måndag 3 september 2012

Besökaren


Jag rör mig med skygglappar genom avdelningen på sjukhuset. Vänder inte blicken mot de på britsarna som jag passerar. Här för vi alla våra egna slagfält. Här är kampen vår högst individuella. Jag andas så lite jag kan. Luften åker in i näsan, bara för att vända. Vill inte känna dofterna. Vill inte låta dem komma tillbaka. Dessutom ser jag än så länge oförskämt frisk ut. Hur ska de andra patienterna uppfatta mig? Men förnedringen ska snart börja. Hårförlusten. Smaksinnenas anarki. Potträningen. Kroppens förfall.
   Fan, vad tråkigt att behöva se dig här igen, säger E när jag svängt till vänster i den sterila korridoren.
   Hon var min sköterska senast. Så även den här gången. Jag frågar henne om hon fjällvandrat något mer. Det har hon inte, säger hon och lägger till ett tyvärr. Jag berättar att vi spelade med bandet en gång i somras. Att det var vår stora hemkomst till Borlänge efter helvetet. Sedan sätter hon sig framför sängen och tittar på mig. I tystnaden ser jag en på alla sätt vacker kvinna. Vi vet båda vad som väntar.

Från fönstret i behandlingsrummet ser jag huset där jag bor. Jag tänker på hur mamma, pappa och min vän Anders är där för att flytta in och montera ihop en ny soffa. En möbel större än den jag redan har. En möbel som gör att jag kan ligga i fosterställning åt alla tänkbara håll och kanter.

Jag får en spruta i magen för att inte tarmsystemet ska få fnatt av det som komma skall. Den lugnande tabletten ger effekt. Det tunga artilleriet kopplas in: Cytostatikan Irinotekan, folsyra som ska hjälpa kroppen att ta hand om medlen, men som också ska dämpa de toxiska effekterna och en bolusinjektion av de cellgifter som jag kommer bära med mig i en självgående dosa under de närmaste dygnen. Långsamt börjar jag känna mig pårökt. Den senaste veckan kommer tillbaka framför mig.

Pappa tog med min brorson ut på ett äventyr. Jag satte mig med mamma, min bror och hans kärlek. Jag gick rakt på sak, för det fanns varken utrymme eller anledning till omvägar. Orden föll mekaniskt ur min mun. Ett ögonblick av ingenting, innan min bror höll om mig som om jag skulle gå sönder. Jag berättade från hjärtat hur jag ser på det hela. Efter någon timme gick vi ut, som bland molnen, i skogen och spöregnet där björnen nyligen passerade. Under en gran, med vattnet forsandes längs våra fötter, stod vi och log ett märkligt leende mot varandra.

När vi åkte ifrån min brors gård sjönk vännernas tolkning in i mitt innersta väsen: ”Mitt blod är i oro, jag tror jag är kär, i vem?, i allt som andas” och någonstans mellan islandshästarna och de enorma fälten fick orden mig att bryta ihop, att förstå vilket mörker som jag faktiskt står inför.

Vi fortsatte mot Stockholm och allra käraste syster. Hon med den finaste lägenheten jag vet. Hon med värmen. Kramarna. Humorn. Jag borde vara där oftare. Soppan stod färdig. Vi åt under konstlad stämning. Jag kan inte ljuga och hon märkte redan när jag klev in i hallen att det var något som inte stämde. Vi känner varandra bra i vår familj. Vi gick in i vardagsrummet. Jag berättade.

Det har varit påfrestande dagar. Utmattande. För jag älskar dessa människor som finns i min närhet så att hjärtat värker. Så att blodet mitt kokar av känslorna så självklart tydliga.

Jag försöker förklara hur det känns att vara den här sortens budbärare. Att vara den här besökaren. Men jag misslyckas. Jag läser i böcker och tänker efter, innan jag plötsligt inser vilken beskrivning jag söker – trots att min egen tro är kraftigt skadeskjuten, om inte dumpad i ett gruvschakt i södra Dalarna.

”Och jag såg, och se: en gulblek häst. Och han som satt på den hette Döden, och helvetet följde efter honom.”

Raderna hittade jag i Uppenbarelseboken. Och hos Johnny Cash.

55 kommentarer:

  1. Du skriver vackert vännen. Vackrare än någon annan jag läst. Jag älskar att läsa det du skriver. Och jag älskar dig.

    A.

    SvaraRadera
  2. ...Hon springer med tindrande ögon
    hon springer på taniga ben
    för hon vet det är sant, det som pappa har sagt
    finns det liv är det aldrig för sent.

    Ge inte upp. Inte än.
    Kram Frida

    SvaraRadera
  3. Man fängslas av ditt skriveri. Jag följer flera bloggar, men du skriver bäst. Hoppas du segrar den här gången oxså. Du är en kämpe.
    Kämpekramar. Seija.

    SvaraRadera
  4. Det inte är nog med att bära vetskapen inför sig själv. Man måste lida av att vänner och familj får veta det också. Och att de blir ledsna. Att berätta det är nog det jobbigaste. Det bästa är att ni sedan kan stötta varandra, för ni kommer att vara starka olika dagar. Kärlek räcker långt.

    SvaraRadera
  5. Väldigt fint skrivet... Jag hoppas verkligen att det går vägen och att du kommer ut ännu starkare ur detta...!
    Skulle jag springa på din tro här i södra Dalarna så lovar jag att jag tar hand om den och ser till att den kommer till rätta igen. Ta väl hand om dig.

    SvaraRadera
  6. Du skriver så jävla vackert...

    SvaraRadera
  7. Vackert, känsligt och fint..
    Jag blir tacksam över att jag och mina kära är friska och mår bra.

    SvaraRadera
  8. Kära du, som Borlängebo har jag följt er fantastiska karriär och nu följer jag dig som är en fantastisk person med en speciell karraktär. Genom måleriska och poetiska texter blir vi dina medpassagerare på din osannorlika resa. Det är som en påse Gott o Blandat, den innehåller allt; surt,salt och sött. Mina tankar finns hos dig, din familj och vänner.

    SvaraRadera
  9. Kämpa allt du orkar. Du ger mej på ett konstigt sätt hopp.

    SvaraRadera
  10. Jag hatar det. Det är inte vackert och fint. Inte alls.
    It´s not gonna be like this. Inte än.

    SvaraRadera
  11. Mitt i mörkret finns det alltid en strimma ljus i dina texter, du har alltid varit en ljus person i min värld, ditt leende där bakom trummorna, din humor, ditt skratt, dina och Viktors bloggar, ljuset i dina ögon och i ditt leende, att du ska behöva bära fram budskap med mörker känns så fel, som ett enda stort missförstånd. Tänk på att din familj och dina vänner är beredda att bära dig genom detta mörker, känn ingen skuld, vila i tanken på hur älskad du är och låt den energin bära dig. Den kan bära längre än du tror. kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. NO No words to say what you can say I feel just to be cool BEFORE CONTINUING WITH GOD KNOWS WHAT HE DOES TO ALL ... I wish you much power now "stay strong"

      Radera
  12. Du får inte ge upp Kristian!! Kärlek <3

    SvaraRadera
  13. Kristian, min vän. Det smärtar mig oerhört att behöva läsa dina rader, om än mycket vackert skrivna rader. Finns det något jag kan göra, vad som helst, så hoppas jag att du tar upp luren och ringer. Mina tankar är med dig och Alicia skickar också en varm kram till dig, broder.

    Kärlek och ljus till dig.
    Din vän Pelle Lidell

    SvaraRadera
  14. Kristian, du som letar i Uppenbarelseboken. Texterna är vackrare på engelska tycker jag o här är en:

    "He will wipe every tear from their eyes. There will be no more death' or mourning or crying or pain, for the old order of things has passed away."  (Revelation 21:4).

    Tänkte att den texten kanske var lite mer uppmuntrande än den du hittade. Men förstår att det känns sådär för dig nu. Tänker på dig o vill hjälpa dig bära din smärta. Kärlek från Karin <3

    SvaraRadera
  15. Man slås av hur många det är som vill dig allt väl. Först och främst din fina familj, alla här på bloggen och dina vänner.
    En hel armé som liksom i den vackra låten "Som en bro över mörka vatten vill vi bära dig".

    alice

    SvaraRadera
  16. Kramar om dig försiktigt,,,,,

    SvaraRadera
  17. Man fängslas av ditt skriveri. Jag följer flera bloggar, men du skriver bäst. Hoppas du segrar den här gången oxså.

    SvaraRadera
  18. Läste och blev tvungen att ta paus. För att andas.

    Många gånger har jag trott när jag läst på nätet att nu har jag läst det vackraste någonsin.
    Så kom jag hit och upptäckte att det hade hade jag inte alls.

    Kristian!
    De vackraste ord jag någonsin läst på nätet finns här. Skrivna av dig.

    Jag är alldeles mållös. Blir mållös varje gång jag tiitar in i din blogg. Hittar inte orden för att kunna tala om för dig hur bra dina texter är.

    Vill inte göra det på ett pretentiöst sätt eftersom dina egna texter inte är det minsta pretentiösa. De är enkla, avskalade och underbart vackra.

    Utan att vara religiös ber jag nu till alla stjärnorna på himlavalvet och även till dina skyddsänglar att du ska få möjlighet att skriva ner och sätta ihop dina ord till vackra meningar och texter. Länge, länge ...

    Hälsningar Nina

    SvaraRadera
  19. Känner inte dig men dina syskon. Jag minns dig dock som liten och har följt din karriär. Såg ditt inlägg av en händelse och jag vill bara säga att jag hejar på dig. Kämpa vidare, du har mer att uträtta! Jag önskar dig all lycka!
    Hälsningar
    /f.d Borlängebo

    SvaraRadera
  20. Hoppas din häst orkar springa ifrån mörkret, mot ljuset... Kämpa!

    SvaraRadera
  21. Hoppas din häst orkar springa ifrån mörkret, mot ljuset... Kämpa!

    SvaraRadera
  22. Fy fan vilken vacker själ du har. Liksom ung och gammal på samma gång. Om jag var 25 skulle jag bli din groupie. Lyka till!
    /Annaklara (tant)

    SvaraRadera
  23. Jag kommer att tänka på den här vackra sångtexten när jag läser om det du skriver idag.

    Ingenting kan splittra oss
    och ingenting kan skilja oss
    och ingenting kan slita oss isär
    Och ingenting kan få oss
    att överge varann
    Stormar kanske tystar oss
    Skuggor kanske slukar oss
    Sorger kanske tvingar oss på knä
    Men ingenting i världen
    kan lösa våra band

    Du är med mig vart jag går
    Genom månader och år
    Du är med mig alla dar
    Du är med mig vart jag far

    Mikael Wiehe

    Fina du!
    /LR

    SvaraRadera
  24. Du skriver så det värker i själen! Måtte medicineringen ta, för din och för dina anhörigas skull!

    SvaraRadera
  25. Ordets mästare, det är som att det glöder, det du skriver. Jag vill så gärna se den glöden i dina ögon också.
    Kämpa på kamrat, kämpa på!

    SvaraRadera
  26. Svårt, ja omöjligt, att förstå vad du och dina fina går igenom nu. Ditt mod och din kraft kommer hjälpa dig. :)

    Jag undrar om du har funderat över att ge ut en textsamling i bokformat?

    Maria

    SvaraRadera
  27. Du är så fin och du lär oss så mycket. Även om vi bara tittar på. Så lär du oss. och vi känner. Känner med dig. <3

    Alla jordens hästkrafter ska ditt hjärta få.
    Med alla ordens hästkrafter ska ditt hjärta slå.

    SvaraRadera
  28. Outhärdligt vackert skriver du. Hoppet lyfter som en färgglad ballong när man minst anar det. Håll i den!

    SvaraRadera
  29. Vi är med dig. Hela världen behöver dig. Vi vill ge dig all styrka vi kan. / JJ

    SvaraRadera
  30. Finaste Kristian!
    Jag såg er spelning i somras, på en parkering,en sommarkväll i Borlänge.Det var speciellt, annorlunda, magiskt.
    Ta med dig den kvällen till alla kommande kvällar och ta med dig kärleken från mig och från din publik.

    SvaraRadera
  31. Åh vad jag känner med dig! Du har det inte lätt nu. Inte bara din egen smärta utan även din familjs smärta. Hoppas för er allas skull att det går vägen denna gång också och att det elaka monstret håller sig undan sen.

    Styrkekramar till dig

    Erika

    SvaraRadera
  32. Jag är så ledsen att jag dör....

    SvaraRadera
  33. Dina ord är vackra även mitt i kampen, hoppet och sorgen. Känslan av mod och ärlighet smittar av sig, och hoppet och kärleken till livet genomsyrar allt.
    En bok av alla dina texter borde finnas, som stöd, tacksamhet till livet, kärleken till nära och kära.
    Dina vackar ord berör i alla sinnen! skickar energi och styrka till dig!

    SvaraRadera
  34. Jag som utomstående orkar inte ens ta in det här, du skriver så vackert och jag gråter hejdlöst! Kan bara ana den smärta som du och dina anhöriga tvingas bära, hur ont gör inte det? Du berör, väcker och tvingar mig att se din verklighet. Jag räknar kallt med att få läsa dina ord och möta dina texter i andra sammanhang länge länge till!

    SvaraRadera
  35. Kristian,
    ditt mod, din styrka och öppenhet både stärker och smärtar. Den börda du bär på genom att vara den starkaste av oss alla gör ont, men väcker också en hel del tankar. Hur orkar du? Hur kan du vara så lugn mitt i kaoset?
    Du är den starkaste jag vet just nu och hoppas att du kan känna hur många vi är som bara vill finnas i din närhet, vara till hjälp, råda bot. Ta hand om dig. Jag tänker på dig. /Sandra

    SvaraRadera
  36. Kristian!
    Jag har läst dina fina, berörande texter hela din förra resa och är här nu igen. Jag har inte skrivit till dig förut, men nu kan jag inte låta bli. Jag har följt dig lite på sidan både genom min dotter och genom din mamma Eva. Så fantastiskt du beskriver en kärlek som är oändlig och hur gärna vill jag och många med mig att vår kraft ska hjälpa dig. Det är bara du som måste gå igenom allt, du är modig men kanske nånstans att det ger lite extra energi att veta att vi är många som vill ha dig kvar här för din egen skull och för många andra.

    Unni

    SvaraRadera
  37. Du har ett sällsamt vackert språk som berör. Jag önskar du kunde få berätta en annan historia en denna orättvisa. Fast vi inte känner varandra kommer jag tänka på dig. /Mia

    SvaraRadera
  38. Jag tänker på dig!

    SvaraRadera
  39. Jag känner inte dig, men sitter här och tårarna forsar. Vad ska man säga? Vad ska man göra? Man känner sig så hjälplös. Du skriver otroligt bra och dessa rader kommer föralltid leva vidare. Jag kommer också att tänka på dig. Varma hälsningar och en miljon kramar / Sanna

    SvaraRadera
  40. Finns inga ord men vill ändå säga något ... ja, jag tänker på dig ... tänker och ber ... <3 <3 <3 ... /Eva

    SvaraRadera
  41. Meningen med livet är att leva med mening. Det gör du...nu...!
    Jag känner gränslös sorg när jag läser dina rader, trots att jag inte känner dig. Jag kämpar själv med den maktlöshet som plötslig obotlig sjukdom innebär...men din situation får min att förblekna. Men...du gör det mesta av din situation...på ett beundransvärt vis. Och det adderar mening. För dig och för andra, vars ögon öppnas...för all det som är väsentligt. Tack.
    Anders B

    SvaraRadera
  42. Snälla Kristian. Kämpa med allt du har. Du har dina skyddsänglar med dig hela tiden. Jag vet det. Det finns under i våra liv. Jag kommer aldrig att klaga mer när jag ser att andra har det värre. Kämpa och stå på dig. Finns hos dig alltid. Kram

    SvaraRadera
  43. Livet är så extremt orättvist!!
    Kämpa på!!

    SvaraRadera
  44. Tårarna rinner. Vackra ord i en ful värld. Tycker också om Johnny Cash.

    SvaraRadera
  45. Kristian,
    jag har läst expressen och fått stark känsla i hjärtat att jag måste skriva till dig.Jag känner för dig med hela min själ därför att jag vet exakt vad gå du igenom.Jag hade cancer och gick igenom cellgiftbehandlingar för flera år sedan,jag vet det
    lidande ,tomhet och vit-svart världen utan färg och frågor varför ?vad är det för mening med hela livet? Jag överlevd efter det tung kamp och måste säga för dig en viktigaste sak!Tror inte på något besked ,läkare inte God!!!!Tror stark på God och på sig själv,kämpa mot alla öde!Tänk på livet inte på döden!Du få inte låta tänkte synd om sig själv!Försök dela i dina tankar din själ och din kropp!Du är en själ ,du är inte din kropp.Det är din kropp har smärta ,sjukdom och behandlingar inte din själ.Tänk att allt gå över ,goda stunden och onda stunden.Titta på himlen ,det är ändras hela tiden,molnen kom och gå vidare men du alltid finns.Du är en stark människa med många talanger,Don´t give upp!
    Jag skulle rekommendera för dig läsa en bok som ändrat mitt liv , förstarkar själen och jag har fått svar om många frågor om livet och döden och varför vi leva,den bocken runt fem tusen år gammal och översatt på svenska och heter" Bhagavad Gita som den är" av Srila Prabhupada och du kan hitta på www.govindasbutik.se
    Om du har frågor eller jag kan hjälpa dig,skriv till min email.
    Samla alla dina kraften och kämpa på!
    Jag ska ber God för dig!
    Maria.


    SvaraRadera
  46. Kristian, i morse köpte jag en skjorta på vägen till jobbet trots att jag redan var sen. Det var en revolt mot en altför trång vardag. Jag vet inte när jag ska bära skjortan, den var inte ens riktigt min stil. Min stil som jag måste hålla för att känna mig säker. Tiden jag måste passa för att känna mig säker. Hur säker är jag? Har jag någonsin känt mig säker? Trygghet... En känsla, ett tillstånd i kroppen. När hittar jag dit?

    SvaraRadera
  47. Att man aldrig lär sig att leva, jag blir så förbannad på mig själv som aldrig tar för mig i livet, som så konstant är rädd att göra fel att jag hellre väljer att inte. Att inte ta steg som förändrar. Att inte uppskatta precis allt underbart i livet, bara korta stunder avbryter och får mig att tänka efter men stunden efter har de försvunnit. Det krävs alldeles för ofta en traumatisk händelse eller en vidrig sjukdom för att få folk att byta syn på livet. Det är så upp och nervänt att man inte börjar leva förrän det är något som går snett. Alldeles för snett. Och nu misstänker jag att du kallar mig något i stil med idiot fast på ett mer avancerat språk. Och jag känner mig bara dum. Vet egentligen inte ens varför jag valde att skriva. Jag ville säga nått bra, precis som alla vill antar jag.
    Jag kan ju i alla fall avsluta med att säga..eh, nej, det går inte, finns inga ord. Du har alla.

    SvaraRadera
  48. Mina tankar finns hos dig.

    SvaraRadera
  49. Frivilligt eller ofrivilligt lyckas du göra avtryck i totala främlingars medvetanden, hur bär du dig åt? Du skriver på ett sätt som låter dina bloggläsare krypa innanför ditt skinn en stund, uppleva dina yttre och inre kamper så nära man kan komma utan att känna dig. Samtidigt tänker jag när jag läser: det kunde vara min älskade sambo, kunde vara min älskade bror, kunde vara min älskade bäste vän, kunde vara jag själv. För tankarna känns så äkta, så nära och så igenkännbara. Önskar ingen det du går igenom. Mest av allt blir jag berörd av känslan: "Jag är ju inte färdig än!" som för mig lyser starkast när jag läser det du skrivit. Alla kommentarer till dig blir oavsiktligt hurtiga, arroganta och påklistrade. Men önskar all kärlek och respekt till dig och din familj/ Maria

    SvaraRadera
  50. Jag älskar dig och önskar jag hade lärt känna dig, du verkar vara en underbar människa. Hoppas du har det bra där uppe nu. Kram

    SvaraRadera