Krig, tröst och födelsedagsfirande

I dag är det min födelsedag. I dag ligger dimman som en smekning över Kvarnsveden. I dag ska jag skriva om krig. För jag står bortom en frontlinje. Min alldeles egna. Jag är en krigsfånge, som på något oförklarligt sätt lyckas kommunicera med mitt hemland. Jag kommer inte att ta mig från den här situationen levande. Jag har blivit ett skådespel. En följetång.

Folk säger att jag är modig. Jag förstår inte vad de menar. För mig är det ingen skillnad på att skriva om det här och om Västbanken, en bergsbestigning eller en seglats över Atlanten. Jag arbetar med att berätta. Och berättandet har blivit mitt liv.

Precis som i livet som vill man i döden hitta en tillhörighet. En gemenskap. När jag ställde in mig på att dö första gången var jag 27 år. Grandiost såg jag mig sitta med Jimi Hendrix, Janis Joplin, Jim Morrison och Brian Jones. Vi hade varit ett spännande gäng. Nu är jag två år äldre och de populärkulturella dödsfallen är inte lika lätta att referera till. Hank Williams. Han överdoserade på morfin och alkohol när han var 29. Ett makabert sammanträffande, då det är en artist som alltid gått varm hemma hos familjen Gidlund. Men Hank Williams är inte den enda som dött vid den åldern.

En gång intervjuade jag Dave Wyndorf i de amerikanska ångvältsrockarna Monster Magnet för Close-Up Magazine – en tidskrift som utvecklat mitt hantverk enormt. Någonstans hade jag fått för mig att Wyndorf skulle haft Eddie Adams klassiska fotografi där polischefen Nguyen Ngoc Loan avrättar Nguyen Van Lém mitt under brinnande Vietnamkrig uppsatt hemma på väggen. Under min research hittade jag ingenting som kunde bekräfta min magkänsla, men jag valde att satsa på den ändå. Efter det inledande kallpratet frågade jag Wyndorf om det stämde.

   – Yeah, dude. How did you know?
   Jag hade inte en aning.

Resultatet blev en intervju som jag håller väldigt högt och innan samtalet var slut rekommenderade han mig att läsa ”Rapporter” av journalisten Michael Herr. Boken är ett av de allra bästa vittnesmålen från Vietnamkrigets vansinne. Som person var Michael Herr var en gatukorsning mellan en dagdrivare och en våldshatande hippie som avslutade sina arbetspass med att sitta på sitt hotelltak med en drink i ena handen och en marijuanajoint i mungipan, betraktandes bombregnen i fjärran. På dagarna reste han till dessa platser för att skriva om dem.

Herr skulle senare anlitas som konsult under arbetet med mastodonteposet ”Apocalypse Now” för att försöka ge det rätt lyster av helvete. Han lyckades.

   Jag personligen är mer förtjust i ”Rapporter”. Herr skäms inte för sina personliga åsikter om krigets vidrigheter – något som fallit mig i smaken då jag tror att journalistik tjänar på att visa känslor. Så här skriver Herr, bland annat:

”Men det hindrade inte att man grubblade en hel del på saken, ägnade sig åt diverse vidriga tankeprojiceringar, byggde upp ett helt metafysiksystem i fickformat kring den, malde vidare tills man kom på sig med att fundera på vilken form av närkontakt som var den allra närmaste: den där morgonpromenaden utför sluttningen, den gången man kom ett par minuter för sent till helikoptern som sedan exploderade på Khe Sanhs startbana… […] händelserna envisades med att gång på gång inte vara riktigt sådana som man hade väntat sig dem, och man insåg att ingenting kunde innebära en så intim kontakt med döden som en god väns död.”

”Rapporter” ger mig tröst. För jag vet att jag inte är den enda som hade tänkt åka hem och klippa mina föräldrars gräsmatta, som också hade hoppats på att få bära mina sovande barn från bilen till deras sängar, som inte heller hade kunnat föreställa mig att dö av en fiende så osynlig, så obegriplig. Så onödig.