Duell på Kyrkvärdsgatan

Jag har kommit fram till att jag inte kan ha det så här längre. Jag kan inte leva ett liv utan ett badkar i mitt hem. Mamma och pappa vet bättre. De har badkar. Och det använder jag flitigt när jag väl är hemma. Brukar ligga där och bli alldeles griljerad av ångorna, så till den milda grad att jag ofta får vräka mig över badkarskanten när hettan blir påträngande. När värmen gör mig yr. När andningen blir tyngre och halsen känns trängre.

Egentligen är det kanske lite lustigt, eftersom vatten är det värsta jag vet. Sann fobi. Genuin rädsla. Men i barndomshemmets badkar kan jag ligga utan att rysa av skräck. Och där har jag legat och betraktat min nya kropp.

Ärret är några centimeter kortare än vad jag hade trott att det skulle vara. Det är spikrakt – använde kirurgen linjal? – hela vägen ner till naveln där det blir en halvmåne innan det fortsätter en aning snett. Sårskorporna är borta nu och ärret ändrar färg, nästan från dag till dag. Just nu är det kärleksbarnet av lila och rosa och några millimeter brett. De tidigare ingångarna för slangarna – dränaget och sondmaten – gapar nu som smilgropar bredvid naveln. Nu kan jag se min kropp utan att bli svag. Så långt har jag kommit. Jag kan till och med röra min mage utan att det känns särskilt märkligt, om jag bortser från den stumma känseln eftersom nervtrådarna inte läkt ihop än.

Häromdagen när jag vimmelkantig tog mig ur badet blev jag ståendes naken vid spegeln. Jag stod kvar. Rörde mig inte. Tittade. Betraktade. Försökte lära känna. Jag har alltid varit smal, men nu är jag tunnare än någonsin. Mina kinder har sjunkit in, armarna är streck. Kotorna på ryggen sticker ut som hos en skräcködla. Jag var nog vackrare förr. Och jag började tänka på varför jag började skriva om min sjukdom. Om min förändring. Om att jag lovade mig själv att hela tiden skriva för mig själv. Att jag skulle låtsas som om ingen annan läste. För då, och bara då, skulle jag kunna vara så ärlig som jag helst av allt vill vara. Och när jag stod där, naken och spröd, blev jag rädd. Hur ärlig måste jag vara? Ska jag berätta om att jag vaknar varje morgon vid 06 med en värkande rygg eftersom de få muskler jag tidigare hade nu har försvunnit? Att jag då lägger mig på sidan med en mage som ömmar molande, att jag håller om en kudde för att lindra, fast det känns som om hela mitt innanmäte rasat ihop i en skadeskjuten hög? Måste jag berätta att jag klarar av den känslan fram tills 07.30 och att jag då måste gå upp? Att jag då inte törs sträcka på mig ordentligt för att ärret stramar? Måste jag skriva att jag måste vila horisontellt ungefär en timme efter frukosten, för att smärtan är för påfrestande för att göra annat? Måste jag försöka förklara att den känslan är exakt som när en man blir sparkad i skrevet? Ska jag verkligen skriva att jag vet att det varje dag, vid ett oförutsägbart men garanterat tillfälle, kommer ett rövarpack av smärta som får mig att förvridas? Måste jag berätta om känslan av att kvävas som infinner sig varje gång jag äter, den som trycker som en känga på mitt bröst? Att jag har rasat i vikt, att ”my clothes don’t fit me no more”? Att vissa som förut ringde inte ringer längre? Att de där inbjudningarna har slutat trilla in? Och måste jag berätta vad som hände när jag och mina föräldrar åkte mot Böle för att se de vilda hingstarna? Måste jag berätta varför jag inte törs lämna min lägenhet eller mina föräldrars hus? Måste jag verkligen berätta att jag inte längre har kontroll över min egen kropp?

Jag formade min hand till en pistol, drog den snabbt mot spegelbilden och sköt ihjäl min rädsla. Nej, Kristian. Du måste inte skriva allt det där. Så ärlig måste du inte vara. Skönt, tänkte jag och såg frågorna sjunka ner i badkaret, i vattnet som blev allt rödare.

Kristian – Rädslan 1– 0.