tisdag 19 juli 2011

Släpar fanskapet till bikten

Det är som att de är allergiska mot mig. Maskinerna. För de har gått ut i strejk en efter en. Ingenting provocerar mig mer än när de inte fungerar. Jag är övertygad om att jag skulle vara lyckligare om jag kunde leva utan dem – datorn, mobiltelefonen, krimset, kramset, tinglet och tanglet. Helt övertygad. För de driver mig till vansinne. Åtminstone i kombination med allt annat som har trängt sig in i mitt liv. Det där som jag hatar, men inte kommer undan, hur jag är försöker. Hur mycket jag än vill.

Dagen hade börjat som de brukar. Åskmolnet som skulle slå sönder så mycket gick inte att se. Men plötsligt var det här. Dundrandes, vräkandes ner. Och det var jag som var blixten och regnet. Det var jag som skadade.

Nu för tiden är jag med min familj varje dag. De finns omkring mig hela tiden. Egentligen är jag van med att vara själv. Jag har glidit mer och mer åt det hållet under de senaste åren. Anledningarna är många, även om jag har fina vänner som jag älskar så det kan värka i hela kroppen. Och jag vet att det är svårt att stå bredvid någon som är sjuk. Det kanske till och med är svårare än att vara den sjuka. Samtidigt kan jag inte komma ifrån att det som händer just nu, det som har kräver så mycket plats och uppmärksamhet i våra liv, är den sjukdom som jag bär. Det är jag som är sjuk. Jag.

Jag var förbannad. Så in i helvete. Satt och fräste som en rasande katt. En banal och onödig händelse fick mig att brisera. Mamma, min vackra mamma som är mindre än mig men som har burit mig hela livet, hade precis satt sig i soffan bredvid min pappa, styrkan och det oerhörda lugnet som jag också vill ha. Och då kom den. En kommentar. Inte så farlig egentligen. Jag har hört värre i andra sammanhang. Tro mig. Men jag flög upp ur stolen där jag satt och tjurade. Exploderade. Jag rusade nerför trappan, slog sönder telefonen med en klockren näve. Och jag hörde mig själv skrika saker man inte ska skrika till sina föräldrar. Jag slet upp garderoben, virade in mig i första bästa jacka, tryckte ner fötterna i ett par för små stövlar och gav mig ut i sommarregnet som inte verkade ge sig. Jag vek upp huvan och hoppades att ingen granne skulle stanna mig för att prata en stund. Jag vibrerade av ilska. Bröstet var ett enda stort hjärta som pumpade hett blod och adrenalin. Och ångest.

Jag gick hastigt över kyrkogården, med knutna nävar och ömmande tår, vidare längs järnvägsrälsen. I den täta lövskogen, som nästan känns malplacerad i vårt område, insåg jag att inget av mitt livs alla slagsmål skapat samma ilska. På något mörkt vis var det förlösande. Men i skogen, i regnet var jag inte uppkäftig. Jag var en rävunge som gått vilse, som tappat bort sina föräldrar och som skulle få lov att klara sig själv i den kyliga fukten som närmade sig mitt innersta väsen. Tankarna började bli klarare och jag förstod att det var sjukdomen som var måltavlan för mitt raseri. Inte mina föräldrar. Men jag visste inte om de visste. Så jag fortsatte gå. Som när jag var sex och rymde hemifrån. Den där gången då jag hann hundratio meter innan hemlängtan fick mig att vända tillbaka. Men det skulle jag inte göra den här gången. Jag korsade cykelvägen och gick under kraftledningsgatan. Tog mig över den något större vägen, in i Mellstaskogen. Efter backen fick jag lov att vila. Kroppen var tömd på kraft. Adrenalinet var svagare. Ångesten starkare. Jag gick allt mer långsamt. Kände tröttheten hinna ikapp. Jag korsade campingen och såg den svenska sommaren – klotgrillar, tomma ölburkar och vita plastmöbler. När jag kom fram till Min Bänk, längst bort där ingen annan någonsin är, såg jag ut över älven där den slår sin krök, där jag, Staffan och Tobias lekte som barn. Jag såg skogarna som skiftade i mörker på grund av avstånden. Jag såg bergen och de regntunga molnen. Det är en plats där jag under min uppväxt rett ut ett och annat nystan i skallen. En plats där jag har samlat kraft. Förstånd. Styrka. Nu stod jag bara tom. Fanns inga tankar. Ingenting. Nere vid ångbåtsbryggan, långt nedanför backen på vars krön jag spanade ifrån, såg jag plötsligt någon som jag kanske kände igen. Var det? Nej, men? Kanske… Eller? Jag kunde inte veta säkert. På kammen där jag stod fortsatte jag att betrakta. Som en indian som fått syn på en nybyggare. Det var så jag tänkte, fråga mig inte varför. Jag följde den där någon med blicken. Började gå allt snabbare. Förbi serveringen, dansbanan, korna från urtiden. Jag kom ut genom skogen, strax innan bron som leder till den där badplatsen där någon sågade ner hopptornet. I backen kom den där någon. Och jag såg att jag hade haft rätt. Pappa.

Han reste sin ena hand för att hälsa. När vi möttes höll han om mig som om jag varit borta alldeles för länge. Vi började gå hemåt. Sakta. Till en början var jag tyst. Försökte vara sammanbiten. Oberörd. Hård. Strax därefter såg vi mamma som med bilen körde förbi på vägen mot Amsberg, alldeles nedanför oss. Hon såg oss, vinkade. Jag och pappa fortsatte gå. Hans arm var fortfarande runt mig. Efter ett par minuter gled mamma upp jämsides med bilen. Vi klev in. Då var jag inte längre 27. Då var jag deras minsta pojke som rymt hemifrån. Som hittats i backen vid Mellstabron. Han som klarat en hel del på egen hand, som gett sig in i märkliga situationer, men som nu var ett gråtande barn i för trånga stövlar.

Den här morgonen har regnet upphört. Mamma och pappa har precis vaknat. Nu går jag ner för trappan.

54 kommentarer:

  1. Så fina föräldrar, som gett dig så mycket!

    SvaraRadera
  2. Så väl jag känner igen den känslan...
    Missriktad ilska och ångest.
    Mer styrketankar till dig!

    Tack för att du delar med dig.

    SvaraRadera
  3. Du skriver fantastiskt vackert! Du har inte funderat på att skriva en bok? Önskar dig lycka till med allt.

    SvaraRadera
  4. Dina texter både rör cch berör. Tårarna rinner när jag i din text läser att det är din Pappa du ser. (Kanske för jag själv inte har någon Pappa längre, och ingen Mamma heller för den delen) Håller med Sofia. Du borde skriv en bok!! Dina texter är fantastiskaa.

    SvaraRadera
  5. Ja, du skriver så det gör ont. jag har nominerat din blogg i någon bloggaward-tävling i kategorin typ bästa skribent.

    SvaraRadera
  6. Åh, vilken kärlek du beskriver.
    Härligt med föräldrar som bryr sig om, mina är likadana.
    Bra att du har dina nära omkring dig, jag och min man fotograferades vid ångbåtsbryggan när vi gifte oss i Maj. Det är vackert där.
    Kram Tina Lillevold

    SvaraRadera
  7. Kristian! Jag längtar varje dag efter Dina ord, vet hur svårt allt är med nära o kära, man är ju fången i sin egen kropp.
    Önskar Dig ALLT GOTT!

    Carpe diem Margit

    SvaraRadera
  8. Kristian, låt pennan bli det svärd du saknar, det schysstaste järnrör du kan slå livets alla jävligheter på käften med. Vad du än gör, släpp aldrig din penna.

    SvaraRadera
  9. Du är världens finaste Kristian och du har världens finaste föräldrar. Jag förstår precis hur de kände när du rymde, spelar ingen roll om du är 6 eller 27 år gammal. Vad du än säger och gör kommer din mamma och pappa älska dig lika mycket, men det är svårt att vara 27 och tvingas vara så mycket med sina föräldrar, det vet jag att de förstår. Din ilska handlar inte om dem utan om din situation. Och Kristian - det här var det vackraste jag läst i hela mitt liv om förhållandet mellan föräldrar och barn, dina föräldrar måste vara de stoltaste i världen. kramar

    SvaraRadera
  10. Tungt. Vackert. Så mycket kärlek. Jag är själv mamma och vet att du lyckats fånga själva urkraften i det som är att vara förälder.
    Kram Carina

    SvaraRadera
  11. Tack för att du delar. Så naket och direkt. Och hur svårt det är att vara barn och ändå vuxen. Och förälder och stå bredvid. Ni klarar det galant tycker jag. I alla irrsnår. Tänk att du har dem och att de finns där. Kram

    SvaraRadera
  12. Oj, det där gjorde ont att läsa. Både för att det var så vackert beskrivet hur dina föräldrar kom efter dig och att ni förenades igen i samförstånd trots hårda ord och starka känslor åt fel håll....men mest för att jag alltid saknat såna föräldrar då jag har ett häftigt humör som jag ofta får ångra men som ingen förlåter mig, för det mesta. Mina barn har också temperament och jag försöker tänka på att det är ord, det är känslor, vi har ändå varandra....men ibland är det svårt. Jag önskar så att jag kunde bli som dina föräldrar. Det önskar jag mest av allt faktiskt. Lyckliga du.

    SvaraRadera
  13. Kärlek till dig och till din mamma och pappa. Tack för att du delade med dig av det där. Så fint få se hur kristallklar och levande kärleken blir när lidandet står utanför och hotar. Dina föräldrar kan ta så mycket mer än så och dom vill finnas för dig nu mer än någonsin. Fortsätt vila i det för du är värd all trygghet. Kramar från Karin <3

    SvaraRadera
  14. Har väntat på nästa inlägg och detta var fantastiskt. Starkt och gripande, jag beundrar er alla tre! Kram /T

    SvaraRadera
  15. Fan Kristian!
    Jag som vanligtvis har ganska nära till tårar hinner sällan längre än förbi dina inläggsrubriker innan jag känner hur det börjar svälla i halsgropen. Du är en riktig konstnär med orden. Vet inte vad jag ska säga. Du skriver så förbannat vackert och jag vill bara krama om den lilla pojken såväl som 27åringen Kristian Gidlund och säga att allt kommer att bli bra. För det kommer det. Våga inte tro någonting annat!

    Kärlek, så fruktansvärt mycket kärlek till dig och hela din familj. Ta hand om varandra, men framförallt: Låt dem ta hand om dig. Största kramen!

    SvaraRadera
  16. Som den 40+are jag är då har aldrig följt en blogg...en bekant till dig berättade om den, jag läste tre rader...o nu är jag fast...du skriver så otroligt vackert, målande, uttömmande o fängslande om något så obeskrivligt jobbigt! Jag känner att jag börjar få en annan syn på livet sen jag "mötte" dig...!! Tack för att du delar med dig!!!! <3 <3 <3 Styrkekramar till dig!!! //Kerstin

    SvaraRadera
  17. Jag känner dina för små stövlar på mina fötter, din ångest i kroppen - och är så glad att du har sådana föräldrar som du har! Och att du är så fin som du är.
    Ingenting jag kan uttrycka gör någon skillnad för dig, men jag är tacksam för att du delar med dig som du gör, det gör skillnad för mig och för alla som läser det du skriver. Tack.

    SvaraRadera
  18. Jag säger också TACK för att du vill dela med dig av dina känslor, och dina ord berör. Tårarna rinner för att jag tror mig veta hur du kände dig, har upplevt liknande själv. Sänder styrkekramar i massor./Gudrun

    SvaraRadera
  19. Den här gången skickar jag bara en kram och ett stort TACK!

    /Åsa

    SvaraRadera
  20. Jäklar mannen..du skriver så man blir mållös..
    Den där ilskan kanske var missvisande men hej- du är mänsklig.
    Du är en diamant och dina föräldrar pärlor. De förstår.
    Kram!/Elisabeth

    SvaraRadera
  21. Åh vad gripande du skriver, helt fantastiskt. Var glad för dina föräldrar, dom går också igenom hemska saker, man tar hellre en sjukdom själv än ser sina barn vara sjuka.
    Kram till dej

    SvaraRadera
  22. Ja vad skulle man göra utan mamma och pappa.... synd att man inte säger det till dom oftare.

    Anette

    SvaraRadera
  23. Det är så vackert det du skriver. Ilskan du känner över att vara sjuk och kärleken dina föräldrar ger dig. Du är otroligt duktig på att skriva. Jag hoppas det en dag blir en bok om din upplevelser. Jag ska köpa den. Fram till dess hejar jag på dig i din kamp. Med den kraften vinner du den säkert. Må så gott du kan.

    SvaraRadera
  24. jag sänder dig å din mamma o pappa all kärlek i världen..

    SvaraRadera
  25. Oj vad tårarna rinner nedför mina kinder. Älskade fina människa som skriver så det berör på ett sätt jag som sällan blivit berörd på.
    Många kramar!
    //Sara

    SvaraRadera
  26. de vill så väl, det blir så fel
    det är inte som förut

    ett ögonblick du inser
    felet är ditt, valet av ord, ilskan är din
    livet blir precis som först

    blir barn...igen
    van att ta vara på sig själv
    nu ska de stödja dig

    vill bli fri..ensam...som förut
    få distans och slippa se dem plågas

    hur...när allt är taget ifrån en..
    kroppen, livet, integriteten..

    relationer som aldrig kan bli vad de var..
    be en mor klippa banden som hon precis har sytt ihop..
    vem väljer undantag..åt oss..

    SvaraRadera
  27. Så nära. Så mycket kärlek. Så vackert och innerligt du berättar. Så rent, så naket, så starkt.

    Tack.

    SvaraRadera
  28. "i am in an endless fall
    down by the lake and my body is aching,
    i have lost control ..."

    SvaraRadera
  29. Oj. Starkt. Fantastiskt skrivet om villkorslös kärlek.TACK för att du delar med dig!

    SvaraRadera
  30. Så vackert. Och vilken tillgång du har till språket och att beröra. Vet du vad jag tror? Jag tror att det finns de som hade bytt med dig. Tagit på sig din Helvetesjävlaskit i utbyte mot den unika tillgång du har till orden och beskrivandet.
    Det tror jag faktiskt.

    SvaraRadera
  31. Som mamma kanske man inte alltid säger de där rätta orden, men kärleken är och kommer alltid att vara...

    SvaraRadera
  32. Den här gången instämmer jag bara i Sofia Sjökvists ord här ovan som jag tycker beskriver din situation så bra.
    /alice

    SvaraRadera
  33. Vilka underbara föräldrar du har. Känner igen den värme och kärlek de ger dig. Jag har släppt mina vidare så de nu glädjer alla de barn i himmelen i väntan på sina "riktiga" föräldrar.

    SvaraRadera
  34. MÅLLÖS

    Du skriver så mina tårar trillar. Känner så väl igen ångesten och ilskan. Saknaden efter min pappa som dog när jag var liten blir droppen.
    Älskar din blogg. Behöver få gråta och har så svårt med det annars. TACK för att du delar av dig och använder ett så vackert språk med undebart flyt. Skulle mer än gärna läsa en bok av dig

    SvaraRadera
  35. Du lyckas, återigen, att skriva dig inåt, till de där ställena som man inte alltid hittar själv, without a little help from a friend.

    En gång när jag var liten, kanske 10-11 år eller så, jag var på scoutläger, hade fruktansvärd hemlängtan - hela tiden. En natt blev längtan akut, jag stod inte ut en minut till! Så jag ringde hem, med lite darrande röst, för jag var rädd att de skulle tycka jag var sjåpig. Men det tyckte de inte. Mindre än en halvtimma senare kom de! Båda två. M & P! Lycka.

    Så många gånger skulle jag behövt någon som "hämtat mig" även som lite vuxnare. Önskar att jag hade haft så fin kontakt med mina föräldrar idag.

    Men jag förstår att det är en komplicerad situation att befinna sig i. Att vara i en slags beroendeställning och tacksamhetsskuld, samtidigt som ilskan mot orättvisan, också, härjar i kroppen.

    Du skriver så levande att jag såg dig gå ner i trappan. Hoppas att det du mötte där, kändes bra.

    Och hoppas att du vill fortsätta berätta. Jag vill gärna fortsätta läsa.

    :)
    /helena


    ps. Såg förresten att Troells "Nybyggarna" började sändas förra helgen...

    SvaraRadera
  36. Fina föräldrar du har! :) Kämpa på! Puss o kram

    SvaraRadera
  37. Du har en otrolig förmåga att beskriva dina känslor i text. Ta vara på din gåva och gör nåt stort av det. Lycka till och hoppas du blir frisk snabbt! //Per

    SvaraRadera
  38. Jag lipar som en barnunge när jag läser dina ord. Hoppas du gör något med din gåva.... Vill läsa den där fantastiska romanen av dig. Skriv!

    SvaraRadera
  39. Jag är mamma till tre fina barn och har nyss varit där du är, bara en annan sorts cancer. Blir oerhört berörd av det du skriver. Känner så väl igen mig i känslorna du beskriver och kan också se utifrån föräldraperspektivet.Starkt! Hang in there/Jenny

    SvaraRadera
  40. Vilka underbara föräldrar du har och vilken underbar son de har. Ta hand om varandra.

    SvaraRadera
  41. Blir jätteberörd av det du skriver. Den här bloggen borde ges ut som en bok när du är frisk.

    Kram

    SvaraRadera
  42. Kristian.

    Sänder många varma och goa kramar till dig. Jag tänker på dig och du berör mig verkligen.
    Var rädd om dig själv och dina goa föräldrar.

    Du skriver fantastiskt bra och jag skulle garanterat köpa en bok om du skulle skriva en. En del har gåvan att kunna skriva och formulera känslor bra och du är verkligen en av dem.
    Kämpa på.

    Kram Anna-Lotta

    SvaraRadera
  43. Tårarna rinner ner för mina kinder jag kan aldrig veta eller förstå vad du gått igenom men du berör mig på ett sätt som inte kan beskrivas med ord.Jag beundrar dig och ditt mod.Håll huvudet högt. Glöm aldrig att det finns ingen som du !!!!! / Maria

    SvaraRadera
  44. Jessica I Malmö20 juli 2011 kl. 19:41

    Inte ofta jag blir så berörd av en text som när jag läser dina. Du skriver så fantastiskt bra, önskar jag hade förmågan att uttrycka mig hälften så bra i tal och skrift :)
    Vilken fin familj du har, var rädd om varandra!
    /Jessica

    SvaraRadera
  45. Så fina föräldrar du har. Jag blir alldeles varm.
    Mia

    SvaraRadera
  46. "Du vet väl om att du är värdefull" en psalm som berör. Vackra ord som stämmer in på dej Kristian. Du är värdefull för så många, din familj, vänner, o alla oss utanför som följer din blogg, vi som både gråter o ler åt dina ord o tankar. Framför allt, Du är värdefull för dej själv. Tro på dej själv, allt blir bra, tro på framtiden o lyckliga roliga dagar.
    Kram till dej o din underbara familj.

    SvaraRadera
  47. Jag har barn. Små barn men ändå. Barn får utbrott ibland. Jag tar det aldrig personligt. De är mina barn. De kommer alltid att få vila sin vanmakt i och på mig. De är mina barn. De kommer alltid vara mina barn. Speciellt då de inte mår bra.

    Du är dina föräldrars barn.

    Om jag kunde skulle jag göra något för dig.

    SvaraRadera
  48. jag håller med de som säger att du borde skriva en bok.

    SvaraRadera
  49. Jag saknar ord. Du är helt fantastisk på att skriva, och det glädjer mig att så många fler här ovan tycker detsamma. Världen behöver få läsa sånt här. Många har anhöriga som lider av sjukdomar, och kan sätta sig in i hur det är för dina föräldrar och många lider också av sjukdomar själv, och kan då förstå din ångest rädsla och ilska.

    Nu håller jag tummarna för att du ska kunna bli så frisk du bara kan, och jag kommer fortsätta vänta på att få köpa din bok" Pojken som överlevde" i bokhandeln <3!

    SvaraRadera
  50. Eva som läser ikapp17 augusti 2011 kl. 04:24

    Jag antar att du inte skriver allt. Det kanske finns mer. Det kanske finns mindre. Som inte sägs.
    Men din växande text maler fram med en ursinnighet som spränger, en frustration som stampar och en ömhet som lenar.
    Skriv. Skriv. Skriv.
    Bli bra.
    Få din sommar igen. Som en sommaräng. Mer.

    SvaraRadera
  51. man kan leva utan maskiner är inte nödvändiga för livet, bara en har dotterbolag i dem.

    SvaraRadera
  52. kan inte annat än gråta. kan inte få fram någon annan värdig reaktion. du berör så mycket,

    SvaraRadera