måndag 25 juli 2011

Duell på Kyrkvärdsgatan

Jag har kommit fram till att jag inte kan ha det så här längre. Jag kan inte leva ett liv utan ett badkar i mitt hem. Mamma och pappa vet bättre. De har badkar. Och det använder jag flitigt när jag väl är hemma. Brukar ligga där och bli alldeles griljerad av ångorna, så till den milda grad att jag ofta får vräka mig över badkarskanten när hettan blir påträngande. När värmen gör mig yr. När andningen blir tyngre och halsen känns trängre.

Egentligen är det kanske lite lustigt, eftersom vatten är det värsta jag vet. Sann fobi. Genuin rädsla. Men i barndomshemmets badkar kan jag ligga utan att rysa av skräck. Och där har jag legat och betraktat min nya kropp.

Ärret är några centimeter kortare än vad jag hade trott att det skulle vara. Det är spikrakt – använde kirurgen linjal? – hela vägen ner till naveln där det blir en halvmåne innan det fortsätter en aning snett. Sårskorporna är borta nu och ärret ändrar färg, nästan från dag till dag. Just nu är det kärleksbarnet av lila och rosa och några millimeter brett. De tidigare ingångarna för slangarna – dränaget och sondmaten – gapar nu som smilgropar bredvid naveln. Nu kan jag se min kropp utan att bli svag. Så långt har jag kommit. Jag kan till och med röra min mage utan att det känns särskilt märkligt, om jag bortser från den stumma känseln eftersom nervtrådarna inte läkt ihop än.

Häromdagen när jag vimmelkantig tog mig ur badet blev jag ståendes naken vid spegeln. Jag stod kvar. Rörde mig inte. Tittade. Betraktade. Försökte lära känna. Jag har alltid varit smal, men nu är jag tunnare än någonsin. Mina kinder har sjunkit in, armarna är streck. Kotorna på ryggen sticker ut som hos en skräcködla. Jag var nog vackrare förr. Och jag började tänka på varför jag började skriva om min sjukdom. Om min förändring. Om att jag lovade mig själv att hela tiden skriva för mig själv. Att jag skulle låtsas som om ingen annan läste. För då, och bara då, skulle jag kunna vara så ärlig som jag helst av allt vill vara. Och när jag stod där, naken och spröd, blev jag rädd. Hur ärlig måste jag vara? Ska jag berätta om att jag vaknar varje morgon vid 06 med en värkande rygg eftersom de få muskler jag tidigare hade nu har försvunnit? Att jag då lägger mig på sidan med en mage som ömmar molande, att jag håller om en kudde för att lindra, fast det känns som om hela mitt innanmäte rasat ihop i en skadeskjuten hög? Måste jag berätta att jag klarar av den känslan fram tills 07.30 och att jag då måste gå upp? Att jag då inte törs sträcka på mig ordentligt för att ärret stramar? Måste jag skriva att jag måste vila horisontellt ungefär en timme efter frukosten, för att smärtan är för påfrestande för att göra annat? Måste jag försöka förklara att den känslan är exakt som när en man blir sparkad i skrevet? Ska jag verkligen skriva att jag vet att det varje dag, vid ett oförutsägbart men garanterat tillfälle, kommer ett rövarpack av smärta som får mig att förvridas? Måste jag berätta om känslan av att kvävas som infinner sig varje gång jag äter, den som trycker som en känga på mitt bröst? Att jag har rasat i vikt, att ”my clothes don’t fit me no more”? Att vissa som förut ringde inte ringer längre? Att de där inbjudningarna har slutat trilla in? Och måste jag berätta vad som hände när jag och mina föräldrar åkte mot Böle för att se de vilda hingstarna? Måste jag berätta varför jag inte törs lämna min lägenhet eller mina föräldrars hus? Måste jag verkligen berätta att jag inte längre har kontroll över min egen kropp?

Jag formade min hand till en pistol, drog den snabbt mot spegelbilden och sköt ihjäl min rädsla. Nej, Kristian. Du måste inte skriva allt det där. Så ärlig måste du inte vara. Skönt, tänkte jag och såg frågorna sjunka ner i badkaret, i vattnet som blev allt rödare.

Kristian – Rädslan 1– 0.

38 kommentarer:

  1. Finns bara en som kan skriva så om något så svårt. Tack för att du delar det j-iga med oss!

    SvaraRadera
  2. Jag är ödmjuk inför det faktum att du ändå delar detta med oss. Jag blir varm och gråtfärdig i hela kroppen när du skriver. Det fula blir något vackert i dina texter.

    SvaraRadera
  3. Du är stark kristian, fortsätt med det.
    // Tina L Blge

    SvaraRadera
  4. Ja, inte är det så lätt inte, men det du bearbetar det på ditt vis. Orden och texterna är din ventil och jag är glad över att få vara med. Jag hittar min terapi på samma sätt. Med att skriva, och oavsett om någon annan läser eller inte så tror jag att man mår bättre av att sätta ord på känslorna. Det är också så jäkla bra att kunna läsa sen också, det man skrivit själv. Då tar man nästa steg i läkningen.

    Kram

    /Åsa

    SvaraRadera
  5. Det är så skönt att du skriver om det svåra. Jag läser flera bloggar och de flesta visar upp en så tuff och modig attityd, så att jag får ångest och tänker: Varför är JAG inte lika modig?
    "Kinna"

    SvaraRadera
  6. självklart måste du inte. men jag älskar att du gör det.

    ta hand om dig älskade fina kristian.

    SvaraRadera
  7. Det är du som bestämmer vad du vill berätta.
    Det finns inga måsten.
    Det är stort att du vill dela det med oss.

    Du har sån kraft i dina ord.
    Du ger så mycket genom dina texter

    Jag hoppas att vi som följer dig genom denna svåra tid, kan ge dig den kraft och styrka du behöver, om din egen kraft skulle svika dig.

    SvaraRadera
  8. Haha - du är så Bra!!

    /ellen

    SvaraRadera
  9. lilla jag.... igen25 juli 2011 22:56

    Vissa har det, du är en av dem! Fortsätt att göra vår värld rikare!

    SvaraRadera
  10. Forssatanten25 juli 2011 23:18

    Skönt att du inte berättar! Vem vill höra sånt liksom? ;-)
    (en praktisk grej: tejpa ärren, länge. Då blir de snyggare. Om nu ärr kan vara just "snyggare" ?)

    kram kram

    SvaraRadera
  11. Att läsa din blogg är som att våga sätta den där pistolen mot tinningen! Dina ord kan bringa en ur fattning för en dag eller fler... Men man blir inte sjuk och riskerar livet av vackra, hemska ord, så egentligen tar jag mig friheter här! Lev och berör vidare, du vackre!

    SvaraRadera
  12. Du är bäst, Kristian, bäst.

    SvaraRadera
  13. Solklart 1-0 till dig Kristian! Och jag är på din sida, snarare än snart bygger du upp kroppen igen. Muskel för muskel. Kram!

    SvaraRadera
  14. Min lillebror har ett ärr som låter som det påminner om ditt. Min lillebror var 13 och opererades för brusten blindtarm. De gjorde något fel och fick operera igen. Dränage och sond som de sedan ryckte ur hans lilla mage utan smärtstillande. Mamma minns fortfarande hur han skrek. Han försvann. Han vägde lika mycket som sin 7-åriga bror. Han skämdes och mådde dåligt över sitt ärr genom många av sina tonår. Idag är han stark. Ärren är kvar fast han bryr sig inte om dem.
    Du kommer dit du med. Då ärren är inget mer än ännu en del av din kropp.

    SvaraRadera
  15. Fortsätt att låtsas att du bara skriver för dig själv, för det är det naket ärliga som gör att man så gärna följer din blogg.
    När man rasat i vikt som du gjort brukar man få näringsdrycker som innehåller allt man behöver och som ett tillskott till det du äter. Om du inte redan fått det, så fråga efter det.
    Må så gott du kan,
    alice

    SvaraRadera
  16. Du kommer att vinna på WO mot rädslan så småningom. Eller krossa den totalt i vilket fall som helst.

    Jag tror att många faktiskt vill ringa dig, vill bjuda in dig, men att de inte vågar. Av vad de tror är en hänsyn (att inte störa, han vill nog ha lugn och ro, det är nog så många andra som ringer, så betydelsefull är jag nog inte för honom så vem är "lilla jag" att ringa och störa) men som inte uppfattas så. Därför är det nog väldigt bra att du nu så öppet i en blogg berättar det. Bättre att du nämner det så här generellt än att direkt säga det. Ingen behöver känna sig utpekad som "svikare".

    Nu hoppas jag du får stor respons. /Chris

    SvaraRadera
  17. Det är smärtsamt att läsa att dina vänner sviker. Hoppas det bara är några få av dem.
    Man kan inte bära hur mycket som helst ensam, och behöver inte heller göra det. Vila i att bli buren just nu.
    Och var inte hänsynsfull mot oss som läser. Det är kanske inte heller det som det är frågan om, för sätter du ord på dina rädslor kanske som blir för stora för dig just nu.
    Vi - jag - klarar av att höra det du berättar och kärleken och empatin växer i takt med dina svårigheter nu. Våga tro på människors styrka att finnas kvar när man verkligen behöver dem.
    Kärlek och all styrka och trygghet jag kan skicka till dig genom etern från Karin <3

    SvaraRadera
  18. Några av dina gamla vänner ringer inte längre, troligtvis för att de inte vet hur de ska tackla din sjukdom... Vilket givetvis är skitdåligt.

    Men du får tänka på alla nya vänner du fått här! En liten tröst i mörkret kanske?

    Tänker på dig och hoppas du kryar på dig fort.

    Kram Å

    SvaraRadera
  19. Du är en äkta människa som vågar skriva så öppenhjärtligt om dig själv! Du berör verkligen med dina ord, Tack kram

    SvaraRadera
  20. Förlåt att det här kanske låter framfusigt och fräckt men åhh vad jag vill krama om dig och klappa dig ömt på kinden en stund!!!
    Kram
    A

    SvaraRadera
  21. Väldigt målande beskrivning ...som hugger tag i en. Önskar dig allt gott i livet! Xx

    SvaraRadera
  22. Du kommer kunna sträcka ryggen med det tar tid och det tar emot länge.
    jag har också stått framför spegeln och begrundat en hopsjuken, utmärglad och ärrad bild av mig själv, för knappa 3 år sedan. Jag fixar inte näringsdrycker men vände den onda trenden (trött, orkeslös, ännu sämre aptit) mha näringsdropp i hemmet nattetid. Bryr mig idag inte om mina ärr eller min påse (för en sån fick jag också pga herrC) nåt nämnvärt. Om en dryg månad ska jag återigen genomgå en stor operation och hoppas att jag inte ska bli lika medtagen denna gång
    Kram E

    SvaraRadera
  23. Jag känner dig inte, men var på Sveatorget i vår stad i våras och hörde dig spela och blev imponerad, äntligen en person i ett band som verkligen KAN spela trummor!

    Sen dess har jag följt din blogg och trots allt elände du skriver om njuter jag av dina texter.

    Må allt gå dig väl fortsättningsvis!

    SvaraRadera
  24. Trist att en del "vänner" inte längre hör av sig. Förhoppningsvis finns andra vänner som gör det? Du behöver få beskriva det svåra och plågsamma så att vi läsare förstår. Det är inget du måste göra, nej, men det fyller en funktion och är starkt av dig att göra. Det kan då kanske vara en anings aning lättare att stå ut med det. Alla läsare kan symboliskt och andligt dela en del av smärtan med dig och förhoppningsvis hjälpa dig att stå ut på något sätt, och alla önskar att en lindring och förbättring ska infinna sig. / JJ

    SvaraRadera
  25. Du är så stark Kristian. Du kommer klara det här och vinna med säkert 100 - 0! Tack för att du orkar och vågar skriva om det, för jag uppskattar att jag får vara delaktig på något sätt. Jag håller på dig Kristian! Kämpa och bli frisk!

    SvaraRadera
  26. Jag tycker dina texter känns som dom i första hand är skrivna för att läsas, kanske har jag fel men det är så det känns för mig när jag läser. Dom känns stilistiskt tillrättalagda och handlar mer om konsten att försöka skriva "bra" än om din sjukom och nakna känslor runt omkring den. Jag önskar dig styrka och kraft att ta dig igenom det svåra.

    SvaraRadera
  27. Du skriver otroligt bra Kristian.

    SvaraRadera
  28. Kommentar till Anonym. Självklart kan man tolka texter på olika sätt men att beskylla Kristians texter för att vara stilistiskt tillrättalagda tycker jag är att gå för långt. Själv berörs jag djupt av hur han delar med sig av sina känslor på ett mycket naket och avskalat sätt. All heder till Kristian! Vi är många som njuter av dina texter och önskar dig allt gott!

    SvaraRadera
  29. Du är vacker Kristian!
    Kram från Anette

    SvaraRadera
  30. Att de är skrivna för att läsas är väl rätt logiskt. Kristian skriver ju detta i en blogg väl medveten om att det är både personer han känner och inte känner som läser det.
    Jag kallar det inte tillrättalagt, utan att det beror på just det Kristian själv tagit upp. Hur ärligt och naket ska han skriva? När är något berörande men inte påträngande, berörande men ändå så att han behåller det privata?

    Jag tycker att Kristian lyckas väldigt bra med detta. Så jag håller inte med dig, anonym.

    SvaraRadera
  31. Du är en fantastisk människa Kristian! Kram

    SvaraRadera
  32. Ditt öde berör...du gör avtryck! Det är hjärtslitande att läsa dina rader, du skriver så nära så levande, och lyckas även slänga in glimtar av ljuvlig humor mitt i allt kaos. All kärlek och styrka till dig underbara människa♥

    SvaraRadera
  33. Din text kändes som ett skott rätt in i hjärtat, hur kan du ha en sån magisk hand med orden, det är en filmisk känsla i dina texter, det finns inget jag beundrar mer än att ha orden i sin hand som du .....möjligtvis musik då....men du behärskar ju både och. Jag tror att de vänner som fortfarande hör av sig är de äkta vännerna, men det kan ju också vara missriktad hänsyn att de inte vill störa. Telefonen kommer att börja ringa igen, inbjudningarna kommer att återkomma och kilona också, bara du har tålamod att vänta. Tack för din ärlighet. kramar

    SvaraRadera
  34. Jag tror att det skrivna ordet hjälper en att distansera sig från känslorna, samtidigt som man uttrycker dem. Man lägger liksom ett filter mellan känslorna och själva upplevelsen av dem. En överlevnadsstrategi, helt enkelt. Och vi läsare har ju bara att tacka och ta emot.
    Igår hände mig en känslomässigt jättejobbig sak, och jag började genast fundera på hur jag skulle formulera det i min egen blogg. Det blir en hjälp att hantera situationen. Distansering is the name of the game...

    SvaraRadera
  35. Första steget och accepterandet är tagit, du vågar titta på din kropp och så hemskt var det väl inte. Tänk att det inte är längesedan du genomgick en så stor operation i magen, det värsta ligger ändå bakom. Inte konstigt att du har ont, det tar nog en tid innan det onda försvinner, men sakta men säkert så..Tålamod igen....Så en del av rädslan har du nu tagit kommando över, och dags att fortsätta med nästa steg, kom ihåg ett litet steg i taget för dig framåt. Såg Carl Nore´n på Allsång på Skansen, och tänkte på dig igen, hade läst att ni var i samma band, slumpen slog till igen. Ta det lugnt nu och sköt om dig på bästa sätt och fortsätt skriv, rena terapin för dig men också för oss andra när du låter oss förstå precis hur det känns att bli drabbad av detta
    Stor Kram
    Maggie

    SvaraRadera
  36. Undrar om jag minns fel, eller skrev du under våren om en bubbla ? Jag tror det är bra. Men också svår. I bubblan ges skydd. Den skärmar av. Så människan klarar det lilla. I bubblan finns dock inte lika många infall utifrån. Inte stressen. Kanske inte heller vänner, en del bidar tiden. En del är tafatta.
    En bubbla kan nog uppevas oerhört frustrerande. Men är kanske viktig.
    Nå, det var några spontanta tankar som dök upp hos mig.

    Nej, du måste inte skriva om rädslan. Men du skrev.
    Stundtals nästan som journalanteckningar. Men en klinisk tydlighet.
    Tack.

    SvaraRadera
  37. När andningen blir tyngre och halsen känns trängre.

    SvaraRadera