Kom aldrig tillbaka till Big Sur

Ett oväder rullade in över bukten från Stilla Havet. Horisonten blev allt mörkare när vi spelade short stop medan tidvattnet steg mot våra fötter. En utter lekte vid randen av den första vågen. Ett par hundra meter åt vänster försökte två surfare att avsluta dagen. Hundarna rörde sig som barn längs dynerna och ett dis smekte stranden. En dag gick mot sitt slut i Carmel-by-the-sea.

   En dag då vi sett gråvalar vandra från Alaska mot Baja California, då vi sett sälarna leka och klipporna stupa käpprätt ner i vattnet.

Vi hade lämnat ett sovande Santa Cruz, med sitt nedstängda tivoli och flaggorna som hissats till halv stång efter förra veckans polismord. Vi hade lämnat de sista spökträden och lyxvillorna längs 17 Mile Drive efter Monterey bakom oss. När tidvattnet steg i takt med mjölksyran fortsatte vi, möra och trötta, mot Big Sur. Vi pratade om hur det kanske var när Hunter S. Thompson bodde här bland kullarna, aprak och luspank – långt innan Fear and loathing in Las Vegas och den därmed erkända galenskapen. Vi pratade om Kerouacs roman med bygdens namn, om irländarna som sjöng som om de bott där i hela sina liv.

   Vi lyssnade andaktsfullt på Rhymin’ Simon, Boots of Spanish leather och Fly.

   På eftermiddagen kände jag att mina händer var sträva, benen slöa och håret fullt av sand.

   Dör jag i morgon, har jag levt i dag, tänkte jag och såg ut över bergens törnekronor.

Några timmar senare spanar jag upp mot stjärnorna utanför River Inn i Big Sur. Sökande efter tecknen som jag såg med mina syskon i slutet av sommaren. Jag, Kalle och Fäldner sitter utspridda över sängarna i rum 12. Wild Turkey och Budweiser på burk. Heltäckningsmatta med typisk motelldoft. Fanerväggar med typisk sommarstugekänsla. Katter slåss på parkeringen utanför.

Vi pratar om något som jag senare ska glömma, innan Kalle frågar hur jag ser på kärleken. Något börjar genast växa i mitt bröst. Något som jag blivit bra på att kväva.

   Klunk och andetag.

   Jag berättar om kvinnorna. Om hur jag har gjort min kropp till någon sorts nöjespark. Om hur det ibland ger mig skön bekräftelse. Om hur det ibland blir tvärtom och fyller mig med självförakt. Skam. Ånger. Och så berättar jag om kvinnan som jag på något sätt fortfarande älskar. Hon som en gång i tiden med mig skulle ha blivit ett oss. Ett vi. Ett vi som skulle leva tillsammans. För evigt. Barn och barnbarn.

   Jag står nära hennes familj. Hennes mamma kan gråta i min famn. Hennes pappa kan skratta med mig. Hennes syster kallar mig bror. Fortfarande.

   Vi skulle ha gjort sommarstugekänslan till något annat.

   Kalle säger att han sett att jag fortfarande skickar vykort till henne. Att han ser mina känslor.

   Det är då det brister. Det är då tårarna kommer.

   Jag berättar att jag vill att hon ska träffa någon. Någon som kommer att ta hand om henne. Som kommer att se henne. Ta henne på allvar. Finnas där. Finnas nära. Någon vettig. Någon bra. För jag är på väg bort, och de har förhoppningsvis många år kvar. År som måste fyllas med något meningsfullt. Med omtanke och känslor.

   Fäldner tittar på mig under sin lugg. Tar en sipp whisky.

   Och så berättar jag hur jag varje dag tänker att det vore bättre om jag dog. Snart. För det här drar ut för mycket på tiden. För dem som står bredvid. För dem som måste gå vidare. Jag berättar om varje morgons första minuter. De där virvlande, vinglande som frågar mig vad vi ska hitta på i dag – som får för sig att hela kroppen är stark och utvilad – bara för att strax därefter inse att jag fortfarande är sjuk. Att jag har cancer. Att jag är döende. Att jag inte ens är 30 år.

   Så vaknar jag varje dag. Så känns det. Då ligger jag kvar för en stund. Inser att varje dag är en födsel. Så fyller jag mitt bröst, gång på gång mer än någonsin, och kliver upp. Tänker att det bara är att bita ihop. Att det bara är att ge sig in i matchen. Och så sätter jag på mig byxorna, ett ben i taget, för att försöka göra något vettigt med den tid som fortfarande finns kvar.

Stereon, som långt tidigare programmerats till en spontan spellista, skyfflar ut The man comes around, balladen om Easy Rider, Janis Joplin och delen av hennes hjärta, Jimi Hendrix version av vakttornet. Jag vilar tyst i vännernas händer.

   – Vad var det som hände? frågar jag efter drygt tio minuter.

   – Ja, vad fan var det som hände egentligen? svarar de nästan samtidigt.

   Hur vi än undrar får vi inte något svar.

Nu går det att beställa "I kroppen min - resan mot livets slut och alltings början" via den här sidan hos Adlibris.