fredag 1 juli 2011

Anteckningar från avdelning K72

Norsken som har britsen bredvid mig har åkt in och ut från grannlandets sjukhus under de senaste tre åren. Det har inte gått något vidare. Men sedan han flugits till Sverige för två månader sedan, så har hans liv tagit en ny vänding. Hela magen är ommöblerad, det mesta är borta, men nu kan han äta. Och bättre kommer det att bli. Hans röst är ömtålig. Hes. Hans överkropp har ärr kors och tvärs. Han ser ut att ha överfallits av en förhistorisk best. Men karln har överlevt. Nu ligger han och äter det ena efter det andra, med ett humör som skulle vara provocerande om det nu inte var för att det är en aning oemotståndligt. Han sjunger hela tiden. Alldeles nyss var det Ben E. Kings örhänge och nu är det den här förbisedda pärlan som står på repertoaren. Om jag inte hör helt fel. Eller om han inte sjunger helt fel.

Norsken sover inte på nätterna. Han läser, nynnar, mumlar, tittar på film. Och hostar. I skuggan från hans lampa växer den späda lilla mannen till en jätte på den vita väggen framför mig. En jätte som vibrerar av skorvande hosta. Som en förhistorisk best. Och det gläder mig. Inte att han hostar. Men att han lever.

~X~

Katetern störde mig. Fruktansvärt mycket. För det första fick den skrevet att ömma. För det andra fick den mig att röra mig ännu mer begränsat. Och för det tredje var jag skräckslagen över att slangen kanske kunde fastna någonstans, och dra i mitt kön på ett mindre upphetsande vis.

Sist jag träffade min bror så gick vi upp till en plats i skogen bortanför hans hus. Därifrån såg vi ut över vår barndoms stad, som om vi snart var på väg att invadera den. Jag skämtade om en rädsla för att Sverige skulle invaderas under tiden för min sjukhusvistelse. Hur jag i värsta fall skulle få lov att rycka ut alla nålar, slangar och sladdar ur min kropp i ett desperat försök till att fly med min utslitna kropp.

Och till slut kom dagen då katetern skulle försvinna. Äntligen, på ett sätt. Helvete, på ett annat. Sverige hade inte invaderats, men nu var det tänkt att jag skulle klara av att kissa på egen hand, som den 27-åring jag faktiskt är. Även den här gången skulle jag andas ut när sköterskan räknat till tre. Det skulle inte göra ont. De flesta märkte enligt uppgift ”knappt av det”. Det gjorde jag.
Föreställ er ett avgasrör. Och ett paraply. För in det nedfällda paraplyet i nämnda rör. Räkna till tre. Andas ut. Fäll ut paraplyet. Dra ut ur avgasröret.

~X~

När jag bara orkade röra på huvudet, när jag knappt kunde dricka, när mamma fick lov att sticka in en liten tvättsvamp med vatten i min mun som jag fick suga på, då kände jag mig som den uppspikade snickarsonen på träkorset.

~X~

– Vart är du ifrån? Ryssland?
– Eh… Nej. Borlänge. I Dalarna.
– Jaha. Ja, jag tyckte väl att det inte lät som om du var härifrån.
Det var den första konversationen som jag förde med någon medpatient på det rehabcenter som jag nu befinner mig på. Strax därefter rakade jag bort min mustasch. Men å andra sidan har Dalarna kanske alltid varit lite av Sveriges Sovjet. Skulle kanske inte ha rakat mig ändå.

~X~

Nu kan jag gå. Alldeles själv. Och jag är barnsligt stolt.

63 kommentarer:

  1. Du kan gå det är ju helt fantastiskt! Ska fira detta hos mig idag och jag hoppas någon finns där att fira med dig!
    Kramar U

    SvaraRadera
  2. Du är på väg tillbaka och det glädjer mig! Draken

    SvaraRadera
  3. Så skönt att höra att du har kommit upp på benen. Varje framsteg som du gör gläder mig fast jag inte känner dig. Tänker på dig idag och alla andra dagar. Kram från Yvonne

    SvaraRadera
  4. Som sjuksköterska är det väldigt intressant att läsa om cancervården ur ditt perspektiv. Och jag är helt övertygad om att allt kommer att gå bra :)

    SvaraRadera
  5. Fantastiskt!!! Dalarna är bäst!! Sköt om dig, vi följer dig och känner för dig från Skäve! Erika

    SvaraRadera
  6. Klart att du ska vara STOLT efter att ha kämpat så! Att du genom smärt-helvetet lyckas med att "måla" med orden så att man som läsare måste pausa för att våga läsa vidare, men det valet hade inte du som lever mitt i det. Du må ha blivit fråntagen mycket Kristian men orden de har du och de träffar mitt i prick!
    Kram Mona

    SvaraRadera
  7. Ah, du är på väg. Tillbaka. Katetern låter som ett smärre h-e men nu är den borta! Njut :)

    SvaraRadera
  8. Heja, heja!! //Mia

    SvaraRadera
  9. bästa Kristian,jag är på samma bana som du idag Fredag morgon mår jag så dääär bara jag fick en cellgifts behandling för 10 dagar sen så mitt system är ganska uslaget jag skall ha 8 behandlingar till,men jag har varit på resan sen 2006 och nu fick jag aterfall i Maj och skall nu gå genom helvetet,behöver helst inte ligga inne får cyto var fjärde vecka och hoppas jag svarar lika braa på cyton nu som förra gången 2008 man får ta några år itaget,men se till att du kommer dig ifrån de där rehabcentrat det låter inte som att du passar indär.
    Lycka till min vän.

    SvaraRadera
  10. Härligt! Fantastiskt! Och många fler beskrivande ord!

    SvaraRadera
  11. Du ska vara barnsligt stolt. Får man fråga, har dom opererat bort hela magsäcken?

    Skönt att det går frammåt. Snart kan du krama den gamla eken igen.

    Con la speranza di pronta guarigione.

    Kram Birthe

    SvaraRadera
  12. Heja heja! Du får inspireras av norsken!

    SvaraRadera
  13. Härlig läsning om den besvärliga vägen tillbaka. Små små steg framåt och ett stort, på egna ben...!

    SvaraRadera
  14. Härligt att läsa att du går - klart du ska vara stolt!

    SvaraRadera
  15. Att du är barnsligt stolt gör oss andra barnsligt glada. Det värmer i hela kroppen att kunna läsa att det går åt rätt håll ! Keep the spirit ;)

    SvaraRadera
  16. Härligt att höra hur positivt du skriver nu, mot ditt senaste inlägg. Människan är helt otrolig egentligen, anpassningsbar och helt beredd på kamp. Och ja, Borlänge, fina Borlänge kan nog i vissa fall liknas vid Ryssland, men denna vecka är Borlänge världens härligaste stad med peace n'love på schemat.
    Stor kram till dej och kämpa på

    //Maria

    SvaraRadera
  17. Heja både dig och norsken! Såna kämpar ni är!! Nu blir det bara bättre!! Annika

    SvaraRadera
  18. Det är en ynnest att få läsa dina skrivna rader och visst fasen gör det ont med paraplyer även om man är tjej, aj aj aj! Ni sjuksystrar som drar katetrar: säg INTE att det INTE gör ont om ni aldrig har haft en inne själv!!!
    Kämpa vidare, du fixar detta!

    SvaraRadera
  19. Haha, Dalarna Sveriges Ryssland:) Och Borlänge är invaderat - om än inte av främmande makt. Saknar fortfarande dina trummor på festivalen, speciellt ikväll när du borde varit med på Athena, men är glad över att du kan gå igen och är av med den förargliga katetern. Nu kommer det nog att gå framåt fort och mer än halva sommaren är kvar. Kanske du hinner med någon festival också.
    kramar

    SvaraRadera
  20. Heja! Härligt att det går framåt med ditt tillfrisknande. Skrattade faktiskt högt här hemma när jag läste din hemska beskrivning av att avlägsna katetern, och denna vårdpersonal som säger att ingenting gör ont! De skulle prova själva! Kramar Jeanette

    SvaraRadera
  21. Du är bara bäst hela tiden :) Kram Cajsa

    SvaraRadera
  22. Oj, vad pigg du låter! Eller piggt du skriver... Och roligt. Men heter det verkligen norsken? Först trodde jag att det stod norrsken. *ler*. Och vad bra att du påminner mig om "Stand by me", hade nästan, glömt att det är min favoritlåt. :)

    Ha, ha, Dalarna - Sveriges Sovjet, måste nog upplysa mannen om det... Avesta skulle det vara Gulag då?, fast vi pratar så klart EFTER glasnost här...

    Kommer ihåg hur det kändes när jag hade operarats för giftstruma, en gång för länge sedan, jag var 14 år och hade en liten trång hals så; operationsärret hade jag inte alls ont i när jag vaknade, men det onda INNUTI halsen!, efter andningstuben, modell vuxen, som suttit där under operationen, var inte att leka med. Känns som att din dust med katetern är en liknelse som kunde passa in även på min postoperationsömma (nytt ord?) tonårshals också. :) eller egentligen lite mer :(, just här.

    Fortsätt krya på dig och fortsätt gärna också skriva så där, här, bra, som Du gör!

    /helena

    SvaraRadera
  23. Heja, heja Kristian!
    På benen och du får MIG att skratta!
    Du är bäst!
    Fortsätt så!
    /eva

    SvaraRadera
  24. Härligt härligt, det verkar som om du är på G!

    SvaraRadera
  25. Här är en annan sjuksköterska som läser och det är som sagt väldigt intressant att läsa ur ett patient och medmänniskeperspektiv, du är grymt duktig på att skriva! Krya på dig!

    SvaraRadera
  26. Som vanligt växlar man mellan skratt och gråt när man läser det du skriver. Helt underbart! Jag är glad för din skull. Gå gå gå! Det lär man må bra av. Trist med katetern, dock, hoppas du slipper få den tillbaka.

    Kram

    /Åsa

    SvaraRadera
  27. Härligt! Skrattar högt åt din jämförelse med paraplyet och avgasröret, fast jag fattar ju att du inte skrattade. Då. Men det märks ju att du har fått tillbaka din humor, din tåga. Härligt!! Härligt med norsken, också. Kan han så kan du! Kram från Carina

    SvaraRadera
  28. Ser. En ny dag.
    Med nya erfarenheter och.
    Med ny kraft!? :)
    Håll fast..

    / I

    SvaraRadera
  29. Wiiiii du är uppe och ska gå!!!! :D
    Hejja,hejja hejja Kristian!!

    SvaraRadera
  30. Alla tusenmilavandringar börjar med ett steg! Det här klarar du!

    SvaraRadera
  31. jag älskar dina berättelser ur helvetet. Men du verkar ha piggnat till. inte lika eländigt. och så den där "det känns knappt". det verkar de lära sig på utbildningen i alla fall.

    SvaraRadera
  32. Åh, det märks i ditt inlägg att du mår mycket bättre idag. Härligt! Nu går det bara framåt!
    Birgitta

    SvaraRadera
  33. Vad bra att du kan gå själv nu.... Jättestarkt jobbat av dig. Detta med katetern är nog olika om man känner eller inte. Jag har fått kateter 2 gånger vid mina kejsarsnitt och har inte känt av när de dragit ur dem men däremot första gången kändes det när de satte dit den.

    SvaraRadera
  34. Det ena framsteget avlöser det andra och kateterhelvetet har du blivit av med också. Även om det var till ett högt pris, jag led med dig under liknelsen med avgasrör och paraply, aj!
    Och så är du på benen igen, så nu går det åt rätt håll.
    Krya på dig-kram,
    alice

    SvaraRadera
  35. Du är helt fantastisk på att förmedla känslor med dina ord.
    UNDERBAR blogg !!

    SvaraRadera
  36. Hoppas det fortsätter i den här takten Kristian!
    Jobba hårt, det är en lång väg kvar.
    Härligt med positiva händelser. <3
    Tina.blge

    SvaraRadera
  37. Kristian så här känner jag när jag läser det du skriver.....

    Glädje, lättnad, sorg, arg, varför, alla känslor du kan tänka dig....

    Jag håller tummarna för dig. Jag vet att det kommer att gå bra.
    Kramizar Anette

    SvaraRadera
  38. Vilken kille du är! Mia

    SvaraRadera
  39. Du är på G...Jag är på G...ingenting kan stoppa oss nu!!! <3 /M

    SvaraRadera
  40. Yay! I know the feeling!

    SvaraRadera
  41. Skönt att det går åt rätt håll.. Tycker du ska ge ut dina anteckningar i en bok och det borde vara obligatoriskt för all vårdpersonal att läsa. Man måste vara frisk för att orka vara sjuk stämmer rätt bra. Kämpa på vännen!!!

    SvaraRadera
  42. Jag bara älskar ditt sätt att uttrycka dig på! Jag skrattar och jag gråter - du berör. Skönt att du är "på benen". Skönt att du är kvar! Skönt att du och din humor överlever ALLT! Jag vet det!

    SvaraRadera
  43. Forssatanten2 juli 2011 13:28

    Jag gläds med dig i dina framsteg! OCh så undrar jag om du hörde ända till Sthlm när Norén skrek från scenen hännä?
    :-D
    Ta hand om dig!

    SvaraRadera
  44. Du är så modig. Det kommer gå bra för dig.

    SvaraRadera
  45. ville bara skicka lite styrkekramar till dig! grymt att läsa att du (trotts helvetet du går igenom!!) verkar må lite bättre och att du överlevde katetern! det är grymt vågat av dig att berätta hur det egentligen är och jag är glad att jag hittade din blogg.
    många kramar alexandra

    SvaraRadera
  46. Braaaaa där, heja heja!!!! Framåt! Mot Livet!! :)

    SvaraRadera
  47. Tänkte på dig igår när jag åkte med röda linjen till Fruängen. Hoppades att du är hemma från rehab nu.

    SvaraRadera
  48. Det är Bill och Bull, och det är Norsken. Måste kännas helt fantastiskt att kunna gå själv igen efter vad som varit! / JJ

    SvaraRadera
  49. Det kom många tårar när Mando Diao hälsade till dig i går. Du ska veta att det är många som tänker på dig!

    SvaraRadera
  50. Jag känner inte dig men du verkar vara en så himla fin person. Du ska vara stolt! Du är stark!

    SvaraRadera
  51. Jag tänkte oxå, måtte det höras ända tll Kristian när både Carl o Mando sjöng till dej och hela publiken jublade, för dej, för att alla tänkte på dej. Det kom en tår med tanke på allt du går igenom men också en glad tår för att du nu är på bättringsvägen! Kramar!

    SvaraRadera
  52. Jaa...som alla andra här är jag faschinerad av Din blogg o ditt sätt att uttrycka dej på. Nära till gråt o skratt om vartannat. Vet inte hur jag hittade Din blogg, brukar inte varken läsa el kommentera bloggar, men hur som helst är jag glad att jag stötte på Din. Kommer självklart att följa Dig o känner mej ganska övertygad om att du kommer helskinnad ur detta helvete. Kramar från ambulanssjuksköterskan

    SvaraRadera
  53. jag håller andan varje gång jag knappar in din bloggadress på tangentbordet. ett nytt inlägg. jag läser och tar in varje mening. och jag är så glad att du verkar må lite bättre. tack för dina ord. en varm kram från samma okända vän...

    SvaraRadera
  54. Åh älskar din humor. Skrattade så högt när jag läste näst sista stycket att mamma frågade vad det var som var så roligt. :D Tror att du är finare utan mustasch, så det var lika bra att du rakade bort den. Många kramar till dig och kämpa på! :)

    SvaraRadera
  55. Det gör oss alla så himla glada att höra att det går fram för dig. Fortsätt kämpa, så att på nästa årets Peace&Love behöver inte andra spela sweet jackie för dig och publiken kan gråta av glädje om din återkomst! Kramar

    SvaraRadera
  56. Hej Kristian!
    Du har en mödosam väg bakom dig och en ännu mer mödosam väg framför dig men vi hoppas att du reser dig upp precis som fågeln Fenix.
    Vi både hoppas och tror att du snart kommer att gå förbi oss med ett leende och ett hej på läpparna precis som du brukar.

    Kramar från Kyrkvärdsg. 1

    SvaraRadera
  57. Jag är lite av en nybörjare på den här bloggen, men jag var på peace&love den här veckan och kom hem idag. Mando Diao sjöng jättefint till dig och jag tror att varenda människa i publiken på både Mando Diao och Carl Noréns spelningar tänkte och hoppades på dig. Jag hoppas för guds skull att du lyckas slå cancern, bli frisk och komma tillbaka starkare än någonsin! Tack för den här bloggen och krya på dig ordentligt! Många pussar och kramar till dig! :)

    SvaraRadera
  58. Jag kände till ditt namn, och hade hört talas om ditt band, Men efter Gustaf Noréns fina ord om dig på P&L häromdagen kände jag att jag var tvungen att läsa mer om dig! Nu sitter jag som ett litet barn och gråter och du är från och med nu och för allid en av mina största idoler. Vilken människa som klarar av det! Du kommer klara allt , det vet jag. Och jag ska vara den första som ser dig när du är på topp igen, för dit kommer du. Du är ju helt enkelt för grym, för att misslyckas. Kärlek!

    SvaraRadera
  59. du skriver så vackert och poetiskt.

    SvaraRadera
  60. Jag ligger ju efter. Men vill säga att jag gläds åt att du går själv.

    SvaraRadera
  61. Snubblade över dina texter nu i veckan, oktober 2012. Såg dig på och TV och fångades av..dig. Har nu läst flera kvällar i sträck.. Har gråtit som ett litet barn. Skriker där emellan av skratt åt dina beskrivningar av sjukvården och de du delade rehab med! Tänkte väl också att det där med att skriva något i kommentarsfältet - det är inget för mig. Det är inget jag gör. Men jag kan inte hålla mig!! Fan vad du berör! Du hjälper mig nu att bearbeta min mammas bortgång i cancer - 13 år sen! Tack för att du finns. Tack för det starka avtryck du gjort i mitt liv. Märkligt nog har du på den här korta tiden gjort ett oförglömligt gästspel. Jag kommer minnas dig.
    / Katharina

    SvaraRadera
  62. Jag hade nog "tur" när min kateter drogs ur. Kanske var jag tillräckligt drogad att det mest bara sved. Men det kändes som om sköterskan drog ut 5 meter kabel ur snoppen på mig. Skönt var det INTE.

    SvaraRadera