I siktet som en dröm

Hur jag än låtsas lyckas, så är verkligheten verklig varje dag. Just den här började märkligt. Svårt att komma igång. Svårt att vara med. Svårt att prata. Svårt att le.

Planlöst for vi runt med den vita jeepen över vidderna utanför Mammoth Lakes, vid bergets rötter innan vildmarken blev större. Starkare. Mer. Överallt var en syn ur något album med Buddy Longway. Nu var landskapen framför mina ögon. På riktigt. På allvar.

   Vi hade hört talas om varma källor i området. Hur vi än letade verkade de ha ångats bort från jordens yta. Men så plötsligt såg vi röken stiga en bit bort på det karga, prärieliknande fältet. Vi parkerade bilen. Promenerade. Amerika och en norrländsk myr sammanflätade under våra fötter. Timmarnas sökande gav resultat. Efter en stund satt tre halvnakna svenskar i en skållhet pöl mitt ute i ingenstans, med huvudena över ytan och blickarna riktade mot den extrema bergskedjan framför oss. I slänten vid sjön till höger betade hjortar fem. I mitt huvud sjöng Jim Croce.

   Jag har en sång.

   Jag har ett namn.

Vi åkte vidare mot Convict Lake – en plats vi knappt visste vad den var, hur den såg ut. Chansning mellan klipporna.

Tät, naken lövskog tvärsöver sjön, förvandlad till krumma barrträd längre upp. Vegetationen avtar. Försvinner. Plötsligt bara is och avsatser. Stup. Samlade bumlingar och skräckslaget grus vid branternas rand.

   Mitt emot berget upplever jag den första tystnaden sedan Sverige. En tystnad som bara avbryts av falkarnas skrik längre inåt det ogästvänliga och av isens rörelser över den tinande sjön.

Kalle och Fäldner går för att känna på sluttningen. Jag sitter kvar. De säger att andningen är tunnare här. Jag känner ingen skillnad. Men jag känner mig trött. Alldeles nyss sjöng Robert Johnson att han hade en hell hound on his trail.

   Jag vet vad han menar.

   En korp passerar. Sorgesång, igen, den svarta. Försökt tolka frekvensen så många gånger nu. Tidigare lade jag aldrig märke till fågeln på samma sätt. Nu ser jag den överallt. För övrigt har skatorna längre stjärtfjädrar här. Blankare. Grönare.

   Jag ser vännernas siluetter mot släntens bleka snö.

Jag lyfter kikaren, loppisfyndet från Dalarna som jag hittade med Kvinnan när vi var med barnet – flickan som just där och just då kändes som vår egen.

   Vår gemensamma.

   Vårt barn.

   Jag tittar mot bergets topp. Tittar för att se om den kolsvarta massan över snötäcket högst upp är en björn. Tittar, men vilar blicken mot någonting annat för att en stund senare se om den har pulsat sig längre fram. Det skulle vara det enda sättet för mig att veta. Avståndet är för stort. Mina händer för vibrerande.

   Ingenting har hänt.

Jag hör Kalles röst från vänster. Spanar efter dem. Ser siluetterna drygt tvåhundra meter ifrån mig. Han talar lugnt. Vanlig volym. Hör honom perfekt. Sjön bär ljudet. Varsamt. Tydligt.

   – Hör du mig? undrar han.

   – Ja, jag hör.

   Jag hör dig, Kalle. Och jag kommer att fortsätta se er, när avståndet blir längre. När det växer sig mer monumentalt. När inte ens en kikare hjälper. När ingen sjö bär ljudet fram. Då ser jag er. Då kommer jag att vara er nära.

Vännerna återvänder och vi går under de bleka spökträden mot bilen. Grenarna spretade desperata. Vi tog oss förbi snöhögen. Fortsatte långsamt längs vägen som egentligen kanske var avstängd för vintern. Förbi den för säsongen stängda restaurangen. Förbi den sovande stugbyn.

Kanske kommer mina vänner att återvända hit. Kanske kommer de att lyfta blicken mot bergets topp. Kanske kommer de att tro sig se en räv försiktig, en vildhäst rusande, eller en björn pulsande. Kanske kommer de att slå tanken ifrån sig. Men så nästa gång som de blickar upp är bilden borta. Massan som var ett djur, men ändå inte, är då försvunnen.

   Då. Då, är jag närmare än ni kan ana.

Vi dundrar nerför berget i en rasande fart. Börjar tillsammans sjunga I can’t let Maggie go på vägen tillbaka mot Mammoth Lakes.

   Livet fortsätter.