fredag 29 mars 2013

Vägen från San Francisco


Låtsasregn, blixtar och dunder. Från taket sköljer vattnet ner. Längs väggarna elektriskt skimmer. Coverbandet på den båtliknande ön i bassängen, placerad i restaurangens mitt, spelar Marvin Gaye och Stevie Wonder. Drinklistan i baren är lika lång som den svenska lagboken. Servitrisen fnittrar mellan varje ord. Efter en stund ser jag mig själv dricka ur en fejkad kokosnöt. Tonga Room, i botten av The Fairmont Hotel, San Francisco.
   Här, på andra sidan jorden, var farfar.
   Här, på samma plats, är jag.

Vi började kvällen på Colibrí. Vi började kvällen med för starka drinkar och samtal om sex. Vi började kvällen med bekännelser om snedfyllor för länge sedan – långt, långt bort.
   Efter skratt och smaksensationer gick vi upp för en av stadens backar. Sikte på krönet. Nob Hill. Vi gick förbi klubbarna: bögarnas, strippornas, herrarnas. Återigen förbi de hemlösa, knarkarna och de polerade limousinerna.

För ett par år sedan hittade vi i familjen en låda som farfar aldrig nämnt. Kanske inte heller gömt. Men det var som om den aldrig hade funnits, när den väl plockades fram. Om den skrev jag tidigare: ”lådan med fotografier på packis, palmer, minareter och hamninlopp. Den med tändsticksaskarna från San Pedro, Long Beach och Medina. Den med brevet om vännen Conrads död på en båt från Rotterdam.” Vad jag då inte skrev om var tändsticksasken från Tonga Room. När jag strax innan vår resa fick reda på att baren fortfarande existerade, var valet att besöka den självklart.
   Mellan skratten berättar servitrisen dess historia. Hur den omvandlades från en simhall – the Fairmont Terrace Plunge – till Tonga Room år 1945. Hur den vid andra världskrigets slut för sjömän inom marinen blev en romantiserad bild om den där märkliga platsen långt borta på oceanen, där de utkämpade ett krig alldeles nyss.
   Längtan hem efter borta. När hemma inte längre är hemma. När borta inte längre finns.
   Vi sänker margaritas, daiquiris, pipelines och ”the Bora Bora Horror”. Ser ett företag ladda upp inför morgondagens konferens. Tafsande händer bland personalen. Krystade skratt. Dans mot skrev.
   Vi snurrar på drinkarnas paraplyer. Tar ett gäng tändsticksaskar.
   Går.

Senare glider tre svenska pojkar in på Louie’s Diner, där backen precis har börjat lägga sig. Fyra tjejer i åldern av high school, med en attityd som viskar ”I don’t give a fuck” sitter tre respektive en på sidan av det flottblanka bordet. James Dean är uppspikad på väggen. Personalen gnabbas. Öppet kök. Fastskruvade stolar längs disken bredvid kassan. Stekos och bryggkaffe. Pop i högtalarna. Archies. Supremes. Bruce Channel. Genom lokalen tankar om dirty dancing. Genom lokalen funderingar om alla romaner som suttit här, skrivits här. Alla nu undangömda manus.
   Radernas förbannelse.

Morgonen efter gör vi vårt bästa för att åka tidigt. Den vita jeepen far som Steve McQueens Mustang. Nästan. Vi kör en omväg och stannar strax under molnen vid Golden Gate. Försöker i sinnena sammanfatta vad vi upplevt under de senaste dagarna. Hur allt började med kaos, när vi trodde oss ha två timmar kvar till hotellet och vi råkade köra fel i Oakland – ungefär precis där Tig förlorade sin dotter. Jag svor så att vi fick lov att veva ner fönstren på bilen för att vädra öronen, men så plötsligt – bara någon minut senare var vi på Oakland Bay Bridge med hela San Francisco framför oss i diset och den sjunkande solen. Golden Gate inbäddad i moln och dimma. Alcatraz, förvånansvärt nära land.
   Jag har aldrig kört fel så bra förut.
   Under våra dygn i staden försökte vi uppleva hamnen och beatnikrelikerna i form av City Lights, Vesuvio och Café Trieste. Vi var i homomeckat Castro och vi rörde oss bland övervintrade hippies i Haight Ashbury, berusade oss med främlingar på krogen, spelade biljard med några svenskar, drack whisky på rummet, jag tog morfin och sov som en kratta.

När vi for över det sista fundamentet på Golden Gate berättade Kalle om en dokumentär han sett om antalet självmord som varje år utspelar sig från brons räcken. Han berättade om svindlande antal. Han berättade hur byggnationen hela tiden står under bevakning. Han berättade hur vissa trots det lyckades, men också om en man som överlevde och hur han hade ångrat sig i fallet.
   Jag undrar hur lång tid det tar att nå vattenytan från mitten av bron.
   Vi gick ut en bit. Såg en delfin och en båt transporterande sopor och skit. Vi såg staden torna upp sig. Vi såg varandra. Och vi såg tre pelikaner flyga tillsammans över sundet.

Nästa stopp blev Muir Woods. Träden enorma. Hämtade från urtiden. Sequoia. Redwood. Det täta, gröna. Mossan. Ormbunkarna som fick mig att tänka på stugan på landet. Kanske tänkte farfar samma sak. Han var här. Det finns ett svartvitt fotografi där han står vid en stam. Han ser lycklig ut. Som att han lever. På riktigt.
   Vi börjar gå. In i skogen. In i djupet. Passerar knotiga rötter, tillräckligt stora för människor att bo under. Tänker för ett ögonblick att det kanske är så här det kommer att se ut. Tänker att jag borde läsa på mer, lära mig mer om vad som kan och inte kan ätas i skogen, om jag nu vaknar upp under den där granen någon gång.
   Vi stannar vid en skylt och läser om något som kallas familjecirklar. Om hur det för hundratals år sedan, på just den här plätten, bara stod ett träd innan en skogsbrand förstörde. Men branden dödade inte. Fortfarande står en sotad stam kvar. Trädet levde vidare under marken genom sitt rotsystem. Ur dessa rötter växte nya träd upp, i en cirkel runt det brända.

Det dröjer inte länge innan vi är vilse, trots karta och markerad led. Återigen sätter jag av i en väldig fart, före de andra. Tystnaden tar vid efter bara några meter. Naturen bromsar ljuden stumma.
   Absorberar.
   Slukar.
   Ensamhet efter varje kurva. Men också trygghet. Ingenting skrämmer mig i skogen. Det är här jag hör hemma.
   Ställer mig i en solstråle. Väntar. Ser frökapslar fara iväg i skenet. Spindelväv i motljuset. Ser vännerna komma tillbaka. Möter dem på stigen.

Vi lämnade skogarna. Lämnade San Francisco. José Gonzalez sjöng om hjärtslag och innan dagen var slut såg vi återigen tre pelikaner flyga tillsammans längs kusten – på väg bort, eller alldeles hem.



Nu går det att beställa "I kroppen min - resan mot livets slut och alltings början" via den här sidan hos Adlibris.

56 kommentarer:

  1. Fint inlägg. Men när du varit där så länge borde du faktiskt lära dig att stava till San Francisco!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tänk att det alltid är anonyma personer som ska kommentera så här. Glad påsk på dig!

      Radera
    2. Att du ens orkar skriva ett inlägg för att påpeka ett stavfel. Pms eller bara på dåligt humör?

      Radera
    3. Eftersom jag styrs av manliga hormorner har jag sällan PMS....

      Radera
    4. Hjälp.....nu stavade jag fel.....skyller på humöret....

      Radera
    5. Kära anonym har du Inge större problem,vad betyder ett stavfel!! /Izza.

      Radera
    6. Art is the best way to say Fuck you to reality. Konstnärer får stava hur de behagar./r

      Radera
  2. Det går inte att inte bli berörd av dina ord Kristian.. Det ska bli en ära att få ha din bok i bokhyllan.

    SvaraRadera
  3. Boken är beställd <3

    SvaraRadera
  4. Hej kära du! Vet du hur rädd jag blir när du inte skrivit på några dagar och hur himla glad jag blir när du skriver igen?!Fan vilket liv du lever men du ska vara stolt över allt du gjort/gör/ska göra! Boken är nu beställd och den ska jag ha när jag behöver inspiration, fighting spirit och kärlek =) Mina varmaste hälsningar till dig som vi inte kan glömma!/ Erika

    SvaraRadera
  5. Tänk va härligt Kristian att du orkat, trots din cancer, göra denna underbara resa tillsammans med dina bästa vänner! Gläds verkligen med dig! Jag följer allt du skriver, du är en fantastisk skribent. Varm kram fr en mormor i småland

    SvaraRadera
  6. Boken är beställd!

    SvaraRadera
  7. Marie louice29 mars 2013 14:42

    Boken är beställd . Håller med om att det kommer att få va en ära att ha den i bokhyllan . Ditt liv berör mej så mycket på alla punkter ,Du har hjälpt mej att se på saker på ett annat sätt. Att få vara frisk är det enda som verkligen betyder något .Allt annat är egentligen inte så viktigt . Tack för att jag fått upp ögonen ,Önskar verkligen att man kunde göra något för dej ..Kram Kram

    SvaraRadera
  8. Boken beställdes för länge sedan. Jag längtar tills jag får den i mina händer. Sköt om dig. N.B

    SvaraRadera
  9. Åh!
    Som jag har väntat på din bok. Beställd är den självklart. Ser verkligen fram emot dess ankomst i April.

    Åh igen!
    Som jag hade älskat att få göra samma resa (eller åtminstone en liknande) som du, over there. Kanske den blir av med tiden för min del förresten.

    Och Åh, en gång till!
    Som du skriver men det har jag alltid skrivit här förstås.

    Ett Åh till!
    Vilka underbara foton.

    Lika härligt varje gång det finns ett nytt inlägg att läsa i din blogg.

    Varma hälsningar från Nina

    SvaraRadera
  10. Idag har jag beställt din bok.
    När jag får den ska jag försöka läsa sakta, sakta s att orden räcker länge.

    Jag kan behöva läsa din bok för jag har förmågan att gnälla och se det mesta i svart ibland. Då är det bra att läsa dina vackra eftertänksamma ord, för att på så sätt uppskatta det man har.
    För det är något jag gör mer nu sen jag började läsa din blogg. Jag är mer tacksam för det lilla nu än jag var tidigare.
    Tack för det fina, fina Kristian.

    Varma påskhälsningar /Tina

    SvaraRadera
  11. Böckerna (5st) är beställda. Jag behåller en själv och sedan ger jag en till var och en av mina barn.
    Jag hoppas att de läser och slukar och lär sej om livet av dej.

    Varma kramar.
    Ps. Underbart att du får uppleva resan med de dina.

    SvaraRadera
  12. Blir glad av läsa hur mycket ni är med om.
    Fina bilder.
    Jag hoppas att någon magisk fe nuddade dig med sitt
    förtrollade spö när du stod där i solstrålen i skogen.
    Kram/Åsa

    SvaraRadera
  13. ♥♥♥
    En farmor

    SvaraRadera
  14. Älskar dina ord och dina bilder!
    Hade du inte skrivit att det var tre pelikaner så kunde man, eller i alla fall jag, tro att det var vita golvbrädor med tre svarta prickar på. Motivet finns i betraktarens ögon.
    Det är väldigt längesedan jag var i San Francisco och fick uppleva denna hisnande stad. I just love it!
    Boken är beställd sedan länge!
    Kram!

    SvaraRadera
  15. Kristian du och dina vänner och en resa som vi genom dig får vara med om! Underbart tycker Anna.

    SvaraRadera
  16. Är så otroligt glad för din skull att du fick göra den här resan. Ser, som vanligt, fram emot varje inlägg, varje livstecken. Självklart har jag beställt boken och jag kommer att vårda den ömt. Hoppas att du får uppleva glädjen av att hålla den i handen och lyckan av att bläddra i den för första gången. Det är inte alla som får lämna ett sånt arv efter sig. Respekt!
    Många styrkekramar.
    Elin Magnusson, Borlänge

    SvaraRadera
  17. Den staden, bron, den kusten, sälarna, de branta klipporna, motellen... Allt är fantastiskt och nu vill jag bara åka tillbaka!
    Så fint att du kunde göra den här resan med dina vänner.
    Ska köpa boken.
    Anna

    SvaraRadera
  18. <3<3<3<3<3<3<3

    SvaraRadera
  19. K,

    Ibland maste man ga vilse for att hitta ratt.

    Stor kram,

    L

    SvaraRadera
  20. Man hoppar från Old Iron Horse, säger "jag är inte rädd, jag kan flyga", flyger över Fly Over States och landar på Brooklyn Bridge,.snyggt jobbat K, fortsätt med att ge djävulen The Finger.

    SvaraRadera
  21. Va kul att läsa om din resa för jag ska åka till LA o San Francisco i oktober! Har börjat studera kartan o läsa lite om städerna så därför är det kul att läsa när du skriver om det när man känner igen lite! Hoppas du skriver mer om det! Alltid roligt att höra andras upplevelser! Kram Emma

    SvaraRadera
  22. Beställde din bok i kväll Kristian. Jag hoppas dina livstecken ska fortsätta visa sig och visa sig och åter visa sig. Kram, Oskar

    SvaraRadera
  23. Alla goda tankar till dig! Alltid!

    SvaraRadera
  24. Underbart. Beställt. Väntar.

    SvaraRadera
  25. Älskade din lilla SOA referens. Boken e' beställd.
    Ge mitt älskade Californien en kram.
    Hoppas du har det fint på on the road, det låter som det och det är bra!
    Det var allt för nu,
    kram
    LMI

    SvaraRadera
  26. Finaste Kristian! Ännu en gång beskriver du så fint om din resa. Fina bilder från naturen och solen som värmer dig. Jag ser fram emot att läsa din fina bok som jag redan har beställt. All kraft och styrka till dig. / Kramar Marianne

    SvaraRadera
  27. Är så glad att du får uppleva USA! Jag har varit på de flesta platser du beskriver, även Tonga Room. Vill minnas att vi var tre mycket bakfulla svenskar som satt och sippade på enorma kokosdrinkar och tjurade över de sju dollar man fick betala i cover charge för spektaklet (cover-bandet)! Kvällen innan hade vi spenderat på en efterfest någonstans i Berkeley efter att ha tutat i ett par amerikaner att vi var ett band på turné. De var helt övertygade om att vi skulle slå igenom stort... Jag hoppas ni gjorde detsamma.

    Beställde boken i februari redan. Är så glad att du kommer vara med när den släpps. Är så glad att du fortfarande orkar skriva! <3

    SvaraRadera
  28. Berättelsen om din resa är fantastisk!

    SvaraRadera
  29. Beställde din bok ❤

    SvaraRadera
  30. Vad mycket intressant och spännande ni tre kompisar. fått vara med om och du har en sån förmåga att ta till dig allt med alla dina sinnen.

    Och förmedla vidare till oss.
    Tack! /alice

    SvaraRadera
  31. Boken är beställd. Spännade.
    Kram /Lotta

    SvaraRadera
  32. Boken kommer att vara i min ägo - men absolut inte än på länge.
    Underbara vänner du har Kristian.
    Tankar o kramar från mig till dig.

    Vilka stoooora bekymmer en del har i livet - om hur saker och ting stavas etc etc. Fy sjutton för sådana petitesser i detta sammanhang. Gunsan

    SvaraRadera
  33. ❤ Kristian fina du,

    Så långt borta men ändå så ”hemma” ….
    I skogen där tystnaden och stillheten råder, utestängs städernas puls och neonljuset bleknar.
    Uppbyggda ”fantasivärldar” är som bortblåsta och naturens så starka kraft gör sig påmind.
    Stilla, stilla kommer ljuset mellan träden, får ormbunkarna, mossan att skimra, tiden stannar av ett slag och den magiska stillheten gör sitt inträde.

    Någon gång i framtiden hittas ytterligare en bortglömd låda med bl.a. tändsticksaskar från Tonga Room. Denna låda med dess innehåll kommer att ”väcka” en nyfikenhet och beröra som din farfars låda, likt ”familjecirklarna” som överlevde skogsbranden för länge sedan.

    TACK för att jag får ”följa med” på din resa.

    All respekt och kärlek till dig, Kristian och ”dina hjärtas slag”.

    Kram fina du ❤ med din fina familj o dina underbara vänner
    Maggie (Örebro)

    SvaraRadera
  34. Forsätt njuta och sug in varje andetag.
    för när sista andetaget tas, så vill jag inte ha några tänk om.

    njut och tack för att du delar med dig av ditt liv. allt för få som gör det, vi är så förbannat svenska av oss.
    skam om vi inte lever som alla andra gör.

    kram i massor.

    SvaraRadera
  35. Fantastiskt skildrat. Tack för att vi får följa med på resan.

    SvaraRadera
  36. Älskade Kristian! TACK för att vi får ta del av dina magiska ord, det känns som ett priliegium att få vara en av dina läsare. Den vänskap som du och dina vänner har är något väldigt unikt och jag är glad över att ni fick möjlighet att även göra USA-resan tillsammans.
    Jag längtar självklart efter din bok och jag ska läsa den långsamt så att den inte tar slut för fort. Tror du att du kommer till Peace and Love Café och signerar din bok? Det skulle betyda mycket för mig....
    All kärlek och respekt till dig, Kristian Gidlund.

    SvaraRadera
  37. Tack för att vi får följa med på din resa. Boken är nu beställd, väntar med spänning tills den landar i mina händer :)
    Kram /Jeanette

    SvaraRadera
  38. Du. Du är påtaglig, vet du det? På alla sätt. Jag tänker på dig ofta, som en person jag känner. Som någon jag träffat. Någon som jag. Dina ord etsar sig fast, slingrar sig runt mig, tränger in i huden. Fastnar i medvetandet och det undermedvetna. Tar plats, rotar sig. Förökar sig. Jag känner igen tankegångarna du delger, några av dem har jag själv upplevt, även om vi inte suttit i samma båt. Men vi har båda blickat mot horisonten; vad finns där? Där någonting tar slut, tar någonting nytt vid. Det är logiskt. Enkel matematik. Var båten strandar beror på vart du styr den och vart vågorna bär den. Och det är vägen dit, i din eka ute på havet, som fascinerar mig. Hur du strider mot stormen. Härdar solen. Ror målmedvetet. Och hur du beskriver resan gör mig mållös. Det gör dig verklig. Stark och för oss en hjälte och förebild. Om du skall signera böcker eller dylikt, framför detta. Det skulle för mig vara en ära att träffa den människa som radikalt ökat min lust att utnyttja livet till fullo.

    Med all respekt och kärlek.
    Martina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Torsdagen den 18 april kl. 19:00, kommer Kristian till Akademikerbokhandeln i Stockholm, för intervju och signering av sin bok!

      Kram

      Radera
    2. Hoppas du inte skämtar./r

      Radera
    3. Nej, det var det absolut sista jag skulle skämta om. Så grattis alla Stockholmsbor!

      Radera
    4. Min dag blev helt plötsligt underbar. Tack.

      Radera
  39. Din bok ligger på 3:e plats bland de mest populära denna vecka på Adlibris!
    //Helena på Åsen

    SvaraRadera
  40. Tjena mannen!
    Riskerande att återigen få på moppen av medmänniskor här på din egna ordrika mark, citerar j James Crumley.
    Och varför skulle det inte vara "tillåtet" att tipsa om böcker, skivor,texter, platser - whatnot här när du själv så generöst berikar oss läsare så ofantligt gott med dina kärlekar i så måtto och sänder oss så många länkar till musik och texter?
    Och länken till ditt levande!
    Inga "tack" räcker till.
    Men vi tror eller hoppas att du läser.


    Vi är ju många som samsas här, sluter upp på våra olika vis runt en för för de flesta av oss okänd medmänniska - vilken lär oss ofantligt mycket om oss själva på för oss alla specifika vis.
    Å alla som inte hittat James Crumley - i mitt tycke å om ni har det temperamentet...vad har ni inte att se fram emot:)Yep!
    Så - återigen:
    (Å Kristian, - om du ännu ej har läst ham - mayhap flinar du lite gosnett åt texten nedan. Eller inte):)
    Den bör givet läsas i sin specifika kontext.


    Att j valt ut just dessa rader är en hommage till er båda - ord är organiska å kanske ngn här (på den oändliga obegripligt nakna barmark Kristian valt att befolka med sig själv och sina innersta tankar/ord/känslor et cetera...) blir lockad att läsa. Or not.
    Så- från en liten medmänniska som åsse sett California, en del av "Den Stora Demokratin I Väster..."


    "Son, never trust a man who doesn´t drink because he´s probably a selfrighteous sort, a man who thinks he knows right from wrong all the time.Some of them are good men, but in the name of goodness, they cause most of the suffering in the world.
    They´re the judges, the meddlers. And, son, never trust a man who drinks but refuses to get drunk.
    They´re usually afraid of something deep down inside, either that they´re a coward or a fool or mean and violent.
    You can´t trust a man who´s afraid of himself.
    But sometimes, son, you can trust a man who occasionally kneels before a toilet. The chances are that he is learning something about humility and his natural human foolishness, about how to survive himself. It´s damned hard for a man to take himself too seriously when he´s heaving his guts inyo a dirty toilet bowl."

    Ur en annan av J.C:s books, en PI på fruktlös jakt efter en märklig man:

    "When I finally caught up with Abraham Trahearne , he was drinking beer with an alcoholic bulldog named Fireball Roberts in a ramshackle joint just outside of Sonoma, California, drinking the heart right out of a fine spring afternoon."

    Alluderingarna till sprit och kräkningar har inget med the booze itself att göra, som kanske några tror.
    Och är ljusår ifrån den ohygglighet som kommer ur sjukdom. Om det nu behöver sägas.
    Ack, hur j ursäktar mig - må väl alla medläsare. Må allrabäst så väl som det går Kristian. Du har SÅ många bakom och i dig tack vare din råa styrka - att med- dela judt dina steg på den knaggliga väg vi alla har att gå.
    All kärlek j kan ge i mina tankar.
    "Från en till en annan" som Hylander sjöng.



    SvaraRadera
  41. Äntligen kommer boken har förhandsbokat den. Fortsätt kämpa massor med kramar// M

    SvaraRadera