Mot monsunens hjärta

Redan efter någon timme i Stockholm känner jag hästen rusa i mitt bröst. Dalarna var svårt att lämna, och jag tror att mamma grät när vi skildes åt. I tystnad packar jag upp mina väskor. Kläderna hängs in i garderoben. Böcker ställs på sin plats i hyllan. Mårtens pyssel får bo på byrån.

   För första gången på flera dagar slår jag på datorn och kollar mejlen. Jag får en rapport från den yttersta frontlinjen. En bekant – som jag aldrig träffat, aldrig pratat med – har hört av sig. Vi har en osynlig frekvens som rör sig mellan oss. En märklig gemenskap. Vi delar samma strid, fast har olika slagfält. Hennes diagnos är snarlik min.

Hon skriver att slutet kommit fort. Hon skriver att hon för tre veckor sedan var ute och tog en öl. Och hon skriver att hon nu inte kunnat äta eller dricka på två veckor. Tumören har stängt strupen. Hon svälter ihjäl. Nu planerar hon sin begravning. Gör sig redo. Tar avsked.

   En av raderna bränner sig fast.

   ”Hoppa av innan du hamnar här.”

Hela mitt väsen fylls av rastlöshet. Jag måste röra på mig. Byta miljö. Gå ut. Jag tar mig ner för backen, halvt glidandes på den försvinnande isen. Förbi amfiteatern och de nakna träden. Längs parkeringshuset. Jag passerar tornet med de färgade fönstren. Kliver över smältande snöhögar. Sätter foten i en vattenpöl. Går in på Landet för att reda ut en tanke – eller fyra hundra.

   Jag sitter ensam i baren, som en vers av Tom Waits. Funderar på min tillvaro. Hur mina dagar blivit en semester i helvetet. Jag kommer att bli en kronisk tonåring, trots mina i dag 29 år. Mitt liv, Huckleberry Finn.

Jag skissar ihop några rader. Anteckningarna växer och växer. Klottret löper som en skogsbrand över sidorna. Jag mejlar meningar och stödord till mig själv. Skriver lappar. Samlar ord. Och så klistrar jag ihop dem till nya kapitel. Texterna känns som förberedelser inför en expedition. För jag ska resa.

   Monsun föröver, men jag styr fortsatt framåt. In i natten.

   In i mörkret.

Nästföljande morgon öppnar jag ett kuvert som visar sig innehålla min sjukskrivning. Jag läser konstaterandet. Min hälsas sammanfattning. Verkligheten blir närmare än en viskning.

   Kan detta verkligen gälla mig? Det står att min sjukdom är obotlig. Att jag behandlas med palliativ vård – alltså den för livets slutskede. Jag har inte tid med det här. Jag har ju hundratals saker att uträtta. Det kan inte vara något annat än ett missförstånd. Läkarna måste ha blandat ihop journalerna. Det här livet kan inte vara mitt.

   Men det är det.

   En tiger har dykt upp från ingenstans. Den har satt klorna i min rygg. Den sträcker sin käft mot min strupe.

   Helvete. Jag menar det verkligen.

   Helvete.

Jag blundar för en stund och ser en rågblond pojk. Han sitter på sin häst. Framför honom reser sig mörkret. Ett rasande vidunder, skapat av djävulen själv. Pojken lyfter sitt svärd. Ger sig in i en strid han inte kan vinna.

Jag försöker sätta mig in i mina syskons situation, en tanke så fruktansvärd att den knappt hinner börja innan jag skjuter den ifrån mig. Även för mig är situationen i det närmaste obegriplig. Den är för gigantisk. Jag vet inte vad jag ska göra eller hur jag ska göra det.

   Vet inte.

   Här finns ingen instruktionsbok. Varje dag blir ett nytt försök att lösa en omöjlig uppgift – en strävan efter att lösa ett problem som inte syns, men finns.

   Jag har döden i min kropp. Den ruvar i mitt mellangärde.

Efter slutet finns bara minnen. Bara frågor. När sorgen har lagt sig kommer bilden av mig att blekna. Jag kommer att vara mindre och mindre närvarande. Tankarna på mig kommer att dyka upp allt mer sällan. Men de kommer att komma.

   Jag föreställer mig hur mina barndomsvänner stannar upp om 34 år, när de klipper sina gräsmattor.

   Kristian. Just jävlar. Vi hade en spännande tid tillsammans. Vi hade roligt. Jag undrar hur han skulle se ut om han fortfarande levde. Om han fortfarande var kvar. Jag undrar vad han skulle göra. Var han skulle bo. Hur skulle hans barn ha sett ut?

   De kommer att bli ståendes en stund. Mitt i trädgården. Barnbarnens lek. Gräsklipparens väsen. Tankarnas dån. Sedan kommer de att fortsätta. Kanske kommer barnen någon gång att fråga: "Varför är du ledsen?". Och när mina vänner lägger sina små om kvällen kommer de att smeka deras kinder, tänka att en kula en gång smekte deras panna, men att jag aldrig hann ducka tillräckligt lågt.

Biverkningarna från behandlingen torkar ut ögonlocken, gör dem sträva som kardborreband. Jag kliar sönder hjässan. Den verkar glöda. Denna sjukdom är inte bara ett utdraget farväl. Långsamt gör den mig galen. På riktigt.

   Jag är så trött.

   Utmattad.

Trots det ser jag så tydligt, det enklas briljans. Allt detta ska jag sakna – virrvarret av rimligt och orimligt: Affärernas köer, berusningens början, gudinnans beröring, de tummade vinylerna, de dåliga luncherna, de ännu sämre filmerna, att komma med en kvinna, de jämngråa dagarnas slask, höstens stormar, barnens gränslöshet, min systers kärlek, morgnarna innan någon annan har vaknat.

   Allt det ska jag sakna. Tillsammans med så oändligt mycket mer.