En revolution i huvudet

Jag har vetat om det i flera månader. Däremot har jag valt att inte berätta något. Luttrad av en skivbransch och det där som kallas Livet, vet jag att ingenting är klart förrän det är klart. Löften är inte alltid löften, när pengarna bestämmer. Men den här gången är det sant. Den här gången händer det på riktigt.

   Jag och Charlotte hade lånat en bil. Brutit mot ett antal trafikregler och sjungit med i Dr. Johns Revolution och i det drogrusiga sammelsuriet. Tagit oss ut till skärgården utanför Göteborg. Vi klättrade upp för kalla klippor och såg hur havet smög sig ut från Askim. Himlen var askgrå, men vi hade det fint. Hon har stått ut med mig.

   Varit stark. Inspirerande.

När vi nådde toppen av klipporna, med de trötta båtarna vilandes längs bryggorna nedanför oss, kände jag hur telefonen ringde i min ficka. Jag tittade på skärmen. Filip.

   Den mannen är en vandrande krutdurk. Och mycket riktigt skulle hans samtal komma att förändra allt.

Under mina tonår gjorde jag mig känd som någon med ett brännande temperament. Det är ett gemensamt drag hos mig och mina syskon: förmågan att gå från ett till hundra på fyra sekunder, helst och oftast med en rapp kommentar som följeslagare. Det har gjort folk stumma av förvåning, samtidigt som det har fått vissa att knyta nävarna – och vissa andra mer än så.

   Förra sommaren fick jag ett raseriutbrott som fick Satan att skälva i sin håla. Jag krossade min telefon, drämde igen husets dörrar, skrek åt mina föräldrar och övervägde att slå sönder en busskur nedanför vår gata i Kvarnsveden. Lyckligtvis gjorde jag aldrig det.

   Sedan den dagen har jag knappt brusat upp. Det känns omöjligt. Vad som än händer dessa dagar, så kan jag inte bli arg.

   Men att långsamt dö har genomsyrat mitt väsen med panik. En existentiell ångest. Vad kommer jag att lämna efter mig? Vad kommer min familj och mina vänner att komma ihåg? Vad blir kvar av den Kristian som en gång var?

   Kommer Mårten att minnas en människa som faktiskt fanns, eller kommer hans bild att formas av vaga minnen, fragment av verkligheten?

I höstas gick vi genom skogen vid stugan som farfar byggde, mina syskon och jag. Långsamt längs ån där pappa byggde en ö som barn. Förbi platsen nedanför klippan där jag en gång hittade ett dött rådjur. Vi såg stammarna som trasats sönder av stormarna. Vi stannade vid kröken där träden ser ut att vara tagna ur en regnskog. Jag förde mina fingrar över de enorma ormbunkarna. Sedan fortsatte vi ut genom gläntan. Ängen öppnade sig som en famn, log mot oss.

   Under ett par ekar satte vi oss ner.

   Vi blev sittandes i timmar. Pratade om allt. Om hur märkligt livet utvecklat sig. Om hur jag vill och inte vill dö. Om hur de gör sitt bästa för att hantera situationen. Om hur vissa personer i vår närhet har kommit närmare, medan andra glidit allt längre bort.

   Vi skrattade. Vi grät. Pratade ut. Lät varandra ta plats. Det var en av de finaste stunder som vi någonsin haft tillsammans.

   Jag såg ut över ängen. Tänkte att den alltid sett ut så som den gjorde då, och att den kanske alltid – förhoppningsvis – kommer att göra just det. Jag såg stenbumlingarna som bönderna under svett, skratt och svordomar samlat ihop i rös. Hur de blivit öar under träden. Forna tiders monument.

   Så, det blev vad de lämnade efter sig, tänkte jag.

   Sedan dess har jag funderat mer och mer på vad som blir mitt spår, mitt avtryck.

   Nu vet jag.

På toppen av klippan utanför Askim lyfte jag telefonen mot örat. Filip ödslade varken tid eller konsonanter:

   – Du ska bli bok.
   Själv hade jag gett upp tanken för länge sedan. Under åren har jag skickat in noveller och något stapplande romanförsök till olika förlag och samtliga har av antagligen förklarliga skäl refuserats. Beskeden har jag kunnat hantera. Men så någon gång efter operationen förra sommaren skickade jag in bloggen till ett par förlag. Återigen nej. Skit i det då, tänkte jag. Om inte ens mitt livs Mount Everest duger så kommer aldrig någon bok att bära mitt namn.

   Men så fick Filip för sig att ändra på den saken.
   Någon dryg månad senare gick jag upp på klippan utanför Askim.
   Någon minut senare ringde telefonen.

Beskedet har lugnat mig. Hjälpt mig behålla fokus, när det inte vore konstigt om jag hade tappat både grepp och förstånd för länge sedan. För jag vet nu, vad jag inte visste då: jag kommer att lämna något efter mig. En bok. Och för någon som varit besatt av uttrycket sedan barnsben känns det enormt.

   Om ett par månader kommer I kroppen min – resan mot livets slut och alltings början att ges ut. Nu ska jag göra allt jag kan för att få se den i någon butik. Jag ska förklä mig som en rumänsk spion och köpa den själv. Känna på dess omslag. Bläddra hastigt och långsamt.

Och Mårten, där kommer du att kunna läsa om din bångstyriga farbror – han som sökte sig till situationer som krävde alla sinnens fulla närvaro. Han som hade ett sjömanshjärta i sitt bröst. Han som sökte äventyret.

   Han som dog, precis när livet hade börjat.