En sång som viskas i mörkret

Jag har inte alltid varit särskilt snäll mot mig själv. En av mina sämsta egenskaper är att jag aldrig stannar upp och känner efter – låter mig njuta – när jag har åstadkommit något som jag sett fram emot eller kämpat för. Jag rusar bara vidare. På gott och ont, antar jag. I vissa fall är det en sporrande drivkraft. Men det kan också vara förbrännande. För ibland förtjänar man att ge sig själv en klapp på axeln. Ibland förtjänar man att säga: ”Det där gjorde jag bra” till sig själv. Och ibland förtjänar man att få sånger sjungna viskandes till sig, i ett mörker där rösten lockar och kallar.

I Dalarna kallas hon för rå. Eller för skogsfru eller vittra. Denna varelse är en vacker kvinna. Förtrollande skön. Men under ytan döljer sig till viss del något annat. Hennes rygg är urgröpt som en torrfura – tom och ihålig, och svansen gör hon sitt bästa för att dölja under kjoltyget. Hon är matriarken i de mörka skogarna och lockar till sig vilsna män som hon sedan förför, samtidigt som hon tar över offrens själar. Men bilden av henne är inte enbart ond. Det finns berättelser om hur skogsfrun hjälpt unga flickor med djurhållningen på ensliga fäbodar, hur hon med sin urkraft blåst i jägares gevärspipor för att göra dem lyckosamma. Hon ska även ha väckt kolare när deras milor tagit fyr, efter att de druckit sig trötta och till leda citerat raderna om Vargfors-Fredrik och fagra Brogren.
   Denna kvinna finns representerad i alla nordiska länders folktro. I andra områden, som i den grekiska mytologin, finns ett liknande väsen: amasonen – en kvinna som inte var rädd för att ta till nävarna när de styrande männen blev för bångstyriga.
   Förr påstods sjömännens skräck vara gestaltad av en annan kvinnofigur. Sirenen var precis som mina skogars rå en attraktiv dam. Oftast i grupp lockade sirenerna till sig sina offer med vackra sånger och de lurade skepp att gå på grund. När de lyckats med sitt värv levde de på de döda.
   Och så fortsätter berättelserna, i all tid och evighet.

De senaste dagarna har varit en helvetisk plåga. Prövningen når en ny nivå. Läpparna domnar och gör det obehagligt att prata. Jag vill inte röra mig med mina egna händer. Känseln är för stum. Som om någon annan tar på mig. Jag vaknar på nätterna med en ilande, rivande känsla i magen som får mig att tro att tumörerna är på väg att spricka. Jag bedövar mig själv med medicin och däckar utmattad. Vaknar flera timmar senare, inser att jag är fullständigt maktlös inför trötthetens styrka och kroppens svaghet.

   Tvingas inse att min uthållighet börjar tummas.

Jag har nu tagit mig igenom tolv cellgiftsbehandlingar. Tolv. Smått obegripligt antal. Och just det obegripliga slår mig ibland – är det verkligen mig som det här har drabbat?
   Ja. Det har drabbat mig. Här finns inget missförstånd.

Det är så här min resterande tillvaro kommer att se ut. Behandlingar som kommer att ta längre och längre tid att rida ut. Perioder av vila som kommer att kretsa mer och mer kring sömn och timmar i fosterställning.

Många följer min kamp. Närstående och främlingar. De ringer, skriver meddelanden, brev och mejl. De flesta ger mig styrka. Berättar att det jag gör spelar roll. Men jag är inte mer än människa. Hundra kramar till trots, så känns en käftsmäll när man inte står beredd.

   Mina tankar verkar börja provocera. Jag får höra att jag är en svikare – att jag som verkat vara så klok faller i de betraktandes ögon och att jag förtjänas att spy på. Någon undrar upprört: vem jag är att bestämma över hur jag ska sluta mina dagar? För en fullt frisk människa känns kanske frågan både naturlig och rimlig.

   Inte för mig. Inte för mig som är döende i cancer.

En uppfattning blottar sig allt klarare framför mig: den om att en frisk människa inte har mandat att avgöra hur en sjuk person ska välja att leva sitt eget liv, eller för den delen att dö sin egen död.

Så när jag känner att jag gjort vad jag kunnat – när jag kanske för första gången stannar upp och hör en viskande sång i mörkret som sjunger: ”Det där gjorde jag bra” – ska jag då undvika sirenens kall eller ska jag omfamna henne för att försvinna i en evig orgasm?
   Det här kapitlet får ingen sista mening.