fredag 5 april 2013

Mellan Brooklyn och Borlänge


När vi ramlar ut från Pastis i Meat Packing District brister jag ut i sång. Projektledaren för filminspelningen på andra sidan gatan spänner ögonen i mig. Ber mig dra igen kakhålet. Jag ler och avslutar strofen. Ett enda ont ord om dig, har alltid fått mig upp i ringen.
   Vi kastar oss in i en taxi – glömmer dessvärre skrika follow that car – men fortsätter in i natten, högljutt sjungande om hur vi aldrig nekat oss det ena eller andra, om hur vi levat livet tills vi krossades en dag, men blir sakralt tysta i Strangers.
   We are not two, we are one.
   Katastrofen är vår tillsammans. Hur man än vrider och vänder på det.

Äventyret har fortsatt till New York och Bjurman lotsar med luttrad hand mellan barer och restauranger, butiker och fulkulturella sevärdheter. Precis som vi vill ha det.

Under vårt första dygn på östkusten hinner vi med att bli bjudna på hockey av dalahjälten Johan Hedberg. Vi hinner se honom glänsa så att hans Devils besegrar Flyers. Hinner vråla från läktaren och bli misstagna för bindgalna tjecker. Vi hinner informera jänkarna om att så inte är fallet innan vi fortsätter tillbaka över Hudson river där vi sänker den ena cajun martinin efter den andra på Jones – en från gatan anspråkslös sylta där menyn finns målad på väggen, där jukeboxen är laddad med Little Richard, där bartendern har den goda smaken att spela Flying Burrito Brothers när han ser min tröja med Gram Parsons, där jag och Kalle hinner gråta i varandras famn i ett grepp som säger: jag kommer aldrig att släppa dig.
   Senare framför vi en drucken, nästintill förgiftad, version av It makes no difference på Manitoba’s – där bartendern med getingmidja och serietidningsbyst slänger sig med hun och darlin’ – innan jag lägger mig raklång på bardisken för att avrunda natten.
   Ungefär så fortsätter det. Vi har bestämt oss för att blåsa topplocken i New York. Och så blir det.
   Vi hinner skratta och gråta. Vi hinner förbanna livet och hylla detsamma.
   Vi kastar oss handlöst mot sopsäckarna utanför Wollensky’s Grill. Patrik Sjöberg hade blivit imponerad. Han hade velat vara med.
   Vi hinner bli hotade med vräkning från hotellet i Chinatown om vi inte lugnar ner oss. Vi hinner därefter halvt spräcka min skalle efter att jag som en projektil flugit in i nattygsbordet då Fäldner – 106 kilo Forssamuskler – kastat sig från skrivbordet ner i sängen.
   Vi hinner höra städerskan rygga tillbaka med ett skräckslaget ”my God” när hon en morgon öppnar dörren till vårt rum.
   Och vi hinner vara hemma hos Bjurman, en kväll då vi ser slutet komma mot oss.

Skyskraporna glittrar. En ambulans har sirenerna på nere vid 35:e. Broarna över East river hänger i mörkret och jag hittar mig själv, stående rätt över stadens vener – den stad som jag inte trodde att jag skulle få uppleva igen. Ser bilarnas lyktor reflekteras diagonalt mot höghusen. Ser alla lägenheter. Alla liv. Ser någon gå igenom ett hem hundratals meter ifrån mig. Undrar vad han eller hon drömmer om. Om personen känner livets höga.
   Stereon spelar två versioner av Downtown train och jag undrar hur många snedtrippar, fyllor, slagsmål, kyssar, orgasmer, tårar och smekningar som händer framför mig på Manhattan just i samma ögonblick.
   Stereon fortsätter. Hank Williams, Lost highway. Willie Nelson, Blue eyes crying in the rain. Thin Lizzy, Running back.
   Jag har låtsats fly och jag har låtsats lyckas. Resan närmar sig sitt slut och hemma väntar en annan verklighet. Undersökningar och provresultat. Besked om liv. Besked om död. Är det nu jag åker hem för att ta slut, undrar jag stilla och Tom Waits sjunger om de där händelserna i kvarteret.
   Nätterna i Amerika har kommit fram till den sista.


Nu går det att beställa "I kroppen min - resan mot livets slut och alltings början" via den här sidan hos Adlibris.

93 kommentarer:

  1. Alla goda tankar till dig!

    SvaraRadera
  2. Tänker på dig ofta och berörs så av dina texter!

    SvaraRadera
  3. Tack Kristian för en alldeles fantastisk skildring av er resa. Och tack för att du så generöst delar med dig. Många kramar. Karin

    SvaraRadera
  4. Tack, stort tack för att du delar! Evert step you take I Will be With you
    /Christina

    SvaraRadera
  5. Ändå så härligt i allt elände att du kom iväg på resan och verkar ha levt livet under tiden!:)
    Kramar i massor!

    SvaraRadera
  6. Min fjortonåriga dotter brukar säga att ska man göra något, ska man göra det som en BOSS. Annars är det ingen idé.

    Och den här USA-resan har du sannerligen genomfört som en riktig boss. :-)

    SvaraRadera
  7. Åh Kristian! Vad säger man....
    Massor av kramar//Roxsanna

    SvaraRadera
  8. Du och dina vänner är helt otroliga!! Att orka/våga leva livet fullt ut i 180, trots det ofattbara du går och bär på! All respekt till dej Kristian, och dina vänner <3 Jag önskar att jag hade hälften av det mod ni besitter!
    Fantastiskt att resan blev av! Många Kramar <3 / från en annan tant

    SvaraRadera
  9. Önskar att jag kunde vara som du är nu när det blir dags för mig att känna flåset i nacken av min sista tid i detta livet.

    Wow!
    Det du beskriver är som taget ur en äkta Hollywoodfilm. Tanken slår mig precis att kanske någon kreativ producent och regissör kommer göra film av din blogg och bok.
    Hoppas! Hoppas!

    P.S.Fattar inte att jag av någon mystisk anledning lyckades avbeställa din bok, häromdagen på AdLibris. Som tur var loggade jag in där idag igen och upptäckte detta faktum. Grrr! Har beställt igen så klart! D.S.

    Du är fantastisk och underbar Kristian.
    Du ger så mycket av dig själv till oss andra.

    Varma hälsningar från Nina

    SvaraRadera
  10. Skriv snart igen..

    SvaraRadera
  11. Jag ville skriva något till dig Kristian som tack för att du ger av dig själv. Men vad jag än skriver känns mina ord löjliga i jämförelse med dina.

    Kramar till dig

    SvaraRadera
  12. Du har så fina vänner Kristian! Jag hoppas att alla får chansen att hitta så fina vänner som du har! Ska beställa din bok som ett minne och ett sätt att hedra dig för den starka människa du är. Jag kommer läsa den när jag behöver hopp, kanske låna ut den till någon för att den personen ska förstå den lycka man inte alltid ser i livet. Det känns som att jag känner dig, även om jag är rätt säker på att det finns så mycket mer än det som du berättar för oss.
    Du är vacker Kristian, du har en vacker personlighet, en vacker själ. Du ger mig styrka, glädje och hopp, ett hopp om mänskligheten, om att allt inte är så ytligt som det kan kännas när man närmar sig 17. Jag har sagt det förut men än en gång, tack!

    SvaraRadera
  13. Oj, New york. Fantastiskt livgivande. Min första gång i stan var i oktober 2012 när jag åkte till New York enbart i syfte att gå på Barbra Streisand´s konsert "Back to Brooklyn" i Brooklyn, New York. Den bästa konsert jag varit på i mitt liv. 4 timmar med Ms Streisand. Hon kör nu en konsert i Europa och jag kan bara rekommendera alla och särskilt dig Kristian, att köp biljetter och bevista något av det bästa du kan få i musik idag! Trots att det kostar är det värt varje krona.

    Anna-Karin

    SvaraRadera
  14. Välkommen hem Kristian

    SvaraRadera
  15. Du är Människa med stort M.
    Du lever Livet med stort L.
    Jag är säker på att du kommer uppleva Lyckan och Vissheten på den plats du kommer till sedan.
    Vi kanske ses där.
    (Om detta livet snart är slut så kan jag inte komma på ett bättre sätt att runda av det med än ett riktigt sjöslag i NYC med de man älskar)
    Hoppas den tid som är kvar blir som Du vill ha den, utan allt för mycket smärta.
    Med kärlek/Kalle

    SvaraRadera
  16. ❤Finner inga ord❤

    SvaraRadera
  17. Kristian, dina beskrivningar ger en insikt och berör på djupet, jag är tagen av ditt mod och din livsglädje mitt i eländet i kroppen din...önskar bara att du hänger i ett tag till och låter oss läsare följa dig, fantastiska skribent och människa. Ser fram emot nästa inlägg från dig - ha en fin helg <3

    SvaraRadera
  18. Din blogg har blivit en bok, din USA-resa borde bli en film. Den har alla ingredienser för ett mästerverk. kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åhhh jag håller verkligen med. Vilken underbar film det skulle kunna bli av denna resa. Helt fantastisk . / Pia

      Radera
  19. Lysande!!! Man är där med dig (er). Underbart komplement till Bjurmans krönika häromdagen. Hoppas vi ses den 18:e
    kram
    Victoria

    SvaraRadera
  20. Vad härligt att resan blev av.och så underbart att du lever livet fullt ut så gott du kan. jag har fått lära mej det idag,att försöka leva med sin cancer och hoppas man blir kvitt den,men annars ta varje dag för vad den är.
    Kämpa på
    styrke kramar

    SvaraRadera
  21. K,

    You are a man in the making. Stor och liten pa en och samma gang. Tack for att du delar med dig.

    Kram,

    L

    SvaraRadera
  22. Jävlar vilka fina vänner du har. Och party, party!

    SvaraRadera
  23. Kram till dig som så generöst delar med dig!!! Önskar dig allt gott!!

    SvaraRadera
  24. Skrattar, medan tårarna rinner. Så vackert.
    All kärlek till dig Kristian <3
    // Karin

    SvaraRadera
  25. Bjurman. Bra du tog dig dit! Kram

    SvaraRadera
  26. Vilket äventyr ni varit med om.
    Ta med dig känslan hem och håll den kvar.
    Nära ditt hjärta.
    Känslan man har i ett äventyr.
    Kram/Åsa

    SvaraRadera
  27. Okej bejbi. Och hur är det nu då? På riktigt. I verkligheten?

    Elisabeth

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bra och relevant fråga. Kan vi kanske hoppas på ett tillfrisknande. Kristian verkar trots allt orka med en hel del, vilket gläder mig mycket.

      Lars Nilsson, Brunflo

      Radera
  28. Härligt äventyr :) hoppas på svar att tumörerna inte växer utan krymper hoppas hoppas hoppas du besegrar detta monster... massor med varma stöttande kramar //M

    SvaraRadera
  29. nu kanske du är frisk,tack vare denna underbara res

    SvaraRadera
  30. Jag är så himla skit-glad att läsa om den här Amerika resan,Du är lycklig and I love it!!
    Lev ditt liv som du har kvar precis som du vill, rök på, drick sprit, älska i överflöd, gråt, linda in dig i ljuv musik, häng med dina älskade vänner och framförallt Gör vad DU vill!
    Det underbara är att man kan skita blankt i alla förstå-sig-påare nu och föralltid!

    I slutändan är den enda man måste vara 100% ärlig mot enbart sig själv kristian!

    Kärlek❤
    Anki

    SvaraRadera
  31. Du skriver så vackert att jag får gåshud. Tack för att du delar med dig.

    SvaraRadera
  32. Gidlund och Bjurman, Borlänge's finest. Jag är så glad att ni verkar ha haft den bästa av tider tillsammans!

    SvaraRadera
  33. Fan vad bra du skriver....
    Hoppas på det bästa för dig!
    Kram

    SvaraRadera
  34. Välkommen tillbaka till Sverige Kristian.
    Tyvärr är det så, oavsett hur länge man flyr från verkligheten, så kommer den ikapp en.

    Men jag är glad att du har kunnat genomföra denna fantastiska resa med dina fantastiska vänner där du har fått vila från behandlingarna, hämtat nya krafter och fått ännu en dröm uppfyllt. Synd att du glömde ropa "follow that car" hahaha.

    Nästa dröm som jag hoppas blir uppfyllt är att du får egna barn i detta livet. Lycka till med undersökningar och behandlingar. Jag håller tummarna för att det skall gå bra. N.B

    SvaraRadera
  35. Oj vad jag känner att jag vill vara där. Jag vill också bort för en stund, leva rakt ut. Måste ta tag i det nu. Har inte råd att slösa fler dagar. Puss på dig!

    SvaraRadera
  36. Som vi alla har sagt hundra tusen gånger vid det här laget: Du skriver så bra. Man är med, man är där. Vi känner och upplever, gråter och skrattar. Vi kan bara säga tack för att vi får vara med på resan. Tack för att du ger oss det, ger så mycket av dig själv.
    Kram Carina

    SvaraRadera
  37. Ni tog verkligen ut det mesta av denna fantastiska resa när den började närma sig sitt slut. Jag säger som städerskan: "My God".

    /alice

    SvaraRadera
  38. Fy fan va glad jag är över att jag fått följa med er på den fantastiska resan ni gjort. Rock'nRoll!! det kändes verkligen som jag var där på riktigt. Tack för att du delar med dig av din resa, du underbara man!! Helt otroligt! Styrkekramar till dig vackra Kristian / Pia

    SvaraRadera
  39. tycker otroligt synd om dig som måste utkämpa cancerkampen men jag tycker nog att din blogg blivit väldigt flummig. Inget konkret liksom, vad händer, hur går det för dig, framåt eller bakåt, vad tänker du konkret liksom? Bara en lång svada med ord som åtminstone jag tycker är svåra att ta till sig. HOppas ändå att din bok säljer bra för din skull.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, jag håller inte alls med. Varför älta prognoser o diagnoser och olika symptom. Det är inte vad jag vill veta som läsare. Jag gläds med det underbara Kristian trots sin sjukdom kan uppleva. DET tycker jag är livsbejakande och tror att han vill dela med sig till oss. Och att det kan hjälpa människor att bli befriande från sin egen dödsrädsla. För mig är bloggen minst av allt flummig. Sedan om och när Kristian vill berätta om sjukdomen och dess förlopp så följer vi bloggen lika hängivet.Då är det han som vill berätta.

      Radera
    2. Tack för de orden! Håller fullständigt med.

      Radera
    3. Ovanstående var riktat till anonym 16:55

      Radera
    4. Obotlig cancer. Kan det bli mer konkret än så?

      Radera
    5. Håller med om allt flum. Tonårskrisen har beskrivits förut. Allvaret i sjukdomen ser man inte ett spår av. Om man vill försöka läka mellan behandlingstillfällena är det sätt som beskrivs här kanske inte det lämpligaste. Förmenar inte någon att resa, men...

      Radera
    6. Kristian har fått en dödsdom. Då bestämmer han väl själv, hur han vill leva den sista tiden i livet.
      Vem är du att döma!!!

      Radera
    7. Vem är Du att döma? Ingen har dömt, det måste vara ett missförstånd, men konstruktiv kritik skadar inte. Bara för att någon är sjuk behöver man väl inte sluka allt. Vi måste väl acceptera döden lika väl som livet men vill man överleva en sjukdom måste man försöka sköta sig på ett bra sätt, annars är ju utgången given. Vill man bli tagen på allvar...., men självklart gör man som man vill. Kanske sticker huvudet i galgen lite väl i förtid.

      Radera
    8. Förmenar inte någon att resa, men...? Men vadå? Varför läsa en blogg som inte ger en något? Klarar man inte att läsa en abstrakt text så är Kristians blogg för avancerad för ert intellekt.

      Radera
    9. Så du menar att om Kristian "sköter sig" kan han kanske leva en månad längre, när den tiden kommer, vilken jag hoppas dröjer länge än.

      Radera
    10. Du, Anna, det är väl ändå inte din blogg - utan Kristians? Om du inte gillar den behöver du inte läsa den? Eller hur?

      Jag fortsätter att läsa!

      Radera
    11. Att det finns läsare som så öppet går ut med sin dumhet och respektlöshet, det är fullständigt obegripligt. Kristian har en sjukdom där man inte kan förutsäga förloppet, han lever på lånad tid, och han gör det enda rätta, tar vara på den tid han har kvar under den tid han på läkares inrådan vilar från behandling. Kan man göra mera rätt? Han visar att även i skuggan av den obevekliga dödsdomen finns det livslust och passion, intensiva upplevelser och glädje. Det är underbart att få läsa om. Inget har gett mig en större insikt om liv och död än Kristians blogg. Inget vare sig i litteraturen eller livet. Tack Kristian.

      Radera
    12. Ungdomslitteratur, äventyrsberättelse för ungdomar i rebellåldern, med en dödlig sjukdom som extra knorr, trodde man inte att det skulle handla om i den här bloggen, därför har väl många följt bloggen, i tron om att det skulle handla om något att ta del av gällande cancer. Jag slutar läsa här.

      Radera
    13. Så skönt att du slutar läsa här, när du ändå inte har förmåga att läsa Kristians blogg och förstå svärtan mellan raderna. Det finns så många andra bloggar om cancer med ett mer lättbegripligt innehåll. Där kan man också i klartext läsa om det går konkret framåt eller bakåt, som Anna efterfrågar, dvs. om bloggaren ska dö snart eller?

      Ibland önskar jag verkligen att Kristian stänger av kommentarsfunktionen för att han ska slippa läsa oförskämdheter från märkliga människor. / Marie

      Radera
    14. Det är helt fascinerande hur utlevelse provocerar. Jag läser så mycket bitterhet och kontrollbehov hos kritikerna här ovanför att det knyter sig i magen. Jag undrar om de någonsin har upplevt något liknande, som något av det Kristian beskriver från sitt liv. Dödlig sjukdom, galet lojal vänskap, galet och vansinnigt kul festande. Och vet vad det innebär - på gott och ont? Förmodligen inte.

      Förresten - vem vet vad som hjälper mot obotlig cancer? Kärlek? Glädje? Ett rus - av olika anledningar ... Skulle det inte kunna hjälpa? Va??!

      Jag har sett det här i andra bloggar. Olustiga, krävande och dömande inlägg. Vissa läsare tycker sig ha rätt att kräva en viss livvstil och något slags redovisningsplikt från bloggaren. De verkar inte förstå på vems villkor de läser ... När de känner sig besvikna och lite kränkta för att bloggaren inte beter sig sim de vill - då går de till angrepp. Vilken total brist på självinsikt.

      Ur mitt perpektiv är det ingen förlust om ni lämnar bloggen. Ni verkar ju inte ens förstå olika berättelsers karaktär och stilgrepp.

      Radera
    15. Bara en lång svada med ord..." Anna har du inte fattat att Kristian beskrivit både en yttre och en inre resa invävt i varann? Poesi är kanske för svårt? Kristian har rätt att skriva vad han vill och hur han vill. Den här bloggen är varken till för dig eller mig utan för honom och bara honom. Den är inget diskussionsforum och han har definitivt ingen redovisningsplikt. Hur kan du - och någon mer, med liknande kommentar - missunna honom att få släppa på kontrollen ett tag och få leva som om sjukdomen inte fanns? Gläds med honom istället, om han lyckades med det. Och gör som Kristian - jobba på att uppfylla dina egna drömmar istället för att tyckmycka om hur andra gör för att förverkliga sina/Åse

      Radera
    16. Kan bara hålla med dig Åse. Till er som er missnöjda med hur K:s agerande och bloggande - skapa era liv och de bloggar med de former och innehåll ni ser önskvärda. Då blir ni tillfredsställda. / Maria

      Radera
    17. Så otroligt sorgligt av dessa människor som inte har förmågan att ta till dig Kristian kamp och den sköra tråd han livet sitt liv.Trots detta så bejakar han dina innersta känslor och önskningar.
      Det är rent ut sagt avskyvärt att ni ni vet vilka ni är har en så starkt rotad missunnsamhet och avundsjuka på Kristians driv att få .uppleva Kärlek vänner och Livets goda.

      Det vore på sin plats att be om utmärkt iaf och börja leva själva så slipper ni dö bittra.

      Go for it Kristian!
      Kärlek och respekt till hur fullt lever Ditt Liv!

      Madeleine Vasastan

      Radera
    18. Jag får en känsla av att Anna är en av de där pojkarna som aldrig läst en bok... Noll koll på gestaltning av Den inre resan.

      Radera
  40. Jag håller med dig lite, men jag tror att Kristian vill fokusera på livet istället för på sjukdomen. Det är väl en bra inställning?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kristian skriver NÄR HUR och VAD han vill.
      Respekt!

      Radera
    2. Respekt är inte heller att skrika på denna blogg.

      Radera
    3. Respekt borde vara ett ledord.
      Har mycket svårt att förstå hur
      man här kan ta sig rätten att recensera
      ett liv/en död.
      Lyssna och försök att förstå
      så kanske var och en kan få nya insikter.
      /Annelie

      Radera
  41. Finaste Kristian! Du och dina bästa vänner gör en fantastisk resa tillsammans. Tack för att du berättar och skickar så fina bilder både från naturen och från skyskrapornas glitter där allas liv pågår på olika sätt. Det väcker mycket känslor och tankar. När du berättar hur din vän och du gråter i varandras famn då börjar tårarna rinna. Att du ska få ett glädjande besked på dina prover och undersökningar det önskar jag av hela mitt hjärta. Varma kramar/Marianne

    SvaraRadera
  42. Det är viktigt att fortsätta försöka fokusera på livet, tror jag. Finns livet i fingrarna, i orden så fortsätter det kanske finnas i resten av kroppen med. Och om det någonsin flyter för långt ifrån dig hoppas jag att det väljer att simma tillbaks. Utan sjukdom, men med hopp om en morgondag. Kram, Oskar

    SvaraRadera
  43. Du Lever och sätter spår som få <3

    SvaraRadera
  44. Vilken fantastisk resa du har haft är så glad för din skull❤. Susan.

    SvaraRadera
  45. Tack, Kristian.

    SvaraRadera
  46. Jag är så glad att jag har lärt känna dig Kristian, om så bara genom din blogg.

    Jag tillhör den generation för vilken det är en självklarhet att kvinnor och män har lika värde. Så kom backlashen och pinupvärderingarna.

    Bortom er ”Bukowski-wannabe”-stil klappar ena rediga mjukishjärtan.(ok Bukowski var en mjukiskille han med)

    Jag tror och hoppas att du är en källa till inspiration för många unga män.

    //Helena på Åsen

    SvaraRadera
  47. ❤ Kristian fina du,

    Härligt, så underbart Kristian att du tog dig iväg på denna resa.

    Du fick uppleva staden igen med de glittrande skyskrapornas ljus, den där många människors öden utspelar sig i och den ”stackars” städerskans uttryck ”my God” säger nog allt.

    Du har inte låtsats fly du har verkligen lyckats fly och uppleva en dröm med dina underbara vänner.

    Återigen kommer verkligen verkligheten smygande när resan nu går emot sitt slut.

    All respekt och kärlek till dig, Kristian och ”dina hjärtas slag”.

    Kram fina du ❤ med din fina familj o dina underbara vänner
    Maggie (Örebro)

    SvaraRadera
  48. Du kommer hem - för att fortsätta Kristian!
    Du är långtifrån - färdig ännu!.
    Tankar till dig från mig. Gunsan

    SvaraRadera
  49. Tack för din inspiration! Och..jag har alltid undrat varför alla säger man "flyr" bara för att man reser- fyller på, lever, uppfyller drömmar- gör själen och hjärtat starkt? Anpassningens och likriktningens flykt är väl en riktig flykt iaf...Underbart underbart underbart du gjort detta med dina vänner! Du är otrolig. Kram Liselotte

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så sant. Anpassningen och likriktningen är det som dödar medan vi lever.

      Radera
  50. Jag är kvar. Jag läser och tittar varje dag om du skrivit något nytt. Du vet inte vem jag är men jag vet så mycket om dig. Därför känner jag mig som en snyltare när jag läser här utan att skriva. Men jag tror egentligen inte att du bryr dig om att just jag har läst dina ord, idag igen.

    Stort tack för att du delar med dig. Du är fantastisk och jag önskar dig allt gott!
    Kram Caroline.

    SvaraRadera
  51. Tänker på dig ofta.. Du inspirerar med dina texter och får en att reflektera över hur man väljer att leva och ta vara på sitt liv. Jag har en önskning, att du lägger upp en spoifylista med låtar, tänk hur fint det hade varit att få sätta på din lista varje gång man läser din blogg! varma och goda kramar från norrland.

    SvaraRadera
  52. Så vemodigt levande, vackert...

    SvaraRadera
  53. Hej kära Kristian
    Hamnade här på din blogg för att jag följer och avgudar bästa Katerina Janoch. Läste om dig där i hennes senaste blogg inlägg.
    Fint skrivit av dig, din text berör verkligen. Vill och SKA läsa din bok.
    Jag håller tummar och tår för dig i din levnads kamp. Ber för dig en stilla bön. Du fixa detta, du övervinner allt det onda. Kämpar på. Jag kommer fortsätta följa dig och din blogg.

    Var rädd om dig
    Kramar Sandra.E

    SvaraRadera
  54. Är helt fantastiskt att du fått göra denna resan med dina vänner. Och helt absurt att den förmodligen inte hade blivit en bråkdel så galen och härlig om du inte hade vetat att slutet är nära...

    SvaraRadera
  55. http://blogg.tara.se/katerina-janouch/2013/04/07/vis-vacker-vardefull/

    Precis så.

    SvaraRadera
  56. http://www.oprah.com/spirit/A-New-Earth-Video-Chapter-One-Review

    SvaraRadera
  57. Så jäkla glad för din skull att du kom i väg på denna resa med dina vänner... /Anna J

    SvaraRadera
  58. vilken kille du är 72 årig fd sjuksköterska

    SvaraRadera
  59. Många många kramar

    SvaraRadera
  60. OJ...Den här var stark, så intensiv, levande, jag ryser, jag är bredvid, känner dofter, puls. Jösses pojk vad du levererar.

    SvaraRadera
  61. ♥♥♥
    En farmor

    SvaraRadera
  62. Ha ha, jag skrattar med en tår i ögat! Ett mycket bra inlägg om att leva rocknrollivet. Det har jag också gjort. Sedan blev jag sjuk. Fick barn. Ensam med barn. Rocknrollen försvann (dock aldrig ur min skivsamling;-) men livet finns kvar. Så länge det finns kvar.

    SvaraRadera