Stapplar naken genom lägenheten. Något yrvaken. Klen. Tvärs genom rummet. Över golvet. Badrummet. En hastig blick. Jag stannar upp. Det står en okänd man i min spegel. Någon som jag aldrig sett förut. Jag undrar vem det är. Det tar märkligt nog någon sekund innan jag förstår. Det är jag. Kristian Olof Erik Gidlund. Evas yngsta son, pappas Krille.
Jag har skarpa drag. En rak näsa. Så rak att jag nästan kan lova att den är en rät linje. Dessutom är den ganska stor. En rejäl kran. Jag har hört att den ser judisk ut, om en näsa nu kan vara judisk. Mina kindben är väldigt framträdande. Tydliga. På något sätt självsäkra. Biter jag ihop, och låtsas att mina ögon är mörkare än vad de faktiskt är, så får jag ett rysligt killer face. Jag lovar. Alltid något, antar jag.
Jag har inte haft så här kort hår sedan jag föddes. Frågan är om det inte till och med var längre då. Ska fråga mamma. Nu ser jag ut som en blandning av en östeuropeisk crystalmethsmugglare och en statist ur This is England, alternativt en av birollsinnehavarna i någon av min vän Anders bästa science fictionfilmer.
Jag för en hand från nacken, över hjässan och pannan, ner över ansiktet med den judiska näsan. Sedan för jag handen över det bleka bröstet, förbi ärret, över revbenen och magen som fortfarande är min. Efter juli kommer den att vara annorlunda. Markerad som en gränsövergång. Som delad. Ett ärr på tre decimeter kommer att sträcka sig som en mållinje från revbenen jag just kände på, över naveln och neråt. Som en mållinje för en seger – min alldeles egna – hoppas jag. Kroppen min, sen ska du få vila.
Idag lyssnar jag på den här låten. Om och om igen.
Jag har skarpa drag. En rak näsa. Så rak att jag nästan kan lova att den är en rät linje. Dessutom är den ganska stor. En rejäl kran. Jag har hört att den ser judisk ut, om en näsa nu kan vara judisk. Mina kindben är väldigt framträdande. Tydliga. På något sätt självsäkra. Biter jag ihop, och låtsas att mina ögon är mörkare än vad de faktiskt är, så får jag ett rysligt killer face. Jag lovar. Alltid något, antar jag.
Jag har inte haft så här kort hår sedan jag föddes. Frågan är om det inte till och med var längre då. Ska fråga mamma. Nu ser jag ut som en blandning av en östeuropeisk crystalmethsmugglare och en statist ur This is England, alternativt en av birollsinnehavarna i någon av min vän Anders bästa science fictionfilmer.
Jag för en hand från nacken, över hjässan och pannan, ner över ansiktet med den judiska näsan. Sedan för jag handen över det bleka bröstet, förbi ärret, över revbenen och magen som fortfarande är min. Efter juli kommer den att vara annorlunda. Markerad som en gränsövergång. Som delad. Ett ärr på tre decimeter kommer att sträcka sig som en mållinje från revbenen jag just kände på, över naveln och neråt. Som en mållinje för en seger – min alldeles egna – hoppas jag. Kroppen min, sen ska du få vila.
Idag lyssnar jag på den här låten. Om och om igen.
Oj,
SvaraRaderaförsta gången jag läser din blogg, har läst från första inlägg till detta senaste. Inte lätt att lämna en kommentar, all respekt för dig inför din situation! Kommer att följa denna blogg med största ödmjukhet. Mycket bra låt by the way.
//Kapten Stofil
Oj, så vackra ord Kristian.
SvaraRaderaDitt berättande berör stort. Stort.
Hoppas det är OK att jag länkar hit från min blogg. Läser mer än gärna dina ord även om du gärna hade fått skriva om andra ämnen än cancer.
Ett litet uppmuntrande leende till dig härifrån
www.konstochcancer.blogspot.com / Helena
Du berör och du känns! Tack för att du finns...
SvaraRadera