Vad jag alltid kommer att göra

Farsan stod med ett leende några meter innanför entrén. Hur väl jag än försökte att komma i god tid, visade sig Ringvägen återigen vara längre än väntat. Jag borde veta bättre vid det här laget.

   Det är som att gatjäveln växer för varje dag som går.

   Farsan fortsatte att le. Det smittade av sig och vi småpratade, småskrattade när vi gick rakt fram från Södersjukhusets ingång, svängde höger och fortsatte så långt det bara gick för att komma fram till mötet med onkologen. Jag bar hatten i min hand. Fattig bonddräng inför gud. Jag lade inte märke till några detaljer. Inte till vad som hände runt omkring oss. Allt som fanns var det stundande mötet. Provresultaten. Beskedet.

– Har jag gjort något fel? undrade jag efter en stund.

   – Nej, svarade onkologen försiktigt som en självklarhet.

   – Alla dessa tips driver mig till vansinne, sa jag och upprepade mig:
   – Vansinne.

   Sedan minns jag inte exakt hur hon formulerade sig, bara kontentan att jag inte kan göra någonting för att förändra prognosen.
   Prognosen som säger att den ena tumören fortsätter att vara oförändrad. Prognosen som säger att den andra tumören nu verkar ha slutat att krympa. Prognosen som säger att vi kanske måste byta cellgifter, för att det som används nu inte ger optimalt resultat. Det skulle innebära att mindre tid finns kvar. Att den här behandlingen i så fall avslutas för att aldrig mer återupptas. Ytterligare ett av de nio liven skulle strykas.

   Fungerar inte en cellgiftsbehandling avbryts den. Metoden sliter för mycket på kroppen. Dessutom är det för dyrt.

   Så fungerar det.

Leendena försvann och ersattes av motsatsen. Bakslag. Jag andades tungt. Tittade åt vänster. Såg min pappa. Tårarna. Jag minns inte när jag såg dem senast. Livet blir inte verkligare än en sådan stund.

Jag är soldaten som tog mig överlevande från platsen där ingen klarar sig. Jag är soldaten som när han trodde sig bli hemskickad bara fick höra: Son, we’re pulling you back in.

Nu väntar ett uppehåll i behandlingen. Min kropp måste få vila. Återhämta sig. Resa sig från chocken. Knocken. Förgiftningen. Från de hittills sjutton omgångarna. Hur lång pausen blir kan ingen svara på. Om drygt fem veckor kommer jag att genomgå fler undersökningar. Då får vi se om metoden ska bytas, om vi måste fortsätta på en gång eller om jag kanske kan få vara borta från striden ytterligare en stund.

   Jag vill uppleva våren stark.

Pappa och jag skiljdes åt vid södra station. Vi höll om varandra. Och jag hoppas nu att jag berättade då hur mycket jag kommer att älska honom för evigt. Jag stannade kvar utanför dörrarna, såg honom växla några ord med spärrvakten. Jag såg pappa gå fram till rulltrappan. Såg honom vända sig om, precis som jag helt övertygad visste att han skulle göra. Vi log en sista gång, vinkade. Och så såg jag honom försvinna ner där jag inte längre kunde se honom. Jag började gå, svängde av mot Högbergsgatan och lät musiken strömma ur hörlurarna. Rakt in i hjärtat.

För om jag stannar för länge, kommer jag bara att vara i er väg. Så jag kommer kanske att gå, men jag kommer att tänka på er i varje steg som jag tar.

   Skratten och tårarna bär jag med mig. Gråt inte, för jag kommer inte längre att vara den som ni behöver.

   Jag hoppas att livet kommer att vara dig vänligt. Att du får allt som du någonsin drömt om. Jag önskar dig lycka. Och jag önskar dig glädje. Men över allt detta, önskar jag dig kärlek.

   And I will always love you.

   Så är det med det.