Jag saknar dig

Det hade gått exakt en vecka sedan jag blev utskriven. Och under den veckan hade jag försökt leva normalt, göra det som jag skulle gjort om jag var frisk. I alla fall nästan. Först åkte jag och mamma hem till min lägenhet för att packa om min väska. Stolt som den tupp mamma vill att jag ska vara bad jag henne titta på när jag klippte av sjukhusets armband, det tydliga tecknet på att man är inlagd. Sedan klistrade jag in det i min almanacka, skrev att det borde dröja länge innan jag fick ett nytt.

När vi var klara åkte vi ut till stugan. Och jag var så trött. Låg och sov i farfars säng. Tittade på filmerna som Sylvester skickat till mig. Läste decimeter böcker under äppelträdet. Och jag gick i skogen. Jag orkade bara gå hälften av den väg som har blivit min egen. När jag kom ut på ängen sprang styrkan ifrån mig, jag hämtade andan och rörde mig långsamt tillbaka. Efter ett par dagar åkte jag upp till Dalarna. Vid hästarna fick jag krafter, om så för ett ögonblick. Men igår, runt lunch, började jag känna att det var något som inte stämde.

Magen och ryggen turades om med att jävlas. Krampaktig smärta som hugger som en kniv. Jag kan inte dölja det. Helvetiskt ont. Och en feber som kröp sig allt närmare. På tåget vred jag ur mitt ansiktes svett som en trasa. Den lilla flickan i sätet framför mig stirrade förskräckt. Jag orkade inte ens le avväpnandes tillbaka. Min syster mötte mig på stationen. Och vi gick långsamt hemåt. Först då, märkligt nog, började feberfrossan.

Jag hade tänkt sova ut stormen, men min syster ville annat. Och det är jag tacksam över. Eftersom jag numer lever utan mjälte, och eftersom operationen inte ens är en månad bort tyckte läkarna att jag borde komma in. På en gång.

Strax därefter satt vi bland svimmade pensionärer, en fotbollspelares brutna handled och den misshandlade fadern och hans vuxna sons tårar på akuten. Innan klockan nått midnatt var jag tillbaka på den avdelning som jag lämnat för vad som kändes som alldeles nyss. Under natten svettades jag frenetiskt. När jag vaknade vid 05 låg jag invirad i en fuktig kokong som blev allt kyligare. Men jag var helt oförmågen att resa mig. Idag har jag sovit. Jag har i princip bara slagit upp ögonen ett par gånger, för att se om det verkligen var sant, att jag redan var tillbaka – jag som skulle slippa armbandet länge, länge.

Och visst var det sant. Varje gång jag vaknade. Nere i korridoren sitter en rysk familj och tar avsked från någon som snart kommer att dö. Följet har vuxit sig större under dagen, och de turas om med att gå in i salen. I den andra korridoren släpar sig en äldre man fram med hjälp av ett gångbord. Där var jag själv, alldeles nyss.

Det är tydligen sommar där ute. Jag hör måsarna käfta med varandra. Ser solen glöda på de neddragna persiennerna. Sköterskorna har ställt ut fläktar i salarna. Här ligger jag och fryser. Läkarna tror att mitt tillstånd kan vara en blodförgiftning. Sådant kan hända, även om säkerhetspådraget runt operationen minst sagt var rigoröst.

Jag fick en anteckningsbok av mamma för ett tag sedan. Den är det mest spontana i mitt liv just nu. Den får ge plats åt plötsliga funderingar, fragment av meningar, idéer till reportage. Listor på saker som jag ska göra sen. Och jag märker att jag längtar efter mig. Han som oftast gjorde det han sa att han skulle göra. Han som var nyfiken. Som tyckte mycket om mycket. Som jagade efter de ögonblick då nuet var det närmaste som fanns. Då livet verkligen användes på riktigt. Nu är jag en tyglad vildhäst. En fjäril i en glaskupa. A hummingbird trapped, in a closed down shoe store.

Jag önskar att jag kunde ta dig i handen, Kristian. Jag skulle viska i ditt öra, berätta att det snart var över, på ett sätt som gjorde att du verkligen förstod. Och inatt, när korridorerna ligger tysta skulle jag slänga upp dig på min rygg, vi skulle rymma och försvinna någonstans, så bra att vi själva bestämde när vi ville bli hittade. Men jag vet att du förändrats. Att så många tankar tar banor som de aldrig gjort tidigare. Att dina mål suddats ut och blivit allt svårare att läsa. Jag vet att borgen som tidigare var ditt liv slagits sönder, och att du nu måste sätta dig ned för att bygga upp den. För ingenting är längre som det var förut.

Och det är inte slut än. Jag vet att de där viskningarna inte hjälper så mycket, även fast de sägs med all tänkbar värme. Och jag vet att jag inte kan slänga upp dig på min rygg. Men Kristian, jag har inte glömt dig. Det vill jag att du ska veta. Och lika mycket vill jag att du ska veta en annan sak: jag saknar dig. Den du var förut. Den du var innan allt det här började. Någon sade att mina ögon har förändrats, och om det är så, så saknar jag dem med.