Vägsjäl

Långt där nere ser jag en båt på väg mot hamn. Ensam skärva på enormt hav. Jag ser avståndet. Ser månlandskapet och de självsäkert lugna bergen på fast mark. Det kommer att dröja minst någon timme innan båten är i land. Jag undrar hur besättningens hemlängtan känns. Om de är på väg för att hålla om kärleken. Om de är på väg mot tryggheten. Om de ens är på väg att komma hem – eller om hemma för dem är ett rasande hav?

   Vad väntar där framme?

Ibland känner jag mig som en sjöman. Som en harpunerare. Som den som stod längst fram i valjägarnas skorv. Ena handen krampaktigt hållande ett rep från fören som stöd, med vänstra foten spjärnande mot någon planka. Den andra handen smekande harpunens skaft. Sylvasst blad. Helvetiska hullingar. I ansiktet mitt det sluga leendet. Egentligen borde hela min kropp skaka av skräck. Valarna som vi söker kan krossa vår båt. Och i kaoset och utmattningen kan jag mycket väl drunkna. Snart kan mitt liv vara över. Trots det känner jag ingen rädsla.
   When you ain’t got nothing, you got nothing to loose.

Tanken på mig själv som harpunerare är märkligt bekant. Kanske var det mitt yrke i ett tidigare liv.

   Varje promenad mot Södersjukhuset känns som färden från moderskeppet i ekan mot djuret som siktats från mastens utkikspost. Men längs trottoarerna mot behandlingen ler jag aldrig. Jag har inte valt den här kampen. Jag är på väg mot min undergång. Besten vinner.
   Leviathan.

Känslan slutar svart. För på avdelning 22 eller 23 – jag lär mig aldrig vilken – inleds alltid förbannelsen med att jag själv blir träffad. En decimeter ovanför hjärtat. Rakt in i bröstet. Nålen och giftet. Därefter är jag förlorad. Dygn där mitt väsen vrids i en kaskad av blod i mörka vatten. Som om jag själv är den vita valen döende.

   Min kropp blir svagare.

Jag identifierar mig med kapten Ahab, Herman Melvilles fanatiska skapelse i Moby Dick: beredd att satsa allt för att nå sitt mål. Men Ahabs kamp är en han kommer att förlora. Trots det kastar han sig handlöst in i den. Han accepterar bara att falla på eget misstag. Det tilltalar.

   Jag måste göra det jag gör i detta nu, göra det jag gör under den tid som fortfarande finns kvar, även om det kanske inte är det bästa.
   Livet är för de levande.

   Därför står jag bakom mitt beslut. Bakom samtliga.

Från min plats tycker jag mig se ett fastfruset skepp, ett fartyg i packisen långt där borta. Inbillning. Ett isberg. Täcket löper mil efter mil. Jag vill känna kylan. Den rytande vinden. Jag tror att jag har upplevt den förut. Min bisarra kärlek. Trygghet. Mitt hemma.

   Kusten närmar sig. Bergens kritvita huggtänder. Kam av snö och sten. In över landet penseldrag av frost.

Jag somnar. Jag vaknar. Tittar återigen ner. Ser en glöd längs en nu annorlunda kust.

   Framför oss väntar äventyret, Titania. Och under oss i mörkret simmar den vita valen långsamt leende.