Jag har vaknat ur en vacker dröm

Det röda huset stod under en gigantisk ek, och gården var omgärdad av en bångstyrig syrenhäck. Utsikten över ängarna var som hämtad ur en saga. Jag kunde se hur bergen började långt där borta. Jag kunde se att jag var i Dalarna. I trädgården gick hönsen fria tillsammans med hunden och de två bockarna Bruse. Min dotter var ungefär fyra år och dubbelt så modig som jag. Hon var den häftigaste jag som jag någonsin sett. Min son var bara något år, låg mest stilla, men verkade ändå ganska nöjd med livet. Min kärlek gick också runt där i trädgården. Vi log mot varandra. Jag hade aldrig varit så lugn. Så nöjd. Jag hade hittat hem.

Vid ett vildvuxet buskage stod en rostig gammal maffiabil som vi använde på helgerna när vi åkte för att äta glass någonstans. Den var en odåga som bara startade ibland. Vi tyckte om den väldigt mycket.

Huset var trångt. Vi levde på varandra. Saker överallt. På vintrarna drog vinden rakt genom vardagsrummet, men just den här sommardagen var livet magiskt.

När jag vaknade på akutmottagningen för tre dagar sedan, så var det ur en vacker dröm. Denna dröm. På något märkligt sätt inom räckhåll, även om allt jag nyss skrev är långt borta. Under de senaste två veckorna har jag inte kunnat äta. Inte kunnat svälja ordentligt. Min kropp har hastigt blivit svag och jag har rört mig som om jag varit berusad. Någonting har varit fel. Nu har svaren kommit.

Cancern är tillbaka. Och den här gången är allvaret värre än senast.

Jag har vaknat ur en vacker dröm. Drömmen jag drömde är nu försvunnen. Livet jag levde har plötsligt förvandlats till en mardröm. Igen. Och hur jag än försöker, så kan jag inte somna ifrån den här verkligheten.