Vägen till San Francisco

I fönstrets reflektion på den tjugoförsta våningen hittade jag mig själv. Öknens damm hade jag precis sköljt av mig. Hade klätt upp mig i min finaste kostym, sörplande på ett halvfullt glas rumsvarm arbetaröl. Jag såg mitt smått brunbrända ansikte, och kände just där och då att jag trots allt såg ganska bra ut, för första gången sedan helvetet drog igång sin andra vända.

   Like a million bucks, som de säger här borta.

   Jag vände mig sakta om. Vännerna var där. Vackrare än någonsin. Rummet fylldes med toner från våra gemensamma tonår. Från uppväxten i Borlänge. Då när livet bara stod och väntade på oss. När världen väntade för att av oss bli upptäckta. Vi gjorde något av det. Det här är delar av det som blev vårt faktiska liv. Och vi är alla tre stora delar av vår övriga tid – både den tid som upplevts tillsammans och inte.

   Vi har levt ihop. Och det ska vi fortsätta att göra.

Nedanför vårt fönster drog hotellet igång ett i raden av sina spektakel: den konstgjorda vulkanen vid sidan av entrén. Låtsaslavan glödde i mörkret. Lågorna slickade palmerna längs The Strip med ett diskant väsen. Rödljusen på gatan flämtade i takt med de passerande turisterna och de välgödda pokerhajarna. På andra sidan gatan bad Casino Royale inte om ursäkt för sig med sin tydliga kontrast utgjord av låg byggnad, träkupoler och sin uppenbarelse av att vara ett lågbudgetdisneyland för vuxna och inget annat.

   Urringningar, tre körsbär i rad och Budweiser.

– För några månader sedan var jag helt övertygad om att jag aldrig skulle komma hit.
   Jag hörde mina egna ord strömma genom hotellrummet.

   Mina vänner gick långsamt mot mig, som på uttalad signal. De sade inget särskilt. Bara en lika delar ljudlös som ömsesidig insikt över hur övermäktig min mening nyss egentligen var. Vi skålade tysta. Vulkanen röt.

   Kvällen var vår. Precis som hela världen utanför.

Ska jag skriva att det som händer i Vegas, stannar i Vegas? Nej, det ska jag inte. Men jag kan skriva att vi har lämnat en hel del i våra spår. Det är dagens sanning, när jag nu skriver från bilen på en iskall parkering i ett morgontrött Monterey, när mina vänner sover i rummet framför mig.

   Det har regnat i natt. Regnat och stormat.

   Som under de senaste morgnarna vaknar jag först. Jag vaknar och finns bredvid dem. Betraktar. Vaknar och försöker förstå vad det är som faktiskt händer. Försöker få ett grepp om allt det obegripliga. Mina sinnens kaos blir tydligare när jag är med andra. Själv kan jag hantera det. Då har jag ingen annan att ta hand om, på gott och ont.

   Nu smyger jag försiktigt ut med bilen från parkeringen. Jag tänker långsamt åka ner till stranden, förbi trädgårdarna av sand, förbi rådjuren, för att hälsa på sälarna som ligger nonchalanta och nyfikna i bukten där vi i går såg solnedgången tillsammans. Jag tänker springa över sanden och stenarna, över tången som spolats upp under natten. Jag tänker låta havet hångla mig salt och blöt. Jag tänker låta doften påminna mig om sommarloven på Öland som barn. Jag tänker ställa mig på en klippa längst ut vid vågorna. Jag tänker låta livet komma mot mig.

   Och när jag om en stund kommer tillbaka har Kalle och Fäldner kanske vaknat. Då fortsätter våra liv tillsammans, så som det alltid har gjort.

   Så som det alltid kommer att göra.