Trubbel väger ton

Sjukdomen tar upp alla tänkbara fronter. Behandlingar, biverkningar, möten och funderingar. Den är närvarande i hela min tillvaro. Bara borta korta stunder. Sedan kommer den tillbaka som en främling och sätter sig vid min sida. Jag umgås mindre och mindre med den Kristian som jag var för en månad sedan.

Jag behöver inspiration, och det är den jag söker. Jag behöver glädjen över att leva – även om den i sig har blivit en börda. Det skulle vara så mycket enklare om jag var trött på allt. Men det är jag inte. Det är mitt största problem. För i stället är jag mer sugen på livet än någonsin. Ändå sitter jag här med en kropp som under en helvetisk snedtripp, inomhus i vinterkläder för att en märklig kyla är på väg att sluka mig samtidigt som jag märker hur mitt hår blir tunnare för varje dag som går. Och när det snart försvinner, räknar jag inte med att det någonsin ska komma tillbaka. Jag är på väg att dö. Det är så… bisarrt.

Jag håller mig vid liv tack vare familjens tålamod – deras styrka är trollväsen ur den svenska urskogen. Jag håller mig vid liv tack vare vänners och okändas omtanke. Jag håller mig vid liv tack vare magiskt sex, tack vare vackra böcker, tack vare hästarnas kraft, tack vare The Black Keys i somras veckan innan infernot. Spelningen blev som ett startskott mot upploppet. Den sista sträckan.

Det är glädjen över detta som håller mig vid liv, ett tag till. Och närheten till mig själv. För den får jag inte tappa bort i det här kaoset. Får inte glömma bort vem jag var, nu när jag behöver mig själv mer än någonsin.

Sent en kväll skriver Josephine att hon varit inne och läst min blogg. Att hon börjar förstå hur det ligger till. Hon nämner alla tips som hon ser väller över mig. Och så ber hon mig att bara lyssna på de som ger mig omedelbar styrka. Då är det som om någonting faller på plats i mitt huvud. För det är så det måste vara.

Jag försöker räcka till. Ändrar vanor. Tror mig tänka strategiskt. Men det vilar en yxa mot min nacke. För mig är det så svårt, för att inte säga omöjligt, att just nu ta till mig alla alternativa behandlingar, kurer och lösningar som påstås vara de bästa för mig och min situation. Men jag försöker som sagt räcka till. Försöker göra mitt bästa. Försöker nå ett stadie där ingen någonsin kan säga att ”Kristian satsade inte allt, han hade levt mycket längre, kanske till och klarat sig om han bara hade gjort si eller så”. Det här är ett vidrigt ansvar att lägga på en människa. Jag är beredd att kliva upp i ringen mot vem som än ifrågasätter mitt sätt att hantera det här. Och den matchen kommer jag att vinna. Var så säker.

Jag har aldrig trott på kvantitet. Inte inom något. Kvalité däremot. Det är vad som spelar roll på riktigt. Jag har heller aldrig haft som ambition att bli 100 år gammal, utan har sedan länge varit övertygad om att det är vad man gör med sin tid som faktiskt är viktigt.

Jag tänker fortsätta klamra mig fast vid den jag var, den jag fortfarande är och den jag fortsättningsvis vill vara. Där hoppas jag hitta den styrka som jag behöver. Men just i dag, just i denna stund, när främlingen satt sig vid min sida för att inte gå härifrån, känns tillvaron alldeles för tung. Och då spelar det ingen roll hur många sprutor jag kan ta eller få, för trubbel väger ton.