Som sluttningarna vid djävulens pass

Motellet ligger några kilometer söder om Lake Tahoe. Utanför fönstret står en rostig Toyota Chinook från 1974. Buskarna på andra sidan parkeringen ser ut att vara gjorda av guld. Tallarna som förvuxna enar. Jag tror att snowboardåkarna i rummen till höger röker gräs. Solen börjar gå ner. Och jag kan inte tänka en tanke klart.

   Har haft svårt att prata, även i dag. Skriver till slut några ord. Tittar upp. Ser främlingen i spegeln. Hatar vad jag ser. Hatar att jag hatar just det.

Vi hade tänkt åka in till staden, vars huvudgata kantades av hotell, hotell och ytterligare hotell, men mina vänner får åka själva. Jag orkar inte. Jag har en glöd i huvudet att släcka.

Tankarna kolliderar med varandra. Löper amok. Skapar kaos. Gör att jag inte vet var jag ska börja.

   Andetag.

   Ställer alla väskor i rummet på rad.

   Lägger alla papper på nattygsbordet efter en rak linje.

   Slänger allt skräp i papperskorgen.

   Tar ännu ett andetag.

   Tystnaden.

Vi var ute och vandrade i dag. Stannade vid en utkikspunkt över Mono Lake. Såg kalkvita klippformationer sticka upp ur vattnet ett par kilometer nedanför oss. Utan någon större överläggning började vi att gå. Nerför slänten. Genom buskarna – med barr, med taggar, med torkade grenar. Jag rusade fram som en brunstig älgtjur, flera meter framför mina vänner som egentligen är i elva gånger bättre form än mig själv. Kanske var det något i luften, den tunna. Kanske var det bara att jag var så förbannat trött på min egen utmattning att jag behövde bevisa något – för mig själv och ingen annan. Över den myrliknande ängen svävade jag som en alv över fukten, samtidigt som de andras skor blev blötare och blötare. Buskagen var knähöga, slog mot de allt gråare byxorna – samma byxor som sitter sämre, längre ner för varje dag som går. Plötsligt skrämde jag iväg en kanin, snabb som en missil. Några skallerormar fanns däremot ingenstans att finna. Jag undrade för en stund om jag skulle skratta mig till döds om jag blev biten av en sådan. Det vore, trots allt, ganska komiskt.

   Efter en stund var vi framme. Vi klev upp på strandens första stenar. Blickade ut. Lugnt vatten. Tom himmel. Ömtåliga klippor, trots de spetsiga formerna. Vi blev ståendes i några minuter, mest tysta, som jag minns det. Sedan började vi gå. Mot huset högst uppe vid brantens topp kilometer ifrån oss, på alla sätt påminnande om Overlook Hotel, platsen där världens bästa skräckfilm gestaltar en författares inferno över att hantera orden. Jag tror nu att jag vet hur det känns.

   Bara jobb och ingen lek gör Kristian till en tråkig pojke.

Under dagens bilfärd stannade vi hastigt till i Bridgeport, en ort så trygg i sin litenhet bland de enorma bergskedjorna att invånarna lämnade bilarna med motorerna på när de gick in till posten för att uträtta sina ärenden. Vi snurrade fram en predikan bland radiostationerna och hörde en fanatisk röst lägga märke till obegripligheter i Bibeln. Frekvensen stördes i höjd med sluttningar härjade av skogsbränder. När vi passerade Devil’s Pass lyssnade vi på när The Band sjöng om hur gamla Dixie gick åt helvete. I det ögonblicket var alla vänner som jag någonsin känt vid min sida, även om de inte var medvetna om det då.

Nu. Just nu ser jag himlen rodna. Försiktig förälskelse. Känner mig fortfarande sliten efter Vegas. Värk. Kramp. I syndens näste hade jag i ännu större utsträckning kunnat uppleva skräck och avsky. Men just i detta nu känner jag starkare och starkare hur mannen och hans vita Dodge Challenger är på väg i kapp. Hela mitt väsen vet. Darrande hud. Köldslaget blod.

   Rovdjursfrossa.

   Jag tror till och med att den tystlåtna mannen är här på motellet. I samma hus som detta sitter döden med en cigarett. På sängkanten. Fullt påklädd. Jag sätter haspeln för dörren. Ser till att den är låst. Drar för gardinen. I min ensamhet kanske jag är säker. Jag ger det ett försök. Ett till. Och ett till.

   I huvudet fortsätter verkligheten att brinna.