Jakten på den vita valen

Följande krönika skrevs under vecka 26 för tidningen Nolltvå.

Egentligen är frågorna ganska löjliga. Många av dem är till och med rent oprofessionella, ställda ur ett klent journalistiskt perspektiv. Låt mig bjuda på några exempel. Vilken talang skulle du vilja ha? När ljuger du? Vilken är din favoritsysselsättning? Inga djupgående svårigheter, som ni kanske märker. Men frågornas monotona upprepande – att samma frågor alltid ställs till olika personer – rättfärdigar det hela. Svaren säger kanske inte så mycket, men på något märkligt vis är det som om de ger en vag reflektion av hur personerna i fråga tänker. Och frågorna jag tänker på är de som ständigt återkom på given plats i den nu sorgligt begravda tidningen Stockholm City – vila i frid. Och det är de frågor som alltid ställdes till något snille på blaskans sista sida som jag just nu sitter och tänker på, när jag ser solen bränna ett övergivet torg i Stockholms innerstad, när jag hör barnen leka somrigt bekymmersfritt, när jag hör rykten om att Borlänge alldeles för långt ifrån mig lever mer än vad den gjort på länge.

Frågan som jag fastnat för är något oväntad. Och jag kan inte svara på varför jag haft så svårt att släppa den. Men jag har klurat på den under den senaste månaden. Nu har jag ett svar. Och nu ska ni få veta på vad. Vilken historisk person identifierar du dig mest med?

”There seemed no sign of common bodily illness about him, nor the recovery from any. He looked like a man cut away from the stake, when the fire has overrunningly wasted all the limbs without consuming them, or taking away one particle from their compacted aged robustness. His whole high, broad form seemed made of solid bronze, and shaped in an unalterable mould, like Cellini’s cast Perseus”. Så beskriver författaren Herman Melville sin klassiska karaktär, kapten Ahab, från den ännu kändare skrönan till milstolpe Moby Dick som publicerades 1851. Kapten Ahab är en enbent, frustande galning som dyrt och heligt svurit på att hämnas den kritvita kaskelott som han tidigare kämpat mot – samma kombattant som drog till havets botten med hans ena ben. Kapten Ahab skyr inga medel för att lyckas med sitt uppdrag. Han manar på sin besättning till gränsen för vansinne, han är beredd att göra exakt vad som helst för att uppnå sitt mål. Och någonstans i den svettiga kampen på de sju haven förstår jag mig på honom. Någonstans där blir han den historiska person, även om han är påhittad, som jag identifierar mig mest med.

Boken är en ganska mastig historia. Något seg och utdragen, med ett språk som kräver sin beskärda del av läsaren. Däremot är den extremt informativ och beskrivande kring valjakt som fenomen, och eftersom mina kunskaper och erfarenheter i frågan är begränsade är det intressant. Och motbjudande. Men framför allt är bokens huvudtema, den eviga jakten, den envisa kampen, det som tilltalar mig mest. Rent symboliskt är kriget mellan valen och kapten Ahab svårslaget. Kanske är det så väl utmejslat som det bara kan bli.

Hur gick det då till slut för kaptenen och hans mannar? Åt helvete. En efter en stryker besättningen med, om inte av den ena anledningen så väl av den andra. Skeppet slås i bitar. Och efter tre dagars intensiv kamp fastnar kapten Ahab i linan till sin egen harpun när den skjutits in i Moby Dick och han följer den likbleka besten ner i djupet.

Men jakten som Herman Melville målar upp behöver nödvändigtvis inte vara efter en mystisk val. Den kan lika gärna vara längtan efter att få berusas av kärleken, att få uppleva saker som balanserar mellan dröm och verklighet, att få hitta sin roll och sin plats här i livet. Att känna ett behov av något sådant, att vilja jaga sin egen vita val, är nog ett tecken på sunt förnuft. I alla fall i min värld.

Om sanningen ska fram så ligger det mer bakom min förkärlek till den fartblinda och verklighetsfrånvända kaptenen och hans ojämförliga törst efter Moby Dick. Just nu sitter jag på ett rehabiliteringscentrum där jag gör mitt bästa för att återvända till ett normalt liv, efter en omfattande operation och en svår sjukdom. Jag ser hur en stor del av mitt liv och min tillvaro slitits ifrån mig. Hur jag har blivit bestulen. Berövad. Nästan besegrad. Men likt kapten Ahab tänker jag ta upp kampen. Jag ska fortsätta. Jag ska jaga mitt mål, mitt liv. Ta igen det som jag förlorat. Så fort jag får chansen så ska jag rusa tillbaka ut i den tillvaro som förut var min, och jag ska söka min vita val, även om den i mitt fall kan vara längtan efter att få promenera tyst bredvid någon när det regnar och tiden verkar ha upphört att existera.