Det stod ett rum där och väntade på mig

Tre dagar efter mötet på Södersjukhuset, tre dagar efter att jag såg min pappa försvinna ner med rulltrappan, satt jag på ett plan över Atlanten med Kalle och Fäldner. De släppte allt de hade för sina händer för att göra den här resan. En uppoffring. Ett avbrott i en planerad tillvaro. Jag kommer alltid att älska dem för det. Alltid vara tacksam. Den här resan är vår version av vad som kan vara en utdragen sista natt med gänget.

Klockan var 07 på måndagsmorgonen hemma i Sverige när jag och mitt sällskap slog oss ner i baren på El Carmen i Beverly Hills för ett par frozen margeritas. Vi böjde oss över våra drinkar i den mörka lokalen, där väggarna pyntades av handmålade mexikanska fribrottarporträtt. Högtalarna släppte ut Bowie på scenen. Jag har aldrig hört Quicksand spelas ute tidigare. Knappt trott att någon i närheten av min generation ens lagt märke till den. Knowledge comes with deaths release. Det skulle bara visa sig vara det första märkliga låtvalet under vår odyssé genom synd, skratt och svettig sorg. Som om en osynlig DJ ständigt rörde sig vid vår sida.
   Drinkarna sinade i rysligt tempo. Vi pratade om separationer. Om de stunder då livet raseras för att långsamt, långsamt byggas upp igen av resterna. Och vi pratade om sexuella äventyr och kroppslig klimax samtidigt som ett homosexuellt par storögt kollade in oss. Deras missberäkning. Dessutom hade jag inget mer att ge den kvällen. Varken till den ena eller andra. Jetlag. Mörk hjärnbark.
   – Hittar du hem? frågade en av mina vänner.

   – Klart jag gör. Jag är ju en svala, svarade jag och gjorde mig i ordning för att gå genom det Los Angeles som jag under barndomen byggt upp en illusion om genom Crocodile Dundee, Menace II Society, All eyez on me, Rave on och tummade deckare i badkaret i Kvarnsveden. Kvarteren jag nu kom att passera var dock kolugna.

Bland tatuerade punkare, collegeungdomar och ett par lastbilschaufförsliknande karaktärer med rediga snorbromsar satte jag mig längs disken på Swingers med min kolsvarta hatt som en svensk midnight cowboy. Jag serverades pannkakor av en kvinna yngre än mig, klädd i trasiga nätstrumpbyxor. Jag kände mig hungrig. På mycket. Dinern på hörnet av hotellet Beverly Laurel erbjöd chokladmuffins stora som svenska bostadsrätter, iskall Pabst Blue Ribbon och en jukebox med Otis Redding, The Doors och MC5. Först ut var dock den värsta låten jag vet med Queens Of The Stone Age och därefter en av de bästa jag vet med Black Sabbath.
   En äldre man, till det yttre en blandning av en uteliggare och en sliten Graham Nash, kom in och personalen verkade glömma alla beställningar de kunde tänkas ha i huvudet. Kramar och leenden. Kärt återseende, tänkte jag och tittade på det mosaikkaklade hjärtat på väggen bortanför de skotskrutiga sittbåsen. Utanför for pick ups och larmande ambulanser.

Jag funderade på de första dagarna i Los Angeles. Sorterade intrycken. Tänkte på solnedgången när fiskmåsarna sökte sig allt närmare de sista strålarna. På neonljusen längre bort i staden som i det ögonblicket kom att betyda någonting annat: Sex och rus. Jag hade vänt mig om på stranden. Sett palmerna stå fortsatt stumma. Bergens konturer ovanför Beverly Hills och norrut längs kusten var kolsvart papper, sönderrivet av en jättes sargade knegarhänder. Jag tänkte på hur vi senare den kvällen, i ruset efter brakfyllan på Venice Ale House, gick ner till strandkanten för ett annorlunda nattbad. Det dröjde inte länge innan en gigantisk polisbil svängde upp vid oss, slog på strålkastarna. Det dröjde inte heller länge innan den spann vidare efter att de fått syn på våra likbleka arslen.

Tidigare på dagen hade vi knatat längs strandpromenaden i Venice Beach. Förbi spådamerna, knarkarna och träningsnarkomanerna. Förbi hundarna och de sagolika kvinnorna. Förbi de gräsrökande performanceartisterna, basketmatcherna som spelades på blodigaste allvar, förbi skejtarna och de plastikopererade gamlingarna. Förbi kåkfararna vid utslussningshemmet, förbi fakirerna och jonglörerna, gatumusikanterna, de hemlösa och de lönnfeta miljonärerna. Mitt i denna blandning var jag. Trots allt. Till slut. Det stod ett rum här och väntade på mig, som den vackra titeln på boken. Ett rum här, väntande på mig.
   Underbara liv.

Nästföljande morgon gick vi ännu en gång ner till Swingers för en amerikansk frukost så bastant att Anna Skipper skulle vilja göra tranan mot kocken. Vi satte oss tillrätta i ett av båsen vars klädsel laminerats med blank plast. Återigen något oväntat från jukeboxen. Vände mig om. Ingen där.
   It’s alright, ma, I’m only bleeding.

Under de här dagarna tänkte jag mycket på ett citat som jag ramlade över i ett magasin som legat hemma i lägenheten och glott på mig. Magasinet fick följa med på resan. Temanummer om wisdom and damn good advice. Citatet kommer från en skådespelare som jag tycker mycket om. En skådespelare som påverkade mig när han spelade den dödsdömde mannen. Som inspirerar mig med sitt engagemang över Haiti, även om det vore ett spel för gallerierna.
   ’Who the fuck am I and what am I supposed to be doing here and what do I get out of it?’ In other words, ’Do I feel alive?’
   Sean Penn, mitt svar är ja.
   Döden gör mig väldigt levande.
   Det är fortfarande det som gör mest ont av allt.