Blod och dunder

Jag ska klyva mina lungor med blod och dunder. Bryta min rygg och knäcka mina åror.

Vit val. Helig graal.

Jag ska ge det här en ärlig chans. Göra mitt allra bästa. Satsa allt.

Nu börjar det.

Hemligheten

Jag är inte helt okänd i Borlänge. Många känner igen mig för att jag spelar i ett band. För att jag skriver. För att jag varit sjuk. För att jag ”vunnit”, ”klarat mig”. ”Haft cancer”. Jag ser det i blickarna.

Efter fem dygn med intensiva kräkningar beslutade läkarna att röret i min hals – ett så kallat stent – skulle opereras bort. Kroppen gjorde sitt bästa för att stöta bort föremålet. Mer skada än nytta. Strax därefter målades nya planer upp för min framtid. Beskeden har stormat fram och gjort mig utmattad. Stoisk. En svart vildhäst i mörkret.

Jag fick en ledig helg i Dalarna. Hösten kändes redan långt gången. Bergen var lika kraftfulla som vanligt. Skogarna sträckte sig försiktigt ut över åkrarna. Jag och M red upp över höjderna, förbi de rusande bäckarna, genom trollskogarna. Som i en dal nedanför oss såg vi husen. Gårdarna. Tryggheten. När vi var klara smekte jag min hand över hästens fuktiga rygg. Jag tryckte min kropp mot den magiska varelsen och kände dess hjärta. Jag blundade. Ville inget hellre än att ögonblicket skulle vara för evigt.

Senare satt jag bakom ratten mot Kvarnsveden. Jag minns bara den sista biten. När jag kom till den vita muren mot kyrkogården drog jag ned på hastigheten. Hade knappt styrfart. Stereon bar fram ett tydligt budskap. Jag svängde vänster. Såg ut över åkern som var min barndoms Afrika. Jag såg Mats gård, där vi lekte varje dag – då när vi var pojkar utan oro. Jag hade nog aldrig tidigare kört bilen så sakta upp för gatan. Grannarna stod i sina trädgårdar, på sina garageuppfarter. Vi såg varandra. Nickade. Log, i all välmening. De såg en fighter. Någon som ”vunnit”, ”klarat sig”. ”Haft”. Bilen rullade sakta fram. Sakta. Fram.

Jag vet något som inte de vet.

Ni som var vi

Min pappa är den lugnaste jag känner. Han använder uttrycket ”att inte måla fan på väggen” som en sköld och en gång när han ramlade ur båten i skärgården reagerade han hur behärskat som helst, även fast det var mitt livs mest fasansfulla ögonblick. Dessutom är han väldigt duktig på att köra i rusningstrafik.

Min mamma är den mest välplanerade jag har träffat. Hennes fickor och väskor är kroniskt förberedda på allt ifrån gräshopps- och kommunistinvasioner till skörbjugg och försäkringskrämare. Det har gjort att vi barn i familjen aldrig har behövt oroa oss för något. Det är för övrigt omöjligt att lämna huset i Kvarnsveden utan att få med sig sina saker i vakuumförpackade plastpåsar. Det kan ju börja regna.

Min bror är den mest eftertänksamma som jag har mött. Han rör sig under långa stunder tyst, till synes som om han inte skulle vara intresserad, bara för att strax därefter avlägga den mest knivskarpa analys som går att få fram. Slutsatser långt bortom mina egna. Långt bortom det förväntade. Jag tror att det är skogen som har gett honom den kraften.

Min syster är den mest känslomässiga jag kan tänka mig. Hon är den enda som jag kan njuta av att bli utskälld av – för jag vet att hon gör det av ren omtanke. Samtidigt håller hon om mig på ett sätt som ingen annan. Vi byggde många kojor i skogen vid vändplanen när vi var små. När vår fantasistad en gång blev invaderad slog hon ner en kille – dubbelt så stor som hon själv – när han blev hårdhänt med mig. Jag har alltid tyckt om när man visar känslor.

Cancern trycker mot min strupe och gör att jag inte kan svälja ordentligt. Det hela ser… mörkt ut. I fredags opererade man in ett rör med förhoppningen att det skulle vidga halsen. Hela familjen var på besök när läkarna kom in och sa att det var dags. Vi släppte allt vi höll på med. De reste sig. Vi kramades. Höll minen. Det är svårt att ta avsked på sjukhus. De gick en stund före mig. Skulle åt ett annat håll. Och jag skulle byta kläder och göra mig i ordning för operationen.

Det var tomt i korridorerna mot operationssalen. Jag hade högra överarmen över ansiktet och rörde på vänsterfoten. Så reagerar min kropp när jag är nervös. Korridorerna var fortsatt tysta innan jag långt, långt borta hörde en röst, mer än bekant. Pappa. Jag flyttade min arm och blickade mot ljudet. Hundra meter ifrån mig, på ett för dem helt fel våningsplan, stod min familj och frågade en sjuksköterska efter vägen ut. De flaxade med armarna. Förvirringen var total. Jag ropade till dem. De vände sig om. Jag såg min bror sträcka armen mot taket.

Jag inbillar mig att hamna i en mardröm om jag dör med dåliga tankar under narkos. Därför försöker jag tänka på en lycklig plats varje gång som munstycket förs mot mitt ansikte. Stegeborgs camping, sommaren 1992. Danmark har precis besegrat Tyskland i EM-finalen. Regnet smattrar sommarlov på husvagnstaket. Vi barn ligger under våra täcken och hör hur mamma och pappa pysslar med något. Vi kan slappna av. Vi kommer somna innan pappas snarkningar. Allt är väl. Men nu är det sommaren 2012 och andra förutsättningar. Strax innan narkosen kickade igång tog symboliken från korridoren över:

Hur ska dessa människor klara sig utan mig?

Jag har vaknat ur en vacker dröm

Det röda huset stod under en gigantisk ek, och gården var omgärdad av en bångstyrig syrenhäck. Utsikten över ängarna var som hämtad ur en saga. Jag kunde se hur bergen började långt där borta. Jag kunde se att jag var i Dalarna. I trädgården gick hönsen fria tillsammans med hunden och de två bockarna Bruse. Min dotter var ungefär fyra år och dubbelt så modig som jag. Hon var den häftigaste jag som jag någonsin sett. Min son var bara något år, låg mest stilla, men verkade ändå ganska nöjd med livet. Min kärlek gick också runt där i trädgården. Vi log mot varandra. Jag hade aldrig varit så lugn. Så nöjd. Jag hade hittat hem.

Vid ett vildvuxet buskage stod en rostig gammal maffiabil som vi använde på helgerna när vi åkte för att äta glass någonstans. Den var en odåga som bara startade ibland. Vi tyckte om den väldigt mycket.

Huset var trångt. Vi levde på varandra. Saker överallt. På vintrarna drog vinden rakt genom vardagsrummet, men just den här sommardagen var livet magiskt.

När jag vaknade på akutmottagningen för tre dagar sedan, så var det ur en vacker dröm. Denna dröm. På något märkligt sätt inom räckhåll, även om allt jag nyss skrev är långt borta. Under de senaste två veckorna har jag inte kunnat äta. Inte kunnat svälja ordentligt. Min kropp har hastigt blivit svag och jag har rört mig som om jag varit berusad. Någonting har varit fel. Nu har svaren kommit.

Cancern är tillbaka. Och den här gången är allvaret värre än senast.

Jag har vaknat ur en vacker dröm. Drömmen jag drömde är nu försvunnen. Livet jag levde har plötsligt förvandlats till en mardröm. Igen. Och hur jag än försöker, så kan jag inte somna ifrån den här verkligheten.