fredag 22 juli 2011

Afrikafeber

Hon har verkligen brytt sig. Visat sin omtanke. Hört av sig. Funnits nära. Jag har känt hennes värme. Hon är min mammas syster. Smart som få. Och hon arbetar inom sjukvården, men exakt vilken roll hon har, tänker jag inte berätta.

När jag fick reda på min cancer och att mjälten var ett av de organ som skulle ryka rasade min värld samman. För många är mjälten inte särskilt märkvärdig. Utan mjälte blir du mer infektionskänslig, men eftersom det finns väl utvecklade vaccinationer innebär det sällan några större problem för den drabbade. Men jag är inte vem som helst. Jag hade ställt in mitt sikte för flera år sedan. Men nu har jag fått lov att tänka om. Och jag märker att det gör ont, när förvirringen släpper, för det är fortfarande där jag är.

När jag var liten fascinerade Afrika. Oerhört mycket. Åkern nedanför vår gata var en savann, skogen åt andra hållet var en tät regnskog. Kenya och Rwanda, i min värld. Och pojkrummet fylldes av elefanter och böcker om djur som såg märkliga ut. En gång fick jag välja nya tapeter. Det blev ett par kakifärgade med en ”exotisk” bård. Jag tyckte att de såg väldigt afrikanska ut. Och när de väl klistrades upp på väggarna var jag rysligt nöjd. Nästan stolt. Mitt rum blev Gidlunds Afrikanska Avdelning. Det är det fortfarande. Och det var mot Riktiga Afrika som jag hade ställt in det där siktet som jag tidigare nämnde. Jag ville åka dit. Skriva. Berätta. Uppleva. Leva. Kanske försvinna.

Så när mina läkare så där i förbifarten berättade om ett liv utan mjälte med orden ”så det är knappt någon fara, Foppa vann ju skytteligan i NHL utan mjälte”, som om det vore någon tröst när allt jag hörde var ÖKAD INFEKTIONSRISK, började jag ana oråd. Därför bad jag min moster att kika lite närmare på kombinationen av min nya kropp och mitt mål som varit så glasklart. Det dröjde inte särskilt länge innan jag fick informationen.

Min moster, hennes källa och dennes källor poängterar att det inte finns någon absolut sanning, men att det de säger är rekommendationer. Och eftersom jag vet vilka de är och vad de vet, kan jag inte göra annat än att ta det på allvar. Delar av Afrika = livsfarlig idé. Inte dålig: dödlig. Trots den moderna tidens vaccinationer och förebyggande möjligheter är smittorisken och dödligheten avsevärt större för mig som numer inte har någon mjälte än för någon som har ett sådant fungerande organ.

Jag har närmat mig informationen sakta, stegvis. Den gör för ont. Men sedan jag läst allt, tagit det till mig, förstått, så har jag drabbats av en hemgjord feber. Jag ser alla filmer om kontinenten jag kommer över, jag läser böcker av den svenska äventyrerskan, av Papa och jag läser om delar av ”Vi vill upplysa er om att vi kommer att dödas i morgon tillsammans med våra familjer”. Jag ser om intervjun med Peter Beard, för att den förändrade mig, för att det är den bästa jag vet. Och där jag ligger i soffan, i vardagsrummet på övervåningen hemma hos mamma och pappa ser jag in i mitt pojkrum. Jag ser de där tapeterna, en elefantstatyett på en hylla. Och jag ser ett inramat fotografi av en leende pojke, precis i den där åldern då en sketen åker är en savann och några svenska träd är en afrikansk regnskog. Jag tittar på pojken. Han ser så lycklig ut. Jag undrar om han ens visste vad cancer var när den där bilden togs. Om han hade en aning om vad en mjälte fyller för funktion. Jag fortsätter att titta på honom, känner att hjärtat hoppar över ett slag och konstaterar att livet inte riktigt blev som jag hade tänkt mig.

Delar av Afrika, synd att vi aldrig hann träffas. Vi hade älskat varandra. Det är jag säker på.

22 kommentarer:

  1. Fasen vad surt! Jag har precis fått veta att jag, 28 år gammal, är glutenintolerant. Har en extremt stark längtan tillbaka (!) till Afrika men inser att resan kommer bli svårare med glutenintolerans och att jag troligen kommer bli sjuk under resan. Min dröm är att kunna resa och besöka människor i olika afrikanska länder och leva med dem på deras villkor (så gott det går), men som glutenintolerant vegetarian så inser jag att jag nog måste stryka det... Det gör ont. Jag vill inte resa som en dussinturist, inte äta på säkra turistställen, inte vara beroende av glutenfri kost. Nu kommer det bli så, nu är det dessa villkor som gäller, men det gör ont. Jag tror det hade kunnat bli så fint. Nu får det bli som det blir.

    SvaraRadera
  2. Livet blir aldrig riktigt som man tänkt sig..
    Men dåliga saker leder till andra saker som blir väldigt bra saker som inte alls hade kunnat bli om inte det dåliga varit.
    /ellen

    SvaraRadera
  3. Finns det inte någon annan kontinent som är nästan lika spännande? Nej, det gör det nog inte... Tänker på Bus stop-videon ni gjorde i Afrika, minns att jag tyckte det var stort att ni fick resa dit, det är en enormt spännande del av världen. Får sån lust att skriva något käckt, som att det kanske kommer fram någon medicinsk uppfinning som tar dig förbi hindret, men det känns bara fånigt och klyschigt. Tänk att de ska bygga 40 nya hyddor på din savann, ni var en lycklig generation som hade så mycket fria spännande ytor att leka på -----och en spöklada. kramar

    SvaraRadera
  4. Vilken tur att Afrika är stort och att det finns delar av kontinenten som du kan åka till och njuta av. Tänk om, tänk framåt. Nya planer, nya mål. Heja dig! Sätt nu fart och gör nya planer som du strax samlar kraft till att genomföra. Kämpa på, vi är många som peppar dig längs vägen! Kram

    SvaraRadera
  5. jävla skit!
    Varför ska förlusten av en mjälte få sätta stopp för din dröm?!

    Det känns så trist när man tvingas acceptera sitt öde å gå vidare, men det kan å andra sidan leda in en på helt nya tankebanor. Inte alltid sämre än det man först hade tänkt!

    Kram på dig

    SvaraRadera
  6. Åh, Kristian, är så lessen för din skull. Det är ett jävla skit det här. Ett steg i taget...

    SvaraRadera
  7. Det är så jävla typiskt alltihop. Åh Kristian jag är verkligen ledsen. Hoppas så innerligt att du kan få ta dig så nära inpå Afrikadrömmen som det är möjligt utan att vara riskabelt för dig. Du och din hälsa är ju, trots allt, det viktigaste i frågan.

    Åh fina, fina killen. Ta hand om dig. Kram

    SvaraRadera
  8. fattar verkligen känslan. ett hel barndoms längtan och visualisering av en dröm som går i krasch. men du lever och verkar mycket piggare och det är ju det viktigaste. du får hitta en ny dröm som går att förena med ett liv utan mjälte... puss puss

    SvaraRadera
  9. Forssatanten23 juli 2011 09:55

    Och helt plötsligt vill du dit extra extra mycket, eller hur? Det brukar vara så när det är nåt som man vet inte går. Som för mig och New York Maraton. Har alltid drömt om att springa det loppet men sen jag opererade knät och läkaren sa "ja nåt maraton kommer du aldrig att kunna genomföra efter detta" har lusten till loppet vuxit sig ännu starkare. :-S
    Du kommer nog så småningom att kunna "ta" detta nederlag också. Men visst är det förbenat surt!

    SvaraRadera
  10. Din livsuppgift är kanske en annan . Känn tillit och följ med. Svårt att förstå nu men med tiden ser du kanske den röda tråden.
    Du är en fantastisk människa med fantastiska kvaliteter - så känner jag in dig när jag läser din blogg.
    All kärlek till dig !

    SvaraRadera
  11. Afrika eller inte
    - du lever!
    Det måtte väl ändå vara det viktigaste?

    SvaraRadera
  12. cattis cathrine__nilsson@hotmail.com23 juli 2011 15:44

    Livet blir aldrig som man tänkt sig Kristian..är i liknande situation som dej, jag har så många drömmar, som ja hela livet vetat att en dag blir verklighet..men nu klarar inte min kropp av det..det är en stor sorg..men man får skapa nya "lättare" drömmar..försöka se det lilla i det stora..

    försökte maila dej, men får inte fram din mailadress..hoppas du kan njuta lite av den sv sommaren..det är iaf sommar =)

    Det som sker o norge får mig att tänka på att det alltid finns dom som har det värre än en själv..men samtidigt mina problem o mitt läge, bara mitt o ja måste va egoistisk..för att orka...jag vill så mkt men min kropp vill inte..

    Ta hand om dej,

    ps.In this river rullar..black label sociaty är bra skit.ds

    SvaraRadera
  13. Ja,på väg till semester, åker igenom Borlänge, sänder en tanke till dig Kristian, detta är din barndoms stad, bor du någonstans här i närheten ? Far vidare på sommarvägarna lite högre upp i Dalarna där vi har vårt mål. På kökssoffan ligger Noll Två, den tidning som du Kristian brukar skriva i väl? Ja, på sista sidan finns artikeln om Jakten på den vita valen och jag ser att du tänker kämpa. Vad Afrika beträffar, det finns tusen andra mål som inte är farliga för dig, inrikta dig på dem istället. Ibland består livet av val och här finns massor av möjligheter att välja. Såå, någon dag senare hör vi om den fruktansvärda massakern i Norge, landet strax intill och man tänker vilken skör tråd våra liv hänger på. Nu gäller det att leva varje sekund. Gäller för oss alla. Försök Kristian att tänk om lite betr. Afrika. Samla krafter nu och var rädd om dig.
    Kram/Maggie

    SvaraRadera
  14. Vill rekommendera peter goodwins böcker om hans uppväxt i gamla zimbabwe. Mukiwa a white boy in africa och when the crocodile eats the sun. Fantastiska. Även om inte alla delar av afrika är lämpliga flr dig finns det faktiskt t.ex sydafrika med lika bra sjukvård som här och ingen stor infektionsrisk. Där finns savanner och massor av trygga äventyr

    SvaraRadera
  15. Är betydligt äldre än du Kristian (44 år) och har också haft cancer i en, för mig, alldeles för tidig ålder. Vad jag vill säga dig är att, precis som flera här påpekar, så kommer det att dyka upp nya mål och drömmar i ditt liv. Men fram för allt, du är så ung, det sker hela tiden framsteg inom sjukvården. Du skall se att du kan åka till Afrika en dag, utan problem! Vill även säga, att allt inte är skit med sjukdomen, livet blir på ett sätt vackrare och man blir tuffare, vågar mer.

    SvaraRadera
  16. Är det särskilt till Afrika du inte kan åka? Min var blev av med sin mjälte för 40 år sedan och var i Indien för ett par år sedan och skall nu resa till Peru. Tog upp det med vaccinationer med honom (för det räcker tydligen med en elakartad "Svensk förkylning" för att det skall vara illa) men det hade han inte tagit några.
    Sen är du väl nedsatt i övrigt med tanke på din behandling, så just nu låter det inte som en bra idé att åka.

    SvaraRadera
  17. Vilken fantastisk berättarbegåvning du är!! Jag blir helt tagen... Önskar dig allt gott och massor av kraft för att orka igenom detta. Kram Christina

    SvaraRadera
  18. Tror faktiskt aldrig att livet blir precis som man tänkt sig. Oavsett vad som händer i och runtom en själv. Men kasta inte in handduken. Du måste bli stark först innan du släpper några planer. Kramar om!

    SvaraRadera
  19. Genom din Afrikafeber verkar du ändå kunna uppleva en del av Afrika där i soffan på övervåningen.
    Nej livet blir inte alltid som man tänkt sig, vissa drömmar kan man inte uppnå. Hoppas att du nu först och främst blir frisk och får tillbaka ork och energi så kommer allt att kännas mycket bättre.
    Kram alice

    SvaraRadera
  20. Sweet Jackie.

    SvaraRadera
  21. Kommer inte på något att skriva, förutom att jag verkligen lider med dig. :( Många kramar till dig! Kämpa på!

    SvaraRadera
  22. Fan och jävla skit. Livet är inte rättvist någonstans. Räckte det inte med cancern? Att se en livsdröm utom räckhåll gör förbannat ont.

    Men jag tror att du kommer att få ett underbart och rikt liv ändå. Nya mål och möjligheter kommer att visa sig. Och vem vet, längre fram kanske Afrikaresan också blir möjlig.

    SvaraRadera