måndag 1 april 2013

Kom aldrig tillbaka till Big Sur


Ett oväder rullade in över bukten från Stilla Havet. Horisonten blev allt mörkare när vi spelade short stop medan tidvattnet steg mot våra fötter. En utter lekte vid randen av den första vågen. Ett par hundra meter åt vänster försökte två surfare att avsluta dagen. Hundarna rörde sig som barn längs dynerna och ett dis smekte stranden. En dag gick mot sitt slut i Carmel-by-the-sea.
   En dag då vi sett gråvalar vandra från Alaska mot Baja California, då vi sett sälarna leka och klipporna stupa käpprätt ner i vattnet.

Vi hade lämnat ett sovande Santa Cruz, med sitt nedstängda tivoli och flaggorna som hissats till halv stång efter förra veckans polismord. Vi hade lämnat de sista spökträden och lyxvillorna längs 17 Mile Drive efter Monterey bakom oss. När tidvattnet steg i takt med mjölksyran fortsatte vi, möra och trötta, mot Big Sur. Vi pratade om hur det kanske var när Hunter S. Thompson bodde här bland kullarna, aprak och luspank – långt innan Fear and loathing in Las Vegas och den därmed erkända galenskapen. Vi pratade om Kerouacs roman med bygdens namn, om irländarna som sjöng som om de bott där i hela sina liv.
   Vi lyssnade andaktsfullt på Rhymin’ Simon, Boots of Spanish leather och Fly.
   På eftermiddagen kände jag att mina händer var sträva, benen slöa och håret fullt av sand.
   Dör jag i morgon, har jag levt i dag, tänkte jag och såg ut över bergens törnekronor.

Några timmar senare spanar jag upp mot stjärnorna utanför River Inn i Big Sur. Sökande efter tecknen som jag såg med mina syskon i slutet av sommaren. Jag, Kalle och Fäldner sitter utspridda över sängarna i rum 12. Wild Turkey och Budweiser på burk. Heltäckningsmatta med typisk motelldoft. Fanerväggar med typisk sommarstugekänsla. Katter slåss på parkeringen utanför.

Vi pratar om något som jag senare ska glömma, innan Kalle frågar hur jag ser på kärleken. Något börjar genast växa i mitt bröst. Något som jag blivit bra på att kväva.
   Klunk och andetag.
   Jag berättar om kvinnorna. Om hur jag har gjort min kropp till någon sorts nöjespark. Om hur det ibland ger mig skön bekräftelse. Om hur det ibland blir tvärtom och fyller mig med självförakt. Skam. Ånger. Och så berättar jag om kvinnan som jag på något sätt fortfarande älskar. Hon som en gång i tiden med mig skulle ha blivit ett oss. Ett vi. Ett vi som skulle leva tillsammans. För evigt. Barn och barnbarn.
   Jag står nära hennes familj. Hennes mamma kan gråta i min famn. Hennes pappa kan skratta med mig. Hennes syster kallar mig bror. Fortfarande.
   Vi skulle ha gjort sommarstugekänslan till något annat.
   Kalle säger att han sett att jag fortfarande skickar vykort till henne. Att han ser mina känslor.
   Det är då det brister. Det är då tårarna kommer.
   Jag berättar att jag vill att hon ska träffa någon. Någon som kommer att ta hand om henne. Som kommer att se henne. Ta henne på allvar. Finnas där. Finnas nära. Någon vettig. Någon bra. För jag är på väg bort, och de har förhoppningsvis många år kvar. År som måste fyllas med något meningsfullt. Med omtanke och känslor.
   Fäldner tittar på mig under sin lugg. Tar en sipp whisky.
   Och så berättar jag hur jag varje dag tänker att det vore bättre om jag dog. Snart. För det här drar ut för mycket på tiden. För dem som står bredvid. För dem som måste gå vidare. Jag berättar om varje morgons första minuter. De där virvlande, vinglande som frågar mig vad vi ska hitta på i dag – som får för sig att hela kroppen är stark och utvilad – bara för att strax därefter inse att jag fortfarande är sjuk. Att jag har cancer. Att jag är döende. Att jag inte ens är 30 år.
   Så vaknar jag varje dag. Så känns det. Då ligger jag kvar för en stund. Inser att varje dag är en födsel. Så fyller jag mitt bröst, gång på gång mer än någonsin, och kliver upp. Tänker att det bara är att bita ihop. Att det bara är att ge sig in i matchen. Och så sätter jag på mig byxorna, ett ben i taget, för att försöka göra något vettigt med den tid som fortfarande finns kvar.

Stereon, som långt tidigare programmerats till en spontan spellista, skyfflar ut The man comes around, balladen om Easy Rider, Janis Joplin och delen av hennes hjärta, Jimi Hendrix version av vakttornet. Jag vilar tyst i vännernas händer.
   Vad var det som hände? frågar jag efter drygt tio minuter.
   Ja, vad fan var det som hände egentligen? svarar de nästan samtidigt.
   Hur vi än undrar får vi inte något svar.


Nu går det att beställa "I kroppen min - resan mot livets slut och alltings början" via den här sidan hos Adlibris.

73 kommentarer:

  1. Skickar Tankekramar, vill oxå Tacka för att du delar med dig av dina tankar :)

    SvaraRadera
  2. DN:s kritiker Thomas Anderberg:

    "En fråga som följt människan är vart själen tar vägen när kroppen inte tycks ha hand om den. Ibland har man tänkt sig att medvetandet om natten lämnar sina dagliga kommandohavare för att haka fast vid ett djur som det samtidigt besjälar. Under de mörka timmarna samlar denna jagande varelse – en puma, eller kanske en papegoja – erfarenheter som den bär hem till den sovande: det vi kallar drömmar. Värddjuret är alltså inte en annan varelse än den sovande människan utan en variant av den, egentligen ett och detsamma, bara med olika jaktmarker. Ibland kommunicerar de knappt; människan känner till sin puma- eller papegojaidentitet men gör inte mycket mera av den.
    /r
    PS
    Nu ska jag läsa Kom aldrig tillbaka till Big Sur.

    SvaraRadera
  3. Alla goda tankar till dig, idag och alla dagar!

    SvaraRadera
  4. Om även kvinnorna upplevde njutning, vad ångra, vad skämmas för?
    Ni tillfredställde varandras begär. Ett av många vägar till självkännedom, till medvetenhet om sina behov.
    /r

    SvaraRadera
    Svar
    1. En av många vägar

      Radera
  5. Sällan har jag läst texter som belyst kärlekens betydelse så som du skrivit ner dem. Naket hårt och levande. Så svårt att då avstå närhetens kärlek till denna kvinna för att liemannen jagar dig. Du gör dock det bästa du kan av situationen, du lever.
    Solens varma strålar till dig denna fina dag!

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Så svårt att då avstå närhetens kärlek till denna kvinna för att liemannen jagar dig."
      Det hoppas jag verkligen inte är orsaken utan att det är slut(?) av andra skäl. För nu mer än någonsin behövs kärleken.

      Radera
  6. Briljant som vanligt. Man blir verkligen berörd!

    Kram/ Roxanna

    SvaraRadera
  7. Om man skulle ta att leva lite idag då. Sluta tänka på massa skit. Liksom göra som C och ta tag i varje dag.
    Varma kramar till dig. Du är enormt fantastisk. Blev rörd av dina tankar kring flickans framtid. Att hon ska få vara lycklig och ha en bra en vid sin sida. Storsint.

    SvaraRadera
  8. Din ord och dina formuleringar berör så djupt, allra längst in i mitt hjärta tänds ljus och tankar. Vilken styrka och vilken kraft du har-boken är beställd och en sak är sann-du lämnar tydliga spår efter dig....Spår som vi gamla som unga kan försöka använda oss av, spår av hopp och glädje, men även eftertanke och tänk det är just idag som vi lever!!!

    Styrkekramar mariab

    SvaraRadera
  9. Jag har en känsla av att jag kommer att läsa din bok inte bara en gång, utan ta fram den då och då, många gånger.
    Tack för att du delar med dig av både lycka och sorg.
    Kram, Marie

    SvaraRadera
    Svar
    1. Håller med. Boken kommer bli en helig bibel man kan tanka kraft ur när vardagen känns tung. För du skriver så levande om livet och kärleken till livet. All kärlek till dig och de dina. Love L

      Radera
  10. Tack än en gång för det du delar med dig av! Orkar du så orkar vi❤❤
    Pia

    SvaraRadera
  11. Fan fan fan, det borde vart ni, det borde vart ni Krille, du och hon, hela livet. Fan fan fan.

    SvaraRadera
  12. Dina ord dröjer sig kvar. Tätt intill själen. Varje gång.
    Tack

    SvaraRadera
  13. Hon kommer att träffa någon som ser henne och tar henne på allvar. Och tills dess är vi många som är där för henne och älskar henne. Du behöver inte oroa dig Kristian. Massa kramar till dig

    SvaraRadera
  14. Du är underbar, helt fantastisk! Men varför låta döden skilja er åt innan den inträffat!? Ingen är odödlig. Inte ens den man som finner henne.
    Men jag antar att "tills döden skiljer er åt" har fått en annan betydelse.. en jag inte tänkt på innan.

    Jag önskar av hela mitt <3 att du blir frisk!
    Du verkar ha de bästa av vänner, all kärlek till dem!

    KRAM Anna J-O

    SvaraRadera
    Svar
    1. Helt rätt, fortsätt älska henne Kristian!

      Radera
  15. Läser och känner hur orden etsar sig fast. Hon kommer att bli sedd av någon annan, när tiden är mogen!Beundrar dina tankar om dom du ÄLSKAR! Kramen <3

    SvaraRadera
  16. jag beundrar dej i din ork o kraft att dela med dej av dina fantastiska ord och tankar.
    Styrke kramar

    SvaraRadera
  17. Citat:"Så vaknar jag varje dag. Så känns det. Då ligger jag kvar för en stund. Inser att varje dag är en födsel."

    Så klok du är Kristian.
    Tänk om vi alla, friska som drabbade av sjukdom, kunde inse detta. Inse att varje dag är en födsel. Jag själv har heller inte gjort det men gör det mer och mer numera tack vare att jag läst och läser din blogg och dina lärorika ord.

    Tack Kristian!

    Och kvinnan som du fortfarande "älskar på något sätt" kommer du älska för evigt och vet du, jag tror att hon kommer älska dig på samma sätt och aldrig kunna glömma dig, oavsett vem hon träffar i framtiden. Stor kärlek.

    Varma hälsningar från Nina.

    SvaraRadera
  18. Du bär på en kärlek du trodde så mycket på. Släpp inte taget om den. Ta den med dig.

    SvaraRadera
  19. Tack för att du varje gång får mig att tänka till lite extra om mitt eget liv. Och hur mycket jag önskar att du fick vara kvar här och leva tills du blir gammal. Med din kärlek. Det du skriver om henne tar verkligen tag i mig och jag känner nej nej nej, ge inte upp henne. Inte än. <3

    SvaraRadera
  20. Jag har en känsla av att hon älskar dig tillbaka. Vem kan låta bli?
    //Helena på Åsen

    SvaraRadera
  21. K,

    Vilken fantastisk bild! En fantastisk resa inat och utat.

    Kram,

    L

    SvaraRadera
  22. Varför är ni inte tillsammans?

    SvaraRadera
  23. Oh, jag känner så väl igen mig...i det där om den första stunden på morgonen, stunden då man är "nästanvaken... Jag kan fortfarande, sju år senare, vakna och vara "nästanvaken" och tro att allt skulle vara som förut...som förut, innan min man dog i cancer och mina barn miste sin far...fast nu är de inte barn längre, utan tonåringar...

    SvaraRadera
  24. ❤ Kristian fina du,

    Du underbara ”vackra” , den kärleken går ej att ta miste på.
    Så starkt, sån ödmjukhet du har, du vill henne det allra bästa, kanske är det så att även hon kan/vill få den chansen att välja, inte att du väljer åt henne.
    För oavsett vad som varit tidigare, är kärleken stark och den ”brinner” för evigt. Du kommer ”se” henne, ta henne på ”allvar” finnas henne ”nära”, varje minut ni delar tillsammans kommer att fyllas känslor, omtanke, meningsfullhet av ”någon vettig”, ”någon bra” och denna någon är du, Kristian. För om du kan få oss anonyma att känna så mycket när vi läser dina så starka och beundransvärda inlägg så vad känner inte de som finns i din närhet och känner dig väl. Hennes familj är din familj och så kommer det att förbli oavsett vad som händer.

    Av beundran betraktar jag bilden av mannen på klippan när han blickar ut över havet i vindens ”andning” när vågorna sakta och stilla tar sig in emot land.

    TACK än en gång för att jag/vi får läsa och ”följa med” på er resa.

    All respekt och kärlek till dig, Kristian och ”dina hjärtas slag”.

    Kram fina du ❤ med din fina familj o dina underbara vänner
    Maggie (Örebro)

    SvaraRadera
  25. Fina vännen Kristian. Jag är glad att du lever och att du har gjort denna resa tillsammans med dina fina vänner.

    Det som gör mig ledsen är att du avstår från att uppleva det viktigast i livet, äkta kärlek och närheten till kvinnan du älskar.
    Jag vet inte vad orsaken är till att du och flickan inte är tillsammans. Det är nu du behöver kärlek. Eftersom du har så bra kontakt med hennes familj utgår jag ifrån att hon också har känslor för dig.
    Är det inte bättre att leva kort tid tillsammans än inte alls? Hon kommer att sörja dig när du går bort, oavsett om Ni lever tillsammans nu eller inte. Låt inte döden skilja Er åt medan du fortfarande lever.

    Du skall inte tro att du är en börda för dina nära och kära. Var glad för varje dag du vaknar upp och lever. Jag är mycket säker på att dina föräldrar och syskon är glada för varje dag du finns kvar hos dem. Som förälder vet jag det. Jag har en son i din ålder så jag kan sätta mig i dina föräldrars situation.

    Förresten vilken underbar bild på dig.

    Kommer du till Göteborg för att signera din bok? Jag skulle bli jätteglad om jag fick träffa dig då och få din bok signerad.

    Sköt om dig. N.B

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Är det inte bättre att leva kort tid tillsammans än inte alls? Hon kommer att sörja dig när du går bort, oavsett om Ni lever tillsammans nu eller inte. Låt inte döden skilja Er åt medan du fortfarande lever. "
      .
      Som utomstående läsare av denna blogg tycker jag dock det vore omänskligt att ställa krav på denna kvinna (inte att du gjort det, bara en allmän reflektion). Kristian har förut antytt att det en gång blev slut pga något han skäms för, något som kanske har med 'många trånande fans' att göra. Frestelserna är många för en popstjärna. It's a groupies' world out there. Många kvinnor blir förälskade i en och samma man.

      Så här skrev Kristian i ett annat inlägg:

      " Jag kommer aldrig att komma över det som krossade vårt förhållande. Sorgen och skammen tar jag med mig in i döden.
      Nu hörs vi allt mer. Det betyder mycket.
      Jag vet att hon är ledsen för vad som är på väg att hända. Och jag känner Maria. Jag vet vad tårar betyder för henne."

      Men jag kan ha tolkat helt fel. Läst fel mellan raderna, s a s.

      Hur som helst så har, vad jag kan se, denna kvinna inget ansvar att bli tillsammans med Kristian.
      Men man kan hoppas, för hans skull, att det ändå blir så.

      Radera
    2. Tänkvärda ord!

      Radera
    3. Jag håller med dig Z, att kvinnan har inget ansvar att bli tillsammans med Kristian igen. Var och en bestämmer över sitt liv

      Jag tänkte mer att det är Kristian som avstår från att dra in henne i sitt liv igen eftersom han vet att han inte har så långt tid kvar och han inte vill orsaka henne mer smärta än nödvändigt. N.B

      Radera
    4. Sant, och det är väldigt stort av honom, och som du säger, kanske helt onödigt, ifall hon kommer att sakna honom lika mycket oavsett vilket förhållande de har till varandra.

      (Jag ville mest poängtera att jag personligen skulle ha väldigt svårt för att gå tillbaka till någon som varit otrogen mot mig. Bara en allmän tanke. Kanske skulle man hela tiden undra för sig själv: "Vill han ha enbart mig nu, för att han har svår sjukdom? Vad hade han velat idag om han inte hade blivit sjuk? Hur speciell är jag?" Vet ej vad som hänt Kristian + kvinnan i fråga. Vet bara att han antytt att han haft och kanske har, horder med kvinnliga fans som skulle ställa upp på vad som helst för att få en liten stund med honom.)


      /Z

      Radera
    5. Låter lite som det är Kristian som är Z :), fick bara den känslan, inget ont menat.

      Radera
    6. ...tackar för komplimangen, att någon tycker jag skriver i närheten av så fint formulerat som Kristian gör! (-:

      Radera
  26. Jag gillar dig! Och du skriver så himla fint. Jag skulle vilja lyssna på dina berättelser innan jag somnade, och känna mig trygg, varje kväll./Anna

    SvaraRadera
  27. Du är så modig och stark. Och en stor poet.

    SvaraRadera
  28. Fin bild på dig!
    Den borde du förstora och sätta upp på väggen där hemma och minnas er resa.

    Ha det så bra du kan.
    /alice

    SvaraRadera
  29. Tack. Vet vem som ska få din bok.

    SvaraRadera
  30. Och nu blev det på riktigt. Älskar dig för det. För det nakna. Jävlar vad det tar, ända in i hjärteroten.

    Bären varandras bördor. Men ta inte på dig skuld för "de andra". Livet är som det är.

    SvaraRadera
  31. Kram, kram, kram........
    /eva

    SvaraRadera
  32. ♥♥♥
    En farmor

    SvaraRadera
  33. Kristian, Att önska någon som betyder mycket för en det.....att någon skall ta hand om henne, att hon blir trygg och älskad och sedd, det är den största kärleksgåvan du kan ge henne. Jag hoppas och önskar att du får uppleva flera underbara saker som denna fina resa. Jag köper din bok, såklart. Varm Kram/Maggie

    SvaraRadera
  34. Ser fram emot att ha din bok i mina händer. Att kunna läsa och ta in det tunga men också det vackra. Du får mig att ta tillvara på det jag har, varje dag är en gåva. Underbar resa ni har och vilka vänner ni är. Det är kärlek.

    Jag är dig evigt tacksam för dina fina ord.
    Stor kram/Lisa

    SvaraRadera
  35. Vackra du Kristian!
    På resa tillsammans med dina vänner.
    Samtidigt som du gör resan ensam,i dina vänners händer.
    Önskar dig allt som berör och stärker ditt sinne.
    sänder en kram som ömt omfamnar dig där på klippan./åsa

    SvaraRadera
  36. Mina tankar är hos dig någon stund varje dag.
    Du har verkligen VÄNNER då menar jag verkliga vänner som följer dig nu på resan och alltid sedan.......

    Tankar från mig till dig.
    Gunsan

    SvaraRadera
  37. Åh, Kristian. Än en gång fick du mig att gråta... Vilken vacker själ du är.

    SvaraRadera
  38. Nu har jag beställt boken. Som vanligt går dina underbara ord rakt in i hjärtat, speciellt det du skriver om henne.. Tillåt dig att älska även om det gör ont och även om du inte vet för hur länge.. Ingen av oss vet hur länge man har de man älskar, du vet det bara mer än oss andra. Framförallt, tillåt henne att älska dig, stäng henne inte ute. För även om det gör hjärtslitande ont att veta att den man älskar har ont och att man inte kommer att ha framtiden tillsammans, så gör det ännu mer ont att inte få vara delaktig, att vara utesluten även om du gör det av omtanke och kärlek, för att du tror att det lindrar hennes smärta. Hon kommer givetvis att vara ledsen och hon kommer att sörja, men hennes/era vänner och familj kommer att finnas där för henne och hjälpa henne genom sorgen, hjälpa henne att läka.. Stor kram!

    SvaraRadera
  39. Finaste Kristian! Allt det vi blir av kärlekens kraft är störst av allt. Din vän ser dina känslor. Det berörde verkligen i hjärtat. Du berättar så fint om henne som har ditt hjärtas kärlek. Tack för att du tar av din tid och ork och skriver dina berättelser. Jag är ledsen att varje dag ska vara så svår för dig./ Varma kramar Marianne

    SvaraRadera
  40. Din bok ligger på tredje plats, över mest populära böcker på Adlibris topplista!

    Kram//Lisa

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och idag ligger din bok etta!
      Kram

      Radera
  41. Boken är beställd. Många kramar till dig.

    SvaraRadera
  42. Alltså, dina berättelser. Det är så gripande och vackert på samma gång. Tack för att du delar med dig. Som någon skrivit tidigare: Det är en ära att få ha din bok i bokhyllan.

    Jag förbannar den här djävulska sjukdomen som förstör för så många. Och jag beklagar att du, din familj och vänner tvingas gå igenom det här. Vad mer kan man säga i ett sånt här läge? Kämpa som fan in i det sista och lycka till med din framtida resa, den stora resan.
    Kram Johanna

    SvaraRadera
  43. Du beskriver magin med färden längs kusten, Carmel och Monterey, ett San Francisco som gömmer sig i dimman i bukten...mina resor till SF har varit magiska och du återger den känslan, så lycklig att du är där. Kanske har det att göra med att man står på kanten till Stilla Oceanen och man känner sig oändlig.. "Dör jag i morgon, har jag levt i dag"...precis så.

    ..och bejaka kärleken <3
    /L

    SvaraRadera
  44. Har semester denna vecka, men sen ska jag beställa din bok till min arbetsplats. Jag måste hämta mig en aning innan jag kanske kan skriva mer om din text. Det blir fuktigt i ögonen igen. Så sorgligt med din tjej och så modigt att berätta. Du är inget hinder. Du fortsätter att bidra och berika livet så länge du finns. Jag har just varit med på en resa till Californien, så konkret skildrad att det efter läsningen känns som om jag också var där. / JJ

    SvaraRadera
  45. Tack Kristian för att du skriver så fantastiskt, och för att jag och alla andra får läsa. Du är helt otroligt begåvad.
    Styrka, kärlek och hopp!
    A

    SvaraRadera
  46. "något som jag blivit bra på att kväva" så sant som det var skrivet av andra orsaker men dock min syn på kärleken har förändrats, det finns inte längre ord för den och nyanserna är så många fler än vad jag trode var möjligt. Mina upplevelser från ett parallellt liv utan mötespunkten. Tårar och oförmåga att fånga livet har stått ivägen för mig. Jag vet att jag varit älskad av mer än en dock finns det alltid ett men... Alltid något som inte går att lösa reda upp alltid en orsak som är jag! "år som måste fyllas med något meningsfullt" och tårarna går inte längre att hålla tillbaka.. Jag har vant mig vid tanken förlikat mig med ensamheten och förstått att det är såhär det ska vara för mig, jag måste kämpa ett tag till, vandra vidare på livetsstigar med eller utan meningsfullt innehåll.. ett litet steg i taget. Du lever så mycket mer. Jag

    SvaraRadera
  47. alan watts har pratat rätt mycket om döden i sina föreläsningar.
    “Try to imagine what it will be like to go to sleep and never wake up... now try to imagine what it was like to wake up having never gone to sleep.”

    jag känner ju inte ens dig, men jag tänker på dig och det citatet ibland.
    och hur den här låten andas dig, again, jag känner dig inte men den gör bara det. ville bara säga det.
    http://open.spotify.com/track/1yB9mv0ysAgDike9mfJ5Jt

    SvaraRadera
  48. ~ Du vackra själ, du anar inte hur mycket du ger oss, vi som inte ens känner dig. Du lämnar avtryck som aldrig kommer försvinna, tiden inte kan nöta ut.. DU kommer alltid att finnas här ~

    SvaraRadera
  49. Två exemplar av "I kroppen min - resan mot livets slut och alltings början" är nu beställda.
    Vackraste och tänkvärdaste presenterna jag någonsin kommer kunna ge!
    TACK!!
    Önskar så att du får uppleva när din bok ges ut!
    Varmaste kramen till dej Kristian.
    M.Z

    SvaraRadera
  50. Dina tankar, ord, beskrivningar känns i hela kroppen och allting rusar. De lever kvar, blir till funderingar, tårar, skratt. Kommer alltid bära med mig detta.

    SvaraRadera
  51. Oändligt vackert

    SvaraRadera
  52. Hjärtat bultar. Stannar. Tårarna rinner. Samma var gång jag läser dina texter. Fina du! Hoppas du vågar älska, ge dig hän. Tiden tillsammans. Underbara du!

    SvaraRadera
  53. ÅÅ nu brast de igen... tårarna rinner så vackert skrivet... Tycker inte de vore bättre om du dog du har så mkt att leva för hoppas du ska besegra detta monster å våga älska.. den som blir älskad av dig blir nog väldigt lycklig. // varma kramar /M

    SvaraRadera
  54. Jag tänkte på en grej. Ta nu att jag är helt oinsatt i detta så jag kanske låter blåst men, fungerar din sperma fortfarande? Trots cancern osv? Kan det blir friska barn av den? OM det går kan du ju ge sperma som donator, på det viset lever du vidare på ett sätt och gör någon annan lycklig och ja. Bara en tanke men vet som sagt inte alls om det är möjligt. Jag vet en som hade leukumi och han fick ge sperma för att de skulle kunna få barn sen, och det gjorde han medan han var sjuk.

    stor kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet tyvärr hur det är att vara den kvinna som får till svar att hon ska gå vidare och träffa någon som kan ta hand om henne resten av hennes liv, det suger fett! Det finns inga ord som kan förklara hur det känns när den man älskar och vill dela sitt liv med ska dö av cancer, man bara väntar på döden, livet blir aldrig som förut igen, livet är grymt och hårt, jag vill inte träffa nån ny!!! Jag har ju redan en perfekt man! Men han ska dö, det blev inga barn, hus, barn barn för vi hann inte det! Det är ingen som förstår vad jag känner! Inte en endaste har jag stött på som förstår hur det känns! Alla bara går vidare med sina liv, villa, Volvo, vove och jag är kvar här, bitter och jävligt förbannad över allt jag inte fick! Kom inte och säg att livet går vidare och att jag snart ska bli lycklig igen, jag kan inte ens tänka tanken på att nån annan man skulle ta i mig på det sättet, kyssa mig så som min Magnus gör, det finns inte på kartan... Jag har träffat min man, den rätta och det var bara så att han inte ska vara kvar på jorden med mig utan han ska dö ifrån mig, säg inte till mig att träffa nån ny för det vill jag inte.
      Det finns tydligen en till kvinna som har en man med obotlig cancer som vill att hon ska träffa nån ny, trodde jag var helt ensam om det, hoppas att ni aldrig får uppleva den känslan.....

      Radera
  55. Fantastisk vacker bild! Du kommer alltid leva kvar; i havet, på jorden, vart än din nästa resa blir.

    Kramar!

    /M

    SvaraRadera