fredag 29 juli 2011

När min glädje mötte någon annans sorg

Det är som om jag har låtsats att det inte händer, den här sjukdomen som jag bär inom mig. Nu har jag fått vara ledig från cancern under en period, och jag har velat höra så få ord om mitt tillstånd som möjligt. Jag vet inte vilken sorts sympati jag är ute efter, men just nu vill jag vara normal. Därför gjorde det på något vis ont när jag igår kom till Huddinge sjukhus för ännu ett möte. Ännu en uppföljning. Ännu mer verklighet.

Kirurgen som utförde ingreppet på mig verkar vara en fantastisk man. Jag har inte träffat honom överdrivet många gånger, men de intryck jag fått är övertygande. Positiva. Starka. Han ser ut som Steve McQueen i Bullitt, pratar med ett diskret leende och med ögonkontakt. Svaren på mina frågor kommer snabbt. Och jag tror honom. Det är den sortens kraft han sitter på. Vi pratade om hur delar av tarmarna nu expanderar för att klara mitt nya liv utan magsäck, att matstrupen kanske måste vidgas under en så kallad gastroskopi, om sprutorna jag måste ta för resten av mitt liv. Vi såg på röntgenbilderna där min kropp låg orörlig, alldeles ommöblerad inombords. Vi pratade om viktminskningen. Blodet. Om hur min kvarvarande behandling kanske, kanske blir något kortare än vad jag trodde från början. Och vi pratade om hur jag kan få dricka ett par sommaröl med mina vänner under helgen som kommer. Mötet gjorde mig glad. Mina frågor blev allt slarvigare. Jag log, lämnade mötet med någonting exalterat i bröstet.

Mamma var med på mötet. Hon vill så gärna finnas nära och jag tänker inte vägra henne. När vi satt i bilen på väg hem började hon prata om en person som sedan födseln haft en speciell relation till vår familj. Mitt leende kroknade. Pulsen kändes tyngre. För jag anade vad det handlade om. Personen i fråga är lika gammal som min syster, hans mamma är en av de närmaste som min mamma känner. De har på sätt och vis vuxit upp tillsammans. Vi har umgåtts. Jag minns hur jag såg upp till honom. Att jag som barn tjatade om hockeyspelet när vi var på besök, hur han suckade men gick med på min önskan. Jag minns hur han spelade Nevermind för mig. Och jag minns hur det ögonblicket kom att förändra mig monumentalt. Av en händelse i april, bara en dryg månad efter mitt eget cancerbesked, hittades ett flertal tumörer i hans kropp. Och sedan dess har tiden gått alldeles för fort, samtidigt som cancern blivit alldeles för stark. Igår morse, efter att han på sitt eget sätt kommunicerat fram sin kärlek till sin sida, orkade han inte längre. Hans båda döttrar fanns hos honom och han somnade in i huset på udden. Senare på dagen hissade hans mamma flaggan vid huset till halv stång. När hon gick ut på gården nästa gång såg hon hur hela samhället på udden gjort samma sak. För de visste. Nu finns inte den yngsta sonen mer.

Mamma parkerade bilen utanför ett köpcentrum, strax söder om Stockholm. Men plötsligt var förorten inte vad den en gång varit. Nu var den punkten på kartan där min glädje mötte någon annans sorg. Nu var den vägskälet där min avslappnade kropp mötte någons spända muskler. Där min lättnad stirrade in i någons sorgsna ögon. Det var där jag släpade mitt leende som ett kors av trä.

Och nu kan jag inte sluta undra varför jag verkar klara mig, samtidigt som vännens döttrar nu måste växa upp utan sin pappa.

20 kommentarer:

  1. Det kommer alltid att finnas de som klarar sig och de som inte gör det. Jag tror att orsaken inte går att förstå sig på.

    Du förtjänar det minst lika mycket som någon annan. Att få ta dig en sommaröl. Gläds åt det och skåla för din vän. Det skulle han nog gilla.

    Kram

    /Åsa

    SvaraRadera
  2. Livet går sin egen väg Kristian. Ingen har någonsin sagt att livet är rättvist, tyvärr. Sorg möter glädje, skratt byts mot gråt etc etc. Kanske finns en strävan mot nån form av balans, som vi inte vare sig kan eller ska förstå.
    Gott att höra dina framsteg. Gläds.
    Varm kram

    SvaraRadera
  3. Kanske man kommer till nåt bættre stælle, kanske, kanske…….
    kram Erika

    SvaraRadera
  4. Ett par sommaröl med kompisarna! Det trodde du inte för en månad sen. Det kommer bli de godaste jäkla ölen du har druckit i hela ditt liv:)Och - som sagt - drick en för din kompis också.
    Carina

    SvaraRadera
  5. Sätt på Nirvana, häll upp en kall öl i ett högt glas och tänk på din vän. Sedan stänger du av Nirvana, sätter på något glatt, häller upp en kall öl i ett högt glas och gläds åt att du kommer överleva det här helvetet!

    SvaraRadera
  6. Det är svårt att hantera orättvisan i sjukdomar och lidande, gissar att det är så de norska ungdomarna som klarade sig på Utöya känner sig också, varför jag, varför inte dom? Omöjligt att någonsin få ett svar på. Försök att fokusera på din egen glädje, det är du värd. Njut av ölen, kanske du tar den med våra gemensamma "vänner" från Kvarnsveden, hoppas det i alla fall, det har de nog längtat efter. kramar

    SvaraRadera
  7. Svåra frågor.
    Får vi nånsin några svar?
    Hur lär man sig acceptera, och bara leva?
    Gläds med din bättring/ Helena

    SvaraRadera
  8. Grunna inte över "Varför".
    Du får inga svar.

    Sörj din vän men tillåt dig glädjas över att du lever.

    SvaraRadera
  9. Sara Nordberg29 juli 2011 21:29

    Jag vet inte vad jag ska skriva..har följt din blogg ett bra tag men ej kommenterat men ikväll kände jag att jag verkligen vill göra det. Jag vill att du ska veta att vi är många som följer din blogg och som finns här på andra sidan skärmen och hoppas av hela vårt hjärta att du ska fixa det.
    Det du skriver berör mig så oerhört och tårarna sitter i ögonvrån och vill trilla ner på kinden men jag håller dem tillbaka och tänker på din styrka. DU kommer fixa detta och jag kommer följa din kamp varje dag.
    Många kramar//Sara

    SvaraRadera
  10. Jag har ingen gudstro. Kallar mig humanist. Tror det har hjälpt mig att undvika tankar om orättvisa i livsavgörande frågor. Ingen övermakt styr eller värderar mig och allt handlar om slumpen. Därför behöver jag inte känna dåligt samvete. Slumpen rår jag ju inte på. Jag tror på det goda hos människan och att vi kan göra mycket gott för varandra. Tror också att man kan påveka sin egen situation till viss del. Njut av din gemenskap med vänner och av källarsval öl. Njut av kärleken till din familj och GLÄDS. Känn sorg när den kommer o låt allt ha sin tid utan att ge energi till funderingar som inte ger glädje eller leder någonvart. Mitt lite valhänta råd till dej...

    SvaraRadera
  11. Ack vad livet är skört...

    Fortsätt glädjas åt dina egna framsteg och njut av att du just nu får fortsätta din vandring i livet. Det finns ingen rättvisa med denna sjukdom, den är bara eländig och skördar liv...

    Låter härligt med några sommaröl och möjligheten att få njuta av sommaren och av livet! :)

    SvaraRadera
  12. Det var sagt att det skulle regna idag, men här hos mig skiner solen starkare än någonsin. Och jag vet inte om det är du och dina ord som är orsaken, eller om det faktiskt är så på riktigt men just nu känns det som att den lyser rakt in och värmer hela mitt hjärta.

    Är så oerhört glad över att höra att du är på bättringsvägen. Du är så stark Kristian.

    Njut av sommarölen på någon fin uteservering och skratta med dina vänner. Du förtjänar att vara lycklig och le, omringad av människor som får dig att må bra.

    I tanken bjuder jag på en sommaröl och en sommarkram.

    SvaraRadera
  13. Jag tror att detta är ett syndrom, som är vanligt. Att undra varför jag klarade mig när du inte gjorde det, att nästan känna skuldkänslor för det och få svårt att glädja sig åt sitt eget liv. Liknande känslor har rapporterats vid stora katastrofer ex Estonia och måste bearbetas. Så känn jublande glädje över ditt eget liv, att allt verkar så i rätt riktning, trots vissa svårigheter som man får försöka övervinna och glädjs dubbelt över sommarölen med dina vänner som du längtat så efter. Fast inte för många, det kommer en dag imorgon också där du fortsätter din resa mot allt större tillfrisknande......
    Stor Kram
    Maggie

    SvaraRadera
  14. Forssatanten30 juli 2011 23:06

    Så typiskt: att känna skuld över att just du klarat dig, när inte nån annan gör det.
    Känn så du Kristian, var helt normal! För det är det du är - faktiskt. Hard to belive, I know, men sant så in i vassen.
    Glöm bara inte att njuta när du l e v e r ! För det är det du gör, om än lite annorlunda än du gjort innnan.

    trevlig helg!

    SvaraRadera
  15. Det är väl mänskligt? Att känna sorg över att någon annan inte klarat sig. Och glädje över att du har gjort det. Det hänger inte ihop även om det ser ut som det på ytan. Gläds åt din återhämtning, drick dina öl, häng med dina vänner! Och stanna upp ibland och känn att han som redan klivit över, han är värd din tanke då och då. Och lite prat om minnen och annat vackert. Och känn absolut ingen skuld. Må gott!

    SvaraRadera
  16. Du är menad för något större! <3

    SvaraRadera
  17. Ja, och det är ju precis därför vi kämpar - vi som verkar få leva. Hur tufft och jävligt det än är så måste vi kämpa och överleva och faktiskt känna att vi haft en jäkla tur, mitt i allt det svåra och fastän livet blir annorlunda i framtiden, att vi får leva när andra slåss mot en säker dödsdom. Har själv en vän som slåss för ytterligare 6 månader i taget, med en 4-årig dotter. Hon är en av de starkaste, mest positiva människor jag känner. Det får mig att kämpa och hälsa livet med - mer eller mindre - livsglädje. Varje dag.

    SvaraRadera
  18. Hej Kristian, snubblade in i din blogg på lustiga omvägar och tänkte bara säga att du inte är ensam. Fick min diagnos som är bröstcancer den 24:januari och vet vad det heter att kämpa genom otäcka operationer, behandlingar och ovisshet.

    Jag tänkte tipsa om en organisation som heter Ung Cancer, du kanske hört om dem på facebook? Den är till för att vi som i ung ålder (mellan 18 och 30) drabbas av denna jävla sjukdom inte ska behöva gå igenom detta ensam. Hon som startat organisationen heter Julia och hade cancer i tjocktarmen för 4,5 år sedan. De har hjälpt mig mycket bara genom att finnas där som ett bevis på att jag inte är helt själv i min situation, några att prata med som inte bara ser på mig med tyckasyndomblickar och förstår precis vad jag säger, några som ser till att roliga saker händer trots att allt runt omkring tycks kännas förjävligt. ungcancer.se är adressen, om du skulle vara intresserad.

    Jag hoppas verkligen, på riktigt, att du får må bättre snart och jag är hemskt ledsen att du skulle behöva förlora en vän. Har många gånger försökt hitta på anledningar till varför just jag blev sjuk, som om det skulle kunna vara värt det (om jag är sjuk kanske min syster får vara frisk?) och även åt andra håller (hur kommer det sig att just jag fick överleva?). Jag vill tro att det är en del av den mentala läkningsprocessen att ifrågasätta det hela från alla håll. Man måste få säga eller åtminstone tänka alla mörka tankar som reflexmässigt dyker upp när man får en cancerdiagnos. Det är bättre än att stänga in allt och låtsas som om det inte finns. Man får vara ledsen och man får vara arg även om man bor i landet lagom.

    Det var inte alls meningen att jag skulle skriva såhär mycket men nu blev det så. Hoppas du inte misstycker. Lycka till!

    SvaraRadera
  19. Vi pratade om hur delar av tarmarna nu expanderar för att klara mitt nya liv utan magsäck, att matstrupen kanske måste vidgas under en så kallad gastroskopi, om sprutorna jag måste ta för resten av mitt liv. Vi såg på röntgenbilderna där min kropp låg orörlig, alldeles ommöblerad inombords.

    SvaraRadera
  20. Det branner till - en sadan historia gar inte att hitta pa! Omtanke/ Loppi

    SvaraRadera