Konsten att krossa ett hjärta

Jag ska lära er en sak. Något hårt. Något som stjäl kraft. Något som kommer slakta er koncentration.

   Jag ska lära er hur man krossar ett hjärta på riktigt.

Jag tycker inte om att prata i telefon. Jag blir rastlös och frånvarande. Mina ögon hittar annat att fokusera på. Mina tankar vandrar runt, i takt med stegen mina, för jag kan inte sitta still. Ibland misstänker jag att jag på äldre dagar utvecklat någon sorts bokstavskombination. Mitt koncentrationsspann blir mindre och mindre. Mitt behov av resultat efter insats allt större. Men på sistone har mina känslor för att prata i telefon förändrats. Jag darrar när det ringer. Känner en olustig känsla ta över min kropp. Det är inte det stundande samtalet som besvärar mig. Tvärtom. Det är de sista skälvande sekunderna som klöser. För jag märker hur jag har kommit att öva på mitt avsked.

Mina föräldrar kom på besök. De hade längtat efter mig. Och jag har längtat efter dem.

   Fredag morgon efter långsam natt. Vi lämnade Hägerstensåsen försenade. Vi blev ståendes i bilköerna i Hornstull, lyssnandes på skivan som Ika gett mig. Ett band i läder sjöng om diamanter och rost, någon annan frustade om en snutbil samtidigt som vi såg just en sådan. Det amerikanska geniet sjöng träffande: “to enter his rest, close to his chest, and after his own heart, shepherds enter at measure 33, one foot on land, and one upon the sea”.

   Vi rullade så småningom upp mot Södersjukhuset.

   Jag gick några steg före mina föräldrar. Kände humöret förändras till en tigers – en tiger trängd i en bur, attackerad av lansar och spjut. Jag svor högt och ljudligt när jag vägde mig inför läkarbesöket.

   Jag kan ha ett glödgat temperament. Det är jag den första att erkänna.

Vilsen och fortsatt trängd satte jag mig i en fåtölj i väntrummet efter att jag hade svurit tungan trött i korridoren. Mamma och farsan hade parkerat i soffan framför mig. De hade aldrig tidigare sett så små ut. Inte heller sett ut att vara varandra så närstående. Så av varandra kompletta.

   Min högra fot rörde sig spasmiskt. Nervositeten. Jag reste mig och såg ut över den regntunga Årstaviken. Såg hur allt liv fortsatte opåverkat på andra sidan fönstret.

   Och så kom provresultaten.

Ny läkare. Till en början irritation. Mina önskemål om att ha så få aktörer som möjligt inblandade i besked verkar vara svåra att leva upp till. Alla nya namn, ansikten och tolkningar gör mig yr. Galen. Men där satt vi. Trängda tigrar.

Det har visat sig vara två tumörer. Två synliga, men sannolikheten att fler lurar i kroppen är hundraprocentig. Läkarens uppskattning av antalet svindlade. Inte mycket att göra åt just nu. Var sak har sin tid.

   Så det finns två tumörer. Den ena, den vid bukspottskörteln, är oförändrad. Den andra har krympt en aning. På det stora hela kan det ses som en framgång, även om ingenting egentligen har förändrats. Det hade så klart kunnat vara värre, men det här är ingenting som ska firas.

   Under den senaste tiden har jag kunnat äta mer och mer, så jag har undermedvetet haft det på känn att behandlingen bitit. Men beskedet är det minst sämsta i en helvetisk situation.

   Champagnen får fortsätta kylas.

Alldeles nyss åkte mina föräldrar hem till Dalarna. Vi hade varit hemma hos min syster och pysslat om varandra. Vacker dag. Varm närhet. Äkta älskande.

   Till slut var det tid för mamma och farsan att röra sig mot bilen och för mig dags att gå. Jag höll om min syster i hallen, lite längre än vanligt. Jag sade försiktigt i hennes öra att vi ses snart igen. Nere på gatan kysste jag mina föräldrar innan jag berättade att jag älskar dem. Sedan såg jag dem försvinna med bilen i mörkret, och jag började min vandring hemåt.

   Ungefär så föreställer jag mig det inledande stadiet av min egen död. Vi kommer att ta ett avsked, nästan som de vi vanligtvis tar. Vi kommer att hålla om varandra, kyssa varandras kinder och berätta att vi älskar varandra. Att vi älskar oss. Men så kommer ett mörker att skilja oss åt, och jag kommer bli oåterkallelig. Som försvunnen. En katt på en anslagstavla.

Till mitt sista andetag kommer jag att säga att vi ses snart igen. Men en dag kommer jag veta att mitt leende är en vit lögn, precis som så många gånger förut. För när döden kommer finns inget snart. Då, min älskade familj, ska ni leva vidare länge, tills att vi en gång ses igen. Då ska jag möta er i skogen. Och jag ska hålla om er, en efter en, lite längre än vanligt. Jag ska kyssa era kinder och berätta att jag älskar er. Och ingenting kommer någonsin att skada oss.

Till den dagen ska jag öva på mitt avsked. Jag ska le och säga till mina närmaste att vi snart ses igen. Men en dag, när de går för att träffa mig, så finns jag inte mer, hur mycket jag än försökt klamra mig fast vid det liv som jag älskar. För jag kommer att misslyckas.

   Och att veta att man en dag – av en sjukdom som lansar och spjut – inte längre kommer att finnas där för sin familj, trots det man lovat vid avskedet, det, mina vänner – mina syndare och helgon – är hur man krossar ett hjärta på riktigt.