Från orkanens öga

Nästa behandling är bara tre dagar bort, men jag är fortfarande utmattad. Slutkörd. Har ett par aktiva timmar om dagen. Då jag hänger med. Då jag kan göra någonting. Däremellan – innan och efter – går allting långsamt. Däremellan somnar jag, sover djupt. Däremellan skräms jag av utvecklingen. Jag är trött nu. Så mycket i kroppen som inte fungerar. Min startsträcka, för vad jag än ska göra, är enorm.

   Dagarna börjar med att jag vaknar i sängen, kall och blöt av svett. Därefter för jag in en kanyl i nedre delen av magen, ser sprutan tömmas sakta – detta en åtgärd för att motverka fler blodproppar. Och så sväljer jag piller. Antalet varierar. Oavsett är det alldeles för många. Jag vill inte ta ett endaste ett. Men jag måste. Sedan är det dags för frukost. Den tar mig en och en halv timme. Minst. När jag väl är klar vill jag sova igen. Nu, när jag skriver detta, har jag precis vaknat. Två timmar i soffan. Jag bara blundade en stund. Slocknade chanslös. Yrvaket frusen öppnar jag en mapp i datorn. Hittar skisser från Amerika. Skisser från ett äventyr. Det senaste.

Hög på kombinationen av den ena substansen ihop med den andra över New England, tänker jag på allt som hänt sedan den senaste behandlingen. Ett band – som jag plötsligt inte alls skulle se i sommar, vilket jag senare trots allt gör på Cirkus – sjunger demoniskt om vikten av att skala sina ögon. Jag ser ner över de enorma skogarna. Vikarna från havet. Sjöarna. Ser solskenet nå marken. Tänker på alla vilddjur som där måste vandra. Kanske kunde jag gömma mig där. Gå tillbaka till ursprunget. Måla mitt ansikte med jord och blod. Leva som det kanske var tänkt att vi skulle göra.

Flygvärdinnorna känner igen mig. De kommer fram. Lägger sina händer på mina axlar. Ler. Viskar vackert. Ger mig champagne. Hände både hit och nu hem.

   Molnens skuggor målar mörker under oss. Min kropp mjuknar, i takt med sinnena mina. Jag dricker inte alkohol längre, men just vid detta tillfälle tar jag några munnar. Tillsammans med morfinet skapas en häxbrygd. Jag vill sjunka genom molnen. Flyga lågt. Försvinna. Denna ständiga strävan. Försvinnandet. Du lockar mig.

   Hemma väntar helvetet. Agnes frågar mig om sommaren. Men jag vågar inte hoppas. Vågar inte drömma. Allt som finns är några veckor framåt.

   Dagarna är svåra nu. Tuffa. Är nere på att ta en stund i taget. Den nivån. Men vem har sagt – vem har trott – att det skulle vara lätt att slåss mot döden? Den kunde ha fått mig tidigare. Jag kunde redan ha gett upp. Redan ha begravts. Redan ha blivit ett minne, blekare för varje dag. Men jag försöker. Varje vaken timme, en ny ansträngning. Jag har däremot ingen aning om hur jag gör.

Planet verkade sova och jag läste för Agnes under filten, i mörkret. Den bästa delen ur Alla mina vänner är superhjältar, några rader av Karin Boye och två läsarkommentarer som jag för länge sedan fastnat för: om hästar som väntar i mörkret, om en båt som ska föra mig bort. Jag såg att Agnes grät, men jag sade ingenting.

   Vissa saker bara är vad de är.

Det har under hela resan rapporterats om orkaner i de mellersta staterna. Helvetiska. Antalet omkomna bara ökar. Städer jämnas med marken. Sopas bort. Bara flisor kvar av hus och byggnader. Det sägs att människorna som drabbats värst fick en varning 16 minuter innan urkraften drog fram. Alla undrar var stormen, dess virvlande svans och dess öga ska dyka upp nästa gång. Men jag kan inte förstå att de inte ser. Jag har den i mitt bröst. Med mig, i varje steg jag tar.

   Jag försöker skriva om New York. Men blandningen i kroppen verkar allt hårdare. I höjd med att vi lämnar fastlandet tänker jag att slutet närmar sig. På riktigt. Och jag tillåter mig själv att anteckna: what a waste of talent, om min egen död. När Atlanten bredde ut sig, framför oss och under, försvinner jag till drömlös sömn.

   Men stormen fortsätter att dundra.

- - -

I morgon är jag värd för Sommar i P1.

                    Vad skulle jag göra,

om jag vaknade en morgon



                              och var alldeles frisk?

Vad jag skulle

När jag vaknade hängde drömmen om havet kvar. Jag blickade ut genom fönstren. Betraktade den svenska sommaren. Grönskan. Hörde fåglarna. Barnen. Såg träden. Men inget vatten. Jag letade rätt på Julio. La mer. Och så satte jag mig ner för att skriva. För jag vill se havet. Och jag vill göra andra saker. Jag vill se tigrarna med Mårten. Och jag vill uppleva Istanbul. Vill se en levande val, denna barnsliga förtjusning. Förstå hur stora de faktiskt är. Jag vill göra klart de här intervjuerna som jag skriver på just nu. Jag vill se dem i tryck. Vill höra hur de uppfattas.

   Och jag vill leva. Länge, länge.

Jag vill gå en kolsvart, snötyst vintermorgon, med armarna tätt mot kroppen, huvudet böjt mot jackans krage, tänkandes att det är alldeles för kallt, alldeles för tidigt. Men så skulle jag inse att det i sig var en alldeles underbar upplevelse. Underbar känsla.

Jag vill – missförstå mig rätt – undra vilka hantverkare som jag skulle använda mig av, när jag hamnade i det läge där pappa inte skulle kunna hjälpa mig – för att han var för gammal, för att han inte längre fanns.

Jag vill gå ut på gatan en stund före min familj och fundera ut hur jag bäst packar kombin för att vi ska åka till Dalarna på semester i en vecka eller två.

Jag vill skaffa mig tydliga intressen. Rutiner. Vill ha samma tröja varje ledig helg. Tror att det skulle bli den med Gram Parsons. Jag vill att mina vänner genast ska tänka, när de ringer mig varje onsdag, torsdag eller vilken annan dag som helst när jag inte svarar: just ja, han gör ju det här i dag. Men nu är allt ett virrvarr. En röra. Ingen kontinuitet. Bara en dag i taget. I bästa fall.

   Nu, är en stund i taget.

Jag vill se det Louisiana som Sylvester sjöng om, så där som bara han kan sjunga. Jag vill besöka Karen Blixens hem på väg dit. Och jag vill springa på en av danskarnas sandstränder, med Pysen, så där som bara han kan springa.

Jag vill att vi ska röra oss långsamt runt Gotland.

Jag vill se hingstarna i Böle – de som jag såg häromhelgen. Igen. Och igen. Jag vill galoppera längs älven med Minna, med urkrafterna under oss. Något som nu, känns så avlägset bort. Det gör för ont.

   Och det i sig, smärtar.

Jag vill förlora mig med en kvinna.

   Vinna tillsammans.

Jag ville inte behöva ha en t-shirt, en tröja och en kofta på mig när jag snörvlandes går ut med Pysen en tjugogradig sommardag. Vill inte känna den klaustrofobiska paniken över att ha en apparat som pumpar in cellgifter i kroppen, den där känslan som infinner sig en dryg timme innan de kommer för att koppla bort den.

Jag vill inte vara beroende av alla dessa preparat, mediciner och droger – kalla dem vad ni vill. Jag vill en stark kropp. En frisk. En nykter.
   Vara alldeles ren. 

Jag vill inte att mina syskon ska sitta i en bil på väg hem från mataffären – om fyra eller tjuogtvå år från nu – och höra att det har kommit ett botemedel mot cancer. Den stunden vill jag uppleva med dem.

   Levandes.

Jag vill inte att det ska kännas som att jag går igenom allas packning, min familjs när den sover. Då jag ser till att de har allt som de behöver. Och att när jag gått varvet runt, så börjar jag om från början igen – fortfarande försiktigt, så att de inte märker.

Jag vill inte att det ska kännas som att vi är ute och åker, återigen min familj och jag. Jag vill inte att det ska kännas som att det är jag som kör. Som att jag stannar på en plats där bilar egentligen inte får stanna. För faran lurar. Det oväntade. Det okända. Min familj stiger ur. Jag är sist kvar. Plötsligt börjar bilen att åka, utan att jag gör någonting. Rör varken pedaler eller ratt. Jag är ensam kvar i bilen. I backspegeln se jag familjen bli allt mindre.

   Nu måste de klara sig själva.

Jag vill flytta inom ett år. Max två, för Pysen trivs så bra här, bland alla lummiga stigar och lugna gångvägar. Det är grönt här. Tyst, när alla fortfarande sover på morgnarna. Vi har inte bråttom. Men jag vill starta om. Vara en början. Men jag vill uppleva annat också. Vill uppleva mer.

   Jag vill leva det liv som är mitt.

Falla ner

De första tårarna kom tidigare än vad jag hade räknat med. Fem meter in i lokalen. Fem sekunder in på min närvaro. Fem kramar. Fem bilder sedda, över axlarna på de vackra som var där.

   Kvällen kunde ha börjat bättre, tänkte jag och insåg att det kan det mesta göra dessa dagar. Och så haltade jag vidare in bland de inramade fotografierna. In bland tonårsdrömmarna, de svettiga klubbspelningarna, de bekymmersfria skratten. In bland Sunset Boulevard, Venice Beach och Death Valley. In bland mamma, pappa, hästarna och mina drömmars Dalarna. In för att se min nakna kropps allt mer slitna uppenbarelse. In bland signalraketerna som lyser upp mörkret, där jag fäktas mot vidundret, men där jag också lugnt signalerar: här väntar jag.

   På er.

Hon inspirerar mig till att göra någonting kreativt när jag mår som sämst. För det kommer jag alltid att vara tacksam. För kan jag inte skapa längre, finns heller inget längre kvar. Men ibland måste jag bli påmind. Och hon påminner mig, den där Emma. När hon frågade om hon under en tid skulle få följa mig för att samla material till en fotoutställning behövde jag inte fundera särskilt länge. Om det var någon utanför familjen som skulle få detta tillträde – närvaron under behandlingarna, när jag rakade av mig håret, när jag var och är nere i rännstenens skit och krälar – så var det Emma. Ingen annan. Det är ett sådant förtroende som skapas när två personer har känt varandra i över tio år. En sådan relation som görs möjlig efter att hon med samma entusiasm följt med mitt band på turné i Europa, men även när vi gick för att möta hästarna i sommarhagen, när urkrafterna vankade långsamt mot oss över det gröna.

   Det blev en utställning. En vacker sådan. En sorglig. Spännande. Mörk och nyfiken.

   Någonting fångat för min familj att se när jag inte längre finns.

Dagen efter vernissagen började på Södersjukhuset. Någonting hade väckt en tanke hos en läkare. En oro. Jag behövde åka dit. Undersökas. Utredas. I bästa fall uteslutas. Timmarna avlöste varandra i ett hejdlöst maraton av handsprit, pulstagning, sköterskors kalla händer och varma hjärtan.

   Och besked.

En av mina njurar vill inte vara med längre. Rustar ner. Avvecklar. Men det är inte mitt största problem. Mitt vänsterben ömmar. Krampar och värker. Får mig att gnissla och gnälla. Test, test, test. Prov, prov, prov. Det hela fick sin förklaring: en handfull blodproppar i smalbenet. Ytterligare mediciner på den dagliga doseringslistan. Festen fortsätter.

   Dagen likaså.

Vi ville komma bort – jag, min syster, mamma och Pysen. Så vi tog bilen. Lämnade staden. Kakafonin. Förmiddagens bränder.

   Vi åkte vägen som vi åkt så många gånger förut. Stannade vid den lilla boden. Köper två sorters makrill. Tog djupa andetag vid hamnen. Såg säsongens första seglare förtöja längs kajen. Vi fortsatte mot udden. Förbi de vackra husen, kommenterade dem på samma sätt som förra gången, gången före den och gången före den – inte av tristess, men för att det är just så de där husen ska kommenteras.

   Och så vek hon ut sig, mellan de krokiga tallarna och den steniga stranden: Östersjön, i dag mjölkvit, höljd i ett dis längst ut, där ögonen inte längre såg tydligt. Vi åkte långsamt. Åkte tysta. Vågorna dundrade. Vågorna gjorde vad de alltid gjort. Vågorna nötte klipporna släta.

   När vi kom till den sista viken, när kurvan vänder åter mot fastlandet, slöt jag mina ögon och föll långsamt in i en stillsam sömn, med min systers och min mammas röster som sjungandes försiktigt i öronen. Och jag sov hela vägen hem, där jag sömndrucken satte mig för att skriva ett par rader, vetandes när jag somnar i kväll: att i dag var en vacker dag.

- - -

Här kan du läsa mer om Emma Svensson och hennes utställning.

Kanske inte ska

Kanske ska jag inte skriva om dagarna innan Tennessee. Om de i New York. Där det första som slog mig när jag öppnade dörren till rum 821 på Ace Hotel var en textrad, målad på väggen. Jag har alltid haft svårt för sådana, men den här träffade. Rakt i hjärtat.

   Kanske ska jag inte skriva om kramperna, som återigen fick mig att svettas genom nätterna. Om hur kvinnans händer lugnade mig i mörkret, när min kropp spände alla sina muskler, som lyfte mig ur sängen, och hur jag efter anfallet sjönk ner, som en decimeter eller två, bland täcket, kuddarna och de fuktiga lakanen.

   Kanske ska jag inte skriva om Williamsburg, när vi vilade mot varandras axlar på La Superior, hur vi gick vilse i Greenwich, hur bartendern på Jones fick kvällen att glittra genom jukeboxen. Kanske ska jag inte skriva om taxiresorna under neonskyltarna. Om hur vi skiljdes åt på 42:a gatan och femte avenyn. Hur jag såg henne försvinna i folkvimlet, innan gatan ens tagit slut. Och hur jag då kom att tänka på väggens textrad.

   Forever yours.

Kanske ska jag inte skriva om hur jag några dagar senare stod rakt under Karlavagnen. 738 mil hemifrån. Precis under samma stjärntecken som under den där natten på landet med mina syskon. Precis som då gjorde jag mitt bästa för att se de tecken som min syster pekade ut så säkert. Kanske ska jag inte skriva om att min skugga sträckte ut sig enorm över ängen under kraftledningen. Om hur påfåglarna satt tysta, skrämda i sitt skjul. Om hur grodorna och syrsorna höll hov, sjöng in i mörkret och ut ur detsamma. När gårdarnas hundar med sina skall drev varandra till vansinne. Någon började, någon fortsatte och så spred det sig ekandes mellan husväggarna. Samma kväll som när åskan dundrade långt där borta – i fjärran, där andra liv levdes. Där andra förutsättningar styrde.

   Den där kvällen då Night flyer låg bakom oss, då kvinnans värme fick mig så trygg att jag kunde sjunga som om jag aldrig hade gjort någonting annat.

   Kanske ska jag inte heller skriva om hur jag senare samma natt från hotellrummets panoramafönster såg sirener jaga i natten, bortanför stormarknadens parkering, på motorvägen som delar sig mot Knoxville och Memphis.

   Kanske ska jag inte skriva om hur det kändes som om jag tog mig genom nätterna, av händer vaggande trygga.

Kanske ska jag inte skriva om morgonen med hästarna. Morgonen då jag gick för att väcka dem på ängen. Den med de gula blommorna. Då skogen omkring sjöng som stråkar. Då dagens verklighet fick allt annat att kännas avlägset – som en skruvad dröm, ett dåligt skämt.

   Kanske ska jag inte skriva om revolvern. När jag smekte avtryckaren på en utandning. När jag tömde trumman, lät hylsorna singla ner i min hand.

Kanske ska jag inte skriva om att jag nu har lämnat USA. Att det bara var ett äventyr som behövde upplevas först, innan den tjugonde behandlingen. Nu är jag tillbaka till livet som håller på att döda mig. Tillbaka till mörkret.

   Giftet är i mig.

   En best i buskaget.

Mellan den 13 och 16 juni har min fina vän Emma Svensson en fotoutställning på Design Hall vid Telefonplan om våra drygt tio år tillsammans. Läs mer här.