Från syndens näste

Genom den snustorra öknen har skyltar skrikit Jesus saves och Jesus is Lord, men Kristus rynkar pannan på sitt träkors, för i Sin City busvisslar skyltarna något annat. Las Vegas. Silikonbröst och cowboyhattar. Spader ess och strippklubbar. Höga klackar, ät-tills-du-får-en-propp-bufféer, limousiner, milkshakes som kan mörda en laktosintolerant. Gratis drinkar för ännu en giv. Leenden mot dem som har dollar att bränna. Här är kasinot öppet dygnet runt. Här finns inga gränser. Här spelar skrynkliga pensionärer och kokainstinna börsmäklare från morgonens första andetag tills att solstrålarna ersätts av neonljus och stay-ups.

Från fönstret i rum 21005 på Mirage ser jag Wynn’s bronsglänsande fasad, Palazzo resa sig mot skyn som ett hedniskt tempel och den pumpande trafiken på boulevarden. Längre bort ser jag staden ta slut och ersättas av ännu mer öken. Här, i mitten av ingenstans, beslutades någon gång för länge sedan att byggas en stad där allt skulle kretsa kring roulette, tärningar och poker. Obegripligt, egentligen.

   Och vad är de ute efter, dessa människor som stirrar blint på skärmar med hjärter dam och klöver sju, som säger ”hit me” och dubblar insatsen med besparingarna – den sönderslagna spargrisen? Vad jagar de – storkovan, eller försöker de bara att tänka på något annat än de där tänkta tankarna som tynger tyngst?

Luften gick ur mig, den där tisdagen med mötet på Södersjukhuset. Min plan var att på kvällen kryssa mellan barer och berättelser och spännande beröring. För beskedet kunde ju inte vara något annat än det förra: att behandlingen fungerar och ger mig tid. Det var min naiva förhoppning och föreställning.

   Jag hade fel.

För jag hade också ett möte med någon annan ur den stabliknande styrka som numer på ett eller annat sätt hanterar min sjukdom, mitt fall: Kristian Gidlund, mapp 3169, kod turkos – övrig information: Han svarar sällan i telefon.

   Vi börjar prata om slutet – börja sluta.

   – Exakt hur det blir kan vi inte veta säkert, säger hon och lägger till:

   – Det kan bli bättre än du tror.

   Jag avbryter henne. Snurrar på fåtöljen där jag sitter i mitt hem, mitt gryt. Mitt stöd med ena foten mot bokhyllan flyttar på Stridens skönhet och sorg.

   – Jag behöver inte höra det här, säger jag. För det är inte sant. Det kommer inte att bli bättre. Det kommer att bli sämre. Jag kommer att falla sönder, mer och mer. Jag kommer att dö. Och min familj kommer att stå bredvid och se på.

   Hon ursäktar sig, men jag är inte arg. Jag fortsätter att prata.

   – Det är som att jag är ensam i en båt på ett enormt och öppet hav. Jag ser ett oväder torna upp sig vid horisonten. Det kommer mot mig. Jag kan bara knyta fast mig i relingen, ta ett ordentligt grepp om rodret, fortsätta rakt fram och hoppas på det bästa.

   Samtalet tar slut.

På kvällen tog utmattningen över mig. Gav mig huvudvärk. Stress i en slutkörd kropp. Jag kunde inte fokusera. Inte slappna av tillräckligt för att sova. Jag lämnade lägenheten. Gick genom den slumrande amfiteatern. Förbi parkeringshuset där jag åkte på skateboarden som jag fick av mina syskon. Jag fortsatte framåt, upp för backen. Såg tornet ändra färg. Till vilka minns jag inte nu.

   Baren spelade Hank Williams och mannen i svarts tolkning av If you could read my mind. Jag satt med min öl. Med mitt järn. Försökte se hård ut. Försökte dölja tårarna. Försökte låtsas att jag inte höll på att bryta ihop.

   Jag började tänka på samtalet som jag fick dagen innan. Det från Aftonbladet som berättade att min text om landet som jag lämnar blivit den mest lästa och delade av deras debattartiklar. Någonsin. Jag tänkte att jag har gjort mig själv till en dansande björn. Jag är major Tom, förlorad i sin rymdkapsel. Jag är ett extrainsatt program som får Dallas att utgå en sommardag 1989. Jag är lejonet på ängen i varje mans dimma. Men jag tänkte också att blottade känslor är det enda som spelar någon roll. Att hämma sig är det värsta man kan göra.

   Vi har bara nu.
   Med brutna naglar och blödande knogar har jag skapat en kolsvart katedral. Människor har hittat den. Sökt sig hit. Hamnat här. Vill inte gå härifrån. Här blandar jag det heliga med synd, kanske är det därför. Här är verkligheten, och den ber inte om ursäkt. Den är vacker och vidrig. Kärleksfull och obarmhärtig. Men någonstans i katedralen skjuter ljuset igenom. Genom sprickorna. Genom murbruket. Det gör det möjligt att se. Det skinande och smutsen. Uppenbarelser och vittnesmål.
   Plötsligt dök Maria och Hanna upp – de omtänksamma, de på alla sätt vackra. Jag satt ensam i baren. De såg förvånade ut. Jag var antagligen en sorglig syn. När de frågade hur det var kunde jag inte hålla mig längre. Tysta tårar, trots tyfonen i mitt huvud. Jag blev oförmögen att prata. Svepte det sista. Lämnade dem.

   Vi har bara nu, tänkte jag igen och fortsatte in i mörkret, upp i skogen.

Solen sjunker i Las Vegas. Palmerna kastar svarta streck över asfalten. Jag ser en familj leka ta fatt på ett av parkeringshusens översta plan.

   Nu går jag ner till kasinot och satsar allt på svart nummer tretton, på en tatuerad näve tärningar, på travets tröttaste krake.

   Någon gång måste turen vända.