En långsam nödraket över Nordsjön

Cancern kapslar in delar av min bukspottskörtel, stora kroppspulsådern och andra blodkärl mot ryggen. Den sträcker sig mot levern och njurarna. Men hur bisarrt det än låter, så är det antagligen inte det som kommer att ta mitt liv. Det är mer troligt att jag dör av något som följd av mitt nedsatta immunförsvar. En lunginflammation, eller så.

Jag har alltid haft bra fantasi, och som jag nyligen skrev har jag aldrig begränsats av andras uppfattningar om vad som kan tänkas vara möjligt. Däremot måste jag förstå förutsättningarna när jag nu befinner i den här kampen. Jag hör vad läkarna säger. Jag är realist. Men jag tänker inte ge upp. Jag tänker inte dö. Än. Jag tänker lyfta mitt svärd mot draken i mörkret tills kroppen inte orkar svettas mer.

Läkarnas taktik är annorlunda nu. Cellgifterna av annan modell, för besten kan ha funnits i kroppen under hela den förra mardrömmen utan att ha påverkats. Jag behandlas under två dygn varannan vecka, inledningsvis på Södersjukhuset innan jag får med mig en självportionerande dosa hem – som sjukvården valt att förvara i en käck midjeväska av östtysk turistmodell – till kurens slut. Och när kroppen vilat upp sig efter den ena holmgången, är det dags för nästa. Så kommer det att fortsätta.

Det kommer inte gå att operera bort min sjukdom. Behandlingen är en bromsmedicinering. Mina dagar är räknade, men antalet är diffust. I oktober görs en utvärdering för att se hur kroppen har reagerat. Då kommer en tydligare fingervisning om hur lång tid jag kan tänkas ha kvar. Då får vi se om jag ska sätta hoppet till himmelska böner, knogjärn eller ”någon jävla rot från Afrika”, som mamma smakfullt uttryckte sig i ett laddat ögonblick.

Jag är öppen för allt. Jag har inget att förlora, förutom livet. Tipsen strömmar in som en syndaflod om vad jag borde ta till för metoder för att lyckas med det omöjliga. Jag vet att jag får dem för att många bryr sig. För att de vill väl. Men jag, som styrt mitt liv med självsäker kompass och orubblig målmedvetenhet, blir plötsligt osäker. Jag står inför ett ändlöst vägskäl där jag måste välja mitt nästa steg, min kommande riktning, med så kort betänketid som möjligt. Jag har varit vaken i två timmar och har bara i dag fått höra att det finns ett himmelrike – för att Bibeln säger så, att det inte finns ett himmelrike – för att Bibeln säger så, att jag har ätit mig till min egen död, att jag fortsättningsvis borde äta det ena och undvika det andra, att jag borde investera tusentals kronor på påstådda lösningar. Vilket – eller vilka – råd ska jag ta till mig? Var är min egen tro? Mitt eget hopp? Skulle jag lägga ihop alla råd av omtanke och välmening till ett enda, så skulle de ta ut varandra i ett massivt moment 22.

Det är en hård process som väntar. Smärtsamt utdragen för alla inblandade. Jag har inte dött i en trafikolycka. Jag har inte blivit krossad vid ett övergångsställe. Jag har inte heller omkommit i ett land långt borta – och jag som skulle till Afghanistan innan årets slut. Jag är inte död. Men det som händer från och med nu är mitt nödsamtal från en sjunkande trålare i ishavet.

Arma Gidlund. Arma Gideån. Armageddon.