tisdag 25 september 2012

Trubbel väger ton


Sjukdomen tar upp alla tänkbara fronter. Behandlingar, biverkningar, möten och funderingar. Den är närvarande i hela min tillvaro. Bara borta korta stunder. Sedan kommer den tillbaka som en främling och sätter sig vid min sida. Jag umgås mindre och mindre med den Kristian som jag var för en månad sedan.

Jag behöver inspiration, och det är den jag söker. Jag behöver glädjen över att leva – även om den i sig har blivit en börda. Det skulle vara så mycket enklare om jag var trött på allt. Men det är jag inte. Det är mitt största problem. För i stället är jag mer sugen på livet än någonsin. Ändå sitter jag här med en kropp som under en helvetisk snedtripp, inomhus i vinterkläder för att en märklig kyla är på väg att sluka mig samtidigt som jag märker hur mitt hår blir tunnare för varje dag som går. Och när det snart försvinner, räknar jag inte med att det någonsin ska komma tillbaka. Jag är på väg att dö. Det är så… bisarrt.

Jag håller mig vid liv tack vare familjens tålamod – deras styrka är trollväsen ur den svenska urskogen. Jag håller mig vid liv tack vare vänners och okändas omtanke. Jag håller mig vid liv tack vare magiskt sex, tack vare vackra böcker, tack vare hästarnas kraft, tack vare The Black Keys i somras veckan innan infernot. Spelningen blev som ett startskott mot upploppet. Den sista sträckan.

Det är glädjen över detta som håller mig vid liv, ett tag till. Och närheten till mig själv. För den får jag inte tappa bort i det här kaoset. Får inte glömma bort vem jag var, nu när jag behöver mig själv mer än någonsin.

Sent en kväll skriver Josephine att hon varit inne och läst min blogg. Att hon börjar förstå hur det ligger till. Hon nämner alla tips som hon ser väller över mig. Och så ber hon mig att bara lyssna på de som ger mig omedelbar styrka. Då är det som om någonting faller på plats i mitt huvud. För det är så det måste vara.

Jag försöker räcka till. Ändrar vanor. Tror mig tänka strategiskt. Men det vilar en yxa mot min nacke. För mig är det så svårt, för att inte säga omöjligt, att just nu ta till mig alla alternativa behandlingar, kurer och lösningar som påstås vara de bästa för mig och min situation. Men jag försöker som sagt räcka till. Försöker göra mitt bästa. Försöker nå ett stadie där ingen någonsin kan säga att ”Kristian satsade inte allt, han hade levt mycket längre, kanske till och klarat sig om han bara hade gjort si eller så”. Det här är ett vidrigt ansvar att lägga på en människa. Jag är beredd att kliva upp i ringen mot vem som än ifrågasätter mitt sätt att hantera det här. Och den matchen kommer jag att vinna. Var så säker.

Jag har aldrig trott på kvantitet. Inte inom något. Kvalité däremot. Det är vad som spelar roll på riktigt. Jag har heller aldrig haft som ambition att bli 100 år gammal, utan har sedan länge varit övertygad om att det är vad man gör med sin tid som faktiskt är viktigt.

Jag tänker fortsätta klamra mig fast vid den jag var, den jag fortfarande är och den jag fortsättningsvis vill vara. Där hoppas jag hitta den styrka som jag behöver. Men just i dag, just i denna stund, när främlingen satt sig vid min sida för att inte gå härifrån, känns tillvaron alldeles för tung. Och då spelar det ingen roll hur många sprutor jag kan ta eller få, för trubbel väger ton.


126 kommentarer:

  1. Jag beundrar din förmåga att sätta ord på din situation och dina känslor. Men kanske är det det som kännetecknar en riktig skribent. Kan inte hjälpa dig, bara ta del av det du skriver. Du lämnar avtryck!

    SvaraRadera
  2. Hej!
    Jag var mycket allvarligt sjuk för några år sedan. Det jobbigaste med den perioden var när mina nära och kära sa att jag var tvungen att kämpa, för jag visste inte hur jag skulle göra det rent praktiskt. Jag ville överleva, men är det samma sak som att kämpa? Jag kunde inte heller " träna" mig bättre. Det var en sjukdom som rasade runt i kroppen som inte ens läkarna förslog sig på. Därför blir jag glad när jag läser att du verkar veta att kämpa! Och ingen kommer säga att du inte gjorde ditt bästa!! Puss fina människa!! Fyll din dag med nåt fint om du orkar!

    SvaraRadera
  3. Tack för att du skriver. Hittade din blogg förra veckan och den känns, den sprider kärlek och lämnar spår i läsarnas liv. Det är jag övertygad om. Jag hoppas innerligt att du får leva länge till, och det är glädjande att läsa att du levt ett rikt liv. Du gör något viktigt. Behöver jag säga att du skriver fantastiskt bra?

    SvaraRadera
  4. Hej Kristian
    Jag är en 40-årig 3-barnsmamma som bor i ett alldeles för litet hus där vi lever på varann och med alldeles för mycket saker överallt. Jag har en man jag älskar och även några husdjur. Många gånger har jag muttrat över stök och trök ock allt annat man lätt får för sig är stora problem i det här livet. Sen går jag in på din blogg och läser inlägget om där du vaknar ur en dröm och inser att jag lever ditt drömliv, livet du drömmer om. Och sen den dagen är mitt liv helt förändrat. Jag vaknar varje morgon och tänker att jag lever någons drömliv och när jag tänker efter så är det ju faktiskt mitt drömliv också. Du har med dina ord förändrat livet för tre barn som nu har en mycket gladare mamma som inte gnäller över småsaker utan är tacksam för livet här och nu och tar stök och trök med en klackspark. Tack Kristian.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag stämmer in i varje ord ovan. Dina texter berör, väcker känslor och ger insikt. Tack för dina ord!
      /en annan 3-barnsmamma

      Radera
  5. Vad ska man skriva till dig frågar jag mig själv. Jag vill ge dig så mycket. Men vet inte hur. KÄRLEK OCH VÄRME!

    DET DU SKRIVER ÄR NÅGOT AV DE FINASTE JAG LÄST. Men så ledsamt. DU är helt LJUVLIG Kristian. Glöm inte det.

    <3 <3 <3

    SvaraRadera
  6. tack vare dig började jag våga grejer. innan var jag så himla rädd för allt, men nu börjar jag satsa. på riktigt. du är hundra gånger modigare än jag kommer att vara i hela mitt liv, och jag tackar dig att du har delat ditt mod med mig.
    kämpa!

    //j

    SvaraRadera
  7. Try to imagine a life without timekeeping.
    You probably can´t. You know the month, the year, the day of the week. There s a clock on you´re wall or the dashboard of your car. You have a schedule, a calendar, a time for dinner or a movie.

    Yet all around you, timekeeping is ignored. Birds are not late. A dog does not check its watch. Deer do not fret over passing birthdays.

    Man alone measures time.
    Man alone chimes the hour.
    And, because of this, man alone suffers a paralyzing fear that no other creatures endures.
    A fear of time running out.

    text from a book called The time keeper by Mitch Albom

    You seems to love the nature and horses...no timekeeping...just pure love....

    SvaraRadera
    Svar
    1. Beautiful. I will keep that in mind. Mindful. Yet not too concius. / A

      Radera
  8. Hurra för livet, kärleken, tryggheten och sexet! Hurra för dig! Att kämpa innebär inte att försöka vinna kontrollen över någonting som inte går att kontrollera. Att kämpa innebär någonting helt annat. Du kämpar! Och du kommer inte att vinna genom att få leva ett evigt liv. Du kommer att vinna för att du kom till världen och för att du är du. Ungefär så.
    Jag kanske dör före dig. Det vet ingen av oss. Vi sitter i samma väntrum. Jag hatar och älskar det där väntrummet.
    Jag älskar dina ord.

    SvaraRadera
  9. Egentligen har alla skrivit alla fina saker redan, men jag läser din blogg och tycker om dina ord. Vilken fin familj och vänner du verkar ha. Kram till dom också. //Elin i Forssa

    SvaraRadera
  10. You are incredibly beautiful, Kristian. In every possible way I can think of. I pray for you every day and I always will. Sending you all my stregth, all my love.

    The stranger is not alive. You are stronger.

    SvaraRadera
  11. Har själv ett litet barn som har cancer. Vi sitter också i väntrummet, även om "prognosen" är bra. Men vi kommer alltid att vara rädda för återfallet. Men sedan jag läst din blogg (vi är lika gamla) så är jag så otrolig tacksam över att jag är frisk, att jag har ork att beskydda mitt barn. Och om hon en dag skulle behöva lämna oss så ska hon få gå! Ni ska inte behöva vara rädda för vilka ni lämnar. Du knackar på och går. Det kommer bli bra. Och alla andra ska låta dig gå, den dagen du vill det.

    SvaraRadera
  12. Kommer in med lite kärlek och styrka till dig. Vill bara samtidigt säga att du redan satt djupa avtryck och är en fantastisk människa och i anden är vår storhet utan gränser.... Hjärta!

    SvaraRadera
  13. Jag älskar dig och tänker på dig.

    SvaraRadera
  14. Kärlek till dig

    SvaraRadera
  15. Älskade människa!

    SvaraRadera
  16. Jag vet inte om du är troende Kristian, men här är en text som kanske kan ge dig någon form av styrka. Hoppas jag. Kramar


    En man drömde att han gick längs en strand och han gick tillsammans med Gud. På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram. Han märkte att vid varje period i livet fanns spår i sanden av två par fötter: det ena spåret var hans det andra var Guds.

    När den sista delen av hans liv framträdde såg han tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg han att många gånger under hans levnadsvandring fanns det bara ett par fotspår. Han märkte också att detta inträffade under de svåraste och mest ensamma perioder av hans liv.

    Detta bekymrade honom och han frågade Gud :
    ”Herre, Du sa den gången jag bestämde mig för att följa Dig att Du aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen. Men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv har det funnits bara ett par fotspår. Jag kan inte förstå att Du lämnade mig när jag behövde Dig som mest.
    Herren svarade ”Mitt kära barn jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig under tider av prövningar och lidande. När du bara såg ett par fotspår – då bar jag dig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ojojoj så vackert du skriver Sara. Jag sitter här och gråter när jag läser: "När du bara såg ett par fotspår, då bar jag dig".
      Bland det finast jag läst.

      Tack till dig Sara
      Hälsar Lisa

      Radera
  17. Gud välsigne dej Kristian!

    SvaraRadera
  18. Har läst alla inlägg på din blogg. Tillhörighet är det återkommande temat. Du beskriver din tillhörighet - till ditt liv, din familj, dina vänner, din omgivning, barndom, ditt yrke ...
    Ser också hur många av dina läsare vill ha en tillhörighet - till dig, till livet, till kärleken, till tron ...
    Såna är vi. Men i vår längtan projicerar vi ofta på andra. Det är ofrånkomlit att din blogg blir ett forum för längtan. Det är ofrånkomligt att vi projicerar på gestalten Kristian, så som vi fantiserar honom när vi läser här.
    I mitt innersta hoppas jag att det inte lägger någon börda på dina axlar.
    Du är du. Ditt liv är ditt, dina val är dina.
    Det kan vara olika från dag till dag, från minut till minut, från sekund till sekund. Bara du vet hur det är, och kan vara, för dig.

    Du är fri att delta, du är fri att gå. Det finns inga krav på dig, som någon av oss kan ställa.
    Du är fri. / Anneli

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så himla fint och bra skrivet och formulerat. Vi vill alla ha en bit av dig Kristian, ditt mod och allt du formulerar så bra, det får du liksom "på köpet" när du valt att skriva om din sjukdom. Men, som Anneli skriver, du är fri. Vi kan aldrig ställa några krav på dig att kämpa eller testa det ena eller det andra. Och som nästa kommentarskrivare säger: Den hjälp du behöver kommer till dig. Låt oss inte vara en börda för dig, förlåt oss och ha överseende med oss.
      Kram Carina

      Radera
  19. Käre vän, bara du och bara du kan veta vad som är bäst för dig. En gång när jag var i en mycket svår situation så kom ett råd från en vis man. Han sa " den hjälp du behöver kommer till dig" och så är det. Det som kommer till dig är det som du behöver för alla behöver vi olika saker. Din känsla för vad du ska göra finns inom dig. Där VET du allt som DU behöver hur mycket råd du än får från andra...Det finns inga mirakelkurer för funnes det så skulle ALLA kunna använda dom och då skulle alla svåra sjukdomar kunna botas. När man läser kommentarer så är den reflektionen som jag gör att det verkar som att alla som skriver är befriade från att råka ut för något liknande det som du råkat ut för och tanken slår mig att tänk så annorlunda allt vore om vi alla levde med en starkare medvetenhet om att samma sak kan drabba mig. Skulle vi inte prioritera och leva våra liv lite annorlunda då? Oftast lever vi som att det är vi och dom när det om en vecka ett år eller så kan vara så att just jag ingår i vi istället....Sänder dig en värmande kram och ber att du ska få all den hjälp som du behöver just i din specifika situation.

    SvaraRadera
  20. Makalösa människa, vilken kämpe du är. Lev livet så länge det är ditt, och gör vad sjutton du vill under den tiden.

    SvaraRadera
  21. Tänker på din underbara förmåga att använda orden....du trollbinder!
    Kanske är det ditt sätt att kämpa-alla har vi våra egna vägar att gå-det är bara så...
    Vi bestämmer själva över vad som är bra för just oss och det kan ingen värdera..

    SvaraRadera
  22. Jag älskar att du älskar livet! Det ger hopp!!! De dagar främlingen gör sig alldeles för påmind, kan du då trolla bort honom genom väldigt bra filmer? Fly verkligheten lite och vara i filmvärlden? Böcker med såklart. Det som gör dig annorlunda än de andra jag vet om i samma situation är att du vill leva, verkligen, trots allt du uthärdat. Det köper dig liv! Heja kristian. Säg åt främlingen att han inte är välkommen än på många år!

    SvaraRadera
  23. Förstår att kan vara svårt att finna inspiration när man inte kan omfamna sin framtid. Det är viktigt med mål och riktning och det är svårt att leva i stunden. Man får bryta ner verkligheten i små beståndsdelar och finna en väg och ett mål i dem. Gå på djupet i fantasin där det saknas begränsningar.

    SvaraRadera
  24. Du är så fin! Ingen kommer någonsin kunna säga att du inte gjorde allt, för det är bara du som vet att du gjorde det. Och det hoppas jag att du kan känna dig trygg med, hur det än går. Tänk om alla vore så glada i livet som du, vilken fin värld vi skulle leva i då. All kärlek till dig, du har mina tårar och mina tankar.

    SvaraRadera
  25. Ditt öde ska ingen drabbas av. Det är ju så man tänkt. Man lever tills man blir klar. Då dör man nöjd över det man gjort och varit. Man dör inte utan att vara färdig. Varför funkar inte den planen. Jag känner inte dig men läser din blogg för att du skriver så nytt och poetiskt rakt in.TACK! Tänker på dig. Hoppas att du får vara här läänge till.

    SvaraRadera
  26. Jag följer din blogg väntar alltid på att du ska skriva igen du skriver så fint jag blir alltid så ledsen när jag tänker på hur orättvist livet är.kram Susan.

    SvaraRadera
  27. Har sagt det förut och jag säger det igen. Du skriver så enormt vackert. mina tårar rinner redan när jag skriver in "ikroppenmin"adressen, för jag vet att jag kommer bli sentimental oavsett om det kommer handla om cancer, eller en sten, eller en petflaska eller livet eller döden, aldrig tidigare har en blogg fängslat mig så enormt mycket som din har gjort. du skriver på ett sätt som gör en berörd, och dina ord sätter sig verkligen i hjärtat. jag blir ledsen när jag läser att du känner press på dig av andra att ta till dig alla tips och knep, herregud, ingen annan än du kan bestämma hur du vill gå till mötes med detta som har hänt, och omtanken är väl det finaste bland främlingarna men det ska inte vara meningen att du ska bli stressad av den, och tro mig , du gör allt du kan. du lever ju, eller hur? du kämpar på genom att vara du, den du är. och jag önskar så att det finns mirakel, men när jag tänker efter så finns det redan ett, och det är du. som har fått förmågan att beröra så otroligt många och som vågar sätta ord på känslor som är så svåra, tack för att du orkar skriva, massa kramar.

    SvaraRadera
  28. Kramar, kärlek och allt vackert i världen till dig.

    (Och grattis i efterskott)

    SvaraRadera
  29. Jag tänker på dig varje dag. En dag ska vi alla dö, alla andra dagar ska vi inte det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kloka ord, något vi alla kan ta till oss.

      Radera
  30. Jag beundrar dig, du skriver så otroligt fint och kan verkligen sätta ord på känslor. Det är verkligen trist att det skulle gå såhär, trodde att du hade vunnit kampen och att det skulle vara över. Hoppas du har kraft att göra varje stund så bra den kan bli, just nu just här. Mer kan du inte göra. Många kramar!

    SvaraRadera
  31. Det finns inga ord som hjälper, men det kan ibland hjälpa en stund att man vet att det finns människor runt omkring en, som tänker på en!
    Vi miste vår son Robin för snart 12 år sedan i cancer, jag vill inte påstå att jag vet vad du går igenom, men en liten aning har jag, jag brukar säga "de som säger att de inte förstår, är de som verkligen förstått". Skickar styrke kramar till dig! <3
    Robin blev 8 år och 1 dag ung.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, vad jag känner din saknad i dina ord kära du ! Jag har själv en 7 årig kille och kan aldrig föreställa mig att stå bredvid och inte kunna räcka till....Kram till dig, Mona. / Ulrika

      Radera
    2. <3 kramar tillbaka, va rädda om varann!!

      Radera
  32. Alla som läser din blogg vill hjälpa dig. Det måste vara därför som du får så många tips. Jag tror inte att avsikten är att du ska känna att du inte gjort tillräckligt om du inte provar allt. Som du själv har sagt skulle det vara omöjligt.

    Kom ihåg att sjukdomen inte är ditt fel. Du har ingen skuld och inga skyldigheter. Du delar med dig av så mycket och du har levt så intensivt. Vem skulle någonsin kunna säga att du inte satsat allt?

    Kramar!
    Annika

    SvaraRadera
  33. stigmatiseringen kring cancer som något man kan tänka sig fri från genom positiva tankar eller dricka sig fri med björkavkokhokuspokus blir så provocerande. Eller att om man bara "vill" tillräckligt mycket så kan man bekämpa det onda. En fruktansvärt orättvis börda att bära. (som om det inte räckte med sjukdomen i sig så ska man dessutom bära skuld) Viss cancer är livsstilsrelaterad men renlevnads heltidsmotionärer som yogar sig leende genom livet drabbas med. Barn drabbas. Unga drabbas. Människor som gör alla rätt drabbas.
    Jag tänker på dig, har upptäckt sugarplum(som jag inte visste vad det betydde innan min man översatte:) och hoppas att du hittar din inspiration. Du skriver bäst!!

    SvaraRadera
  34. Du fick mig att tänka på citatet '"Lycka är en resa, inte en destination"

    Du gör din resa med värde och innehåll genom livet. Fortsätt hitta din "kvalitetstid".

    *kramar om*

    SvaraRadera
  35. Du fick mig att tänka på citatet '"Lycka är en resa, inte en destination"

    Du gör din resa med värde och innehåll genom livet. Fortsätt hitta din "kvalitetstid".

    *kramar om*

    SvaraRadera
  36. Jag läser din text idag och tänker på ett gammalt ordspråk som sa nåt om att inte fylla livet med dagar utan att fylla dagarna med liv.

    Jag vill att du ska stanna här. Jag önskar att det fanns någonting jag kunde ge dig så att du fick leva i hundra år.

    Life isn’t a journey to the grave with the intention of arriving safely in a well preserved body, but rather to skid in sideways, chocolate in one hand, latte in the other, body thoroughly used up, totally worn out and screaming ‘Woohoo WHAT A RIDE!'


    SvaraRadera
  37. Fina kristian i vinterjacka inne. Det är otroligt bisarrt! Ingen kan förstå. Trots all smärta och främlingen som aldrig drar, så gör du precis allt för att få leva! Du gör förmodligen allt helt rätt och jag beundrar dig för din klarsynthet. Hitta kvalitativ inspiration nu! Puss o kram

    SvaraRadera
  38. Släpp taget bara,börja ditt andra liv på andra sidan gränsen...det finns ingen död,kom ihåg det!

    bluebyyou

    SvaraRadera
  39. Hej...
    Du skriver på ett sätt som kryper in under skinnet på mej! :(
    Jag kan endå aldrig fullt ut förstå din kamp nu....
    Tänker på dej ofta,fast jag bara "känner dej" genom bloggen....
    Stor kram./Sölvi

    SvaraRadera
  40. Här får du en fin sång och även videon är fin om du inte hört och sett den redan. Kram

    http://www.youtube.com/watch?v=lp41tokijrc&feature=related

    SvaraRadera
  41. Jag hoppas, önskar och bara vill att du kan se vilken skillnad du gör för folk med din ärlighet och din förmåga att sätta på pränt. Jag säger som flera sagt att man uppskattar det man har på ett annat sätt när man läst din blogg. Ta till dig lite av styrkan du sprider!

    SvaraRadera
  42. Du skriver så fint i din blogg, så mycket tänkvärt ! Det är konstigt med våra liv är att vi kan gnälla över skitsaker, istället för att glädjas åt det som är viktigt i livet. Man måste lära sig leva här och nu, inte i dåtid eller framtid, för det är ingen som vet hur länge vi lever. Du vet vad du förmodligen kommer att dö av men inte när, vi vet inte något av det, så vi måste alla lära oss ta vara på de bra dagarna i livet och att göra de mindre bra, bättre. Har själv drabbats av att flera nära dött i denna sjukdom och det är en djävulsk sjukdom som vi inte rår på i vissa fall. Men fortsätt med ditt positiva tänkande och din starka vilja, det gör att jag tror att du kommer att få livskvalite , och det är det viktigaste, inte kvantiteten!

    SvaraRadera
  43. Livet är till för att levas, inte vid så unga år behöva möta döden! Jag är övertygad om att när det är din tur, kommer du att möta något mycket vackert! För det du levererar här är vackert om än så sorgligt och fruktansvärt !! Livet är orättvist. Varma tankar till dig!

    SvaraRadera
  44. Snygg kille där på bilden och på landet där du alltid verkat känt dig som hemma.
    Jag förstår hur mycket tid sjukdomen tar upp av ditt liv och hur kämpigt du har det.
    Skulle vilja göra något för dig men kan bara ge dig en varm kram,
    alice

    SvaraRadera
  45. Tänker så på dig och din styrka i att fortsätta skriva så fint här på bloggen, man kan liksom se framför sig när du beskriver något. Jag är glad för din skull att du har så fin familj och fina vänner som stöttar dig och bär dig på din resa. Många varma kramar Elin A

    SvaraRadera
  46. I will pray for you. Lots of love.

    SvaraRadera
  47. You'll Never Walk Alone..
    /F

    SvaraRadera
  48. Dina ord kryper under skinnet på mig, det är beundransvärt att du mitt i infernot klarar av att skriva så vackra texter om ett sådant jobbigt ämne.

    Tack för att du delar med dig!

    SvaraRadera
  49. Du skriver så vackert men det är så sorgligt. Jag lider med dig, det känns så fruktansvärt och orättvist! Jag vet inte vad jag ska skriva. Allt känns bara "fjuttigt".
    Stora Kramar!

    SvaraRadera
  50. Vi ska alla dö. Skillnaden består i att du vet att det är snart...suck... Jag vet inte om det är imorgoneller om 10 år eller mer , kanske?! Tack vare dig och de som skriver så känner jag alltmer att jag lever - Nu, här och nu- oavsett. Tack vare er som måste gå före, som måste uthärda, som rapporterar, som måste ha modet att skriva det. Så ovärdeligt för oss som bara traskar på i mellölensland utan mål och mening... Tack Kristian. För mod, ork och ord.... TACK./Christine

    SvaraRadera
  51. Har inga ord idag...<3 <3 <3

    SvaraRadera
  52. This too shall pass... Imorgon är en ny dag, nya möjligheter. Kanske blir den bättre än den som snart passerat.

    SvaraRadera
  53. Tack för dina vackra ord. Jag läste någonstans att du ville skriva en bok, men att du nu inte skulle kunna/hinna göra det. Men det du skriver här på bloggen är ju en sorts bok, en dagbok. Skriven med vackra ord, en berättlse om livet som är så grymt gripande! Jag känner ingen som levt sitt liv så mycket som du gjort. Det ligger något i det din mamma sa, någonstans kanske du visste. Ingen annan kan leva ditt liv och du kan inte leva någon annans liv. Du berör så oerhört många genom dina ord, glöm inte det. Även om vi aldrig möts så har du ändå påverkat resten av mitt liv! Stor kram

    SvaraRadera
  54. ♥♥ Tänker på dig mest hela tiden, du okände vän. Skickar så mycket ljus jag orkar till din ledsna själ ♥♥
    Carina, V-ås

    SvaraRadera
  55. Du kära vän, du kan verkligen sätta ord på dina känslor och tankar....både njuter och sörjer...kramar och värme från en okänd./Hilma-Kristina

    SvaraRadera
  56. Du lever i din text, som är så klok och vacker. Du tar vara på allt liv du kan. Men mardrömmen som inte är en mardröm utan tung verklighet, sitter där obönhörligt vid din sida. Jag söker och söker efter ord men hittar inga som räcker. Du är ju allas glädje och stolthet. I varje stund som du kan leva lite, var Kristian. / JJ

    SvaraRadera
  57. Tack för att jag får vara en av alla dom som får läsa dina tankar. Jag ska försöka att göra allt jag kan av de dagar jag har kvar. Ingen vet i vilken ordning vi kommer att försvinna. Fortsätt var så stark det går och njut av alla stunder tillsammans med dina nära och kära. Tack för att du skriver. /F

    SvaraRadera
  58. Jag tänker på dig minst tio ggr om dagen. Ditt öde är så grymt. Imorgon är det jag som bokar tid för det där trista cellprovet hos gyn.

    SvaraRadera
  59. Så sanna ord, så olika livsöden och ändå det du beskriver så som du fångar stunden, dagen tillvaron och verkligheten. Det finns så mycket utrymme för igenkänning. Trubbel väger ton i min själ i det mörka svarta hålet i min mage, så även idag. Speciellt som regnet vräker ned, värmen känns långt borta och livet tyngre än trubbel. Så fel så orättvist att någon som sprudlar av liv inte ska kunna leva i och med den glädjen och att framtiden ska kunna vara begränsad.
    Och att den som vill men inte kan känna någon glädje inför framtiden ändå släpar det tunga lasset till jobbet, ler och bemöter människorna för att fortsätta frammåt. Tänk om det gick att byta för en stund, jag skulle i denna sekunden här och nu kunna förlika mig med att dö men har ingen aning om hur jag ska förlika mig med att fortsätta leva i mörkret ensam på denna svåra knöliga väg som kallas vårt liv. På något vis går det. Med det är inte varje dag människan orkar vara stark. Jag promenerade i Stockholm häromdagen, mötte en segelbåt med namnet Hope. Jag fångade den bilden, någon dag när inte jobbet kräver sitt ska jag dela den bilden med omvärlden. Responsen kommer att vara noll, bekräftelsen lika så men vad spelar det för roll om hundra år, som de sju dvärgarna skulle uttryckt det i sång. Vad inspireras du av?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så vacker skrivet och så sant! Försökte komma in på din blogg "ord från tystnadens rum" men det gick tyvärr inte. Känner mycket igen mig i det du skriver.

      Radera
  60. Anne Berit Dahlen26 september 2012 09:39

    Jeg vil sitere: "Man kan ikke miste livet. Bortsett fra den som ikke får begynt, har vi alle et liv, om det blir 5, 50 eller 100 år langt. Jeg kan miste en kortere eller lengre framtid. Men det livet jeg har og har hatt, kan jeg ikke miste. Det vil for alltid være levet."

    Da min mann fikk diagnosen, leste han dette i avisen. Det stemmer så bra mente han. Og det gjør det.
    Livet er skjørt og vakkert. Men du kan ikke miste det du har hatt <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Trösterikt och så vackert

      Radera
    2. Så vackert och tänkvärt! Vill så gärna skriva nåt hjälpande, tröstande, men det känns så futtigt på något vis. Kristian, du är en stor människa som kan skriva så fint om en kamp mot något så fult. Jag tänker ofta på dig och har verkligen fått mig en tankeställare om hur jag lever mitt eget liv.

      Radera
  61. Det är din resa som du så generöst låter oss följa med på. Tänkte skriva något vackert och fint. Men du har tagit alla orden, precis som det ska vara.
    Det var allt, för nu!
    Kram
    LMI

    SvaraRadera
  62. Även om du vet vart det bär så tror jag att tankens kraft är mirakulös.Någonstans inom dig hoppas jag att du har positiva tankar som hjälper dig, både mentalt och även fysiskt.Vägra ge upp hur svart det än verkar. Sånt tror jag på, inte mirakelmediciner. Skratt o glädje i det mörka ger en otrolig energi!

    SvaraRadera
  63. Du tänker så rätt, så rätt. Så som jag tolkar det, som jag tror, så tar du till vara på ditt liv på ett enastående sätt och den tid du har kvar kommer att ha kvalitet. Det är beundransvärt och om någon sen skulle komma och säga att du borde ha gjort på något annat sätt så har han eller hon fel!
    Jag förstår inte de som ger kommentarer som handlar om alternativa behandlingar, att lägga om kost, sluta med kolhydrater eller vad det nu må vara för förslag du fått. Förstår dessa människor allvaret i din situation? Nä, jag håller med i att du endast ska ta till dig de tips och råd som ger omedelbar styrka så du bibehåller din förmåga att ta till vara på din tid.
    Jag vill också passa på att tacka dig för de inblickar i ditt liv du ger till oss som läser och följer dig. De styrker mig i min roll som sjuksköterska och många tankar du delat har hjälp mig att på ett bättre sätt möta de personer jag möter på jobbet, de som befinner sig i liknande situationer som du. Tack.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vill tillägga att jag förstår att syftet med ditt skrivande inte är att vara till för "vår" skull, men jag är ändå tacksam för att vi får läsa dina tankar och funderingar.

      Radera
  64. Egentligen vet ingen av oss hur mycket tid vi har kvar, vi borde alla ta vara på tiden precis som du gör, det enda vi vet är att vår tid på jorden är begränsad och att vi ska försöka leva det livet så äkta vi kan. Det tycker jag du lyckats med mer än de flesta människor och jag är övertygad om att du kommer att kunna fortsätta leva så oavsett om du har ett, tio eller sextio år framför dig. Du har en alldeles speciell begåvning för kvalitet och om man skulle kunna väga den kvaliteten så väger den hittills förmodligen tyngre än många som levt tre gånger längre. Bilden säger också allt om din känsla för estetik, den är så vacker. Jag önskar att jag kunde lyfta av dig det ton som sitter vid din sida och att tyngdlagen kunde upphävas, och att åtminstone alla vi som älskar och beundrar dig kunde dela på bördan kram

    SvaraRadera
  65. Du är en otroligt inspirerande människa.

    SvaraRadera
  66. Vad fínt och klokt du skriver. Samtidigt otäckt.
    Jag kramar om dig.
    Lisa

    SvaraRadera
  67. När jag vill sätta in mig i en slags närvaro/insiktskänsla brukar jag meditera och föreställa mig att jag är som "ny" i min kropp. Jag vet därför ingenting om mitt förflutna eller vad jag har för planer för framtiden. Jag har varken ett namn, språk eller nationalitet. Jag bara är utan några analyser eller dömande. Allt bara är som det är. Det enda som existerar för mig i detta tillstånd är nuet för jag vet inget annat. /H

    SvaraRadera
  68. Du...jag förstår att du inte tänker på mig när du skriver men ändå...det känns som du gör det och att du förstår mig...

    SvaraRadera
  69. Jag kommer aldrig att glömma dig.
    Jag älskade dina ord i Nolltvå innan du blev sjuk.
    Jag kommer inte att minnas dig som sjuk utan som grabben som skrev som en gud!
    Tack för att jag får läsa.
    Kram

    SvaraRadera
  70. Tänker på dig.

    Kram

    SvaraRadera
  71. Otroligt hur du berör med dina ord, dina känslor, dina insikter!
    Gå till hästarna, borra in näsan i pälsen och "snusa" in doften. Känn närheten, kärleken, från dessa otroliga djur, låt din kropp och hela din själ fyllas av harmoni och en magisk känsla. För en stund känna dig hel och fylld av dig själv, av den person som du verkligen är.

    Vi känner inte varandra, men jag tänker på dig ofta.

    Styrkekramar.

    SvaraRadera
  72. Dessa kloka råd .....
    När jag fick min cancerdom fick jag höra av en "vän" att jag måste se min egen delaktighet i det som sker...se över hur jag lever....
    Vad jag borde äta och göra .....
    och jag tänkte ....jag koncentrerar mig för tillfället på att andas och att låta mina barn få känna trygghet så,låt mig vara.!
    Vi måste alla få hitta vår egen kraft på vårt eget sätt och inte så vi förväntas reagera eller leva....
    Ditt sätt att beskriva tankar, liv och död tillför mig kraft ....önskar dig kraft, inspiration och glädje i allt som är möjligt och omöjligt.

    SvaraRadera
  73. Du är fantastisk!

    SvaraRadera
  74. vissa änglar är bara här en stund..
    jag har själv varit död men tagit mig tillbaka, och ingen kan ta i från mig det jag såg.. Jag kom och gick på en kulle, där stod min morfar som är död sedan väldigt många år tillbaka..Han stod i sin militär kostym, vänd bort från mig. Allt var så lungt och fint, fåglar som kvittrade och barn som sprang omkring. När han tittar på mig, ler han på sitt morfars sätt, och sedan säger han, än är det inte dags Linda, vi syns igen när det är din tur. Sen vaknade jag i sjukhus sängen med hjärtstaren i full fart på mitt hjärta..
    Eftersom jag inte var i livet, kan det ju inte ha vart en dröm..

    av detta vill jag mena, att om man inte fruktar döden, så blir man nog mycket piggare! Sen kan inte jag sitta här och säga var inte rädd för döden, men en halv procent kanske får dig och vara mindre rädd. Då känns det rätt att jag skrev fina du!

    SvaraRadera
  75. Älskar dig Kristian..:/ <3
    Världens Bästa Sugarplum Föralltid.

    SvaraRadera
  76. Min son dog i cancer. Jag och hans pappa lät honom dö, ganska hel och relativt smärtfritt. Att se allas tips till dig och välmenande ord om att kämpa, får mig att vilja ruska om dem hårt. Ibland är det att följa med som är den rätta vägen. När de säger åt dig att kämpa, är det som att skuldbelägga. Varför kämpade jag inte mer för att min sexåring inte skulle dö? Jo, för att döden var redan där och han gick till den utan kamp och plågor. Fram till fem dagar innan han dog, var han sig själv. Så fantastiskt vacker och levande. Det kommer du också att vara. Det gör er levande bortom alla tiders gränser. Era levande liv. Jag har skrivit mycket om min sorg, men har slutat nu. Nu är sorgen bara min. Men den finns på www.sarahssmarties.blogspot.com.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kanske den klokaste kommentaren jag läst här. Kristian, det finns inget fel i att acceptera att slutet kommer. Att sluta kämpa betyder att möjliggöra en fin och värdig död istället för ett slut i kamp, maktlöshet och ångest. Inte för en mikrodels sekund betyder det svaghet eller att inte ta sitt ansvar! Snarare tycker jag det innebär ett vansinnigt mod och en klokhet få förunnat. Att tjata på dig om att aldrig sluta kämpa är nog snarare ett uttryck för den dödsångest många av oss upplever, en svårighet att se döden som en del av livet och något oundvikligt, något vi alla en dag skall uppleva. Låt oss alla lära av dig istället för att försöka leda in dig på andra banor och ge råd som du inte bett om och som istället tynger dig.

      Fina du, jag önskar att du får vara levande till ditt sista andetag, att du omger dig med människor som möjliggör det, som stannar i nuet med dig och tillåter dig att vara du hela vägen till slutet. Och när döden närmar sig hoppas jag att du får bra hjälp av den vårdpersonal som kommer hjälpa dig, som är modiga nog att låta dig dö utan slangar, dropp och onödiga insatser, som inte i desperation försöker och försöker och försöker fastän loppet är kört, bara för att det är så vansinnigt svårt att acceptera att ibland kan man inte bota, inte ta bort det onda, bara lindra. Och jag hoppas att du får lindring Kristian, att du somnar lugnt och fint med dina nära som håller dina händer, kysser dina kinder och låter dig gå.

      Kram från Malin

      Radera
    2. Håller med dig i allt, Malin - till dig Kristian. Kramar en sjuksköterska inom cancervården

      Radera
  77. Jag önskar att alla människor fick dö i sömnen, på ålderns höst utan någon smärta eller ångest efter en helt vanlig dag. Jag HATAR cancer.

    SvaraRadera
  78. Alltså, musiken! Nå så jävulskt bra, tack för tipset!

    SvaraRadera
  79. Du håller på och skriver det där mästerverket precis nu. Och skulle du inte hinna färdigt ä du i gott sällskap med andra kloka före dig.

    SvaraRadera
  80. Kristian, jag tänker på vilken kris som du och dina anhöriga befinner er i. Blir glad att du har hittat olika sätt att hantera dina känslor även om det innebär så mycket smärta, skuld, sorg och ändå glädje över livet. Blir glad när du med en oerhörd kraft slår ifrån dig alla krav som omgivningen tycks ställa på dig, att du utgår från ditt innersta jag och det som är och känns rätt för dig. Helt rätt, underbart, trösterikt. När främlingen stundtals tar över din kropp och själ går det bra att ge upp och ändå finnas kvar. Allt är tillåtet så länge som du själv accepterar dina egna beslut och därmed kan ta på dig ansvar. Det går bra att vara stark och det går bra att vara svag. Du är en fin människa och duger precis som du är, med eller utan cancer, den är inte viktig. Önskar att du har någon som berör dig, som rör vid dig så att minnet av det magiska finns kvar.

    SvaraRadera
  81. Hitta din ro för stunden, det var ett fint råd att få..
    Med allt mitt hjärta önskar jag att ett mirakel kan ske och du får fortsätta skriva. Jag skulle så gärna vilja läsa en roman av dig, en som inte handlade om en invaderande främling.

    Önskar dig ro och mycket kärlek.

    Gabriella

    SvaraRadera
  82. En miljard kramar vill jag ge dig. Du är en stjärna här på jorden. <3

    SvaraRadera
  83. Hej Kristian!
    Jag har haft förmånen att få träffa dig. Du bjöd mig på en öl och vi pratade om Hunter S. Thompson innan vi blev avbrutna. När du besegrat sjukdomen ska vi fortsätta de samtalet. Nästa runda är min. /Erik

    SvaraRadera
  84. Tänk på att du gör fantastiska saker under tiden som du lever ! Och du finns fortfarande , kanske du inte känner igen din kropp men insidan är samma .
    Dina texter skänker oss många tankar om livet , väcker vår ödmjukhet inför att livet ska levas här och nu .
    Håller handen runt ditt hjärta !

    SvaraRadera
  85. Ljus & kärlek till dig Kristian.
    Inne i ditt hjärta har du svaret på allt.

    Du vet bäst!

    ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥

    SvaraRadera
  86. Jag vill sända all omtanke till dig och dina kära.

    /Hanna

    SvaraRadera
  87. Jag, som aldrig blir svarslös, hittar inga ord ikväll.
    Tack, tack för dina texter, för att du fortfarande finns ibland oss, för din styrka och ditt mod.
    Och resten - det blir som det blir...<3

    SvaraRadera
  88. Jag är så tagen av dina vackra ord och av din förmåga att dela dom med oss. Funderar också om en bok jag läste om livet på en lantgård i södra Dalarna som jag tyckte mycket om, författaren med samma efternamn som du. Är det något du känner igen? Många styrkekramar.

    SvaraRadera
  89. Kristian. Vilket fint namn. Vackert.

    Jag känner inte dig och inte du mig. Men varenda ord berör. Så starkt, så otroligt starkt. Dina egna ord.

    Hur jag än försöker så gillar jag inte dina låtval, inte alls faktiskt. Men på något sätt skulle jag vilja dansa med dig till varenda sekund av dem.

    SvaraRadera
  90. Der är när jag läser det du skriver som man önskar att jag bestämde allt i hela världen. Tänk om det vore så att allt bara är ett skådespel. Att alla utom jag är statister som bara för handlingen i mitt liv framåt.

    Jag bestämmer härmed att jag ska läsa din blogg om ett år när du är friskförklarad. Där har det! Jag tänker inte sakna dig, du kommer finnas.

    Jag har funderat på att skriva en rad här de veckor jag läst din blogg. Jag får sån lust att hjälpa dig på något sätt. Du har genom dina vackra texter fått mig att gråta,sluta ögonen och be nån slags bön för dig. Jag tror inte på någonting speciellt, men vill så gärna att det på något underligt sätt ska hjälpa.

    Du är en stark människa. Min hjälte.

    /En helt vanlig kille med egen familj

    SvaraRadera
  91. Kristian. Om jag skulle lära känna en kille som på något vis påminner mig om dig skulle jag kunna bli så himla kär. Och det skulle vara en kärlek som inte går sönder och blir en börda om den inte är besvarad.
    /E

    SvaraRadera
  92. Kramar och kärlek till dig vännen! Vi finns med dig när det är som tuffast. Då håller vi din hand, vi lägger vår kind mot din och viskar det vi mest av allt vill säga dig. Du är aldrig ensam Kristian, vi är många som finns där för dig och tänker på dig.
    Kram Annika

    SvaraRadera
  93. Försök njuta och spendera den tid som din ork och tiden, mellan alla behandlingar och biverkningar tillåter, tillsammans med din familj, andra anhöriga och dina vänner, så mycket det bara går. Gör samma saker som du njöt av före du fick din nya diagnos. När och om du orkar.

    Försök också leva med den person som var Kristian för en månad sedan samtidigt som du tar hänsyn till den Kristian som är nu.

    För mig är det så lätt att säga att du ska försöka leva här och just nu, men försök leva i nuet. Du har ju livsgnistan kvar och du vill så mycket egentligen. Du har inte gett upp. Det är viktigt.

    Känner med dig och dina nära och kära så oerhört mycket.

    Det gör nästan ont i mig att skriva något här faktiskt.
    Ibland tänker jag: "Var finns orden? Vad ska jag skriva här? Ord som ska vara vettiga and förnuftiga samtidigt medkännande. Hittar jag de rätta orden?

    Varma hälsningar med en kram från Nina

    SvaraRadera
  94. Jag går in och läser dina inlägg.
    Om och om igen.
    Hittar nya vinklar, nya tankar väcks inom mig.

    Jag tänker först att det inte går att kommentera dig, att inga ord kan möta det du säger.

    Men det går ju, orden kommer och jag får lust att skriva mer. Vill skriva massor.
    För dig, för mig och för dom som betyder något för mig.

    På något sätt har det blivit så att det du delat med dig av följer mig i min vardag.
    Det händer jobbiga, svåra saker i min omgivning. Både direkt och indirekt men jag måste iaf bestämma mig för att leva varje dag.
    Eller måste? Jag VILL leva varje dag. Och hur underligt det än kan låta så är du en del av orsaken.

    Skickar dig en kram.. /Thorun

    SvaraRadera
  95. Får så ont i hjärtat varje gång jag läser eller tänker på dig och din situation... Var stark.. så stark som bara du kan vara... <3// Anna

    SvaraRadera
  96. Jag önskar att jag hade något smart att säga, som inger hopp och en stunds vila från den ständige främlingens närvaro men hur jag än vrider och vänder på orden så kommer skrivkrampen, för jag har ingen aning om vad du går igenom, det går inte att föreställa sig om man inte varit där själv.
    Det enda jag kan erbjuda är en kram, en axel att luta sig mot och min lösning när vardagen håller på att gå överstyr, när jag temporärt tappar greppet om mig själv. Jag vänder mig till himlen, det kan låta fånigt, men när jag är vilse så går jag ut på kvällen och studerar himlen, stjärnkonstellationer, norrsken och midnattssol - det har alltid ingett ett särskilt lugn, men så är jag ju norrlänning också :)

    http://open.spotify.com/track/5uir0D2kSUtWug1kK8HUkb

    En stor kram till dig Kristian, jag beundrar dig verkligen som orkar dela med dig av alla dessa fina inlägg mitt i denna storm.

    SvaraRadera
  97. cancer suger så djävla ordentligt. min pappa fick det och mitt i alla känslor som en människa kan räkna upp så var det ilskan som drabbade mig värst. jag var så arg som en människa bara kan vara- arg på att han var sjuk, arg på att jag kände någon som var så sjuk, arg på att jag inte var sjuk istället, förbannad så in i helvete på att någon så snäll som honom som aldrig gjort en fluga förnär eller aldrig sagt något elakt om någon kunde få en tumör stor som en knytnäve i tinningen. ilskan har aldrig riktigt gått bort och den har aldrig heller hjälpt vare sig mig eller honom...men vad fan - när ska man annars vara förbannad? antagligen borde jag ha skrivit något fint eller tröstande eller inspirerande här till dig men jag vägrar. jag vet att du är sjuk och det suger och jag är arg för din skull och för min pappas skull och för alla anhörigas skull OCH för din skull. CANCER SUCKS!!!

    SvaraRadera
  98. Du, det är antagligen inte nån tröst alls men tänk i hur många okända människors hjärtan du har byggt bo för alltid med dina tankar här. Jag hoppas din resa blir lugn och fridfull! All kärlek till dig!

    SvaraRadera
  99. Vi kommer nog aldrig att ses, men vi lever i samma land, andas samma luft och delar samma tid. Vi är medmänniskor som möts i dina ord. Ditt senaste inlägg slår mig rakt i magen, för smärtan är så stark. Tårarna rinner för allt som du förlorar. Man säger att delad glädje är dubbel glädje. Hoppas innerligt att delad smärta är halverad smärta, för då kan jag som får läsa dina tankar ändå vara till någon hjälp för dig. / Ulrika Mi Berggren

    SvaraRadera
  100. Jag kan inte ge dig min hälsa, ej heller några goda råd då jag inte utkämpar samma lika kamp som dig. Men jag kan erbjuda dig en bön, för dig, för din familj och släkt, och dina vänner. Jag kan inte skänka dig ro, hälsa, lugn eller något annat, även om jag gärna skulle vilja det.
    Och när dagen kommer så hoppas jag att du får ha de människor som du älskar runt omkring dig och känna att du är älskad.

    Du dör inte för att du är sjuk, utan för att du lever.
    (Lucius Annaeus Seneca)

    Jag önskar er alla väl.. Och sänder en bön eller två (kanske fler) för er.. Må Gudarna vaka över er..

    SvaraRadera
  101. Jag tittade precis på tv:n nu när du var hos Jenny Strömstedt. Jag blir så lessen i mitt hjärta o tycker att det är fruktansvärt att en sån ung människa som du ska drabbas av denna djävulska cancer. Sååååå djävla tragiskt. Jag hoppas att när den dagen kommer, villket den tydligen ska göra enligt vad du sa i programet, så hoppas jag att du slipper lida. Du kommer att bli en stjärna som lyser väldigt starkt på himmelen. Jag har själv en tumör som jag skall operera nu i November o vet inte vad som blir mitt besked efter det. Jag bär med mig din berättelse o mina tankar går till dig o dina nära o kära.

    SvaraRadera
  102. Jag ber för dig Kristian!

    SvaraRadera
  103. Jag vill ge dig allt det du vill ha. Men jag kan inte det. Så jag ska dansa, sjunga, leva, resa och ta hand om mina framtida barn som i min vision blir de finaste någonsin. Lite av dig ska finnas med bakom varje ögonblick. Mina ögonblick och i många många andras.
    så skört, men så förbaskat vackert.

    SvaraRadera
  104. Du är som en planta som mognat,
    som är som allra allra vackrast,
    och som nu är i färd med att sprida sin frön,
    så att det ska kunna bli fler vackra plantor.
    Dina frön regnar över oss, ditt kärleksregn väcker oss.
    Din närvaro i livet är unik.
    Du ska lämna kroppen, och då visar du oss det här,
    du är ett mirakel.
    Jag skall be om ljuset och kraften till din kamp.
    Jag skall gå ut i ditt kärleksregn med mina barn.
    Jag ska alltid ha ditt väsen
    i mitt minne.
    All kärlek till dig Kristian
    Maria

    SvaraRadera
  105. Jag minns när jag tänkte som dig... att om jag skulle dö nu så skulle jag inte sörja. Jag har levt ett så underbart liv och gjort så mycket, älskat så mycket. Jag tror jag började tänka så redan när jag var 6 år. Det var konstigt för mig att tänka att det ens skulle vara synd om mig om döden plötsligt skulle ligga nära. För jag kan ju inte sörja över något som jag inte varit med om än. Idag är jag 24 år. Jag har inte tagit för givet att livet ska ge mig något mer i framtiden förrän för kanske en 2 år sedan. Innan det kunde jag bli skrämd av mina lätta tankar om döden. Att jag inte skulle bli ledsen om jag låg inför döden i och med att jag fått leva redan så många år med så mycket som hänt. Jag gick väl i skolan som alla andra och upplevde inte något som var mer intressant än något annat barn. Det fanns inge framtidstänk för mig även om jag självklart tänkte att jag väl kommer få barn och se mig och mina syskon bli vuxna. Ända tills kanske förrförra året fanns bara tacksamheten för nuet. Det är synd för den är för mig otroligt saknad idag. Jag tror att jag blivit inblandad i vuxnas syn på livet. har liksom blivit lite förgiftad av vuxna västerländska livssyn på att livet är evigt och ska innehålla ditten och datten och håller på i flera årtionden... att det skulle ju vara hemskt synd om mig om jag dog nu... bara 24 år, du har ju inte fått uppleva

    SvaraRadera
  106. än. Grejen är att jag har ju inte kunna haft det perspektivet... Jag kan bli arg för hur vi vuxna människor värderar livet med kvantitet och hur vi ser livet som att det aldrig börjar. Blev mina 24 år inte värt någonting nu eftersom jag kunnat levt dubbelt så längre? Bara för att det jämförs med hur länge jag skulle kunnat leva eller över vad jag på något sätt MERA skulle kunnat ha upplevt. Vi har präntat in att det är det hemskaste som finns att dö ung. Men jag hade så svårt med att förstå det där så länge.. det är sant.. och jag gick runt och skämdes och tänkte hur ska jag tänka då?? Nu när jag fattar så kan jag ju inte säga att jag är så glad att jag letade efter hur de som är äldre än mig ser på livet och hur jag bör tänka... att vi ska ha ångest för att dö ung för allt man då inte kommer få uppleva... Vem sa att ju längre du lever ju mer kommer du att uppleva? Jag har skämts för min tanke över hur jag ska kunna förklara för min familj att de inte ska behöva sörja över mig om jag skulle dö ung, för att de fått för sig att det kommer finnas en stor sorg över saker jag då kommer att ha missat. Jag önskar att om folk sörjde så skulle de sörja över att vi inte finns vid varandras sida längre och absolut sörja så mycket som det faktiskt känns.. låta det kännas och att det kan kännas orättvist för på något sätt känner jag mig övertygad att den som dör sörjer tillsammans med sina nära någonstans i döden. Man har lätt för att samla på sig flera hemskheter i sorgens stund. Hon fattas mig och så var hon så ung också... dubbelsorgligt blir det. Men vad är det jag ska missa? Jag visste inte att jag ens skulle få uppleva det som jag upplevt redan. Utifrån mitt perspektiv har det hänt så mycket om jag ska jämföra från när jag kom till livet. För varje år.. Jag har älskat så mycket! Så ni inte kan ana, Min familj, mina vänner, Jag har sett naturen och lärt mig massa saker sen jag föddes. Jag har lärt mig att prata och uttrycka känslor, känt avund, sorg, glädje, lättnad, svek, ångest, längtan och ro,

    SvaraRadera
  107. jag har gråtit, blivit mobbad och känt mig utsatt, Känt mig glad och sedd många gånger också fast de inte tagits lika stora som de hemska saker som man har lätt att fokusera mest på, Jag har fått insikter som rest mig och gjort livet magiskt, Jag har rest också fysiskt och sett otroliga landskap, Det finns inga fula naturlandskap. Jag har lyssnat på musik och på människor som gjort livet ännu mer magiskt, Jag har skrattat så jag haft ont i magen, det har varit få gånger men inte är dem mindre värdefulla för mig och mitt liv för det, Jag har smakat på mat som inte kanske varit alltid exotiska och väl tillagade men fått uppleva dem ändå i sin smaklighet, Jag har givit till mina nära allt jag kunnat efter mina förutsättningar som människa med brister och fel och vilja, Jag har lärt mig flera språk sen jag föddes, kroppsspåket, musikspråket, dansspråket, lyssnarspråket, sociala språket, institutionsspråket som gjort att jag fått vara en del av flera gemenskaper. Jag har varit kär (om det ens då bara varit i smyg så har jag upplevt det), Jag har varit kär och visat det också och inte har då kärlekskänslan skiljt sig någonting för det, jag har lärt mig nya maträtter utan att ens veta om det, Jag har inte haft ett enda seriöst förhållande men känner ändå att jag känt kärlek, jag har släppt stoltheten och vågat ändrat mina livprinciper, jag har jobbat och tjänat mina egna pengar, jag har gått igenom operationer, jag har bott i kollektiv, jag har haft ångest, jag har pratat med främlingar, jag har stått på scen, jag har hjälpt min lillasyster, jag har bytt utbildningar och utbildningsstäder och jag har läst om dig Kristian och tagit till mig allt du skrivit... som nu får mig att gå igenom mitt liv och påminna mig om den tid jag bara fokuserade på att uppleva och inte vara rädd att jag inte ska få uppleva mer. Det är först då som livet skiljer sig från döden och blir på riktigt motsvarigheten till livet. Jag kände att när jag såg dig på SVT så upplevde jag att det var första gången som jag upplevde någon annan känna samma som jag känt.

    Är lycklig över att du haft ett så fint liv och ser det så meningsfullt! All lycka! Du lever nu!

    Isabelle

    SvaraRadera
  108. Allt du skriver berör, det väcker känslor i en, en törst att hjälpa dig på något sätt, ta del av din kamp. Ta på sig delar av sjukdomen, så du tar dig igenom det. Att visa sig själv som lite med-människa. Vilja hjälpa, vilja bota, vilja se dig fortsätta blogga om ett fantastiskt liv. Min extremt underbara lärare visade mig din blogg, just detta inlägg allra första gången. För att ta del av, i hennes ögon, en riktig skribent. Lära mig förstå, reflektera, känna efter. Så jag vill tacka dig, framför allt. För att du får en grundskole elev utforska språket. Tack

    SvaraRadera
  109. Finns inga uppmuntrande ord när tillvaron är skit. Din empati för familjen är beundrandsvärd!

    SvaraRadera