tisdagen den 17:e september 2013

Vid vägens slut

"Så föll ett långsamt regn genom trädgården.

 Och jag gick ut för att stilla en oövervinnerlig törst."

                                                   Kristian Gidlund


Tisdagen den 17 september strax före klockan 15 tystnade Kristians penna. Kampen har varit hård och på alla sätt ojämn. Men vad hans fiende inte visste var att den angripit en människa med ett mycket stort hjärta, ett hjärta som rymde oändligt med kärlek till de sina. Det hjärtat var även starkt fysiskt och lät sig inte besegras utan kamp. 

Med detta inlägg, som blir det sista, så vill vi i Kristians närmaste familj tacka för det stora stöd som visats honom genom denna blogg. Vi önskar nu att få sörja och bearbeta Kristians minne i stillhet. 



söndagen den 8:e september 2013

Närmare nu


Vår berättelse närmar sig sitt slut. Och vår figur klamrar sig fast på vrakets krutdurk på det öppna havet. Molnen hopar sig. Från och med nu blir allt han skriver korta fragment som han ristar in i tunnans trä.




tisdagen den 3:e september 2013

Efterklang


Hör om glittrande stunder från staden, när låten spelades, när vännerna samlades när tårar fälldes. Jag kunde inte vara där själv. Och det smärtar mig fortfarande. Jag försöker ta en stund i taget. En liten åt gången. Får se hur jag lyckas. Så mycket nu är bara trötthet och ett stillsamt mörker.
   Någonting långsamt över oss.



torsdagen den 29:e augusti 2013

När kroppen inte svarar


Besvikelsen. Den enorma.
   Det blir inga spelningar med Sugarplum Fairy till helgen.

Besvikelsen. Den enorma.
   Det blir inga spelningar med Sugarplum Fairy mer.

Kroppen orkar inte. Klarar inte.
   Kan inte.





fredagen den 23:e augusti 2013

Sommarens sista björktrast


Fingrarna sjunker in i mitt ansikte när jag för dem över. Händerna når runt överarmarna. Skallen, så tydlig nu. Bröstkorgen har sjunkit in till en grop. Naveln buktar plötsligt utåt. Vågen viskar förskräckt 54 kilo. Benen domnar bort.
   Min kropp förändras.
   Förfaller.

Det dröjer över en vecka innan jag orkar mig ut i trädgården igen. Går förbi det grus som var gravstenar åt mina döda akvariefiskar när jag var liten, där de nu ligger mest likt små högar i rabatterna. Förbi de prunkande gurkväxterna. Passerar äppelträdet under vilket jag låg med min bror när det dundrade. Det blir många i år, konstaterar jag på ben som inte bär.

Merparten av min vakna tid går åt till att experimentera med mediciner för att hitta en fungerande väg. En väg som ska ta mig bortom smärtan. Bortom detta. Det har visat sig vara svårt. Morfinet är effektivt, men tröttar ut mig. Låter mig drömma bort till bergsbestigningar och Alaska, men ruset kan lätt övergå till mardrömmar och hallucinationer där någon oavbrutet slår mot mina tumörer, där jag utsätts för pistolhot som skrämmer mig långt in i vakna timmar.

En natt vaknar jag ur någonting som har spårat ur. Jag ligger stilla i sängen. Funderar på vilken medicin jag ska ta för att lindra. För att domna. Men det får börja med en promenad till badrummet. Väl där, från dammen snett nedanför mig, hör jag rådjurens skall från strimman med skog som fortfarande finns kvar vid åkern – mitt Afrika. Och så hör jag sommarens sista koltrast. Jag undrar vad den sjunger om. Vad den längtar efter.
   Vackra sång, du koltrast i mörkret. Vem har du som väntar någonstans?

måndagen den 12:e augusti 2013

2000 ljusår av mörker


Några dagar efter ett tredje ingrepp vid levern får jag åka hem till Kvarnsveden. Det passar mig bra med permission. Jag orkar inte med mer tid på sjukhus. Den sterila miljön. Den alkoholstinna luften. Korridorernas ljud. Patienternas blickar. Deras knäppta händer över bröstet när de ligger på sina britsar för att vila.
   Hemma är jag fortsatt trött, men jag är hemma.
   Hemma.

En kväll tar jag två varv i trädgården för att hålla uppe någon sorts kondition. Är så slutkörd nu. Nedanför mig simmar de spräckliga guldfiskarna i dammen. Ovanför mig far ett flygplan mot Amerika – jag vet att det är den rutten som de tar. Vid min knähöjd hänger krusbären tunga. I reflektionen från mina föräldrars sovrumsfönster ser jag ett trådsmalt spöke försiktigt blicka. Tänk att jag har förvandlats till denna främling. Allt blir mörkare nu. Kvällarna kommer tidigare. Det är så tydligt. Jag passerar rabarberna. Fortsatt, fortsatt enorma. Under dess blad skulle en bo. Andra växter tar för sig i odlingarna. Solrosorna vid ringblommorna. Gårdens partier avlöser varandra. Går på skift. Kommer överens.
   Jag saknar jasminbusken.

Mina dygn har blivit så tydligt uppdelade. Styckade. Vaken en timme från 08 då sköterskorna kommer för att ge mig antibiotika, för att tömma galldränaget som nu opererats fast på min högra sida. Sedan sover jag bedövad fram till lunch. Kanske vaken tre eller fyra timmar – om jag känner mig stark. Sedan är det dags för ytterligare behandling av personalen. Därefter sömn. Vid 19 går jag upp igen. Rör mig något. Försöker sysselsätta mig. Försöker ordna med det där projektet till min familj. Och så försöker jag kanske att raka mig. Försöker kanske se på någonting. Lyssna på någonting. Vid 22 är det dags för dygnets sista besök och återigen bedövad slumrar jag in i natten och när den väl har infunnit sig vaknar jag oftast ett par gånger i det tysta huset innan nästa dag tar vid.
   Ibland hör jag flygplanen när jag sitter på sängkanten i natten och funderar.
   De oskuldsfulla sekunderna som tidigare fanns då jag yrvaket undrade vad jag skulle göra av just den här dagen, har upphört att existera. Jag är konstant medveten om mitt öde. Om vad som väntar. Om vad som är på väg att hända. Men jag saknar dem. Saknar sekunder.

Så det är i sängen jag har kommit att leva mitt liv, detta nya. Här drömmer jag om skolavslutningar, maskerader och midsommaraftnar. Om sommarstugor och högt gräs mot bara ben. Jag drömmer att jag upptäcker allt från restauranger till indianer. Drömmer om ett starkt liv. Om allt det där som skulle göras, om inte. Är så trött på alla mina aldrig. De fanns inte i min värld förut, begreppen som menade att saker och ting var omöjliga. Nu är sanningen en annan.
   Min säng är min farkost.
   Min kropp min bur.