Afrikafeber

Hon har verkligen brytt sig. Visat sin omtanke. Hört av sig. Funnits nära. Jag har känt hennes värme. Hon är min mammas syster. Smart som få. Och hon arbetar inom sjukvården, men exakt vilken roll hon har, tänker jag inte berätta.

När jag fick reda på min cancer och att mjälten var ett av de organ som skulle ryka rasade min värld samman. För många är mjälten inte särskilt märkvärdig. Utan mjälte blir du mer infektionskänslig, men eftersom det finns väl utvecklade vaccinationer innebär det sällan några större problem för den drabbade. Men jag är inte vem som helst. Jag hade ställt in mitt sikte för flera år sedan. Men nu har jag fått lov att tänka om. Och jag märker att det gör ont, när förvirringen släpper, för det är fortfarande där jag är.

När jag var liten fascinerade Afrika. Oerhört mycket. Åkern nedanför vår gata var en savann, skogen åt andra hållet var en tät regnskog. Kenya och Rwanda, i min värld. Och pojkrummet fylldes av elefanter och böcker om djur som såg märkliga ut. En gång fick jag välja nya tapeter. Det blev ett par kakifärgade med en ”exotisk” bård. Jag tyckte att de såg väldigt afrikanska ut. Och när de väl klistrades upp på väggarna var jag rysligt nöjd. Nästan stolt. Mitt rum blev Gidlunds Afrikanska Avdelning. Det är det fortfarande. Och det var mot Riktiga Afrika som jag hade ställt in det där siktet som jag tidigare nämnde. Jag ville åka dit. Skriva. Berätta. Uppleva. Leva. Kanske försvinna.

Så när mina läkare så där i förbifarten berättade om ett liv utan mjälte med orden ”så det är knappt någon fara, Foppa vann ju skytteligan i NHL utan mjälte”, som om det vore någon tröst när allt jag hörde var ÖKAD INFEKTIONSRISK, började jag ana oråd. Därför bad jag min moster att kika lite närmare på kombinationen av min nya kropp och mitt mål som varit så glasklart. Det dröjde inte särskilt länge innan jag fick informationen.

Min moster, hennes källa och dennes källor poängterar att det inte finns någon absolut sanning, men att det de säger är rekommendationer. Och eftersom jag vet vilka de är och vad de vet, kan jag inte göra annat än att ta det på allvar. Delar av Afrika = livsfarlig idé. Inte dålig: dödlig. Trots den moderna tidens vaccinationer och förebyggande möjligheter är smittorisken och dödligheten avsevärt större för mig som numer inte har någon mjälte än för någon som har ett sådant fungerande organ.

Jag har närmat mig informationen sakta, stegvis. Den gör för ont. Men sedan jag läst allt, tagit det till mig, förstått, så har jag drabbats av en hemgjord feber. Jag ser alla filmer om kontinenten jag kommer över, jag läser böcker av den svenska äventyrerskan, av Papa och jag läser om delar av ”Vi vill upplysa er om att vi kommer att dödas i morgon tillsammans med våra familjer”. Jag ser om intervjun med Peter Beard, för att den förändrade mig, för att det är den bästa jag vet. Och där jag ligger i soffan, i vardagsrummet på övervåningen hemma hos mamma och pappa ser jag in i mitt pojkrum. Jag ser de där tapeterna, en elefantstatyett på en hylla. Och jag ser ett inramat fotografi av en leende pojke, precis i den där åldern då en sketen åker är en savann och några svenska träd är en afrikansk regnskog. Jag tittar på pojken. Han ser så lycklig ut. Jag undrar om han ens visste vad cancer var när den där bilden togs. Om han hade en aning om vad en mjälte fyller för funktion. Jag fortsätter att titta på honom, känner att hjärtat hoppar över ett slag och konstaterar att livet inte riktigt blev som jag hade tänkt mig.

Delar av Afrika, synd att vi aldrig hann träffas. Vi hade älskat varandra. Det är jag säker på.