Vägen från San Francisco

Låtsasregn, blixtar och dunder. Från taket sköljer vattnet ner. Längs väggarna elektriskt skimmer. Coverbandet på den båtliknande ön i bassängen, placerad i restaurangens mitt, spelar Marvin Gaye och Stevie Wonder. Drinklistan i baren är lika lång som den svenska lagboken. Servitrisen fnittrar mellan varje ord. Efter en stund ser jag mig själv dricka ur en fejkad kokosnöt. Tonga Room, i botten av The Fairmont Hotel, San Francisco.

   Här, på andra sidan jorden, var farfar.

   Här, på samma plats, är jag.

Vi började kvällen på Colibrí. Vi började kvällen med för starka drinkar och samtal om sex. Vi började kvällen med bekännelser om snedfyllor för länge sedan – långt, långt bort.

   Efter skratt och smaksensationer gick vi upp för en av stadens backar. Sikte på krönet. Nob Hill. Vi gick förbi klubbarna: bögarnas, strippornas, herrarnas. Återigen förbi de hemlösa, knarkarna och de polerade limousinerna.

För ett par år sedan hittade vi i familjen en låda som farfar aldrig nämnt. Kanske inte heller gömt. Men det var som om den aldrig hade funnits, när den väl plockades fram. Om den skrev jag tidigare: ”lådan med fotografier på packis, palmer, minareter och hamninlopp. Den med tändsticksaskarna från San Pedro, Long Beach och Medina. Den med brevet om vännen Conrads död på en båt från Rotterdam.” Vad jag då inte skrev om var tändsticksasken från Tonga Room. När jag strax innan vår resa fick reda på att baren fortfarande existerade, var valet att besöka den självklart.

   Mellan skratten berättar servitrisen dess historia. Hur den omvandlades från en simhall – the Fairmont Terrace Plunge – till Tonga Room år 1945. Hur den vid andra världskrigets slut för sjömän inom marinen blev en romantiserad bild om den där märkliga platsen långt borta på oceanen, där de utkämpade ett krig alldeles nyss.

   Längtan hem efter borta. När hemma inte längre är hemma. När borta inte längre finns.

   Vi sänker margaritas, daiquiris, pipelines och ”the Bora Bora Horror”. Ser ett företag ladda upp inför morgondagens konferens. Tafsande händer bland personalen. Krystade skratt. Dans mot skrev.

   Vi snurrar på drinkarnas paraplyer. Tar ett gäng tändsticksaskar.

   Går.

Senare glider tre svenska pojkar in på Louie’s Diner, där backen precis har börjat lägga sig. Fyra tjejer i åldern av high school, med en attityd som viskar ”I don’t give a fuck” sitter tre respektive en på sidan av det flottblanka bordet. James Dean är uppspikad på väggen. Personalen gnabbas. Öppet kök. Fastskruvade stolar längs disken bredvid kassan. Stekos och bryggkaffe. Pop i högtalarna. Archies. Supremes. Bruce Channel. Genom lokalen tankar om dirty dancing. Genom lokalen funderingar om alla romaner som suttit här, skrivits här. Alla nu undangömda manus.

   Radernas förbannelse.

Morgonen efter gör vi vårt bästa för att åka tidigt. Den vita jeepen far som Steve McQueens Mustang. Nästan. Vi kör en omväg och stannar strax under molnen vid Golden Gate. Försöker i sinnena sammanfatta vad vi upplevt under de senaste dagarna. Hur allt började med kaos, när vi trodde oss ha två timmar kvar till hotellet och vi råkade köra fel i Oakland – ungefär precis där Tig förlorade sin dotter. Jag svor så att vi fick lov att veva ner fönstren på bilen för att vädra öronen, men så plötsligt – bara någon minut senare var vi på Oakland Bay Bridge med hela San Francisco framför oss i diset och den sjunkande solen. Golden Gate inbäddad i moln och dimma. Alcatraz, förvånansvärt nära land.

   Jag har aldrig kört fel så bra förut.

   Under våra dygn i staden försökte vi uppleva hamnen och beatnikrelikerna i form av City Lights, Vesuvio och Café Trieste. Vi var i homomeckat Castro och vi rörde oss bland övervintrade hippies i Haight Ashbury, berusade oss med främlingar på krogen, spelade biljard med några svenskar, drack whisky på rummet, jag tog morfin och sov som en kratta.

När vi for över det sista fundamentet på Golden Gate berättade Kalle om en dokumentär han sett om antalet självmord som varje år utspelar sig från brons räcken. Han berättade om svindlande antal. Han berättade hur byggnationen hela tiden står under bevakning. Han berättade hur vissa trots det lyckades, men också om en man som överlevde och hur han hade ångrat sig i fallet.

   Jag undrar hur lång tid det tar att nå vattenytan från mitten av bron.

   Vi gick ut en bit. Såg en delfin och en båt transporterande sopor och skit. Vi såg staden torna upp sig. Vi såg varandra. Och vi såg tre pelikaner flyga tillsammans över sundet.

Nästa stopp blev Muir Woods. Träden enorma. Hämtade från urtiden. Sequoia. Redwood. Det täta, gröna. Mossan. Ormbunkarna som fick mig att tänka på stugan på landet. Kanske tänkte farfar samma sak. Han var här. Det finns ett svartvitt fotografi där han står vid en stam. Han ser lycklig ut. Som att han lever. På riktigt.

   Vi börjar gå. In i skogen. In i djupet. Passerar knotiga rötter, tillräckligt stora för människor att bo under. Tänker för ett ögonblick att det kanske är så här det kommer att se ut. Tänker att jag borde läsa på mer, lära mig mer om vad som kan och inte kan ätas i skogen, om jag nu vaknar upp under den där granen någon gång.

   Vi stannar vid en skylt och läser om något som kallas familjecirklar. Om hur det för hundratals år sedan, på just den här plätten, bara stod ett träd innan en skogsbrand förstörde. Men branden dödade inte. Fortfarande står en sotad stam kvar. Trädet levde vidare under marken genom sitt rotsystem. Ur dessa rötter växte nya träd upp, i en cirkel runt det brända.

Det dröjer inte länge innan vi är vilse, trots karta och markerad led. Återigen sätter jag av i en väldig fart, före de andra. Tystnaden tar vid efter bara några meter. Naturen bromsar ljuden stumma.

   Absorberar.

   Slukar.

   Ensamhet efter varje kurva. Men också trygghet. Ingenting skrämmer mig i skogen. Det är här jag hör hemma.

   Ställer mig i en solstråle. Väntar. Ser frökapslar fara iväg i skenet. Spindelväv i motljuset. Ser vännerna komma tillbaka. Möter dem på stigen.

Vi lämnade skogarna. Lämnade San Francisco. José Gonzalez sjöng om hjärtslag och innan dagen var slut såg vi återigen tre pelikaner flyga tillsammans längs kusten – på väg bort, eller alldeles hem.

Nu går det att beställa "I kroppen min - resan mot livets slut och alltings början" via den här sidan hos Adlibris.