Alla trötta hästar

Vi tystas av bergskedjorna runt San Diego. Scenen är oss för mäktig. Sådana stunder återkommer. Gång på gång. De sprängfyllda – fabriksliknande – boskapshagarna i Calipatria. Stränderna av död fisk vid den mystiskt giftiga Salton Sea. De längs motorvägarna spartanska korsen med inskriptioner som KC, Milton och Mary. De kulissliknande kaktusarna när vi passerade gränsen till Arizona, lyssnande på Lyle Lovett. Långtradarna i horisonten bortom Joshua Tree, små som Mårtens leksaker. Hur husen, byarna, städerna växte fram ur dimman i bergen. När vi var bland molnen. När vi var en del av himlen.

   När jag och Kalle satte oss tillrätta med en varsin drink vid poolen på Ace Hotel i Palm Springs, då de började spela The Funeral. Märkena efter knivhuggen på motellrummets dörr i Phoenix. Hur hela resan blev en kontrast mellan natur och årstider, klass och syn. Det extrema antalet trailerparks. När USA på så många sätt visade sig vara längre från Sverige än vad jag kanske hade trott.

Vi ramlade ner för bergen. Rusade över vidder, genom kanjoner och uttorkade flodfåror. Skyltarna mot Sedona varnade för hjort och i skogen ville vi tro att någon puma betraktade vår färd. Bergsstaden etablerades 1902. Jag undrade varför de bosatte sig där. Den omgärdande naturen är gigantisk. Vad kunde finnas i bergen, blickande ner mot dem? Ugglorna är ju inte alltid vad de verkar vara.

   Vi fortsatte genom bergspassen. I en krök såg jag ett hus där jag skulle kunna bo. För evigt. Dagar av enbart skrivande. När jag fastnade i en mening skulle jag bara behöva gå ut till ån, sitta stilla en stund, eller gå till något träd och få kraft, eller bara gå till den lilla butiken längre bort längs vägen för att säga hej till någon, för att köpa något att dricka. För att andas. Och när jag därefter skulle komma tillbaka in i huset skulle orden falla på plats, och en kvinnas kärlek skulle värma mig, mitt liv, min tillvaro. Nu blir det inte så.

   Serpentinvägarna slingrade vidare. Förbi indiankitschbutikerna som gick och fortfarande går arton på dussinet.

   Naturen påminde en aning om Dalarna, men det är också en slö beskrivning. Tallarna var spretigare. Grenverken började lägre. Stammarna var blekare. Bergen som trolldeg, formade av barnhänders gränslöshet.

Timmarna passerade och vi varvade allsången i den vita jeepen med ordlösa stunder. Vi åkte in i Grand Canyon med vad som då kändes som Stones bästa på stereon. Ingen av oss hade nog tidigare känt oss högre. Utanför vår projektil rörde sig korparna i flock.

Horisonten var rakare än linjal. Bergen sa: vi tar oss hit, men inte längre. Stundtals dundrade helikoptrars rotorblad och japaners smattrande kameror, men där fanns också öronbedövande tystnad. Jag insåg min minimala storlek vid vidundret. Avstånden och höjderna var direkt omöjliga att ens anta. Colorado River var en strimma långt där nere och dalarna växte sig mörka mot indianreservaten på norra sidan av kanjonen. Jag såg Kalle och Fäldner gå en bit framför mig. Hörde delar av deras samtal. Hörde skratten. Tänkte: i dag är en vacker dag att leva.

   Jag stannade för att se klippornas färger förstärkas. Förändras. Nyanserna skiftade mellan gult, guld och blodrött. Falurött. Jag såg även lila på vissa platser. Solen sjönk. Skuggorna växte. Skiftet. Rost. Brons. Svart. Du kan leva ett helt liv där nere, utan att någonsin bli upptäckt. Jag förväntade mig att bli tagen. Jag blev så mycket mer. Det finns något väldigt primitivt i kanjonens botten.

   Mina vänner hade försvunnit längre fram på vägen. Jag försökte hålla deras tempo. Misslyckades. Orkade inte. Men jag visste att de fanns där. Att de väntade. Att de kommer att finnas kvar. Där framme, förbi kröken.

Vår resa fortsatte. Tankarna slumrade när motorvägen blev mörkare. Vi är de laglösa som flytt upp i bergen på bleka hästar. Vi hör spårhundar skälla i dalen. Ser facklor på stigarna. Hör upprörda röster. Vapnens skrammel. Men vi ligger steget före. Här kan vi vänta ut vår fiende. Kanske rentav vinna. Våra spår kan skymtas. Brutna grenar ses. Slocknade eldstäder, men vi hittas aldrig.

Upp, upp. Vidare. Trötta vägen, full av liv, bär oss framåt.

   Bär oss hem.