lördag 15 september 2012

På spaning efter den tid som flytt


Vid Slussen stannar jag och ser ut över det rastlösa vattnet. Ovanpå rockklubben, där jag utmattats och blivit hög på bekräftelse med mina vänner så många gånger tidigare, blir jag ståendes. Underarmarna vilar på det översta räcket, ena foten på det nedre. Jag står som en ryttare, väntandes på en mörk rodeo. Solen får vattnet att glittra. Fartyget som liknar det jag har på armen ligger oskyldigt vit vid Skeppsholmen. Barnvagnar och pensionärer passerar mig. Jag vill också ha en liten. Jag vill också bli gammal.

Min uppväxt kunde inte ha varit tryggare. Kyrkvärdsgatan var en barnbok. Vännerna runt knuten. Skogen höll om oss. Mamma jobbade hemifrån. Vi barn var därför nästan alltid hemma, åren innan skolan. Under mina första sex år i livet kunde jag alltid, efter en snabb springtur från skogen, över den gamla fotbollsplanen, över staketet in i trädgården mötas av min mammas trygga armar. Det var en vacker barndom. Säker. Tryggheten var den enda verkligheten jag visste om. Jag minns chocken första dagen i Kvarnsvedens skola. Visste inte att barn kunde göra vissa saker mot varandra. Sedan dess har jag gjort mitt bästa för att hantera det som händer omkring mig.

Nu ser jag hur jag har levt mitt liv. Och varför.
   Jag har försökt kompensera. Ta igen. Smått barnsligt och trotsigt. Eller kanske enbart naturligt. Från mina tonår och framåt har allt jag gjort varit varianter av att klättra högre upp i björken, av att cykla snabbare och snabbare utan att hålla i styret.

Jag har alltid klarat mig, trots situationer där jag slagits sönder och samman, av mig själv och av andra. Trots situationer där jag borde ha omhändertagits, låsts in och omyndigförklarats. Jag har varit en katt med nio liv, eller en kackerlacka. Exakt vad lämnar jag till andra att avgöra.
   Men den här gången har verkligheten hunnit ikapp. Den här gången kommer jag inte undan.

Jag kan inte prata mig ur situationen. Jag kan inte sakta backa undan. Inte fly. Kan inte gå rakt ut i skogen i mitt älskade Dalarna, ta vänster vid den stora stenen, ta sikte på det största berget och gå så långt benen bär mig och därefter fortsätta ännu längre, bortom den vilda älven för att någonstans bland träden vänta ut min fiende tills den tröttnar och ger sig av.

Här finns inget Moonrise Kingdom att dansa sig bort i.

Vattnet vid Slussen är fortsatt rastlöst. Jag ser båtarna ligga förtöjda längs kajen. Jag vill lämna min plats vid staketet. Jag vill gå ner och ta värvning på någon gisten skuta och ge mig ut på öppet hav. Försvinna från allt. Försvinna till en annan värld, en annan tid.

Men ännu hellre vill jag komma springandes ur skogen vid Kyrkvärdsgatan, över den gamla fotbollsplanen, över staketet in i trädgården för att mötas av min mammas trygga armar.


81 kommentarer:

  1. Jag vet att din mamma inte vill något hellre än att ta emot dig i sina trygga armar och få det onda att försvinna.

    SvaraRadera
  2. Dina ord är så fina och du använder de så bra.

    SvaraRadera
  3. Det är lätt att tänka tillbaka på barn- och ungdomsåren när man ser livets slut närma sig med raketfart. Så lustigt att jag skrev om något liknande igår. Vill du läsa mina ord?

    http://sistermoonshine.blogg.se/2012/september/jag-kan-se-dem.html

    Om din mamma inte står där för att ta emot dig får du en stor kram av mig.

    Ljus och kärlek

    SvaraRadera
  4. Kristian, det är så sorgligt när människor går. Men när människor går dit du nu är på väg, och dit vi alla till slut går,där vilar den allra största tryggheten. Vägen dit är ibland svår o brant o snårig o full av smärta o ångest, eller så står man plötsligt där utan föregående varning som min pappa som dog av ett plötsligt hjärtstillestånd. Oavsett hur vi går eller när så är det som att tas emot av ofattbart starka o trygga armar o där friden är så stor att det kan vi inte omfatta med våra sinnen här o nu. Kalla det Gud eller Nangijala eller vad du vill... vi ser nu som i en spegel (av den andra världen) men en dag ska allt förklaras för oss. Du får snart svaren. Kärlek från Karin <3 <3 <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så tänker jag mig också att det blir.

      Radera
  5. Kära du, det finns inget jag kan säga, önskar det kunde hända något bra!
    Inga-Britt

    SvaraRadera
  6. Jag vill tack för Karins trösterika ord här ovanför, även om de inte var riktade till mig. Jag ska minnas dem.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Såklart de var till dig också. Vet att du också kämpar kram <3 <3 <3

      Radera
    2. Oj, tack, fast inte ska väl du och jag egentligen kommunicera här, på Kristians sida.

      Förlåt. Det här blev konstigt.

      Radera
  7. Kristian.
    Folk har sagt det förr. Vi vet inte hur lång tid, vi vet inte hur länge medicinerna bromsar. STANNA INTE NU! Lev! Det är också en bra sak att du kan värdera det liv du har kvar. Du kanske får mer kvalité än någon som lever 80 år.
    Vill du vara i skogen? Var i skogen. Vill du krama din mamma? Krama din mamma. Vill du skriva en bok? Skriv en bok. Vill du ha ett barn? Gör ett barn.
    Jag önskar bara att du slipper smärta och lidande i din vardag, så att du kan njuta av livet! Det kan handla om år Kristian! OCH mirakel sker faktiskt. Om det värsta händer, så lämnar du detta liv med känslan av att du gjort vad du kan med alla dagar!
    Du kämpar på så himla bra och värderar det liv du lever så högt. Fortsätt så, om du orkar.
    Du älskar människor, och människor älskar dig. Det är ju det som betyder något.
    Du, din fining. Vi är så många som kämpar med dig. I våra tankar och böner är vi med dig dag och natt!!! Då måste det finnas hopp! Det måste gå bra!
    Du accepterar din situation, men kämpar ändå. Det är så beundransvärt!!!
    Allt är bräckligt och ovärdigt- du förtjänar så mycket bättre.
    <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag kan inte formulera det bättre än här ovan, går det så skriver jag under med samma ord. Och mirakel sker. Så tänker jag. Om dig. Stor <3kram

      Radera
  8. "Jag vill också ha en liten. Jag vill också bli gammal."
    När jag läser detta går hjärtat mitt sönder...

    SvaraRadera
  9. Kristian

    When Life Puts
    You In Tough Situations
    Don´t Say
    "WHY ME?"
    Just Say
    "TRY ME"

    Vad jag läst och förstått av andra människors intryck av dig är att du är snäll människa. Det bästa jag vet är snälla människor, det är den mest finaste egenskap man kan ha. Och den har du. Det är en stor gåva och du kan vara stolt över dig själv. Glöm aldrig det....

    Kramar Maggie

    SvaraRadera
  10. Ja visst gör det ont

    Ja visst gör det ont när knoppar brister.
    Varför skulle annars våren tveka?
    Varför skulle all vår heta längtan
    bindas i det frusna bitterbleka?
    Höljet var ju knoppen hela vintern.
    Vad är det för nytt, som tär och spränger?
    Ja visst gör det ont när knoppar brister,
    ont för det som växer
    och det som stänger.

    Ja nog är det svårt när droppar faller.
    Skälvande av ängslan tungt de hänger,
    klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
    tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
    Svårt att vara oviss, rädd och delad,
    svårt att känna djupet dra och kalla,
    ändå sitta kvar och bara darra -
    svårt att vilja stanna
    och vilja falla.

    Då, när det är värst och inget hjälper,
    Brister som i jubel trädets knoppar.
    Då, när ingen rädsla längre håller,
    faller i ett glitter kvistens droppar
    glömmer att de skrämdes av det nya
    glömmer att de ängslades för färden -
    känner en sekund sin största trygghet,
    vilar i den tillit
    som skapar världen.


    Ur diktsamlingen "För trädets skull" (1935).

    Kristian, det var det här jag ville säga. Kärlek från Karin <3

    SvaraRadera
  11. (Karin Boye för dom som inte vet det.)

    SvaraRadera
  12. Stannar upp en stund och läser dina ord. Gillar ditt sätt att skriva och tycker, som jag sagt tidigare, att du ska skriva en bok.
    Inte bara en utan fler.
    Allt det bästa till dig Kristian

    SvaraRadera
  13. Din hand med språket är dom bästa av händer Kristian!
    Så mycket påminner om min uppväxt i dom småländska skogarna i Gnosjö.
    Av hela mitt hjärta önskar jag dig bättring.
    Hälsn//Arne J

    SvaraRadera
  14. Jag önskar att jag kunde ta dig hårt i handen och springa långt, långt bort där cancern inte kan hitta oss.

    SvaraRadera
  15. Ensam på havet

    Ensam på havet i nödflaggad båt
    Ensam på okända vatten
    Jag har försökt sova men ruffen er våt
    Nu väntar jag bare på vatten

    Förråden er slut jag har tappat min logg
    Men jag tror at vi seglar mot öster
    Jag har vakat för länge och seglat för långt
    Jag svär det jag hörte var röster
    Jag kan inte glömma hur förunderligt det lät
    Hur rofylld och tjusad jag blev
    Nu sitter jag stilla med rodret i lä
    I aktern och väntar och ler


    Dom sagt mig att sjöman för långt ifrån land
    förlorat båd sans och förstånd
    Kanske jag också sett syner ibland
    Men Jag svär det jag hörde var sång
    Jag har släppt mina segel, förlårat min kurs
    Jag har stått hela dagen och lyssnat
    Mot vindöga vänd där jag hörde den först
    Men sången i masten har tystnat

    Och jag hoppas det klarnar för resan blir lång
    Och natten så mörk utan stjärnor
    I natt tar vi hem till sirenernas sång
    I natt går vi utan latternor

    Text: Stina Nordenstam

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fantastiskt vackert!

      Radera
  16. jag läser det du skriver och känner på ett märkligt vis att jag vill känna dig, hänga med dig, stå bredvid dig där vid slussen. jag tycker på något sätt mycket om dig fast jag aldrig träffat dig. jag skulle så gärna vilja hjälpa dig och ta emot lite av smärtan och göra något annat än att bara läsa det du skriver.

    vet inte ens hur jag ska formulera mig här märker jag. men du verkar så bra. så intressant. en sån person man skulle vilja sitta och prata med i flera timmar.
    jag kan på något vis känna mig in i din situation när jag hör suburban war och föreställer mig en varm kvalmig sommar så fruktansvärt vacker, ensam och klaustrofobisk.

    du är stark. du har varit fångad i din egen hud och tagit dig igenom ett kalt stumt nattsvart universum helt själv, du har klarat så jävla mycket hittills. saker som vi andra inte ens kan föreställa oss. som någon skev ovanför: gör det du vill göra nu. låt inget begränsa dig! absolut inget.

    vi kan ju alla dö vilket ögonblick som helst. och varje fint ögonblick fram tills vi dör är värt lika mycket och betraktat som eget väsen just i stunden fullkomligt oföränderligt, oavsett sjukdom, oavsett tid kvar.
    /gabriella

    SvaraRadera
  17. Blir glad när jag ser att du skrivit igen
    men glädjen är tudelad och smärtsamt beblandad med sorg.
    Sitter med min förkylning under ett parasoll på min trapp och försöker insupa värmen från solen och borstse från immunförsvarets tillfälliga svacka.
    Att läsa, att ta till sig, att över huvud taget ta sig igenom dina ord och meningar ger massor av kraft som borrar sig in i mig.
    Någonstans inom mig fastnar dina ord, ditt budskap och jag kommer bära med mig dig på ett sätt som jag inte kan förklara.
    Du spelar definitivt roll. Du har skakat om mina tankar och berikat mig.
    Det tackar jag dig för.. och i den händelse det spelar roll för dig så önskar jag att min kram kommer fram.
    -KRAM- /Thorun..

    SvaraRadera
  18. I love you
    xx besos mi corazon

    SvaraRadera
  19. Hej Kristian,

    Ända sen min syster gjorde mig uppmärksam på din kamp har jag följt dina texter maniskt. För att visa mitt stöd så vill jag lämna en hälsning här, även om den självklart inte kan jämföras med det avtryck du gjort och fortsätter göra i mig och många andra. Kärleken, ödmjukheten, gemenskapen och mänskligheten som finns i ditt forum här är på många vis överväldigande, så vad framtiden än har att bjuda på känn aldrig att du kanske inte hinner göra världen till ett bättre ställe. På den punkten har du redan lyckats.

    Fortsätt kämpa, och snälla vinn. Du måste finnas!

    Kramar Stina

    SvaraRadera
  20. Låt mig få vara nära
    Andas samma luft
    Låt mig få känna dina andetag
    Vara bara vi

    Hör av dig, du vet hur du kan nå mig.

    Anna

    SvaraRadera
  21. Dina ord ger andras liv styrka.

    Niklas

    SvaraRadera
  22. Jag onskar sa att man kunde vrida tiden tillbaka och att ni hade spelning pa Debaser igen och att ni bodde hemma fortfarande och att framtiden var ett enda stort lofte och inget ont hade hant eller skulle komma att handa. Att din blogg fortfarande kunde vara den roliga fran Spanien eller nan turné och att din mamma kunde fa oroa sig for de sma saker en mamma ska oroa sig over helt i onodan, om jag bara kunde vrida tillbaka tiden och gora allt annorlunda sa att vi kunde fa vara lika lyckliga som nar ni spelade pa Peace and Love i somras och alla andra somrar. Det som hander nu ar inte vad som skulle handa, nan maste vrida tiden och handlingen ratt igen. For din skull och for var skull som behover dig./Kerstin

    SvaraRadera
  23. Vad vackert du skriver!!
    Många kramar till dig som kämpar!!
    Maria

    SvaraRadera
  24. Anne Berit Dahlen15 september 2012 20:35

    Jeg blir så rørt av alt du skriver. Det er virkelig vakkert og fint. Samtidig så trist.
    Aldri gi opp, fortsett å kjempe som du gjør. Drøm.
    Jeg mistet min mann for en måned siden pga cancer i magen. Han ble bare 33 år gammel. Men han var takknemlig for livet. Og som han sa var han verdens heldigste mann, selv med cancer. Han var helt fantastisk.
    Det er du også.

    SvaraRadera
  25. Vet du. Inte för att ge några falska förhoppningar, jag vet ju inte egentligen. Jag har inte den blekaste aning, men jag hörde om en man... som drabbades av något liknande, med tumörer och monster i hela överkroppen. Han fick beskedet att han hade max två år kvar att leva. Men två år gick, sedan tre, sedan sju. Idag är det tio år sedan han fick den domen, och lever fortfarande med cancern i sig, men den har hållts i schack. Under dessa tio år har han funnit sin kärlek som han har en femårig dotter med. Jag hoppas, av hela mitt hjärta och hela min själ, att du får vara kvar länge. Hos din familj, dina vänner och andra äventyr som väntar.

    SvaraRadera
  26. KÄMPA! Det är inte dags än, inte på långa vägar! KRIGA! Vi är otroligt många som, åtminstone i våra tankar, står bakom dig, framför dig.....var du än vill ha oss! LEV! Det finns fortfarande tid. Utnyttja den till max!

    SvaraRadera
  27. Kära, fantastiska Kristian! Jag hade min cancer, tappade mitt hår, tappade ibland tron på allt. Känner igen mig i de tankar du hade förra året. Men skillnaden är att jag sluppit återuppleva kampen från mitt helvetesår.

    De tankar och de känslor DU har idag är i det närmaste omöjliga att förstå. De kan man nog bara sätta sig in i om man varit i samma situation som du. Vilken styrka du har, vilket mod du visar, vilka otroliga ord du sätter på ditt livsöde.

    Det känns som om jag vandrar bredvid dig, det känns som om jag återupplever och jag vill så gärna hjälpa dig. Men hur ska jag kunna det? Det finns mycket oförklarligt som sker i vårt universum så kanske, kanske kan mina önskningar söka sig fram och hjälpa dig lite.

    Du finns i mina tankar, faktiskt varje dag, du "okände" men ändå så "närstående".

    Carpe Diem Kristian, kanske mer än du någonsin gjort tidigare i ditt unga liv.

    SvaraRadera
  28. Jag vill också att du ska få egna barn och få bli gammal. Vill inte att den här bloggen plötsligt en dag ska tystna. Vill fortsätta se och höra världen genom dig. / JJ

    SvaraRadera
  29. Hoppas fortfarande på att ett mirakel ska ske. Vill så gärna att dina önskningar ska få slå in! Skickar en kram!

    SvaraRadera
  30. Den absolut vackraste bloggen jag läst, och som jag önskade att den inte behövdes skrivas! Den Kristian som jag har lärt känna via dina ord är en person som är så inspirerande trots det okända som väntar dig. Om jag som aldrig ens har träffat dig kan känna mig stolt över dig så känner jag nog inte hälften av den stolthet som din kära familj och vänner känner över dig. Jag önskar dig ett mirakel, skulle det inte komma önskar jag att du blir något fantastiskt i ditt nästa liv (det är vad jag tror händer sen). All kärlek till dig och dina nära! <3

    SvaraRadera
  31. Kristian - det du skriver om dig själv och din sjukdom ger oss andra kraft - konstigt är det, men din sorg och din styrka öppnar våra hjärtan. Av mitt fullaste öppna hjärta önskar jag dig barn och ålderdom, en kropp som räcker lika långt som ditt sinne. Tack för att du skriver, tack för att du orkar dela med dig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så känner jag med, precis så.

      Du ger mig kraft.

      Jag önskar att alla dina önskningar slår in.

      Tack för att Du skriver!!

      Radera
  32. Från djupet av mitt hjärta och från djupet av min själ....kärlek,omtanke och hopp till dig Kristian och till din fina familj!/Elisabeth

    SvaraRadera
  33. vackra vackra VACKRA vackra människa. all respekt.

    SvaraRadera
  34. Samhällsproblem, vi vet att de finns och ändå finner vi oss i dem!

    "Nedtystad" är ett precis nystartat projekt där problemen ska fångas upp i bild, då det är viktigt att folk ser och inte bara hör.

    ** Behöver nu Eran hjälp att försöka komma på vilka samhällsproblem som finns! Kom gärna med ett förslag eller två.

    Kram
    http://nedtystad.blogg.se/2012/september/nedtystad.html#comment

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men allvarligt! Du går in på en svårt sjuk killes blogg och gör reklam för din egen! Skäms!

      Radera
    2. Behjärtansvärt. Men det här känns inte riktigt som rätt forum ...

      Radera
  35. Jag bestämmer här och nu att detta bara är en mardröm och att det du tror är döden bara är ett uppvaknande till den riktiga verkligheten där du vaknar upp i din mors trygga famn, i den fantastiska, lyckliga och fridfulla verklighet där du kan förverkliga och uppnå alla dina drömmar.

    Men till dess att det är dags att vakna, för vi vill ha dig kvar så länge det bara går här i drömmen trots allt, så håll dig frisk! Undvik tunnelbanor, bussar, tåg, flygplan, dagis, köpcenter....ta inte i hand, använd inte bankomater, undvik offentliga toaletter, träffa dina vänner hellre på promenader än hemma hos.....och tänk en dag i taget.

    Du är ung och stark. Du klarar detta. Vi hejjar på dig och finns här för dig när ångest, trötthet, utmattning och oro kryper sig på. Då finns vi här. Bara för dig.

    SvaraRadera
  36. var och en står på jorden genomborrad av en solstråle/Kajsa

    SvaraRadera
  37. DU är fantastisk !/ Marie

    SvaraRadera
  38. Mia Nilsson Johansson17 september 2012 00:36

    KRRRRAAAAAAMMMMM! hittade inget bättre ord...

    SvaraRadera
  39. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  40. Hej Kristian.

    Jag är en 30-årig dalkulla som bor i Borlänge. Jag skulle bara vilja skicka dig min omtanke och berätta om ett annat livets öde, nämligen mitt öde:

    Jag hade en liten. En liten som bara blev två månader och 10 dagar gammal. Han kunde inte bli stor här på jorden, den lilla älskade gossen, men blev ändå större än någon av oss andra. Han blev stor för att jag vågade visa och berätta och för att hans kloka ögon kunde tala direkt till oss och ge oss livets allra djupaste kunskap.

    Du kommer också att bli stor, bli gammal. Oavsett din ålder när du lämnar jordelivet kommer dina ord och din visdom att leva vidare och göra dig stor. Göra dig gammal.

    Tro hopp och kärlek!
    Fortsätt kämpa.

    Evelina

    SvaraRadera
  41. Du skriver verkligen så vackert - om livet.

    SvaraRadera
  42. Läser din blogg och torkar en tår som rullar över kinden. Du får aldrig bli far och här sitter jag med liv i min mage utan att egentligen uppskatta det fullt ut. Jag skäms för mig själv. Kramar om min tvååring, vill att hon ska minnas sin mor lika ömt som du minns din. Ber stilla att hon får leva länge. Ber att även du ska få göra det, så du får chansen att uppleva detta småbarnskaos som så många av oss andra tar för givet. Sänder dig en gnutta hopp och kärlek. Sänder dig lite ork att kriga.

    SvaraRadera
  43. Vackert och utan förställning. Önskar.
    Fuck cancer.

    SvaraRadera
  44. Jag är tio år äldre än du men känner att jag har väldigt mycket att lära av dig. Du är oändligt mycket klokare och mer erfaren och alldeles avgjort mycket bättre på att skriva. Hinner du skriva en bok? En liten?
    Jag tänder ljus för dig. För livet och kärleken.

    SvaraRadera
  45. Kristian, tänker på dig varje varje dag. //Maria S

    SvaraRadera
  46. Vad gärna man skulle vilja hjälpa dig ur den här återvändsgränden du hamnat i, att livet åter var som under dina tonår då du utmanade alla faror coh kände dig odödlig.

    Hoppas att det åtminstine är ett stöd för dig att så många tänker på dig och änskar dig allt gott.

    Kram, alice.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag lyckades få in tre slarvfel i en enda kommentar i din fina blogg.
      "Skamsen alice".

      Radera
  47. Dina ord berör mej oerhört starkt! Dina ord lär mej sånt jag egentligen redan vet men som jag inte har vett att göra/uppskatta till fullo. Tack Kristian :-)

    SvaraRadera
  48. Det går inte en dag sedan jag hittade den här bloggen som jag inte tänker på den och din kamp. Jag önskar dig att du vinner över cancern och får uppleva allt du önskar.Du berör något oerhört. Många styrkekramar/Pernilla

    SvaraRadera
  49. Kristian.

    Om din mamma finns där i närheten så gå till henne och låt henne få omsluta dig i sina armar en stund. Precis så som hon gjorde när du var liten. Där kan du känna dig trygg. Åtminstone den stunden. Spara på den lilla stunden också precis som du sparat på andra fina stunder från tidigare. Ta fram hennes kram när du känner att du behöver den.

    Mamma är alltid mamma.
    Och för oss mammor är våra barn de bästa och mest älskade som finns. Vi vet att de växer upp och blir vuxna men när vi kramar om dem så känner kramen det lilla barnet i sin famn.
    Visst är det underbart.

    Varma hälsningar från Nina

    SvaraRadera
  50. Älskade människa så du kan uttrycka dig talande, flödande och känslofullt. Jag blir alldeles svettig och matt av att läsa dina ord och den djupa innebörd som ligger bakom varenda ett av dem, men, jag blir också glad för att jag får läsa dem. Tack för att du delar med dig i din svåra stund, det är så inspirerande och så värdefullt. Du är så värdefull.

    Jag önskar dig tid, frid och kärlek. Vad som än händer så vet att du spelat roll och att du har gjort skillnad. Må så gott du kan och jag ser fram emot nästa inlägg.

    SvaraRadera
  51. Hur går behandlingen? Har läkarna sagt ngt mer? Har du ngn aning om vilken tidsram prognosen visar? Kämpa på. Var stark. Stick svärdet rakt i bringan på draken!

    SvaraRadera
  52. lilla jag ( igen )17 september 2012 23:09

    Önskar att jag kunde skicka styrka och en garanti på ett långt liv till dig men jag kan inte trolla. Om jag hade en enda önskan så vore det att utrota cancer. Vill att du, och så många andra, ska få fortsätta leva. Hur talar man om för Gud att han gör fel? Är det till honom man skickar sina klagomål eller finns det någon som ska ha det brevet? Älskar dina ord och hoppas att du finns med oss så mycket längre.....

    SvaraRadera
  53. Du skriver så oerhört vackert och jag vill läsa mer av dig. Skriv en bok. Skriv femton böcker!
    Din blogg berör mig på ett sätt som ingen annan, jag blir utmanad att tänka på livet. Och det har fått mig att fundera en hel del men också att tänka på dig varje dag.

    Ville bara säga det.

    SvaraRadera
  54. Den känslan av att vilja hålla om, trösta ... och alla andra känslor som rasar efter läsningen av dina texter.
    Att vara människa. Ett med allt. Buren av empati, kärlek, själva existensen. Ändå ensam med allt - den ständigt pågående konstruktionen av ett liv, ett jag, sådant som det ges möjlighet att gestalta sig.
    Draken, svärdet, famnen. Vilan. Kampen. Intigheten.
    Nej, det blir för pretto, det här. Mitt i allt önskar jag dig så många asgarv som möjligt, musiken, stundens glömska, solen i ögonen. Vad fan. Kristian Gidlund, du sätter en blåslampa i ansiktet på mig.Mitt hjärta går i bitar och jag bygger hop det igen. Och igen.
    Lägger på " This moment" med Victoria Williams.

    SvaraRadera
  55. Tack tack för fantastiskt vackra texter. Har aldrig läst något liknande. Jag gråter, och ler, blir förundrad. Kämpa på. Älska och var lugn. Och om du orkar, skriv. Gärna en hel bok.
    Kram! /Sara

    SvaraRadera
  56. Dum, spiro spero....så länge jag andas hoppas jag....
    kram

    SvaraRadera
  57. Kristian! Tack för att du delar med dig till oss andra, som förutom att få dela ditt liv, får perspektiv på vår egen tillvaro. Du fångar mina tankar varje dag, varje kväll. Ditt sätt att uttrycka dig är utom allt jag tidigare läst. Jag hoppas att du och dina nära får många fina stunder tillsammans framöver och tid tillsammans.
    Dina texter värmer och är samtidigt så sorgliga och öppna att jag måste gå tillbaks till dem om och om igen. Kämpa på i många dagar och år! Kram Elisabeth

    SvaraRadera
  58. Kristian,

    Jag gråter och gråter. Din blogg väcker så mycket minnen sen min mamma var sjuk. Din blogg får mig reflektera över stunder som man annars tycker är självklara. Du skriver otroligt fint och du berör mig rakt in i märgen. Det enda jag kan säga är kämpa på. Kramar

    SvaraRadera
  59. Finner inga ord vad du går igenom, förutom att jag lider med dig och dina nära.
    Så orättvisst när denna sjukdom drabbar yngre, en sjukdom som inte bör finnas.
    Jag brukar inte falla för "sådana här" bloggar, men din hade något speciellt.

    Ta hand om dig!

    SvaraRadera
  60. Önskar och hoppas att du kan suga ur lite energi ur den vackra tavlan hösten bjuder oss på med alla dess färger.
    Blir du väldigt sjuk/dålig av din behandling du får just nu?
    Förstår att det är jobbigt för dej att läsa alla kommentarer där människor ger dej tips och råd. Lätt att bli vilsen. Samtidigt som alla vill dej väl med sina råd.
    Jag hoppas att du precis som jag finner den väg du väljer att gå. Jag har trotsat läkarna på Huddinge ett flertal gånger och mår väldigt bra idag.
    Man känner sin kropp bäst själv.
    Var rädd om dej <3
    Varma kramar
    /M

    SvaraRadera
  61. Tänker och ber för dig.

    SvaraRadera
  62. Önskar att allt vore på ett annat sätt, i andra sammanhang, men vilken märklig och mäktig kraft det finns här. Dina fantastiska texter och det av dig som lyser igenom dem påverkar mig. Jag blir så ledsen för din skull och jag är så tacksam att du delar med dig.
    Jag fortsätter läsa.
    Ta hand om dig!
    Kärlek och hopp till dig och din familj!

    SvaraRadera
  63. Jag blir ledsen, tårar rinner, du delar med dig av något som alla är rädda för ....Jag står på den andra sidan, en mamma sida ..är en mamma som mist, man kan aldrig förstå...Jag vill bara hålla om dig och ta bort allt det onda....Finns mirakel?? Jag hoppas på det.....Varm kram. Lena
    www.jozzan.com

    SvaraRadera
  64. Nä Kristian. Jag hatar det här! Det är omänskligt och ovärdigt, det som du gått igenom hittills. Din kamp.Har den varit för ingenting? Va fan är det här för jävla skämt?!! Cancer- vik hädan!

    SvaraRadera
  65. Du lever ännu !Du skriver fantastiska texter och vi är många som läser och inte kommenterar.Men nu måste jag säja något.Du skriver den naknaste mest förfärliga och underbaraste text jag någonsin läst.!
    Du finns här alltid.
    Allt gott till dej,All tid till dej,allt hopp till dej.
    Tina

    SvaraRadera
  66. Kristian.
    Vad ska jag säga? Jag känner dig inte. Men ändå påvärkar du mig så starkt. Så så starkt. Jag bor på Pastorsgatan, hur långt är det från Kyrkvärdsgatan? Cirka 500 meter. Kanske är det därför, kanske är det för att jag lyssnat på din musik sen sweet sweet Jackie, kanske är det för att ditt sätt att skriva berör mig ända in i själen.
    Vet inte ens vart jag vill komma egentligen. Men, sluta aldrig kämpa. Lev dina drömmar. Krama din mamma. Mirakel kan ske!
    Om det värsta tänkbara händer ska jag springa i Dalarnas vackra skogar åt dig.
    Hälsningar Martina

    SvaraRadera