
flytt. Men jag hann med staden en gång till. När jag ser tillbaka på den
senaste resan blir jag bara smått besvärad över att kroppen inte gjorde mig mer
närvarande. Att jag inte orkade allt som jag och Maria hade hoppats på. Att jag
inte höll, riktigt hela vägen ut.
Jag vill tillbaka.
Jag vill se röken stiga från brunnslocken, höra sirenernas tjut och se de
självsäkra brandbilarna kryssa framåt i dån. Vill höra taxichaufförernas ruffel
och rop. Känna restaurangernas glansiga pappersservetter och tändsticksaskar.
Vara med i kaoset, det fungerande. Från flottiga diners med ingrott väsande
stekbord betrakta börsmäklare och uteliggare. Och skyskraporna. De blänkande
enorma.
Jag vill uppleva en
sådan där kokhet sommarnatt som Bjurman skrev om, berättade om. Ville som han
bli stammis. Ville hitta mitt Elaine’s. Alltid en inspirerande tanke att tänka att
det längs alla dessa bardiskar sitter oupptäckta Bukowskis, Mitchells, Waits
och Mamma Anderssons väntandes på ett lyft eller motvillig acceptans över att förbli
evigt förbisedda.
Jag vill leva. Så
fruktansvärt mycket.
Men kroppen lyder
inte.
Samma eftermiddag får jag höra att det spekuleras i om att
jag ligger på sjukhus – något som är helt felaktigt. Däremot ligger jag i min
säng. Sovandes dagarna bort. Försökandes få tillvaron att fungera. Men det gör
den inte när rykten bildas, när falska påståenden sprids. Ingen nyhet om mig
kommer någonsin att släppas som en kommentar till bloggen. Ingen nyhet om mig
kommer någonsin att släppas av någon som inte ingår i min närmaste familj.
Jag är besviken och
besvärad över att någon har tagit sig friheten att skriva sådana saker om mig.
Om de bara visste hur mycket oro de har skapat.
En dag som denna
vill jag bara lägga ner bloggen. Lägga ner och somna om.