Besökaren

Jag rör mig med skygglappar genom avdelningen på sjukhuset. Vänder inte blicken mot de på britsarna som jag passerar. Här för vi alla våra egna slagfält. Här är kampen vår högst individuella. Jag andas så lite jag kan. Luften åker in i näsan, bara för att vända. Vill inte känna dofterna. Vill inte låta dem komma tillbaka. Dessutom ser jag än så länge oförskämt frisk ut. Hur ska de andra patienterna uppfatta mig? Men förnedringen ska snart börja. Hårförlusten. Smaksinnenas anarki. Potträningen. Kroppens förfall.

   – Fan, vad tråkigt att behöva se dig här igen, säger E när jag svängt till vänster i den sterila korridoren.
   Hon var min sköterska senast. Så även den här gången. Jag frågar henne om hon fjällvandrat något mer. Det har hon inte, säger hon och lägger till ett tyvärr. Jag berättar att vi spelade med bandet en gång i somras. Att det var vår stora hemkomst till Borlänge efter helvetet. Sedan sätter hon sig framför sängen och tittar på mig. I tystnaden ser jag en på alla sätt vacker kvinna. Vi vet båda vad som väntar.

Från fönstret i behandlingsrummet ser jag huset där jag bor. Jag tänker på hur mamma, pappa och min vän Anders är där för att flytta in och montera ihop en ny soffa. En möbel större än den jag redan har. En möbel som gör att jag kan ligga i fosterställning åt alla tänkbara håll och kanter.

Jag får en spruta i magen för att inte tarmsystemet ska få fnatt av det som komma skall. Den lugnande tabletten ger effekt. Det tunga artilleriet kopplas in: Cytostatikan Irinotekan, folsyra som ska hjälpa kroppen att ta hand om medlen, men som också ska dämpa de toxiska effekterna och en bolusinjektion av de cellgifter som jag kommer bära med mig i en självgående dosa under de närmaste dygnen. Långsamt börjar jag känna mig pårökt. Den senaste veckan kommer tillbaka framför mig.

Pappa tog med min brorson ut på ett äventyr. Jag satte mig med mamma, min bror och hans kärlek. Jag gick rakt på sak, för det fanns varken utrymme eller anledning till omvägar. Orden föll mekaniskt ur min mun. Ett ögonblick av ingenting, innan min bror höll om mig som om jag skulle gå sönder. Jag berättade från hjärtat hur jag ser på det hela. Efter någon timme gick vi ut, som bland molnen, i skogen och spöregnet där björnen nyligen passerade. Under en gran, med vattnet forsandes längs våra fötter, stod vi och log ett märkligt leende mot varandra.

När vi åkte ifrån min brors gård sjönk vännernas tolkning in i mitt innersta väsen: ”Mitt blod är i oro, jag tror jag är kär, i vem?, i allt som andas” och någonstans mellan islandshästarna och de enorma fälten fick orden mig att bryta ihop, att förstå vilket mörker som jag faktiskt står inför.

Vi fortsatte mot Stockholm och allra käraste syster. Hon med den finaste lägenheten jag vet. Hon med värmen. Kramarna. Humorn. Jag borde vara där oftare. Soppan stod färdig. Vi åt under konstlad stämning. Jag kan inte ljuga och hon märkte redan när jag klev in i hallen att det var något som inte stämde. Vi känner varandra bra i vår familj. Vi gick in i vardagsrummet. Jag berättade.

Det har varit påfrestande dagar. Utmattande. För jag älskar dessa människor som finns i min närhet så att hjärtat värker. Så att blodet mitt kokar av känslorna så självklart tydliga.

Jag försöker förklara hur det känns att vara den här sortens budbärare. Att vara den här besökaren. Men jag misslyckas. Jag läser i böcker och tänker efter, innan jag plötsligt inser vilken beskrivning jag söker – trots att min egen tro är kraftigt skadeskjuten, om inte dumpad i ett gruvschakt i södra Dalarna.

”Och jag såg, och se: en gulblek häst. Och han som satt på den hette Döden, och helvetet följde efter honom.”

Raderna hittade jag i Uppenbarelseboken. Och hos Johnny Cash.